söndag 23 april 2017

En tredjeplats som värmde

Jag brukar då och då i denna blogg hemfalla åt första gången. Och hur speciellt det kan vara. Igår var det första gången som jag selade ut en häst till start som jag tränar men inte själv äger.

H.E.C.Dalove. Han kom till oss för sisådär tolv dagar sedan. Så vi har inte hunnit skruva på så många reglage för att påverka honom till det bättre. Men han gjorde hur som haver en bra insats och krigade till sig tredjeplatsen i de allra sista stegen, med den klassiska marginalen "emaljen". Han rekordsänkte sitt voltrekord med nästan två sekunder. Hans gamla rekord var 1.30,6. Nu gick han 1.28,8, avslutade sista varvet 1.27 och sista 500 1.26. Om jag säger att det var en kul upplevelse så överdriver jag i varje fall inte situationen.

Det här var som sagt första gången som jag tävlade med häst som jag tränar men inte äger. På förhand var jag lite spänd inför hur det skulle kännas. Jag trodde att det skulle kännas lite mer avspänt. Vilket det också gjorde. Tills startkommandona drog igång. Då var allt som vanligt. Pulsen. Adrenalinet. Spänningen. Under loppets gång spelade det ingen som helst roll om jag ägde 0 eller 100% i hästen. Och efter loppet var det minst lika roligt som om det hade varit min egen häst.

Så även detta lopp har i efterhand setts om och om igen. Det har dissekerats, tagits tid och funderats om vad som gick enligt plan och vad som hade kunnat gå ännu bättre. Och så här med några timmars perspektiv så har även propositionerna plockats fram och den framtida matchningen gjorts upp. Precis som vanligt alltså.

Under dagen så styrde också sonen Alvin in barnen ponny Tabbe till en fin femteplats i hård konkurrens. En härlig dag på travet sålunda.

Men,vi höll på att missa hela konfekten. Efter två av de tretton milen till Umeå så havererade nämligen vår bil. Situationen räddades dock av dagens änglar. Malin och Elsa Säll kom och tog med sig transporten, hästarna och barnen (så att de skulle hinna i tid till ponnyloppet) och mamma och Sverker mötte upp med en reservbil så att jag och hustrun också så småningom kunde ta oss till tävlingarna. Slutet gott allting gott. Och nu står vår havererade bil hemma i garaget i väntan på mekaniker. Och de fyrbenta krigarna i respektive box mumsande på en välförtjänt giva hö.

Jerker.

måndag 3 april 2017

Lallaren som hoppade upp i biken och vann

När jag senast vann lopp fanns Sovjetunionen. Det var ett tag sedan. Närmare bestämt i slutet av sommaren 1991. Jag lyckades då inom loppet av ett par månader vinna hela tre stycken. Hästen som då gjorde allt för att göra mig lycklig var en Ministeggare som hette Trond. En fantastisk häst som egentligen inte kunde trava, men gjorde allt han kunde och det räckte ibland hela vägen. Han var på många sätt lik vårt treåriga sto Marre R.F.

Igår var det dags igen. Att vinna lopp alltså. Jag tycker att det är väldigt roligt att köra häst, vilket jag också är ganska bra på. Jag tycker inte att det är lika roligt att köra lopp, vilket jag inte heller bemästrar lika bra. Glädjen i hästkörandet är lika stor i träning och provlopp som i riktiga tävlingssammanhang. Kanske är det t o m roligare att köra då det inte handlar om placeringar och pengar. Men, igår slog blixten ner och den blinda hönan hittade ett korn.

Marre skulle debutera och jag kör gärna debuten själv då jag inte vill att någon riktig proffskusk ska överforcera hästen, vilket är riskfritt då jag kör själv. På förhand såg det bra ut och jag hade en känsla av att vi skulle sluta i den främre träffen.

Starten gick och som den lallare jag är så tappade jag en halv längd direkt och därmed också ledningen. Rygg ledaren blev istället min lott. Varvet kvar så galopperade dock täthästen och hastigt och lustigt höll jag och Marre i taktpinnen. Jag försökte hålla ett lagom tempo och tänkte att "om ingen sprungit förbi oss innan sista kurvan så ska det till en riktigt bra häst för att slå oss". Fyrahundrastolpen nalkades och ingen kom bakifrån. Då sa jag till Marre: "-Kom igen nu tjejen, nu springer vi ifrån dem!" Och det gjorde vi! Vi vann med några säkra längder utan att spela ut hela registret. Jag har undrat i typ tio år hur det skulle vara att vinna lopp, själv sittandes i jollen. Nu vet jag, för mig är det ganska precis lika underbart som att stå vid sidan om. Det spelar inte så stor roll om jag kör själv eller inte, det viktigaste är att vinna. Och framför allt när det kommer till unghästar, att hästen är väl förberedd, sköter sig under loppet och att det finns hopp om en ljus framtid. Detta hoppet finns i allra högsta grad när det kommer till Marre. Vår CC-märr med det stora fighterhjärtat. Om det blir en stjärna står skrivet i stjärnorna, men jag är säker på att vi kommer att ha några roliga år med henne framöver.

Dagen forsatte med att Röyns Kristine klarade sitt första premielopp (hon måste avklara två st då hon är norskfödd). Banan var på ren svenska helt värdelös, men hon sprang ändå 1.58 i sin ensamhet, vilket är med beröm godkänt denna tid på året.

Som grädde på moset så avslutade team Bjurman dagen med att Kasper vann shettisloppet med Kumlaby Tabasco efter en väl avvägd styrning från dryga tillägg.

Full pott för team Bjurman denna dag således!

Och när jag kör / vinner nästa lopp? Ja, låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid igen. Då skulle jag vara sjuttio år och drygt det innan dess...

Jerker.