onsdag 30 april 2014

Ängskalla V4-1 Skellefteå 1/5

Sitter och bloggar samtidigt som jag hör hur klockan klämtar för april månad, detta genom mer eller mindre regelbundet avfyrande av smällare och raketer i fjärran. Vissa hävdar att djuren skräms av dem, det problemet har inte vi, då vi bor så till att "det är långt till närmsta hus" på bästa Lundell-manér.

Likt knugen vänder vi nu blad, fast vi gör det i propositionshäftet, det vore väl en stilla nåd om, att det var det han åsyftade också, dock knappast troligt. För oss så innebär maj månad att tävlingssäsongen drar igång på allvar. Finns massor av starttillfällen för våra pållar, det går emellertid inte att vara med överallt så vi står inför det delikata problemet att välja var vi ska starta. Vilket är ganska lätt, jämfört med att välja var vi inte ska starta.

Första starten för månaden blir redan imorgon på självaste Första Maj. Ängskalla startar i V4-1 på Skelleftetravets lunchtrav. Kort distans och springspår och inmatchad i loppet med hjälp av ett skohorn kan tyckas, eftersom hon står så perfekt inne på pengarna. Som alltid med Kalla så gäller det att hon håller nerverna under kontroll, rättare sagt att vi runt omkring lyckas med att hålla hennes nerver under kontroll. Då räknas hon i de allra flesta sammanhang. Även i morgondagens. Men jag har efter alla turer fram och tillbaka med detta yrväder, lärt mig att topparna är väldigt höga och dalarna kan tyvärr ibland vara lika djupa. Och det finns ingenting som i förväg gör att man kan misstänka att det ska komma att gå åt det ena eller det andra hållet. Generellt sett så har hon dock blivit mycket stabilare det senaste halvåret. Fram till dess kändes det inför varje start som 50-50 att hon skulle göra bra ifrån sig. Nu måste jag tillstå att t o m en tvivlare som jag har ändrat den ration till typ 70-30. Så det går definintivt åt rätt håll.

Spänn banden!

Jerker.

tisdag 29 april 2014

Skitamatören goes balanskonstnären

Mina hästar håller mig ofta vaken. På olika sätt. Ibland för att det krävs extra timmar i stallet, ibland för att man är ute på vägarna och drar omkring dem och nån gång har det frusit en vattenkopp eller tre. De håller mig också understundom vaken pga av bryderier. Tankar på vad som kan förbättras. Det är allt som oftast någon som ägnas lite extra tankeverksamhet. Det varierar vem det är, men oftast är det den som för dagen funkar sämst eller minst bra.

I skrivande stund arbetar mitt huvud mest med Odile Kiro. Hon funkar helt perfekt, nästan. Och i hennes fall, här och nu, är det just det lilla "nästanet" som gör att hon inte funkar alls.

Hon ryms inte med sitt vänstra bakben. Hon sticker det inåt, utåt, uppåt, nedåt och kanske även i andra tänkbara rörelseplan i en salig kombination som ett annat härvelkors. Magkänslan säger mig att hon inte arbetar lika aktivt med det benet som med de andra tre. Jag har en del funderingar på hur det ska tränas till. Och kanske går det även att sko till.

Ikväll åkte skostolen fram och hon fick en tjock sula mellan vänster baksko och dito hov. Det är plan A, sen finns B, C och D också. Men vi börjar här så får vi se om hon inte börjar jobba mer aktivt med benet under träning.

Återkommer med B, C och D om inte A allena hjälper.

måndag 28 april 2014

Säkerhetsåtgärder vid inkörning

Ängslilja körs varje dag och är nu uppe på knappa två kilometers jogging per pass. Jag kommer strax att börja köra henne varannan dag för att hovarna inte ska bli så slitna. Hon får ligga på sina två kilometer maj månad ut. Därefter bör / ska inkörningen vara klar och hon får två månaders sommarlov i en grön hage och sen börjar allvaret i början av augusti.

Hon är snäll och fin att köra om än lite arg på grejorna emellanåt. Precis som i alla fall jag önskar att unghästar ska vara. Lite humör är bara bra. Nån gång per dag provar hon att kicka lite grand, helst när det skjuter på under svansen.

Jag kör aldrig in unghästar med käkrem. Annat än i yttersta nödfall. Jag tycker att det är bättre att de får boxas lite i en adekvat applicerad slaggjord, än att det ska tvärköra ner huvudet och göra sig illa i den ömtåliga munnen när det tar tvärstopp i käken. Det tror jag i längden skapar ett större problem än att den unga hästen får studsa ett par gånger extra med rumpan.

Måste man ha käk så ska man naturligtvis ha det, men min åsikt är att man ska låta bli den så långt det är möjligt.

Sen finns det de som tycker att hästarna hellre provar slå just för att de har slaggjord och hellre väljer en käk som protektion. Då får de tycka det, min åsikt står ända fast.

Jerker.

söndag 27 april 2014

Sommardäck vs sommarskor - rond två

Igår skrev jag om att den somriga versionen av hästskor vinner över bildäck i populäritet hos mig. Detta gäller även när de tappas / lossnar spontant. Tappskor är förvisso inget man drömmer om men tappdäck är minst sju resor värre. Fick jag erfara i morse på väg in till banan för snabbjobb.

Bytte däck igår kväll, skulle efterdra när jag kom fram till banan hade jag tänkt. En färd på ca två mil. Det hanns dock aldrig med eftersom ett av hjulen helt sonika lossnade innan vi var framme. Tack och lov gick det inte så fort när det hände och ännu mer både tack och lov att ingen blev skadad då en skenande gummiprojektil for dundrande genom en häck, in på en hustomt, upp på ett biltak, ner på backen och in i sidan på bil nr två innan det behagade att stanna.

Blir ett antal samtal med bilägare och försäkringsbolag imorgon. Men men, det gick ju trots allt goda, då det bara var död materia som blev skadad.

Hästarna då? Jodå, det kändes kanonfina. Kalla 38 / 2000m och Katla 40 / 3000m. I långvagn. Maj månad närmar sig med stormsteg och då ska i alla fall dessa två göra några starter var är det tänkt. Om vi hittar nåt lämpligt lopp till Odile så ska hon få rejsa också.

Må väl så länge. Och glöm inte att efterdra hjulbultarna på hästfinkan!

Jerker.

lördag 26 april 2014

Sommarbalans

Undrar vad som är skönast. Sommardäck på bil och släp eller sommarskor på hästarna. Det lutar nog åt det senare.

Idag har de sista däcken för säsongen bytts, de på hästfinkan. Köpte sprillans igår. Inte jänkardäck, men det får väl duga ändå. Finkan ska ju trots allt inte delta i tävlingar. Man får väl starta resorna någon minut i förväg istället för att kompensera tidsförlusten i sommar.

Inga jänkarskor på hästen heller utan vanligt hederligt svenskt stål. Har fått tips om en tysk gympadoja för hästar, som jag beställt på nätet. Ska bli spännande att prova. Återkommer till det när de dimper ner i brevlådan.

Imorgon blir det, i brist på bra körvägar hemmavid, lätta banjobb för Kalla och Katla.

Hej svejs!

Jerker.


fredag 25 april 2014

Total makeover

Den som händelsevis både är minnesgod och trogen läsare av bloggen kommer ihåg att Katla och Lilja inte gick så bra ihop i hagen från början. På den biten har den inte ändrats ett enda dugg. Däremot har det ändrats flera dugg på andra bitar. På Katla.

Sedan Lilja kom till oss har Katla genomgått en metamorfos. Hon har gått upp i vikt, börjat bygga upp muskulaturen, blivit stabilare i magen, blivit lugnare och mognat generellt. Vi gör ingenting annorlunda med henne förutom att hon har bytt box och stallbyggnad. För övrigt samma mat, samma träning, samma hage, samma kompisar och samma liv.

Vad som har hänt förstår jag inte riktigt, men jag gissar att allt beror på att hon inte är lägst i rang i flocken längre och att det har höjt hennes självförtroende och gjort henne kaxigare och tryggare i sig själv. Jag har ärligt talat alltid avfärdat detta med ranghög hit och ranglåg dit som svammel. Nu kryper jag emellertid till korset och erkänner att jag sannolikt haft fel och att jag i min självgodhet varit förblindad, ety detta har säkert hänt förut framför mina ögon men jag har inte sett det eftersom mitt sinne varit stängt och min moral har varit låg. Man lär sig hela tiden. Det kanske är den största vinsten med hästeriet. Pengar är förgängliga. Victories are temporary, knowledge is forever. Och detta med rangordning i vår lilla hage är min senaste lärdom och kunskap.

Vidare så vill jag tacka alla läsare av bloggen för alla positiva kommentarer, gillningar och delningar osv. Ingen nämnd och ingen glömd. Jag är lite, kanske inte så lite förresten, dålig på att svara på kommentarer, facebook, twitter etc, det är inte det att jag struntar i det. Tvärtom, det lagras på hårddisken, jag suger i mig av det positiva som sägs och skrivs, skulle t o m säga att det är bränslet som får fingrarna att bearbeta mitt tangentbord på frekvent basis.

Alltså, tycker du om vad du läser på bloggen, tala gärna om det för andra som eventuellt kan vara intresserade också!

Bis Morgen. Schuss!

Jerker.

torsdag 24 april 2014

En räddande ängel

Återkommer till rubriken senare i dagens alster. Jag börjar med en fråga som åtminstone jag ställer mig då och då. Var ska just min ribba ligga? När det kommer till vad jag önskar uppnå rent resultatmässigt med min travverksamhet alltså.

Vill jag tjäna fem miljoner på kort tid? Ja, det vill jag. Men är det realistiskt att göra det? Nej, det är det inte. Men om jag har den ambitionen, ja då borde jag nog satsa på varmblod.

Men nu har jag en gång för alla snöat in på kallblod och jag önskar lycka till åt den som ska försöka få mig på andra tankar. Det finns också en snedvriden föreställning om att man, för att tjäna riktigt mycket pengar på kallblod måste ha ett av det maskulina könet. Detta tycker jag inte är helt med sanningen överensstämmande.

Lätt för mig att säga i nuläget när det var stolpe in med allting ifjol kan man kanske tänka. Tre kallblodsston på listan och 750' inkört. Men tänk om det inte var en tillfällighet. Tänk om det faktiskt är så att man kan tjäna pengar på kallblodsston. Jag hävdar att man kan det. P g a slumpen och andra faktorer så har det uteslutande handlat om kallblodsston för oss det senaste decenniet. Vi har haft sex-sju stycken och samtliga har gått plus ekonomiskt, en del mindre och en del mer. Men faktum kvarstår. Det är ekonomiskt försvarbart att äga, träna och tävla med ston av den kallblodiga rasen. Dessutom blir det alltmer gynnsamt. Fördel ston och rena stoavdelningar i de större unghästloppen bidrar bl a till detta.

Problemet är bara att vi under en lång tid har saknat den där stora fixstjärnan i feminin skepnad. Tills nu. Och här knyts säcken, eller rubriken och brödtexten om man så vill, ihop. Den räddande ängel är till oss sänd.

Lannem Silje. Jag säger bara det. Och uppmanar samtidigt alla läsare att hålla i sin respektive hatt när hon susar, eller snarare flyger fram på banan. Vilken individ. Och ett sto dessutom. Som hon presterade på Bollnäs nu ikväll. Att tidigt på fyrårssäsongen avsluta under 1.18 sista 500 på sträckta linor. Vojne, vojne eller man nu skulle sagt i vårt östra grannland. Jag hoppas att hon får hålla ihop och bli så bra som det ser ut att hon ska komma att bli. Jag hoppas att vi står inför ett paradigmskifte, där man lite till mans, på allvar ser att det går att vinna de riktigt stora pengarna och dito loppen också med ett sto.

I have a dream. That Lannem Silje one day will win Elitkampen, in front of a roaring crowd, at the new world record, 1.17,8. I have a dream.

Jerker.

onsdag 23 april 2014

Många fina kallblod och strålande sol

Kanonväder en onsdag i slutet av april. Broddarna är ett minne blott och travbanan är i riktigt bra skick. Och mitt liv erbjuder mig möjligheten att köra häst hela dagen. Vilket jag är tacksam för och verkligen njuter av. Så här skulle de sämsta dagarna i tillvaron vara. Men å andra sidan måste det ju som bekant vara vardag ibland för att man ska uppskatta festen.

Idag fick de tre stora gå relativt långsamma jobb i speedcart.

Ängskalla, två heat strax under 1.40 / 2000m. Kändes kanon. Startar: I Skellefteå 1/5.

Odile, ett heat 1.38 / 3000m. Känns grym i den farten men ställer och far i vanlig ordning när det går lite fortare. Jag tror att hovslagaren får ta och tänka till ett varv eller två, så kanske det går att balansera bort problemen. Startar: Ja, det får vi se.

Katla, ett heat 3000m. Höll ihop aktionen utan anmärkning idag. Blir bara mindre och mindre dålig. Den travdag som de flesta i travsverige ser fram emot mest för närvarande är sista söndagen i maj. Det gäller inte undertecknad, jag ser betydligt mer fram emot den 16/5 i Boden, med både tillförsikt och spänning. Startar: Då.

Lilja gick för fjärde gången i sitt liv i vagn "på riktigt". Hennes resultatrad på de fyra gångerna: 18-2-0-0. Antal gånger hon slagit per pass alltså. Så det går definitivt åt rätt håll.

Dagens kanske roligaste: Fritt räknat ur mitt minne så var det inte mindre än tretton fina kallblod, varav fem tvååringar, inne på banan idag. En vanlig onsdag förmiddag.

Jerker.

tisdag 22 april 2014

Tjälskott och gungfly

Jag har normalt sett ganska fina förutsättningar att träna på. Dock med två perioders undantag. Den ena är övergången mellan höst och vinter, då det ibland kan vara stenfruset och ojämnt vilket såklart är långt ifrån optimalt. Den andra perioden är nu, mellan mitten av april och mitten av maj. Detta p g a att tjälen ska gå ur backen, läs körvägarna, vilket resulterar i bl a de i rubriken nämnda fenomenen.

Tack och lov är perioden relativt kort och man vet ju av drygt fyrtio års livserfarenhet att det brukar bli desto trevligare förhållanden på alla plan, inte bara travträningsmässigt, längre fram.

Det gäller att låta moder natur ha sin gång och vara flexibel när det kommer till träningen. Mycket pullert hemmavid en tid framöver och så får det bli några extra turer in till Skelleftetravet för snabbjobb istället. Den banan är f ö i kanonskick för dagen. All heder åt de som hedras bör för det.

Så imorgon onsdag får alltså "the big three" åka in för var sitt rundbanejobb. Tanken är att det ska bli långa lugna jobb, men jag känner mig själv så pass väl att jag vet att det kan komma att bli ändring på det när vi väl kommer ut på banan.

Lär väl bli en uppdatering om resp hästs jobb i morgondagens inlägg.

Jerker.

måndag 21 april 2014

Första gången utan livlina

Ängslilja - första gången utan ledhjälp igår
Igår på självaste påskdagen körde jag Ängslilja för första gången helt utan skyddsnät, dvs utan att någon annan gick bredvid. Vi hade som målsättning att hon skulle vara körbar innan hustruns påskledighet och därmed möjlighet att hjälpa till, var till ända och det lyckades vi med. Det här var sjätte gången hon hade en vagn rullandes efter sig.

Jag och Lilja gjorde en ca tio minuter lång maidentur längs en skogsbilväg intill stallet, mestadels sakta jogg. Det blev lite boxning, jag gissar att hon bara ville förvissa sig om att slaggjorden var applicerad på ett adekvat sätt, men annars gick det hur fint som helst. 

Det viktigaste tycker jag, är att man, innan man sätter för vagnen, är så säker man nu kan vara på att unghästarna, för det första tar styrning, för det andra stannar när man ber om det och sist men absolut inte minst att de inte "sticker" om de skulle bli rädda för något. Detta ska hästarna enligt min åsikt lära sig under tömkörningen innan de selas för. Förrn är de inte mogna att ta nästa steg.

Det kan ta lite olika lång tid men oftast inte längre än ett par veckor. Oavsett så är det av yttersta vikt att detta arbete görs noggrant. Man ska förvisso inte slarva med något när man håller på med (in-)körning av (ung-)hästar, men just den här biten tycker jag är extra viktig, kanske t o m några av de viktigaste veckorna i hästens liv. Och därmed också för de människor som sedan ska komma att ha med hästen ifråga att göra framgent.

Vi har gillat att jobba med Ängslilja från allra första början och hon bara stärker sina aktier hos oss för varje dag som går!

Och en sak till: SM-guld, SM-guld, SM-guld...

Jerker.

söndag 20 april 2014

Dagens tips från coachen

Jag läste nånstans, för ett bra tag sedan, några rader av Lars Öström, där han skrev nåt i stil med att man måste gilla att titta på en hästrumpa många timmar per vecka för att orka med detta med att träna häst. Han menade med det, att det är själva vardagen med hästen som måste vara mödan värd och inte den eventuella framgången som väntar runt hörnet.

Så kan det nog vara. Och nog kan det vara aldrig så spännande och intressant att observera en hästrumpa. Men även den mest tilltalande aktiviteten kan ibland bli lite tjatig. Och skulle du bli less på det vaggande korset och kloppeti-kloppeti-klopp-ljudet, så har jag ett tips. Stoppa ett par lurar i öronen och lyssna på någon av alla dessa fantastiska podcasts som finns där ute.

Podcast är en form av internetbaserade radioprogram med ibland smala och ibland breda ämnen. Tyvärr finns det alltför få travpoddar än, men jag hoppas och tror att det kommer att poppa upp fler vad det lider.

Travrelaterade poddar som jag "följer" är: Språka på traviska (tyvärr kommer inga fler avsnitt, men det finns ganska många som ligger ute), Travspetsen och Snacka om travsport.

Andra podd-tips: Filip och Fredrik, Alex och Sigge, Adam och kompani, Värvet, Maratonpodden, Palmemordspodden och Kjell och klortanten.

Sen finns det en miljon andra, men dessa är mina favoriter för närvarande.

Jerker.

lördag 19 april 2014

Det börjar ljusna

Det finns A-människor och det finns B-människor. Skulle kategorin C-människor instiftas så är jag den förste att anmäla mitt intresse att få tillhöra den gruppen.

För att förtydliga, A-människor är mest kreativa på morgon och förmiddag medan "B-arna" hellre får saker gjorda under dagens andra hälft. Jag känner inte igen mig i någon av dessa varianter. Nej, snarare skulle jag nog som sagt kalla mig C-människa om det begreppet skulle finnas, emedan min favorittid på dygnet är sena kvällen jag kanske t o m natten.

Dock är detta inte alltid kompatibelt med tränande av travhästar, framför allt inte om man är boende i den nordligaste delen av vårt avlånga land. Detta pga frånvaro av dagsljus under en inte helt obetydlig del av året. Men nu har det som sagt vänt, dagarna och framför allt kvällarna blir längre och nu är det bara en tidsfråga innan man kan träna när man vill under dygnet. Och det passar mig perfekt, av ett helt gäng anledningar.

Kom precis in från en pullerttur med Katla om klockan har med marginal passerat tio på kvällen. Bara en sån sak. Så den ljusnande framtid är min. Ser fram emot en massa härliga träningsturer i kvällsljuset med de två P:na, pullert och podcast.

Jerker.

fredag 18 april 2014

Glädjeskutt i Foppaland

Familjen har minisemester i Foppaland. Lugnt och skönt, inte minst kanske för de fyra fålarna som får vara ifred i hagen hemmavid ett par dagar.

Tid för lite kontemplation. Då och då känner man. För att göra riktiga glädjeskutt efter framgångar på ovalen. De tre starkaste minnena från Solängets bana:

På plats tre: 1,5 år sedan. Ängskalla var bara någon tiondel från det svenska rekordet för femåriga ston då hon vann en låg 27-tid över kort distans autostart.

Plats två: Fixmaja var målfotoslagen av storfavoriten som jätterysare över lång distans. Typ alla utom jag och min fru trodde att hon var chanslös, men vi trodde att hon skulle bli farlig över 2640.

Första plats: Min första seger som kusk. 1991 med Trond. Första och hittills enda gången jag "kört som en gud". Backade loss från rygg ledaren och satte dit honom på mållinjen.

Glad Påsk på er, kära läsare.

Jerker

torsdag 17 april 2014

Dags att tänka om

Tänk om. En vanlig term i travsammanhang. Oavsett om man sitter framför lajven, befinner sig på tribunen eller, som jag oftast gör, bevittnar tävlingarna från stallbacken. Detta ständiga om inte om hade varit så... Men nu är det inte det "tänk om-et" som jag tänker avhandla här utan det andra, du vet det där "tänk om-et" som betyder "tänk i andra / nya banor".

När jag gjorde lumpen och man misslyckades med något hinder på den militära hinderbanan, så brukade alltid en viss major säga "gör som proffsen". Med det avsåg han sig själv eftersom han var svensk mästare i disciplinen och därmed behärskade alla hinder till fullo. Han tyckte gärna om att visa hur man skulle gå tillväga och följde man hans tekniker och metoder för att avklara hindrena så gick det som oftast betydligt enklare.

Detta kan också appliceras på hästtränarbranschen, ibland i alla fall. Jag brukar understundom när jag gått i stå med någon häst sända en tanke till min gamle major och hans uppmaning. Gör som proffsen. Vad skulle den eller den tränaren ha gjort i ett specifikt fall. Jag har kört fast lite grand med Odile Kiro. Hon är skapligt bra, hon hänger med hyfsat i loppen osv, men jag skulle önska att hon var lite spänstigare, speedigare och mer på tå, så att hon kan delta mer aktivt i loppen och inte bara vara en medhängare. Frågan är hur jag ska få henne dit.

Fick en tanke när jag läste i Travrondens kallblodsbilaga härom dagen där det stod om hur Gunnar Melander tränar Månprinsen för att han ska bli rappare. Jag tänker försöka Träna Odile efter den filosofin ett par månader framöver så får vi se var det landar. I korthet: Vartannat träningspass med pullert med flera korta tuffa intervaller och däremellan träning "på lätten" som han uttrycker det. Och vartannat pass med någon form av snabbare intervaller.

Våren och försommaren får väl bli som det blir på tävlingsbanan och så hoppas jag att hon får skörda frukterna av det nya träningsupplägget under årets andra hälft.

Jerker.

onsdag 16 april 2014

Rytmen framför allt

Katla Kiro är en bra häst om man har i åtanke, när man ser hennes snabbjobb, att hon bara har gjort åtta starter i livet.

Katla Kiro är en dålig häst om man har i åtanke, när man ser hennes snabbjobb, att hon har 228.000 kronor på kontot.

Eller som det heter på travspråk: "Hon har / kommer att få problem med att bära pengarna." Kanske det, just därför har jag ingen större brådska att komma till start med henne. Hon får träna på och bara starta när det finns bra lopp åt henne. Målsättningen är att hon inte ska ut i några lopp "bara för att".

Katla fick åka in för ett spontanjobb på travbanan idag. Hon sliter understundom med sin aktion. Hon har näppeligen ont någonstans, däremot kanske hon slår sig, är felbalanserad eller helt enkelt inte är tillräckligt tränad och därför inte "orkar med sig". Eftersom jag inte har särskilt bråttom med henne så kan vi unna oss lyxen att lägga lite extra fokus på hennes stora svaghet, dvs den stundtals lite knackiga löptekniken. Rundbanejobben körs antingen långa (minst 3000m) och långsamma eller korta (max 1600m) och snabba. Båda varianterna syftar till maximal träningseffekt med minimal negativ inverkan på rytmen i hennes trav. Idag blev det den senare varianten. Hon kändes riktigt bra för att vara henne. Inte 100%-ig men närapå.

Målsättningen är att hon ska vara det innan Derbystoet i augusti. Det verkar som att hon är på rätt väg, så det finns all anledning att vara optimistisk på den punkten.

Jerker.

tisdag 15 april 2014

Fågel och fisk i Boden igår

Vi börjar med fisken. Odile gjorde väl ungefär vad jag hade hoppats. Nästan. Tyvärr blev det galopp i första kurvan och uppanmäld som hon var så fanns såklart inte utrymme för slik fadäs. Hon sprang sedan med runt, tjugo meter efter fältet och kom hem på 1.30,2g / 2140. Hade hoppats och kanske också trott på en matlapp, detta under förutsättning att hon skulle gå felfritt. Nu blev det som sagt inte så och loppet som sådant efterlämnar ett litet litet sting av besvikelse för hennes del.

Så tar vi fågeln. Ängskalla. (Lite ironiskt att kalla Kalla för fågel, då hon mest ser ut att vilja flyga då man ser henne in action.) Hon stod tjugo meters tillägg på de svåraste konkurrenterna på förhand. På den som jag tyckte såg svårast ut, lyckades hon bara plocka in nittonkommaåtta. Hade loppet varit 2142 m istället för 2140 så hade hon vunnit. Det skulle emellertid vara fräckt mot Kalla att inte vara stolt, glad och tacksam för hennes insats igår. Hon krigar hela vägen in på linjen och landar till slut på den snabbaste tiden som ett kallblodssto har noterat i Sverige 2014 över medeldistans. 1.25,6 / 2180. Under hela 2013 var det bara tre svenska ston som noterade snabbare tider över medeldistans, avseende båda startmetoderna. Det var ettan, tvåan och trean i sto-SM. Det känns svindlande för en liten skitamatör som jag att ha en häst i stallet som är uppe och nosar på de höjderna.

Nu är det dock så att jag en gång för alla är en vinnarskalle av inte alltid hälsosamma proportioner, därför svider det lite grand när man så knappt slagen som Kalla var igår. Men bara ytterst lite. Det som kanske svider mest är att hon gick en sekund under gällande banrekord, men får det inte tillgodoräknat eftersom hon inte vann.

Men men, vi får väl ta det vid ett senare tillfälle!

Jerker.

måndag 14 april 2014

Two in one

Alldeles för långt mellan loppen nu. Vi är halvvägs in i april och ännu inte startat denna månad. Det måste och kommer att bli bättring på den fronten. Nästa månad. Vi befinner oss just nu i ett vakuum där det helt enkelt inte finns några lopp att delta i. Så blir det bara ibland. I maj kommer vi att ta igen det med råge. Då känns det som att finkan lika gärna kan sitta kvar på kulan hela månaden. Men det blir då det.

Idag blir det en 18-milafärd norrut till Boden. Ängskalla och Odile startar i samma lopp för första men högst troligt långt ifrån sista gången.

På förhand känns det som att Kalla är en av tre som borde kunna vinna loppet. Har hon en bra dag så lär den som ska slå henne också behöva ha det. Hon har bästa tänkbara utgångsläge utifrån proppen och jag är optimistisk på förhand. Jag har dock lärt mig under den 76-loppslånga resan att man aldrig vet på förhand hur det kommer att gå med henne. Hon kan vara helt fantastiskt bra och hon kan vara helt under isen. Man vet aldrig. Kan hon vara trea i detta lopp och göra ett bra och stabilt lopp, så är jag helnöjd.

På förhand så känns det som att Odile kan vara en av de sju som gör upp om fjärdeplatsen. Den trogne bloggläsaren vet att jag kört henne själv de två senaste starterna, galopperat 700 var båda gångerna och raketspurtat till två matlappar. Nu svingar sig Jan Norberg upp i jollen. Han borde i rimlighetens namn kunna vrida ur henne en sekund eller två ytterligare jämfört med mig. Kan han hålla henne på rätt köl och sitta med i fältet i mitten av sista sväng. Då vetterackarn om hon inte... Nej, lugn och fin nu, skulle hon kunna vara fyra-femma så vore det fantastiskt bra. Vi nöjer oss med det. Hon åker ju trots allt till Boden mest som resesällskap.

Vi siktar mot stjärnorna med båda två, så kanske vi når trädtopparna med en av dem i alla fall!

Jerker.

söndag 13 april 2014

Gyllene korsning

Under den tid som jag varit mer travintresserad än vad som understundom kanske är riktigt nyttigt så har det passerat en och annan avelsmatador. Nummer ett när jag i slutet av 80-talet kom in i gamet var Pilmin. Därefter var det Troll Jahn som "alla skulle ha". Efter honom kom Elding och i den vevan uppstod också en parallell gren i Sverige med Järvsöfaks. Från Elding så har det kommit fraam hingstar som Spikeld, Lome Elden och Moe Odin och nu är det deras söner som håller på att ta över. Järvsöfaks blod förs i första hand vidare genom Järvsöviking och Åsajerven. Dessa fakta är allom bekant och därmed och därför lämnar jag just det spåret.

Vad man däremot kan fundera lite på så här i betäckningstider är morfäder. Jag vill härmed så ett frö till eftertanke om hur man på bästa sätt ska korsa olika stammar med varandra för att få till en så bra avkomma som möjligt, gärna utan att tulla på den etiska aspekten avseende inavelsgraden. Vi backar ett par decennier. På den tiden var det framgångsrikt att korsa Elding med Pilminston. På 2000-talet har det främst handlat om Järvsöfaks på Eldingston. Inga konstigheter, det bästa med det bästa så blir det det bästa. Men om man för ett ögonblick ska tänka utanför lådan. Finns det kombinationer som funkat riktigt bra men kanske inte testats ordenligt pga de lite udda morfäderna?

Två sådana fall, som kanske i den bästa av världar borde testas i större utsträckning, kommer direkt upp i mitt medvetande.

För det första, Slogum Björn på Kap Pilsto. Det finns två sådana. Helbröderna Farmfurir och Farmbaron, 1,7 resp 0,9 miljoner på sina konton. Den senare lär kliva över miljonen inom kort.

För det andra, Moe Odin på Lappellosto. Kolla in kombinationen på travsport.se, travare hela bunten. Den enda i startbar ålder som inte startat, vunnit lopp och gått bra rekord är vår egen uppfödning Odette Kiro. Hon avlivades som treåring pga av en ryggmärgsskada. Annars som sagt bara fina meriter rakt genom på den kombinationen.

Mina två exempel kanske är slumpmässiga solskenshistorier. Det är naturligtvis svårt att dra några stora växlar på mina fall pga den ringa omfattningen med kombinationen med nämnda fäder / morfäder. Eller kanske inte. Det kanske rent av är så att det är 2010-talets golden cross-varianter som vi har mitt framför våra repektive näsor och ändå missar vi dem, bara för att vi inte riktigt vågar tro och hellre sällar oss till den stora skocken.

Som sagt, huvudtanken med detta inlägg är inte att argumentera, utan att så ett frö till eftertanke.

Jerker.


lördag 12 april 2014

Första gången

Första gången är speciell för alla. Man önskar såklart att det ska bli en angenäm upplevelse för den som gör sin debut. Tyvärr så blir det ju som bekant inte allt så. Denna den första gång för vagn är med stor sannolikhet den enskilt viktigaste gången som hästen selas på, under hela hästens liv. Både för folks och fäs skull.

Det kan inte nog poängteras hur noggrann man måste vara vid detta tillfälle. Vi selade i förmiddags på vår nya favoritettåring Ängslilja för första gången. Vi körde ca tre minuter i skritt, inkluderat en lång sväng åt höger och en dito åt andra hållet. Hon fick känna på respektive skalm och lyssna på en del skrammel från speedcarten. Och innan hon knappt hade fattat vad som hänt, så avbröt vi för dagen och selade av.

Lilja skötte sig prickfritt och vi jobbar vidare imorgon. Då kommer vi att utöka rundan med ytterligare ett par minuter men ligga kvar på samma svårighetsgrad. Målsättningen är att hon ska vara så pass snäll att köra att jag klarar det utan ledhjälp innan påskhelgen är till ända och min hustru åter måste ta plats i skolbänken. Kanske blir en aning tight med att hinna det men vi får se hur det går.

Tjingeling!

Jerker.

fredag 11 april 2014

Tömkörning completed

Ängslilja - april 2014
Ängslilja uppfyller nu de krav jag brukar ha på småhästarna innan det är dags att ta nästa steg i inkörningsprocessen.

Hon har hittills varit en läraktig adept och är endast tömkörd elva gånger, men har redan fattat de viktigaste kommandona. Och de består av höger, vänster och ptroo. Och störst av dem är ptrooet. Jag tycker att det förvisso är viktigt att unghästarna förstår styrkommandona, men ännu viktigare är att de förstår när det är dags att stanna. Och förstår de inte det, så är det ytterst elementärt att det går att få stopp på ekipaget i alla fall.

Grejar hästen ovannämnda kriterier så är det, enligt mig, dags att gå vidare. Gör man inte det, utan stannar kvar på samma svårighetsgrad, så är min erfarenhet att man riskerar att få en ofokuserad, ja t o m uttråkad häst och då har man skapat ett onödigt problem åt sig själv och sin häst. Ergo, dags att gå till "next level". Vilket i det här fallet betyder att det är dags att sätta vår lilla Spikeld-märr för vagn för första gången.

Det kommer att ske imorgon dag, i Skråmträsk, Sweden. Det blir nästan som att börja om från början fast med vagn bakom. Första passet blir liksom vid första tömkörningstillfället bara ett par minuter långt. Syftet är att känna på grejorna samtidigt som det, i min värld, är superviktigt att sluta innan hästen säger till att det är nog. Oavsett om hästen lessnar efter fyra eller trettio minuter så slutar vi efter typ två minuter, alltså innan hästen hinner bli less. Därefter utökas tiden med ett par minuter per dag tills vi når en nivå på ca tjugo minuter. Där blir vi sedan kvar ett tag. Det ovanstående gäller om vi inte stöter på patrull och det uppstår några oväntade problem. Annars plockar jag fram plan B. Eller C.

Återkommer med jämna mellanrum om hur det går med inkörningen av Ängslilja.

Jerker.

torsdag 10 april 2014

Same same but different

På förekommen anledning, som det heter, så tänker jag berätta om huruvida jag skulle bedriva träning av ett varmblod på samma sätt som jag tränar mina kära kallblodshästar.

Till att börja med, jag har en bakgrund inom traveriet där jag först höll på endast med kallblod. Dock på amatörnivå och det rörde sig inte om särskilt många hästar till antalet. Därefter kom en period på några år där jag uteslutande höll på med varmblodshästar. Jag har jobbat som traditionell hästskötare, stuteriförman och framför allt jobbat en hel del med inkörning och uppträning av varmblodiga unghästar.

Sett till numerären så har jag betydligt större erfarenhet av varmblod, sett till nedlagda timmar så vinner nog kallbloden. Så jag har erfarenhet av båda raserna.

Till saken. Skulle jag träna ett varmblod på ett annorlunda sätt? Jag måste faktiskt tänka efter ordentligt för att kunna svara på det. Tänka, tänka, tänka. Nej, det skulle jag nog inte. Jag skulle i varje fall inte tulla på allroundtänket. Samma tankegång skulle råda. Tekniken i första hand, parallellt med uppbyggnad av grundkondition. Därefter ganska snart försöka komma ner i lite snabbare farter, för att komma till en nivå där träningen ger större effekt. Och sedan i sista hand bygga muskler och styrka. Jag har tänkt klart. Det får bli mitt slutgiltiga svar.

Just detta med muskler och styrka skulle jag nog försöka bygga medelst pullert tror jag, men jag inte säker på den punkten. Vi får väl se hur det blir med den saken, om och när det blir aktuellt. Jag tror att det skulle vara svårare för mig att träna ett varmblod och få den hästen att hålla ihop. Detta eftersom de träningsmöjligheter jag har för dagen, inte är lämpade för att träna varmblod på det sätt jag skulle vilja och definitivt inte på det sätt som jag har erfarenhet av att träna dem på.

Jag har hittat ett sätt att träna kallblod på som jag tycker funkar ganska bra under de omständigheter som råder avseende terräng, underlag, klimat osv. Kanske det skulle fungera att implementera en häst av den varmblodiga rasen i verksamheten också, men jag är inte säker. Jag skulle tro att i så fall blir det nog till att tänka i lite nya banor.

Jag minns när Svanstedt lämnat backarna i Medelpad för slätten i Västergötland och uppvisade än bättre resultat och han fick frågan, nåt i stil med: "Du härledde dina framgångar på Bergsåker till backträning men här finns ju inga backar och det går ännu bättre nu, hur kommer det sig?" Han svarade på sitt lite torra karaktäristiska sätt: "Då kanske det inte var backarna i alla fall då."

Det gäller att försöka anpassa sig till de förhållanden man har. Både avseende träningsmöjligheter och hästmaterial.

Jerker.

onsdag 9 april 2014

Gymträning

I "alla tider" har kallblodstravare tränats mer eller mindre frekvent medelst så kallad arbetskörning. Den traditionella arbetskörningen anser jag vara en dålig träningsform. Ett monotont dragande av en vikt eller annat motstånd av friktionskaraktär. Ofta över en relativt lång tidsrymd. Har man istället lite fantasi, så kan emellertid träningsformen vara väldigt konstruktiv.

Jag använder mig av arbetskörning på, i nuläget, Odile och Katla. Kalla är lite för varm i kolan och varken hon eller jag har nerverna i ordning så till den grad, att vi tycker om att utföra träningspass tillsammans när hon har en loksele på sig.

Hur som haver, jag försöker översätta arbetskörningen till att jag själv utför ett regelrätt gympass. Hur skulle jag göra då? Köra en roddövning eller bänkpress med medeltung belastning i femtio minuter? Näppeligen. Jag skulle köra intervaller med set och reps, typ 3x8 med maxbelastning, sen vila och därefter upprepa samma procedur med någon annan muskelgrupp. Ety, så bygger åtminstone den mänskliga varelsen muskler på bästa sätt. Hur hästen gör, det vet jag inte, men tills vidare väljer jag att tro att det går till på ungefär samma sätt. Alltså, jag tränar stenhårt, men under korta tidsrymder, kanske bara 15-20 sekunder och relativt mycket vila däremellan.

Att få det till stånd med en drög, släpandes ett däck eller med en lastvagn låter sig knappast göras. För att det ska gå att utföra det hela på ett tillfredsställande sätt, krävs en vagn med tryck och då återstår väl bara en tryckvagn eller en pullert såvitt jag vet. Jag införskaffade en pullert i vintras. Tycker mycket om den och vad bättre är, det verkar hästarna (utom Kalla) också göra. Den används på två sätt, antingen stenhårt för att bygga muskler enligt föregående stycke, eller utan tryck enbart för att polimasa lite grand efter hårt arbete dagen innan. Det jag sett hittills är i alla fall att Katla får bättre och bättre ordning på sin aktion och det tror jag att jag kan tacka pullertträningen för.

Summa summarum: Rätt använd så kan arbetskörningen vara en bra träningsform, men som alltid när man tränar hästar, så gäller det att tänka till. Det gör nämligen de flesta av ens konkurrenter och gör man inte det själv, så riskerar man att få se deras ryggtavlor i loppen. Den värsta av alla syner.

Jerker.

tisdag 8 april 2014

Lär hästen att springa fort tidigt

Vem är väl jag att komma med åsikter om hur man bör träna travhästar? Jag är ju bara en liten skitamatör med ett fåtal kallblod på min träningslista. Detta faktum fråntar mig dock inte rätten (och viljan) att berätta om hur jag ser på saken. Om inte annat så kanske det sätter igång lite tankar hos dig som läser. Och inte minst börjar det snurra i mitt eget huvud, när tankarna knattras in på tangentbordet och bokstäverna dyker upp på skärmen, ca femtio centimeter framför näsan.

Jag har med viss framgång tränat några unghästar de senaste åren. Kanske är det en ren slump att det gått så bra, men tills vidare väljer jag att tro att någonting också har gjorts rätt på vägen. A och O när det kommer till framgångsrikt tävlande, med framför allt unghästar, anser jag vara löptekniken.

Det är viktigt att lära unghästar att springa fort tidigt. Förr i tiden var det mer regel än undantag att man skulle ta det lugnt från början, framför allt med unga kallblod. Man kunde köra in, kvala och kanske göra en halvtidig start, Men jag minns från min begynnelse inom travet att man gärna skulle låta hästarna gå på bete både under 1-års, 2-års och 3-årssommaren om möjligt. För att låta de växa klart var väl det vanligaste argumentet. Och det kanske var en vacker tanke, men vill man ha en bra och snabb travhäst är detta knappast vägen att gå, vilket väl också är mer eller mindre en självklarhet idag.

Det är viktigt att lära hästen en bra löpteknik redan unga år. Jag hävdar t o m att det är bland det första man ska lära den, i princip direkt efter inkörningen. Den viktigaste anledningen är att nervsystemet vid den här tidpunkten är långt ifrån färdigutvecklat och därmed att betrakta som ett ganska så blankt ark, man kan således lättare programmera hästen till ett korrekt rörelsemönster i detta skedde av livet, än längre fram i travkarriären. Dessutom är den unga individen vid det här laget fortfarande så liten och lätt, att ett orytmiskt trav under inlärningsperioden inte sliter lika mycket på kroppen, som det gör om man ska lära en äldre och tyngre häst att trava.

Om man går till humanidrotten så går teknikträningen längre och längre ner i åldrarna med syfte att få till stånd en bättre slutprodukt. Jag är övertygad om att det också förhåller sig på det viset när det kommer till träning av travhästar. Stryketräning och muskelbyggande kan också, under rätt omständigheter, vara bra träningsformer, men att bygga muskler innan löptekniken sitter där den ska, kan bli förödande i längden.

Förlåt att jag kanske sparkar in en massa öppna dörrar för dig som läser detta inlägg. Halva anledningen till att det skrivs, är för att lägga upp bollen för morgondagens inlägg, då jag ska berätta om hur jag tillämpar arbetskörning i träningen av våra hästar.

Jerker.

måndag 7 april 2014

Tillåt mig att tvivla

Jag minns en gammal reklamfilm av Nike för sisådär ett tjugotal år sedan, typ. Den gick ut på att Michael Jordan berättade om hur han hela tiden misslyckades. "I had failed over and over again in my life." Han räknade upp alla fel han hade gjort, alla skott han missat och alla matcher som förlorats pga hans egna misstag osv. Men så, likt Baltazar, kom han på det. "But then, I started to succeed." I hans fall var det när han bytte skor till ovan nämnda märke. Just parallellen med skobyte kan ju förvisso också appliceras på travsporten, men jag tänker ibland på den där reklamfilmen på ett djupare plan än så. Det att man måste vara medveten om vad man gör för fel, för att kunna låta bli att göra dem i framtiden.

Därför tvivlar jag för det mesta på det mesta som jag gör med våra kära hästar. Kanske t o m lite för mycket ibland. Just nu brottas jag med alla fel som görs under inkörningen av vår nya ettåring Ängslilja. Jag har kört in en bit över hundra hästar i mitt liv. Nästan varenda en har blivit snäll och lätthanterlig, så den biten har jag ganska bra koll på, vill jag påstå. Och jag vet nog också vad jag gör rätt i det fallet. Däremot är det en alldeles för stor andel som "går med huvudet till vänster" fr o m att de sätts för vagn och ibland kan det ta åratal innan den olaten upphör. Här måste jag göra nåt fel. Jag vet bara inte vad. Men jag letar ständigt efter svaret. Jag är övertygad om att felet sitter nånstans mellan mina axlar och hästen i frågas mungipor. Jag försöker tömköra på olika sätt, rakt fram, slalom, på volt, mjuka händer, hårdare händer, med piska, utan piska, med bett i munnen, utan bett i munnen, låga tömmar längs hästen mage, höga tömmar i selens tömringar osv.

Har ännu inte löst gåtan men jag jobbar som sagt på det. Den som är intresserad av hur man kör häst och hur man får den att inte hänga på en töm osv, rekommenderar jag en filmsnutt  på K-G Holgerssons hemsida kgholgersson.se under fliken "att köra häst", där han undervisar i ämnet.

Kul och givande klipp. Här finns verkligen ett tomrum att fylla. Det vore en nåd att stilla bedja om, att fler riktigt vassa tränare kunde lägga upp dylika videoklipp på sina respektive hemsidor. Kanske något för ST att ta tag i? Hör du det, Markus Myron?

Tills vidare får jag väl kämpa på med mitt och låta tvivlen över min egen oförmåga leda mig in på den rätta vägen vad det lider.

Jerker.

söndag 6 april 2014

Breddtravets vara och inte vara

Breddtravet. Mycket omdebatterat. Jag tycker faktiskt att det är en ganska trevlig företeelse. Känns lite mer som tillbaka-till-rötterna. Roligare att titta på, då man (jag som skitamatör) har fler hästar och kuskar man kan relatera till i varje lopp och det känns lite mindre allvarligt, utan att det för den skull tullas på seriositeten.

Den trogne bloggläsaren vet att jag kört ett par slika lopp den senaste månaden. Jag upplever att det inte är riktigt lika tufft i loppen och att t o m "lilla jag" kan ta för mig om positioner och ta plats, både bildligt och bokstavligt. Sedan kanske min uppfattning är helt verklighetsfrånvänd, mest just den känsla jag har inför detta är ju trots allt det viktiga och t o m kanske själva andemeningen men hela konceptet.

Jag har sannerligen ingen aning om huruvida det spelas på loppen i något som liknar tillräcklig utsträckning, hur A-tränarna drabbas, eller om det är bra överhuvudtaget för travsverige osv,  men för mig personligen, så upplevs det på det stora hela som positivt, hittills i alla fall.

Det finns saker att se över, det gör det. Det är en grannlaga uppgift att kolla på vad som bör förändras och jag är glad att det inte ligger på mitt bord. Skulle jag dock få ändra på en enda sak och ingenting annat, så skulle det vara att korrigera upp prispengarna i loppen en liten gnutta. Minst 15.000 kr till segraren. Den som vinner får för de mesta tillräckligt anser jag, eftersom man till prischecken också kan addera segerruset, men de andra pristagarna får för lite pengar med sig hem om förstapriset ligger på, som nu oftast är fallet, 10.000 riksdaler.

Man kan alltid diskutera, huruvida A-tränare ska få delta överhuvudtaget, om f d A-tränare ska få delta, var man ska dra gränsen för vilka hästar som ska få vara med ska gå osv, men detta är som sagt alls icke glasklart i alla lägen. Jag tror och hoppas på, lika mycket som att jag litar på lyhördheten hos de som bestämmer, att detta kommer att lösas till det bättre vad det lider.

Att stänga vid 500 poäng i loppen tycker jag är knasigt, eftersom vi då löper risk att inte få fulla lopp. För att i möjligaste mån fylla loppen, samtidigt som vi ska gynna de med mindre poäng på kontot, föreslår jag att man löser detta genom att helt sonika vända på poängställningen och låta de med minst poäng komma med i första hand och de med mer komma med i mån av plats. Ett annat alternativ skulle kunna vara att göra en variant på "fördel ston" och skriva typ "nackdel 500 poäng", dvs tjugo meters extra tillägg för hästar med över 500 poäng, allt för att minimera risken att inte få fulla startfält.

Ha' de' på bade'!

Jerker.

lördag 5 april 2014

Snabbjobb lördag 5/4

Hade egentligen inte tänkt åka in till banan idag eftersom vi har fina träningsvägar hemmavid. Kunde dock inte låta bli, orsaken till det: Helt enkelt för att det är så himmelens trevligt att befinna sig på Skelleftetravets stallbacke på lördagförmiddagarna.

Massor med folk och hästar i rörelse. Många potentiella sparringpartners. Mycket prat, en del seriöst och en del som kan kategoriseras som strunt. Många förhoppningar inför den stundande säsongen. Hästar som tappar vinterpäls och finner sommarform osv. Fantastisk stämning helt enkelt.

Hade med mig Odile och Katla. Båda fick gå dubbla heat nånstans runt 37 / 2000m med genomgående snabba avslutningar. Båda känns riktigt fina. Odile startar om nio dagar i Boden och Katla, nja, får se hur det blir med henne. Hon kommer att starta i mitten av maj och kanske, kanske en start innan dess också, men det får vi se.

Det anmärkningsvärda med dagens förmiddag på Skelleftetravet var att i ett av heaten deltog tre kriteriefinalister från fjolåret: Bodbäckssiv, Katla Kiro och Grönli Margrethe. Det är sålunda inte bara kvantitet utan också kvalité när det kommer till snabbjobben i schtaan!

Nu är det bara sju dagar kvar till nästa gång!

Jerker.

fredag 4 april 2014

Rapport från hingstvisningen

Just hemkommen från hingstvisningen på Umåker. Se tidigare inlägg för att se vilka hingstar som visades. Jag kan inte annat än beskriva tillställningen som en mindre succé. Fina hingstar, utmärkt service från Sleipner Umåker, många härliga diskussioner och ditt och datt vad gäller avel och sist men inte minst, många intresserade trav- och hästmänniskor i stallet.

Jag hade en svag förhoppning om att det skulle komma mycket folk, men det blev ändå fler än jag hade trott. Många tillresande utifrån. Och bara det att det var en person som inte hade besökt en travbana på tre år, gör att det hela var mödan värt att arrangera. Hingsthållarna uppgav också att de trodde att de fick ett par bokningar på resp hingst som de annars inte hade fått. Hingstvisningen uppnådde således sitt syfte, nämligen att bidra till att fler ston betäcks.

Mycket gjordes väldigt rätt, en del gjordes också i ärlighetens namn lite mindre rätt. Det ska vi ta med oss till nästa gång och förbättra. Jag tror och hoppas att detta kommer att bli ett stående inslag varje vår på flera platser runt om i landet. Som representant för rikssleipner och medarrangör till arrangemanget kommer jag, i den mån jag kan, att försöka bidra till att det blir ännu bättre nästa år. Jag ser redan fram emot det.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som var närvarande, oavsett om det gäller hingsthållare, arrangörer eller besökare. Vi gjorde det här tillsammans. Och vi gjorde det bra.

Med förhoppningar om ett ökat antal betäckta ston i år jämfört med ifjol, går jag nu in på atg.se och kollar in loppen som avverkades, vilket jag knappt hade tid med under denna givande kväll!

Jerker.


Fullt med folk i stallet på hingsvisningen

torsdag 3 april 2014

Förebilder, husgudar och inspirationskällor

Jag hade en gång i tiden en plan på att jobba på stuteri, åt vissa tränare, i vissa länder osv. Allt slog in utom två saker. Jag skulle till USA och jag skulle jobba åt Robert Bergh. Men, som jag skrev i gårdagens inlägg, livet kom emellan.

Jag hade för avsikt att skapa mig en egen manual för hur just jag skulle hitta vägen till framgång. Från betäckning till vinnarcirkeln. Detta är naturligtvis en ständigt pågående process och man lär sig hela tiden om man är lyhörd. Det finns information att få om man vecklar ut antennerna mot omvärlden. Om man läser på hemsidor, lyssnar på vad folk säger, tittar på hästar på tävlingar, frågar de som lyckats hur de gått tillväga osv.

Jag har träffat, jobbat för, pratat med och lyssnat på och läst om massor av spännande människor i travvärlden och hur de resonerar. Från stora till små. Jag tänker ofta på vad vissa personer skulle ha gjort eller sagt i olika situationer, när det kommer till träning och handhavande av hästar. När jag sitter ute i skogen och tränar kusarna är det många namn som återkommer i mina tankar i princip dagligen. Och som inspirerat, eller inte inspirerat, mig på ett eller annat sätt och format mig och mitt sätt driva hästeriet på.

Exempel på sådana namn:

Åke Svanstedt, Robert Bergh, Stig Lindmark, Rune Holmen, Örjan Torstensson, Sverker Karlsson, Björn Magnusson, Stig H Johansson, Mats-Åke Nilsson, Heinz Platvoet, Sören Nordin, pappa, Niclas Carlson, Mikael Lindqvist, Leif Berggren, John Östman, Björn Lindblom, Ove A Lindqvist, min fru, Per Gustafsson, Alf Jonsson, Jan Alba, Ernst Berglund, Gunnar Melander, mamma, Jan Norberg, Tomas B Nilsson, Thomas Nilsson, morfar, Leif Stilling, Jan-Olov Persson, K-G Holgersson, Jessica Lindgren, Per-Arne Lindström, Anders Lindqvist, mina barn, Lutfi Kolgjini, Olov Stenlund, Stefan Hultman, Roger Walmann, Roger Nilsson, Berth Johansson, Reijo Liljendahl, Johnny Takter, Norbert Schulze Thier, Jocke Johansson, Petri Salmela, Jori Turja och många fler.

Jag lovar att jag utan betänketid kan säga exakt på vilket sätt, var och en av dessa personer, har haft och har inverkan på mitt vardagliga liv med hästarna och därmed varit och är delaktiga i mitt ständiga läggande av pusslet.

Try me!

Jerker.

onsdag 2 april 2014

Därför blev jag kiropraktor

I mitten av 90-talet jobbade jag några år med att köra in och träna unghästar i Italiens sköna land. En helt fantastisk tid med massor av minnen och erfarenheter. Framför allt när kommer till det som inte hade med hästar att göra. Man brukar säga att man blir vuxen av att göra lumpen, men efter min tid i pastalandet så vill jag påstå, att man blir långt mycket vuxnare av en längre sejour i ett främmande land, med ett språk man inte behärskar, en kultur som man trodde att man kände till men egentligen inte hade en susning om osv. Det var också i Italien som jag i allra högsta grad mötte min framtid. Ur framför allt två aspekter.

Först och främst råkade den första person jag träffade i Italien vara den som jag sedermera, långt senare, skulle komma att växla ringar med. Om det hade jag förstås ingen aning om där och då. Då denna blogg kanske inte är det bästa forumet att i detalj gå in på familjebildning, så lämnar jag det härmed därhän.

Den andra av de två aspekterna, vilken dessutom är mer bloggkompatibel, är mitt möte med kiropraktiken. Jag hade framtill maj 1997 ingen som helst erfarenhet av kiropraktik. Vid samma tidpunkt började jag känna att det var dags att gå vidare i hästlivet, men ändå hålla kvar kontakten med själva hästarna på ett eller annat sätt. Frågan var bara hur. Funderingar fanns på hästtandläkare, hovslagare eller t o m veterinär.

I Italien jobbade jag uteslutande med ostartade unghästar, med ett undantag. Och det kanske fanns en mening med det undantaget. P g a platsbrist i tävlingsstallet så fick jag en kort period en starthäst på min lott. En halvhygglig, halvsnabbloppare vid namn Sahara Air (e. championhingsten Sharif di Iesolo).

Han hade, när jag fick hand om honom, slutat fungera och ägnade sig mest åt galopp och verkade lida av något problem med vänster bakben. Han hade under de tre senaste månaderna fått elva injektioner i det benet. Men blev inte "fräschare" ändå. Av en händelse kom en svensk kiropraktor till gården för att behandla ett par andra hästar. Jag bad honom undersöka Sahara också och han fann en irriterad slemsäck i nacken på honom. Sannolikt orsakad av att han hade slängt sig bakåt i kedjorna på stallgången och därmed orsakat en skada på sig själv pga grimmans tryck mot nacken, just bakom öronen.

Efter ca en vecka var nacken och slemsäcken inte irriterade längre, hela hästen blev lite längre, eftersom han vågade slappna av och lägga ner huvudet istället för att köra upp detsamma under löpning. Följden av det blev i sin tur att han rymdes bättre under sig med vänster bak och såg hastigt och lustigt inte halt ut på det benet längre. Han vann enkelt nästa start. Som dessutom, av en ren slump, råkade heta "Premio Sharif di Iesolo".

Detta tyckte jag var så häftigt att jag nästan per omgående sökte in till Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Solna. Året var 1997. Från händelsen med Sahara Air till skolbänken på SKHS tog det ca tre månader, så det var snabba ryck. Efter fyra år i skolan och ett års allmäntjänstgöring var jag färdigutbildad kiropraktor och drog igång mitt företag. Tanken var att jag skulle bli kiropraktor på häst, men det blir som bekant sällan som man tänkt sig. Livet och ödet kom emellan och jag är nu verksam kiropraktor enbart på humansidan. Vi anlitar kiropraktor på våra hästar då vi finner det nödvändigt, jag kan en del om det själv, men känner mig lite begränsad och använder mig hellre av de som förstår och kan det hela bättre. Inget snack om att det är effektivt dock, om det vittnar inte minst caset "Sahara Air", han förändrade mitt liv och kommer för alltid att finnas i mitt hjärta.

Just exakt idag (2/4 -14) fyller min firma 12 år. Vill du läsa om min kiropraktorverksamhet så har jag en rykande färsk hemsida: kiropraktor1.se

Tack för allt Sahara Air.

Jerker.


tisdag 1 april 2014

Going for a ride

Breddloppen infördes vid årsskiftet bl a för att stimulera oss mindre rutinerade kuskar till att köra fler lopp. Jag har nu genomfört ett par stycken och det har verkligen gett mersmak. Det är mycket roligare att köra när man slipper möta Ohlsson, Lindqvist, Norberg och allt vad de heter varje gång. Problemet är att det körs alldeles för få breddlopp på kallblodssidan i de klasser i vilka mina hästar befinner sig.

Jag har därför beslutat mig för att ta montélicens. Av flera anledningar. Dels för att få fler chanser att tävla utan att behöva möta de ovan nämnda kuskarna, dels i jämställdhetens namn (på tok för få / inga manliga ryttare i norra Sverige) och dessutom har jag länge umgåtts med tanken på att starta våra egna hästar i monté och då kan det vara en kul grej att rida dem själv.

I min ungdom red jag väldigt mycket men det har runnit ut i sanden. Men för skojs skull så provred jag Odile Kiro härom dagen och då upptäckte jag vilken fantastisk travare hon är under sadel. För sulky skuttar hon och far och galoppen ligger alltid nära till hands, under sadel blev det en helt annan sak. Varför vet jag inte, kanske för att hon är bättre på att bära vikt än att dra densamma, bara en tanke.

Hur som haver, jag tänkte att eftersom Odile ändå verkar få svårt att bära de pengar hon sprang ifjol, så kanske hon hävdar sig bättre i monté. Hon ska i alla fall få en chans. Jag kommer att anmäla henne till montékval i Skellefteå den 1/5, så får vi se hur det går i skarpt läge. Vem som ska rida henne i väntan på att jag tar min licens vet jag ännu inte, men jag har lite olika alternativ på g.

Själv kommer jag att påbörja licensridningen redan isamband med provloppen imorgon kväll.

Håll tummarna. Jag lär behöva det!

Jerker.