tisdag 13 augusti 2019

En fantastisk dag

   I söndags fick jag vara med om något helt fantastiskt. Tänk att få ta fram en häst från grunden. Köra in, kvala, tävla, sätta upp det högsta av mål och drömmar, infria och överträffa desamma. I söndags hände det och jag fick bevittna crescendot i hela händelsekedjan från första parkett. Den dagen kommer jag för alltid att bära med mig i mitt kallblodshjärta. Grattis Nicklas, Kristin, Oskar och Wiktor! Vilken resa ni gör med Bäcklös Uriel, vinnaren av svenskt kallblodskriterium 2019!

   Ett minst lika stort grattis till min västerbottniska travtränarkollega Stefan Johansson från Umeå som vann Kriteriestoet. Härligt jobbat Stefan! Det här var f ö andra gången på fem år som en liten tränare, med ett litet material och i travsportens geografiska periferi i norr, själv tränar fram och kör en klassisk vinnare till seger, 2014 gjorde Jessica Lindgren samma sak med Bodbäckssiv i Derbystoet. Det här med travsportens mångfald kan inte nog understrykas, värdesättas och månas om!

   Vi, i vårt lilla stall och med våra delägare, fick oss också en oförglömlig söndag till livs med vår Holter Oda. Vilken resa vi gjort med henne. Från oinkörd och allt annat än trevlig i oktober 2017 till en lysande stjärna i Kriteriestoets final knappa två år senare. När det börjar närma sig tävlingsdebut är det, i alla fall för mig, viktigt att hålla motivationen på topp. Det är viktigt med bränsle som håller motorn igång. Motorn i min travtränartillvaro drivs av bränslet som stavas konkurrens. Vi och vårt lilla stall har under det senaste decenniet haft lyckan att få delta i hela tio stora årgångsfinaler, trots att vi aldrig haft mer än en eller max två hästar per årskull. Jag som tränare av dessa har drivits och sporrats av mina konkurrenters framfart på banorna. Väck mig mitt i natten och jag kan än idag rabbla dem, vilka de har varit år för år, kull för kull, de där som jag strävat efter att kunna slå. Och de har varit en viktig del i de framgångar som vårt stall har haft. Jag ska räkna upp några, skulle en eller annan vara felstavad, så se det som ett bevis på att jag inte kollat upp dem på nätet för att backchecka hur de stavas alt när och under vilka år de tävlade.

Ängskalla mötte / sporrades av S.S.Conny, Stilig och Bodbäcksjill.
Odile Kiro - Järvsö Blomster, Lome Anna, Hulte Nova
Katla Kiro - Bodbäckssiv, Strimmsy, Åsrud Vilja, Grandina
Marre R.F. - Backegubben, Stjärnblomster, Väskinge Hemi, Eldteksa
Rappodina - Eldoda, Voje Maren, Vindpärla, Vännfors Stjärna

   Se där några av de hästar som fungerat som, på ett positivt sätt, röda skynken för mig under kalla och mörka vinterkvällar när jag i pannlampans sken tränat våra adepter. Tack för sparringen!

   Tillbaka till Holter Oda. Lång historia kort. Allt gick som på räls tills för ett par månader sedan. I ett lopp på Lyckseletravet i månadsskiftet juni/juli fungerade hon inte alls. Jag har jobbat stenhårt för att få henne på rätt spår igen. Jag har känt att vi har varit på rätt väg förvisso, men tiden har varit vår värsta ovän med tanke på det annalkande stora målet för året, Kriterietstoet. Så sent som för ett par veckor sedan när kvalet till detsamma skulle köras, så var min förhoppning att vi skulle kvala in till finalen med ett skohorns hjälp och därmed "få" två veckor till på oss att ställa henne i ordning. Min erfarenhet är att det kan gå ganska fort att komma till stånd med förändringar hos en travhäst om man bara "kommer rätt på det". Jag hade en idé, men jag behövde som sagt fjorton dagar på mig, vilket jag också fick. Min tanke var att hennes svaga bakknän istället för att vila skulle få jobba extra hårt. Sagt och gjort. Efter kvalet för två veckor sedan har Holter Oda gått korta, tuffa träningspass, nästan varje dag. 8 x 400 meter i 1.50-tempo i knähögt gräs. Ingen uppvärmning, ingen nedvärmning, that´s it. Tanken var att hon skulle tvingas lyfta sina bakben istället för att vila dem, en chansning kan tyckas, men den gick hem. Resultatet blev att vi nådde prispallen i det största loppet i Sverige för treåriga kallblodsston, Kriteriestoet. Holter Oda sänkte sitt rekord rejält och havren finansierades också för ett bra tag framöver.

   Detta, att jag lyckades få henne i stridsdugligt skick trots de dåliga oddsen, är jag väldigt nöjd med. De röda skynkena denna gång har för övrigt varit bl a Guli Anna, Alfa Lina, Skeie Lotta, Vinnas Titania och Theofaksa.

   Den gångna söndagen bjöd för övrigt på stor kallblods- och travpropaganda. Trav är på många sätt fantastiskt, om detta kan skrivas hur mycket som helst. En av dessa braiga företeelser är att David kan slå Goliat, både nu och då. Och i söndags hände det x 2. Ofta vinns de största loppen av de stora drakarna, men i söndags vanns de två största loppen för de treåriga kallbloden i Sverige av en liten amatörtränare från Gävle och liten proffstränare från Umeå. Andraplatsen i respektive lopp togs av två stora drakar, eller Goliats om man så vill. Det är ingenting annat än vackert!

   Avslutningsvis så vill jag än en gång hylla min favoritbana på jorden, Dannero, för ännu en trevlig tillställning. Den idylliska banan i Ådalen har verkligen hittat ett koncept som gör att åtminstone jag gör allt i min makt att varje år ha en starthäst med i listorna, denna deras största dag för året.

   Jag har redan börjat klura på hur jag ska få dit Ravn Kiro till nästa år. Minns var ni läste det först!

/ Jerker.












måndag 29 juli 2019

Vilken vecka

Alla goda ting sägs vara tre till antalet. När den nyss avslutade veckan stod inför sin början så hade jag tre förhoppningar på densamma. Alla. Slog. In.

Jag hoppades att Ravn Kiro skulle klara sitt kval på ett bra sätt, på en bra tid och utan att förta sig nämnvärt. Jag hoppades att Rappodina skulle ta en peng i Derbystoets final och dessutom på en bra tid. Jag hoppades att Holter Oda skulle ta sig till Kriteriestoets final.

Ravn Kiro. Han fick genomföra sitt kvallopp i sin ensamhet då han var den enda kvalande hästen av den ädlaste av raser. Detta gjorde gjorde han med den äran. Efter en rejäl tappstart av undertecknad lallarkusk så landade han så småningom på 1.41,7, vilket jag tror vi är snabbast på i Sverige 2019, hittills av alla tvååringar.

Rappodina. jag trodde på förhand att hon skulle kunna rekordsänka rejält och att det skulle räcka till en peng, kanske t o m till prispallen med maxklaff. Hon rekordsänkte mer än jag trodde var möjligt, så långt slog förhoppningen in, dock räckte hennes 1.27,7, väl understödd av stjärndrivern Ulf Ohlsson, "bara" till en sjätteplats, men hon sprang allt vad småbenen bar och kämpade ända in i kaklet, mer kan man inte begära, att det sedan fanns fem stycken (alla norsktränade) som var ännu bättre för dagen, ja det kunde varken jag eller Rappodina göra något åt. En lite kul kuriosa i sammanhanget var Stephen Bradbury-storyn som slutsegraren Glade Tider fick vara med om. Först, i försöket till Derbystoet inkom hon som femma (fyra finalbiljetter skulle delas ut), men "vinnaren" galopperade strax innan mål och blev därmed diskad, vilket i sin tur gav Glade Tider den fjärde och sista finalplatsen i heatet. Sedan,när det vara dags för final så galopperade hon själv i starten och hennes chanser till slutsegern var därmed i princip borta. Då gick en häst i loppet plötsligt omkull och det blåstes till omstart och Glade Tider fick en andra chans, vilket i sin tur ledde till en evig plats i historieböckerna. Små marginaler!

Holter Oda. Vi har haft en lite trasslig sommar med henne. Lite små problem här och där med både ditt och datt. Jag önskade en finalplats och fjorton dagars frist att att ytterligare förbättra henne. Min önskan slog in och jag ska göra allt som står i min makt att ha henne i bästa möjliga skick till finalen om två veckor. Och så här med nämnda distans till nästa drabbning så känns det trots allt ganska bra.

Hästarna i stallet springer generellt på ganska för dagen. Inte minst beroende på det arbete som vi lägger ner på var och en, det dåliga samvetet därvidlag gör sig alls inte påmint! Därtill har vi den senaste tiden haft god hjälp av dels Jennys foderstatsberäkningar och dels Helenas djupvågsbehandlingar. Dessutom har jag gjort några lika vågade som radikala balansförändringar på våra båda årgångstoppar, vilka ytterligare främjat deras resultat.

Avslutningsvis, Holter Odas finalplats är att betrakta som ett jubileum för vår verksamhet. Ety, det rör sig om den tionde finalplatsen i klassiska årgångslopp under 2010-talet. Att vi har lyckats med det, med vårt lilla stall, med våra knappa träningsresurser och med våra relativt små resurser rent generellt, det är jag stolt över.

Ängskalla x 1
Odile Kiro x 2
Katla Kiro x 2
Marre R.F. x 1
Rappodina x 3
Holter Oda x 1

More to come!

/ Jerker.



måndag 15 juli 2019

Vi är i final

Ajjj!!! Sorry, jag vara bara tvungen att nypa mig i armen för att kolla om det verkligen är sant. Och se, det är det! Vi har lyckats ta oss hela vägen till den största årgångsfinalen som ett fyraårigt sto kan nå på svensk mark; Derbystoet. När startbilen släpper fältet på onsdag nästa vecka så finns vi med bakom densamma och som grädde på moset från drömspåret #2!

Igår söndag blev drömmen verklighet. Vägen till detta det största och mest anrika av lopp för ovan nämnda kategori har varit lika lång som krokig och mödosam. Vi har gjort en del felval på vägen, men tack och lov också en hel del som gått åt rätt håll, framför allt på slutet avseende träning, matchning, balansering, foder, friskvård osv. Men jag lämnar det därhän för nu och fokuserar istället på två saker. Känslorna under dagen och tacksamheten att vi får vara med i dessa sammanhang.

Känslorna. Tävlingsdagen började med att jag värmde upp Rappodina på banan, hon kändes inte helt ok men good enough för att vara hon. Små korrigeringar avseende utrustningen och sedan ut till loppet. Tvivlet, gjordes rätt korrigeringar? Förutsättningarna innan loppet: topp fyra gällde för en finalplats, med klaff så borde vi kunna vara trea-fyra. Starten går, allt går som planerat runt första svängen, hon tappar men inte mer än att hon är kvar loppet. Efter ett varv sitter hon bra till, ett par av de värsta konkurrenterna gör bort sig. Hoppet, kan detta gå? Sista bortre långsidan, Rappodina styrs på, hon tar sig framåt mot täten. Hoppet stiger, det kan gå! In på upploppet, det ser mycket bra ut, det kommer nog att gå! Femtio meter före mål, vi ligger tvåa när den i ledningen plötsligt galopperar, det går! Och vi f--king vinner det första försöket till Derbystoet 2019! Bland det allra största som vi varit med om hittills i vårt travliv. En helt fantastisk känsla som det inte är värt att ens försöka beskriva. Det får bli klyschan: Det måste upplevas!

Tacksamhet. 1. Tack till Mathias och Mirja som gett oss förtroendet, tiden och tålamodet att jobba med och sedermera leasa Rappodina. Det finns fortfarande mycket att slipa på men det går helt klart åt rätt håll. 2. Tack till kusken Ulf Ohlsson för en hundraprocentig styrning. 3. Tack till Rappodina för viljan att alltid göra sitt yttersta. Vi har hästar i stallet med bättre teknik, vi har de med större hjärta och lungor och vi har de med bättre fysiska förutsättningar, men vi har näppeligen någon med större fighterhjärta. Hon har det inte lätt med sin lilla lekamen och sitt emellanåt trassliga rörelsemönster, men hon vill springa och denna den viktigaste av egenskaper, har denna gång fört oss hela vägen till finalen av Derbystoet 2019! Tack Rappodina.

Se hela loppet här. (Klicka på play-ikonen vid "Rappodinas" namn i resultatlistan.)

Jerker.

onsdag 10 juli 2019

Det vackraste

Det vackraste jag vet är att se dig när du sover, skaldade Cecilia Vennersten. Jag vet inte om det är det allra vackraste för mig, men en av de allra vackraste sakerna jag vet är ideellt arbete. Jag har under mitt liv, framför allt under min barn- och ungdom fått åtnjuta andra människors ideella arbete för min skull, för att jag skulle få och fick en bra barndom, en trygg uppväxt och en sund inställning till andra människors betydelse i min närhet. I mitt specifika fall så handlade det för det mesta om idrott, förvisso också om alla de osynliga hjältar som klippte badstrandens gräsytor på sommaren, drog upp skidspåren vintertid, snitslade cykelbanor i höstrusket osv. Men om jag håller mig till idrottandet så kan jag aldrig i världen tacka alla de som ställt upp och skjutsat till fotbollsmatcher, krattat och kritat linjer på fotbollsplaner, arrangerat pingisturneringar, spolat hockeyplaner, tvättat matchtröjor, raggat ihop lag, ställt upp som tränare osv osv i all oändlighet. Det här är vackert på riktigt och något som är så otroligt viktigt för att vårt föreningssverige ska rulla, växa och förkovras.

Inom travsporten finns också ett stort behov av ideellt arbete. Alla bidrar förhoppningsvis efter bästa förmåga. Under tisdagen fick våran lokala sleipneravdelning möjligheten att dra sitt ideella strå till stacken genom att närvara vid Skellefteåtravets ponnytravläger. Vi körde tandemkörning med några fina kallblod, ordnade en förenklad version av tappskokurs och grillade och bjöd på hamburgare till middag.

Nu blev jag aldrig den där fotbollstränaren eller materialförvaltaren som många varit för mig, men det känns ändå väldigt bra att kunna bidra till att kanske ha sått något frö till att någon ungdom, någon gång i framtiden kan se tillbaka på just det här lägret och tänka tanken att det kanske var just där och då som det som det sa klick, att det var där och då som hen bestämde sig att hästar och trav, det var verkligen värt att lägga tid och möda på. Så, tack för att vi i Sleipner fick vara med!

Jerker.

torsdag 4 juli 2019

En era är över

Rubriken låter lite högtravande, men i vår (min och Ranjas) värld är det med den känslan som vi konstaterar att det verkar som att den feta damen nu har sjungit sin sista vers. Katla Kiro är konstaterad dräktig (med Ängsborken) och därmed har vi tagit beslutet att hon har gjort sin sista start, förutsatt att den guldklimp som växer i hennes livmoder fortsätter att göra just det.

Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.

Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.

Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.

Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.

Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.

Tack för allt Katla Kiro!

/ Jerker

onsdag 5 december 2018

Framtiden är här

Äntligen är den här, framtiden. Vårt dreamteam av fölungar är nu komplett. Under den senaste veckan har två till anslutit och de två nyförvärven är sannerligen inga som man skojar bort!

I hagen står nu fyra toppstammade, exteriört korrekta och inte minst supertrevliga stoföl.
Mira Kiro e Bork Odin u Ängskalla
Maya Kiro e Smedsbo Faksen u Odile Kiro
Bäcklös Jäntan e B.W. Modde u Nornes Jenta
Wik Viktoria e Galileo u Wikvinni

De två förstnämnda är våra egna. Jäntan är inhandlade av Stall Åsakjappen AB och Viktoria är tills vidare vår egen, men tro det eller ej, framöver kommer det att erbjudas möjlighet att bli delägare i denna fantastiskt fina häst! Är just du intresserad så hör gärna av dig redan nu för att boka en andel eller tre.

Nu kan jag inte skylla på materialet längre, ifall vi inte lyckas i de stora loppen de närmsta åren. Nu är det upp till bevis för mig som tränare. För nu finns förutsättningarna!

Jerker.

tisdag 4 december 2018

Vår blivande stjärna

Förra inlägget handlade om hur Geira, liksom av en av ödet bestämd nyck, bara skulle vara kvar i min träning, som om det fanns en högre mening. Nu ska vi inte skena iväg angående den speciella damen. Ptrooo, sitt still i båten, var nöjd med vad som varit hittills, såja. Även om jag till min stora glädje tycker mig märka att hon utvecklats ett litet snäpp som en följd av segerloppet föra sisådär tio dagar sedan.

Detta inlägg avhandlar ännu en häst som av en eller annan anledning verkade ämnad att tillbringa (åtminstone) sina unghästår i vårt stall. Holter Oda.

Första gången jag fick höra talas om Holter Oda var via en kontakt i Norge som tyckte jag skulle ta mig en funderare om inte denna märr skulle kunna vara intressant att inhandla. Det här var sommaren 2017 då hon var ett år gammal. Jag var inte alls intresserad då det var långt borta geografiskt och den sannolika prislappen sannolikt var lite för hög, detta senaste drar jag mig till minnes vara en efterhandskonstruktion då jag nog aldrig har hört något om någon prislapp över huvudtaget. Ett par månader förflöt och lite halvsent en kväll, bäst som jag och hustrun satt och såg på klasselöpsauksjonen från Bjerke, ringde telefonen. Det var Mathias Pettersson, redan hästägare i stallet via Rappodina, som ringde från en spansk ö. Han berättade att han via ombud på plats i Oslo köpt en Bork Odin-märr som lystrade till namnet Holter Oda och att jag kunde få henne i träning om jag hade lust och att vi tillsammans kunde hitta delägare till henne.

Lång historia kort. Hon kom till oss i oktober 2017, var lite besvärlig att köra in, men blev till slut riktigt trevlig, även om hon än idag kan vara lite på sin vakt och bli lite ängslig i nya och ovana miljöer och situationer. Idag ägs hon av Holter Oda HB bestående av ett antal personer, fysiska och juridiska, som deläger hästen i olika stora andelar.

Under vintern då hon skulle fylla två år så var hon ingen som utmärkte sig speciellt. Hon var kanske i största och tyngsta laget och rörde sig lite kantigt. Men hon var alltid på kontoret, missade aldrig ett träningspass pga sjukdom eller att hon verkade vara sliten. Vi kämpade på under senvintern och våren. Våren blev till sommar och där någonstans hände något, jag kan inte säga exakt när, men mitt under den gångna, varma sommaren så föll alla pusselbitar på plats, det som tidigare känts hyggligt och t o m bra, togs som genom ett trollslag till en helt ny nivå. Jag bestämde mig emellertid för att försöka hålla igen så länge som möjligt, vilket som bekant kan vara nog så trixigt med en talangfull unghäst. Jag lovade mig själv att aldrig släppa av henne för fullt förrän vid Sleipners lokala unghästvisning i början av september. Det var ett löfte som jag lyckades hålla och där och då gick det upp för mig vilken talang hon verkligen är. Hon gick ruskigt fort en liten bit den dagen. Jag tänkte köra ett riktigt snabbt kval med henne i slutet av september, inte minst av den anledningen att om någonting tråkigt skulle hända henne framöver, så skulle det i alla fall finnas en officiell skryttid att falla tillbaka på inför en eventuell avelskarriär. Nu blev inte kvaltiden särskilt spektakulär pga en för dagen mycket dålig bana. Även om en 1.41-tid i slutet av september alls inte skäms för sig och tillika är det överlägset snabbaste någon häst i vårt stall sprungit i den åldern.

Nu tränar vi på. Många. långa, tunga intervaller med pulsklocka hemmavid. Varvat med ett banjobb var annan, var tredje vecka. Då försöker jag köra 1.38-1.40/1600m, vilket till min stora lycka görs på ett enklare och enklare sätt varje gång. Och jag vill betona, farten är en sak, den är alldeles nog bra, men det är framför allt sättet hon gör det på. Sättet. Vi nöter på och siktar på en tidig debut i vår.

Vi har haft lyckan att ha ett gäng fina hästar i stallet de senaste åtta-tio åren, men nu undrar jag om vi inte har vår första riktigt stora stjärna i vardande. Kom ihåg var du läste/hörde det först! Men, det är en lååång väg kvar...

/ Jerker.