måndag 15 juli 2019

Vi är i final

Ajjj!!! Sorry, jag vara bara tvungen att nypa mig i armen för att kolla om det verkligen är sant. Och se, det är det! Vi har lyckats ta oss hela vägen till den största årgångsfinalen som ett fyraårigt sto kan nå på svensk mark; Derbystoet. När startbilen släpper fältet på onsdag nästa vecka så finns vi med bakom densamma och som grädde på moset från drömspåret #2!

Igår söndag blev drömmen verklighet. Vägen till detta det största och mest anrika av lopp för ovan nämnda kategori har varit lika lång som krokig och mödosam. Vi har gjort en del felval på vägen, men tack och lov också en hel del som gått åt rätt håll, framför allt på slutet avseende träning, matchning, balansering, foder, friskvård osv. Men jag lämnar det därhän för nu och fokuserar istället på två saker. Känslorna under dagen och tacksamheten att vi får vara med i dessa sammanhang.

Känslorna. Tävlingsdagen började med att jag värmde upp Rappodina på banan, hon kändes inte helt ok men good enough för att vara hon. Små korrigeringar avseende utrustningen och sedan ut till loppet. Tvivlet, gjordes rätt korrigeringar? Förutsättningarna innan loppet: topp fyra gällde för en finalplats, med klaff så borde vi kunna vara trea-fyra. Starten går, allt går som planerat runt första svängen, hon tappar men inte mer än att hon är kvar loppet. Efter ett varv sitter hon bra till, ett par av de värsta konkurrenterna gör bort sig. Hoppet, kan detta gå? Sista bortre långsidan, Rappodina styrs på, hon tar sig framåt mot täten. Hoppet stiger, det kan gå! In på upploppet, det ser mycket bra ut, det kommer nog att gå! Femtio meter före mål, vi ligger tvåa när den i ledningen plötsligt galopperar, det går! Och vi f--king vinner det första försöket till Derbystoet 2019! Bland det allra största som vi varit med om hittills i vårt travliv. En helt fantastisk känsla som det inte är värt att ens försöka beskriva. Det får bli klyschan: Det måste upplevas!

Tacksamhet. 1. Tack till Mathias och Mirja som gett oss förtroendet, tiden och tålamodet att jobba med och sedermera leasa Rappodina. Det finns fortfarande mycket att slipa på men det går helt klart åt rätt håll. 2. Tack till kusken Ulf Ohlsson för en hundraprocentig styrning. 3. Tack till Rappodina för viljan att alltid göra sitt yttersta. Vi har hästar i stallet med bättre teknik, vi har de med större hjärta och lungor och vi har de med bättre fysiska förutsättningar, men vi har näppeligen någon med större fighterhjärta. Hon har det inte lätt med sin lilla lekamen och sitt emellanåt trassliga rörelsemönster, men hon vill springa och denna den viktigaste av egenskaper, har denna gång fört oss hela vägen till finalen av Derbystoet 2019! Tack Rappodina.

Se hela loppet här. (Klicka på play-ikonen vid "Rappodinas" namn i resultatlistan.)

Jerker.

onsdag 10 juli 2019

Det vackraste

Det vackraste jag vet är att se dig när du sover, skaldade Cecilia Vennersten. Jag vet inte om det är det allra vackraste för mig, men en av de allra vackraste sakerna jag vet är ideellt arbete. Jag har under mitt liv, framför allt under min barn- och ungdom fått åtnjuta andra människors ideella arbete för min skull, för att jag skulle få och fick en bra barndom, en trygg uppväxt och en sund inställning till andra människors betydelse i min närhet. I mitt specifika fall så handlade det för det mesta om idrott, förvisso också om alla de osynliga hjältar som klippte badstrandens gräsytor på sommaren, drog upp skidspåren vintertid, snitslade cykelbanor i höstrusket osv. Men om jag håller mig till idrottandet så kan jag aldrig i världen tacka alla de som ställt upp och skjutsat till fotbollsmatcher, krattat och kritat linjer på fotbollsplaner, arrangerat pingisturneringar, spolat hockeyplaner, tvättat matchtröjor, raggat ihop lag, ställt upp som tränare osv osv i all oändlighet. Det här är vackert på riktigt och något som är så otroligt viktigt för att vårt föreningssverige ska rulla, växa och förkovras.

Inom travsporten finns också ett stort behov av ideellt arbete. Alla bidrar förhoppningsvis efter bästa förmåga. Under tisdagen fick våran lokala sleipneravdelning möjligheten att dra sitt ideella strå till stacken genom att närvara vid Skellefteåtravets ponnytravläger. Vi körde tandemkörning med några fina kallblod, ordnade en förenklad version av tappskokurs och grillade och bjöd på hamburgare till middag.

Nu blev jag aldrig den där fotbollstränaren eller materialförvaltaren som många varit för mig, men det känns ändå väldigt bra att kunna bidra till att kanske ha sått något frö till att någon ungdom, någon gång i framtiden kan se tillbaka på just det här lägret och tänka tanken att det kanske var just där och då som det som det sa klick, att det var där och då som hen bestämde sig att hästar och trav, det var verkligen värt att lägga tid och möda på. Så, tack för att vi i Sleipner fick vara med!

Jerker.

torsdag 4 juli 2019

En era är över

Rubriken låter lite högtravande, men i vår (min och Ranjas) värld är det med den känslan som vi konstaterar att det verkar som att den feta damen nu har sjungit sin sista vers. Katla Kiro är konstaterad dräktig (med Ängsborken) och därmed har vi tagit beslutet att hon har gjort sin sista start, förutsatt att den guldklimp som växer i hennes livmoder fortsätter att göra just det.

Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.

Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.

Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.

Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.

Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.

Tack för allt Katla Kiro!

/ Jerker

onsdag 5 december 2018

Framtiden är här

Äntligen är den här, framtiden. Vårt dreamteam av fölungar är nu komplett. Under den senaste veckan har två till anslutit och de två nyförvärven är sannerligen inga som man skojar bort!

I hagen står nu fyra toppstammade, exteriört korrekta och inte minst supertrevliga stoföl.
Mira Kiro e Bork Odin u Ängskalla
Maya Kiro e Smedsbo Faksen u Odile Kiro
Bäcklös Jäntan e B.W. Modde u Nornes Jenta
Wik Viktoria e Galileo u Wikvinni

De två förstnämnda är våra egna. Jäntan är inhandlade av Stall Åsakjappen AB och Viktoria är tills vidare vår egen, men tro det eller ej, framöver kommer det att erbjudas möjlighet att bli delägare i denna fantastiskt fina häst! Är just du intresserad så hör gärna av dig redan nu för att boka en andel eller tre.

Nu kan jag inte skylla på materialet längre, ifall vi inte lyckas i de stora loppen de närmsta åren. Nu är det upp till bevis för mig som tränare. För nu finns förutsättningarna!

Jerker.

tisdag 4 december 2018

Vår blivande stjärna

Förra inlägget handlade om hur Geira, liksom av en av ödet bestämd nyck, bara skulle vara kvar i min träning, som om det fanns en högre mening. Nu ska vi inte skena iväg angående den speciella damen. Ptrooo, sitt still i båten, var nöjd med vad som varit hittills, såja. Även om jag till min stora glädje tycker mig märka att hon utvecklats ett litet snäpp som en följd av segerloppet föra sisådär tio dagar sedan.

Detta inlägg avhandlar ännu en häst som av en eller annan anledning verkade ämnad att tillbringa (åtminstone) sina unghästår i vårt stall. Holter Oda.

Första gången jag fick höra talas om Holter Oda var via en kontakt i Norge som tyckte jag skulle ta mig en funderare om inte denna märr skulle kunna vara intressant att inhandla. Det här var sommaren 2017 då hon var ett år gammal. Jag var inte alls intresserad då det var långt borta geografiskt och den sannolika prislappen sannolikt var lite för hög, detta senaste drar jag mig till minnes vara en efterhandskonstruktion då jag nog aldrig har hört något om någon prislapp över huvudtaget. Ett par månader förflöt och lite halvsent en kväll, bäst som jag och hustrun satt och såg på klasselöpsauksjonen från Bjerke, ringde telefonen. Det var Mathias Pettersson, redan hästägare i stallet via Rappodina, som ringde från en spansk ö. Han berättade att han via ombud på plats i Oslo köpt en Bork Odin-märr som lystrade till namnet Holter Oda och att jag kunde få henne i träning om jag hade lust och att vi tillsammans kunde hitta delägare till henne.

Lång historia kort. Hon kom till oss i oktober 2017, var lite besvärlig att köra in, men blev till slut riktigt trevlig, även om hon än idag kan vara lite på sin vakt och bli lite ängslig i nya och ovana miljöer och situationer. Idag ägs hon av Holter Oda HB bestående av ett antal personer, fysiska och juridiska, som deläger hästen i olika stora andelar.

Under vintern då hon skulle fylla två år så var hon ingen som utmärkte sig speciellt. Hon var kanske i största och tyngsta laget och rörde sig lite kantigt. Men hon var alltid på kontoret, missade aldrig ett träningspass pga sjukdom eller att hon verkade vara sliten. Vi kämpade på under senvintern och våren. Våren blev till sommar och där någonstans hände något, jag kan inte säga exakt när, men mitt under den gångna, varma sommaren så föll alla pusselbitar på plats, det som tidigare känts hyggligt och t o m bra, togs som genom ett trollslag till en helt ny nivå. Jag bestämde mig emellertid för att försöka hålla igen så länge som möjligt, vilket som bekant kan vara nog så trixigt med en talangfull unghäst. Jag lovade mig själv att aldrig släppa av henne för fullt förrän vid Sleipners lokala unghästvisning i början av september. Det var ett löfte som jag lyckades hålla och där och då gick det upp för mig vilken talang hon verkligen är. Hon gick ruskigt fort en liten bit den dagen. Jag tänkte köra ett riktigt snabbt kval med henne i slutet av september, inte minst av den anledningen att om någonting tråkigt skulle hända henne framöver, så skulle det i alla fall finnas en officiell skryttid att falla tillbaka på inför en eventuell avelskarriär. Nu blev inte kvaltiden särskilt spektakulär pga en för dagen mycket dålig bana. Även om en 1.41-tid i slutet av september alls inte skäms för sig och tillika är det överlägset snabbaste någon häst i vårt stall sprungit i den åldern.

Nu tränar vi på. Många. långa, tunga intervaller med pulsklocka hemmavid. Varvat med ett banjobb var annan, var tredje vecka. Då försöker jag köra 1.38-1.40/1600m, vilket till min stora lycka görs på ett enklare och enklare sätt varje gång. Och jag vill betona, farten är en sak, den är alldeles nog bra, men det är framför allt sättet hon gör det på. Sättet. Vi nöter på och siktar på en tidig debut i vår.

Vi har haft lyckan att ha ett gäng fina hästar i stallet de senaste åtta-tio åren, men nu undrar jag om vi inte har vår första riktigt stora stjärna i vardande. Kom ihåg var du läste/hörde det först! Men, det är en lååång väg kvar...

/ Jerker.

söndag 25 november 2018

Första gången

Igår var jag med om något unikt. Det var dags för min första tränarseger med icke egenägd häst. Det har varit en lång och inte helt spikrak väg till vinnarcirkeln. Se också detta inlägg som en presentation av nästa häst på listan. Geira.

Först och främst, Geira är en väldigt speciell häst på många sätt. Hon är snäll att köra, det har hon varit sedan hon kom till oss, andra sidor av henne har emellanåt varit minst sagt enerverande. Men, jag har lärt mig att tycka om hennes små nycker ändå på något sätt. Hon är som sagt väldigt speciell, inte lik någon annan häst som korsat min väg. Hon lär sig allt, men det tar ibland sådan tid att man blir tokig på henne. Det allra största problemet har varit lastning på transporten. Det problemet var från början så stort att jag för ägarnas skull försökte bli av med henne. Vi tar hela historien från början.

Geira kom som ett yrväder en marsafton i våras. Det var snurrigt i huvudet från timme ett, dag ett. Inget ont i hästen men en eller annan liten kombination av bokstäver kunde skönjas under huven. Hon sprang vid det här laget premietider (premieloppet hade hon gudbevars avklarat halvannat år tidigare). Målsättningen och önskemålet från ägarhåll var att vi i varje fall skulle försöka klara av att inhösta kvalpremien, vilket skulle innebära att vi innan halvårsskiftet skulle underskrida 1.50/2140m.

Detta kändes ganska avlägset i våras då hennes minst charmiga egenskap, latheten, allt som oftast gjorde sig påmind. Det, i kombination med mina begränsande resurser att köra regelbundna jobb i högre tempon hemmavid, gjorde att jag ganska snabbt började misströsta huruvida jag skulle kunna uppfylla ägarnas önskan om ett godkänt kval. Det stora problemet som förelåg var nämligen att Geira under inga som helst omständigheter lät sig lastas på någon som helst transport. Vilket gjorde att jag var bakbunden avseende mina möjligheter att sänka henne i tider. Visst, jag kunde träna hemmavid, men att få fart i benen på henne lät sig inte göras i kryssandet mellan tjälskotten på mina skogsbilvägar i våras.

Jag försökte med alla till buds stående medel få en hästtransportfirma att komma och hämta henne och skjutsa hem henne till Ådalen och få ägarna att stalla upp henne hos en tränare på en travbana, så att lastning och transporterande kunde undvikas, men att man ändå kunde träna rationellt. Hela tre gånger var denna transportfirma på väg men av tre osannolika anledningar kom de inte.
1. En häst på bilen behövde plötsligt dubbla platser pga cellskräck: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
2. Vi har en tränare som har hästar på bilen som inte vill att vi ska göra omvägen förbi Skråmträsk eftersom transporten till Stockholm då kommer att ta onödigt lång tid: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
3. Vi har en ko ombord på transporten så din häst kommer nog att bli rädd: "-Geira får vänta till nästa vecka!"

Ok, fjärde gången gillt i slutet av maj. Jag hade beställt transport, men här började jag tvivla på min övertygelse om att ge upp. Jag var tvungen att syna om märren kunde springa på, lite grand i alla fall. Ja´mena´, nu hade vi ju tränat i nästan två månader och något måste ju ha fastnat. Vi åkte ut med GPS:en och det gick ganska fort, i 300 m i alla fall. Så den här gången var det jag som avbokade transporten hem. Vi hade fortfarande aldrig lyckats lasta Geira på bilen eller släpen, vi hade vid det här laget, i månadsskiftet maj-juni fortfarande aldrig kört ett regelrätt snabbjobb. Men jag började skönja att den här damen, trots alla mina tvivel, hade något speciellt. Och att hon dessutom inte var helt obegåvad.

Jag engagerade "hela byn" för att få henne ombord på en hästfinka och få henne ner till banan, vi körde ett intetsägande snabbjobb och "hela byn" var på plats på banan och kunde hjälpa mig att lasta för hemfärd också. Nu började tiden innan det annalkande halvårsskiftet vara knapp. Men, för att göra en lång historia kort, vi lyckades till slut, med några dagars marginal avklara kvalloppet.

Sommaren ägnades sedan åt det som Geira är världsmästare på, att ideligen göra framsteg, men i en takt som gör att hennes tränare dagligen är på nervsammanbrottets rand. Hon utvecklas hela tiden, men det går så saaaakta. Tidigt i höst gjorde vi två ganska täta starter, inte i första hand för att hon var klar för det, utan mer för att jag kände mig tvungen att syna om tävlingssituationen kunde stressa upp henne en aning så att vi kunde få någon som helst träningseffekt, ety det lät sig inte göras på traditionellt vis. Och viss effekt i rätt riktning hade det väl.

Sakta men säkert, i takt med att lastningen på transporten gick allt bättre, närmade vi oss så gårdagskvällen och dess perfekt utskrivna proposition. För mig, i tystnad, höstens stora mål. John, som kört henne i de två första loppen var upptagen med annan häst, så det blev Stefan Edin som fick sköta tömföringen. Vilket han gjorde med den äran. Geira ledde från start till upploppets mitt, för att sedan, de sista femtio metrarna kontra till seger. En seger som innebar en rekordsänkning med fyra sekunder. En seger som innebar 30.000 friska till ägarna. Och, inte minst, en seger som var min första där jag tränade hästen åt extern hästägare utan att äga så mycket som ett tagel i svansen. En nog så angenäm upplevelse.

Som vore detta ett tacktal så vill jag tacka några personer specifikt. Ranja, mamma, Tommy och Anna. Och zoomar jag ut så vill jag också tacka alla er andra som hjälpt mig vid olika lastningssituationer. Utan er (ni vet vilka ni är) så hade vi inte fått besöka vinnarcirkeln på Umåker igår kväll.

Och framför allt så vill jag tacka ni underbara ägare som gett mig all denna tid och allt detta förtroende att träna, förvalta och utveckla Geiras skills. Och vet ni vad, jag både tror och hoppas att resan bara har börjat. Nu, först nu, börjar jag på riktigt tro att det här kan bli bra på riktigt. För det är nu som den riktiga träningen kan ta sin början.

För nu har Geira fattat. Nu går Geira på transporten. Och nu kommer vintern.

/ Jerker.

fredag 16 november 2018

På spåret

Orion Kiro (e Dotterud Teddy u Odile Kiro). Vår förstfödde kille. Och totalt vår femte uppfödning. Man brukar då och då slänga sig med uttrycket "världens snällaste", det kan"man" härmed sluta med, eftersom det epitet en gång för alla är Orions.

Han har varit "världens snällaste" allt sedan han för första gången såg dagens ljus i mitten av maj 2016. Kanske t o m lite för snäll ibland. Men i träning och på banan så finns där ändå någon form av kampvilja, vilket sannerligen var ett adelsmärke hos hans mor i hennes bästa stunder, förhoppningsvis har han ärvt lite av detta.

Mycket är speciellt med Orion men det mest speciella för mig, och min hustru Ranja, är den natten då han påbörjade sin jordevandring. Vi sätter alltid upp en kamera (vilken man kan följa via en app i telefonen) i fölmärrarnas boxar när nedkomsten börjar nalkas, också så denna gång. Det speciella med just detta tillfälle då Odile lade sig ner i spånbädden var att jag inte var närvarande, långt ifrån, ca fyrtio mil närmare bestämt. Jag var nämligen på ett tåg i Sundsvall, på väg till Stockholm i ett eller annat ärende. Ranja fick därmed ta hand om hela showen på egen hand, förvisso med råd och viss hjälp av några vänner, allt medan jag satt där i min kupé i Y-län, tittandes på min 4,5 tums skärm, utan minsta möjlighet att kunna vara till någon som helst hjälp. Det var en väldigt speciell känsla och ärligt talat något som jag gärna hoppas slippa i framtiden. För det där med fölning är stort! Och då vill åtminstone jag vara där det händer, när det händer.

Men allt gick hur som haver väldigt bra (inte ens jag är oersättlig ;)) även om jag som sagt missade konfekten denna gång. Orion blir nu snart tre år och har ett drygt halvår till tävlingsdebuten. Han premade i våras och kvalade under slutet av sommaren på ett bra sätt. För dagen blir det mycket mängdträning och så åker vi in till banan och kör något 40-varv emellanåt för att få lite fart i benen. Med väldigt stor sannolikhet ligger också en pullertdebut inom en väldigt snar framtid!

/ Jerker.