tisdag 30 september 2014

Träningsdosen ökas

Nu står det oktober högst upp på kalenderbladet och det innebär för Ängsliljas del att träningsdosen ökas på lite grand.

Fr o m nu får hon springa fem kilometer ca fem ggr per vecka. Tanken är att hon sedan får öka med en kilometer varannan vecka tills hon kommer upp i tio kilometer och sedan får hon ligga på den sträckan någon månad,för att sedan åka in till banan någon gång i januari för sitt första riktiga banjobb.

Det kommer säkert att komma in en och annan käpp i speedcarthjulet på vägen, inte minst i form av frusna träningsvägar om några veckor, vilket i sin tur sannolikt kommer att förskjuta mitt upplägg något. Just av den anledningen känns det väldigt bra att vi redan nu har kommit ganska långt på vägen.

Apropå käppar i hjulet. För närvarande har vi en skördare som tar ner skog alldeles intill vår huvudsakliga träningsväg. Det är min starkaste förvissning att mången stortränare inte behöver brottas med sådana bekymmer. Men sånt är livet för oss små amatörer ute i skogarna.

Jerker.

måndag 29 september 2014

Tandläkarbesök

Katla och Lilja fick besöka tandläkaren idag. Vi brukar låta alla våra hästar besöka en sådan en gång per år. På så sätt hålls deras respektive munnar i schack på ett enkelt sätt och man kan i alla fall stryka en sak från noja-listan. Det finns ju som bekant så mycket annat att noja över.

Katla var normalsliten i munnen. Ett knappt år sedan förra översynen och tidens tand (sorry) har hunnit sätta en del spår i hennes mun. Dessa spår är nu till-, av- och bortslipade och därmed kan vi fortsätta att blicka framåt och gå vidare med rehabbandet och träningen.

Lilja var också med till tandläkaren, men blev inte åtgärdad eftersom han tyckte att hon är för ung ännu, framför allt med tanke på att hennes vargtänder inte har kommit fram tillräckligt mycket för att dras ut. Hon ska få detta gjort om ett par månader istället.

Jerker.

Unghästvisning

I helgen, i lördags närmare bestämt, var det unghästvisning på Skelleftetravet i regi av vår lokala Sleipneravdelning. Det blev precis som det varit alla de år jag varit med tidigare, d v s en hel del arbete med att "få till det" och en "det-var-helt-klart-värt-det-känsla" som infann sig efteråt. Det är fantastiskt roligt att få jobba med likasinnade runt ett gemensamt intresse mot ett gemensamt mål och sedan ro det hela i hamn.

Årets unghästvisning var den bästa och mest lyckade som jag varit delaktig i att ordna, tycker jag i alla fall. Allt flöt på utan friktion, vädret var så bra det bara kan vara sista helgen i september, vi blev klara i hyfsat god tid och det kändes som att det var hyggligt med åskådare o s v. Därtill var det såklart en massa fina unghästar som mönstrades och sist men inte minst, så var det väldigt roligt att se en hel del nya ansikten, vilka tidigare inte deltagit på någon unghästvisning, som visade upp sina hästar.

Tre priser delades ut:

Bästa uppvisare: Tina Andersson (som, mig veterligen, deltog för första gången på vår visning när hon nu visade fram sin egen Guli Tina, vilken för övrigt är hennes första kallblodstravare).

Publikens val: Orr Lotus (vars ägare och tränare Per-Örjan Svelander, mig veterligen, inte visat upp nån häst på vår visning i alla fall).

Best In Show: Juliblixten (vars ägare och uppfödare Camilla Wiklund Lövbom, mig veterligen, inte visat upp nån egen häst förut, dock bör i sammanhanget nämnas att hon sannolikt är vår visnings mesta uppvisare, då hon varit flitigt anlitad av andra genom åren).

Ängslilja var den som försvarade våra färger. Hon visades upp av Frida Andersson (tack Frida) då jag själv höll i mikrofonen hela dagen. Lilja skötte sig med den äran. Det finns ett gäng olika anledningar att delta med sin häst i visningen. En av dem är att hästen ska få lära sig ett och annat, däribland att veta hut. Och det var verkligen både kul och tillfredsställande att se att hon vet just det, hut alltså, redan nu. Hon var lugn och cool i denna, för henne helt nya miljö och situation, vilket i sin tur är skönt att veta, när man så småningom ska åka in till banan och börja köra jobb med henne.

Hon fick dessutom ganska fina poäng. Skörden stannade vid sjuttioåtta stycken. Åttor på alla punkter utom rastypen och bog, bringa, manke osv där det blev två sjuor. Fick jag välja två bedömningspunkter där jag kan acceptera lite "avdrag", så är det väl just där, de två tror jag själv har minst inverkan på hur fort hästen sedan kommer att springa.

Hon klarade sålunda denna objektiva besiktning med hedern i behåll, så nu är det bara att dra åt tumskruvarna ytterligare lite grand med henne, så ska det nog så småningom, till att börja med, bli premiehäst av henne också.

Men vi börjar med ett tandläkarbesök senare under innevarande dag.

Jerker.

onsdag 24 september 2014

Långa lugna jobb

Var in till banan idag och körde rundbanejobb med Ängskalla och Katla Kiro. Jag hade räknat med att den (banan) skulle erbjuda perfekt underlag då det hölls tävlingar igår och väderleken har varit av det gynnsammare slaget under en lång tid nu.

Och så rätt jag hade. Kanonbana, strålande sol och kvittrande fåg..., nävisst ja, de har ju flytt sin kos för i år. Nåja, det går ju träna häst även utan dem.

Båda hästarna fick springa en fyrakilometersslinga i skogen som uppvärmning och sedan var sitt tretusenmetersjobb i fyrtiotempo på rundbanan, efterföljt av tre varvs nerjoggning på innerplan.

Katla kändes hygglig men inte perfekt. Kalla kändes perfekt.

Lärde vi oss nåt idag då? Yes we did. Körde Kalla med pulsmätare på rundbanan för första gången på evigheter och eftersom jag är lika korkad och svårlärd som vanligt, så blev det än en gång uppenbart att Kalla (och förmodligen de andra av våra hästar också) generellt tränas alltför intensivt, d v s i ett pulsintervall som överstiger respektive hästs mjölksyratröskel med råge. Men vem vet, en vacker dag kanske man får in även det faktumet i huvudet, så till den milda grad att det får ordentligt fäste därinne.

Den som lever får ju, om man ska tro det gamla fina uttrycket, se.

Jerker.

måndag 22 september 2014

Rehab

Efter veterinärbesöket för tio dagar sedan har jag tagit doktorn på orden avseende Ängskalla. D v s att jag har fokuserat på hennes goda sidor och försökt bortse från de mindre goda. Vilket i sin tur innebär att hon ska få vara i den lilla bubbla som verkar trivas bäst i och att jag leende bara tittar in i den bubblan och smeker henne medhårs. Tycker du att detta blir flummigare och flummigare? Sue me!

Katla har fått på sig en 20 x 8 på höger bak och ska få  gå med den tills det blir dags för vinterskoning, allt för att bygga upp hennes delvis försvagade biceps femoris på höger sida. Dessutom fokuseras träningen på liksidigt arbete gällande respektive benpar, alltså båda frambenen ska jobba lika hårt och ta lika långa steg och detsamma gäller bakbenen. Det senare kräver sin tömkarl för att låta sig genomföras. En gör så gott en kan, mer kan en inte göra. Mycket skritt och mycket värme, tro och hopp det får..., nej nu drog det iväg. Mycket skritt och mycket pullert skulle det vara. Och i kuperad terräng. Tro och hopp finns förvisso också angående träningen av denna dam. Hon känns väldigt fin och har så gjort hela året, ändå vet jag att det finns minst en växel till som hon ännu inte har petat i, eftersom tändningen hackar lite på riktigt höga motorvarv.

I min tummen-mitt-i-hand-värld så lät det där sista riktigt logiskt, även om jag är medveten om att jag med intill visshet gränsande sannolikhet gjorde mig skyldig till ett eller ett par rejäla klavertramp. Ok då, sue me!

Hur som, inställning av tändningen pågår. Ooops I did it again.

Jerker.

lördag 13 september 2014

Veterinärbesök och ögonöppnare

Var till veterinären med Ängskalla och Katla Kiro igår. Närmare bestämt till Per Veterinär, som han populärt brukar kallas.

Halva anledningen till att jag åkte dit var att jag ville kolla upp våra hästar och halva anledningen var att jag ville utbilda mig själv i mitt sätt att se på den egna hästen utifrån nya synvinklar.

Ängskalla gick igenom, om man ska använda bilprovningsvokabulär, utan anmärkning, men med ett par "att-tänka-på-påpekanden". Per tyckte att jag inte skulle snöa in så mycket på hennes dåliga sidor, utan istället se vad som är bra med henne och vidareutveckla det. I klartext: Träna på som vanligt, hålla henne lugn och avslappnad i den mån det går och sluta fokusera på hennes relativt underutvecklade ryggmuskulatur. Anledningen till att jag ville kolla upp henne var att hon slog sig ganska ordentligt i den näst senaste starten, något som Per efter undersökningen beskyllde slumpen för.

Katla fick desto fler nedslag i sitt protokoll. Bog, rygg, kors och rumpa. Utan anmärkning i extremiteterna men idel biomekaniska, rörelsemässiga störningar, vilket inte minst gav sig till känna efter några minuters löpning på rullbandet. Hon behandlades med DMSO intramuskulärt på diverse ställen. Därtill fick jag med mig ett träningsprogram för hennes räkning. Per tyckte inte att det var någon större fara med henne förvisso, att hon är i hyfsat skick, men att hon skulle kunna bli ytterligare bra mycket bättre efter denna behandling och lite rehab hemmavid. Effekten av dessa åtgärder bör kunna ses om sex till åtta veckor. Ska bli spännande att se vad som kommer att hända med henne.

Lärde jag mig nåt själv då? Ja det gjorde jag. Jag lärde mig att öppna ögonen och höja blicken en aning. Och att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Vikten av dessa åtgärder kan aldrig nog betonas, då de ständigt har en tendens att falla i glömska. Hos de allra flesta.

Inte minst hos undertecknad.

Jerker.

onsdag 10 september 2014

Femton mönstras

Nu är bokningen stängd för Sleipner Skellefteås årliga unghästvisning. Det såg länge ganska mörkt ut vad gäller antalet anmälda hästar, men efter ett väl förrättat värv av vår lokala avdelning så kom vi upp i totalt femton anmälda. Ett fullt godkänt startfält då det utgör ca hälften av de som finns tillgängliga i vår region för närvarande.

Förutom att det blir relativt många som ska bedömas, så håller de överlag också hög klass, åtminstone sett till vilka fäder de har. Huruvida mödrarna håller samma höga klass säger jag varken bu eller bä om nu eftersom jag inte nördat in mig på det området ännu. Eller jo förresten, jag väljer att säga "bä" (som i detta sammanhanget bör betyda positivt då motsatsen "bu" har negativa associationer), då min magkänsla säger mig det.

Jag skulle vilja säga att fäderna till årets startfält är de bästa som vi någonsin haft, sett över hela linjen, på en unghästvisning i Skellefteå. De hingstar som finns representerade är: Alm Viktor, Tangen Scott, Hallsta Lotus, Månprinsen A.M., Bokli Eld, Moe Odin, Järvsöfaks, Spikeld och Lome Kongen.

Sug på den lilla karamellen så länge!

Jerker.

måndag 8 september 2014

Lunkar på

"Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå" var väl typ det första man lärde sig spela på blockflöjten i tredje klass. Kan inte låta bli att nynna lite på den emellanåt under träningspassen med ettåriga Ängslilja.

För "långan väg att gå" är ju just vad det handlar om. Lång väg till vinnarcirkeln. Och vilken väg ska man ta då? Det viktigaste för att välja rätt väg är att veta mot vilket mål som kosan ska styras. "Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du väljer", som det sägs i Alice i underlandet. Men i fallet med Lilja så vet vi vart vi ska och vägen dit är till att börja med en ordentlig och ganska tuff grundträning.

För dagen körs Lilja minst fem dagar per vecka. 600 meters uppvärmning, sedan 4 x 700 meter i 2.30-2.40-tempo och därefter 600 meter jogging hem igen. På så sätt får hjärta och lungor jobba effektivt samtidigt som passet är så pass kort att hon inte hinner bli less. Det är i alla fall vad jag tanke med mitt upplägg. Och vikten av att ha en tanke med sitt träningsupplägg kan inte nog understrykas.

Kul med ännu en Bergsåkerframgång. Jag syftar såklart på varmblodsderbyt. Hästen Pocchai, tränaren Båth, kusken Kihlström och ägaren, ja just det vad heter han? Hur många kan svara på det på uppstuds? Skandal att inte ägaren får större uppmärksamhet i dessa sammanhang. Kanske hästägare som inte spelar fotboll, handboll eller hockey i någon av världens bästa ligor har ännu större behov av uppmärksammas än de idrottskändisar som gör det? Bara en tanke. Från en socialbidragstagare i norra Norrland.

Ciao.

Jerker.

söndag 7 september 2014

Hej vad det gick

Ängskalla svarade för en rejäl rekordsänkning igår kväll och kom hem på 1.24,5 över sprinterdistans med dubbla tillägg. Det hjälpte dock föga då hon stod hopplöst till i loppet på förhand och kom i mål som andra utan stålar.

Det var läge att prova lite ny utrustning, vilket föll väl ut, så nu står vi ännu starkare rustade inför höstens bataljer. Kalla får nu vila från tävlandet i precis en månad, helt enkelt av den anledningen att det inte finns några lopp som hon kan starta i.

Vi passar på att ta henne till farbror doktorn i slutet av kommande vecka, inte för att det är något fel på henne, utan mest för att få en bekräftelse på att det inte är nå knas med hennes hälsa.

Jerker.

lördag 6 september 2014

Sleipnerdagen Skelleftetravet

Ikväll kör Skelleftetravet sin årliga Sleipnerdag. Det mest utmärkande för dagen är att det körs hela fyra kallblodslopp under dagen. Vilket med något ytterst sällsynt undantag är unikt för vår region. Att det dessutom är relativt många hästar med i respektive lopps startlista är också glädjande.

Det klagas med jämna mellanrum på alltför få hästar i kallblodsloppen på Skelleftetravet. Ibland finns det fog för det, ibland inte. Klart är att en väsentlig skärpning på denna punkt har skett. 2012 såg det inte så bra ut men de senaste åren har det ljusnat.

I juni i år såg jag statistik på hur många kallblod som anmäls per lopp i genomsnitt, sett till alla kallblodsbanor t o m det givna datumet som statistiken avsåg (dvs mitten av juni). Siffrorna visade att Skelleftetravet fram till mitten av juni låg i topp i landet både ifjol och i år. Under 2014 låg vår bana på andraplats med ett snitt på över tolv anmälda per lopp. Kvällens tävlingar matchar den statistiken, då det i genomsnitt återfinns 12,3 hästar per kallblodslopp, trots att det körs hela fyra stycken. Sedär så bra det kan bli när propositionsskrivningen och andra diverse parametrar faller väl ut.

Från vårt stall så får Ängskalla göra en sista start innan det blir en månads vila från tävling för hennes del. Hon har en inte alls särskilt fördelaktig propp och förhoppningarna är inte så höga. Hon kommer denna gång, med tanke på utgångsläge och motstånd, sannolikt få ett rygglopp och vi får se det som snabbjobb på hemmaplan. Med en inte helt oansenlig ekonomisk ersättning om allt faller väl ut. Huvudsaken denna gång är att hon sköter sig och håller nerverna under kontroll, vilket inte alltid är självklart i hennes fall. Vi tror på en slant och hoppas på ytterligare lite mer.

Jerker.

torsdag 4 september 2014

Dags att ställa ut

Hösten är här och med den börjar det vara dags för de årliga utställningarna av kallblodiga unghästar. Dessa anordnas av de lokala Sleipneravdelningarna runt om i landet. Råkar det stå en ett- eller tvååring i just ditt stall, vilken du inte råkar ha anmält till en sådan utställning så tycker jag att du ska göra det. Det finns en hel hög med skäl till att delta i dessa arrangemang, här ska jag ta upp tre av dem.

För det första. Genom dessa premieringar som försiggår runt om i landet varje år, så har vi som är så lyckligt lottade att hålla denna den ädlaste av raser närmast vårt hjärta, en unik möjlighet att dra lärdom av vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt om man ser till exteriören hos en kallblodstravare. Det finns, vågar jag påstå, ingenstans i travvärlden (förutom möjligen bland norska kallblod men vi tillhör ju numera samma familj) där så stor del av populationen skannas av varje år och bedöms av opartiska domare utifrån sin exteriör, som är fallet hos den kallblodiga travarrasen. Framgent kan man sedan se vilka bedömningspunkter som är av större vikt och även av mer ringa karaktär. Vad betyder en "markerad manke" jämfört med en "något kort hals"? Hur tungt väger "rörelsemekanik i trav för hand" om man ställer det mot en "lång rygg" osv. Av detta kan man lära sig mycket. Bra kunskap att ha i bagaget när man sedan själv eventuellt ska köpa en unghäst i framtiden, alternativt välja hingst till avelsmärren hemma på gården.

För det andra. Unghästvisningen är / kan vara ett bra skäl till att kickstarta karriären för sin framtida stjärna. För att nå toppen är det idag mer eller mindre ett måste att börja jobba tidigt med sin häst. Har man väl anmält till sin lokala unghästutställning, så har man i princip satt sig själv under press att presentera sin häst i så bra skick som möjligt. Därmed blir den hanterad i ett tidigt stadium i livet. Och i nästa steg, när man kommer hem efter visningen så känns steget att börja köra in / träna sin unga individ inte lika jobbigt att ta, för den som händelsevis skulle tycka att det vore motigt under andra omständigheter.

För det tredje. Traditionens makt. Det har "i alla tider" varit en prestige i att visa upp sin fina häst och få den bedömd på en premiering. Det må ha gällt hingstar eller avelsston, arbetshästar eller tävlingshästar osv. Gemensamt för dessa uppvisningar har alltid varit att man har varit stolt över sin häst och att få visa upp den. Och just detta ska vi fortsätta med, ja till och med bli ännu bättre på. Att visa upp våra kallblodshästar och vara stolta över dem. För det har vi all anledning att vara.

Jerker.