tisdag 31 december 2019

Mitt travdecennium

   Rubriken på inlägget är en parafras på titeln till en Uggla-låt. I den låten finns en strof som lyder "ägna er åt gårdagen ni, men jag är inte road utav nostalgi". Där är inte jag och Uggla helt överens, åtminstone inte om det är mitt, alldeles strax, avslutade travdecennium som det gäller.

   Att skriva ner vad som hänt under tio år i ett enda blogginlägg är så klart omöjligt, men i mycket grova drag ska jag härmed göra ett försök därtill.

   Ni vet när det händer något stort i ens liv, på gott eller ont, man kommer ihåg vädret, lukter, syn- och hörselintryck från omgivningen runt omkring osv, från när och där det hände. Och det sitter ofta kvar under mycket lång tid och ibland kanske t o m livet ut. Jag kommer aldrig att glömma den 2 april 2010, när Ulf Ohlsson hade värmt Ängskalla inför hennes debut och han sa "Fan, det här är en bra häst". Jag hade inte ens fattat det själv. Jag/vi hade aldrig haft en "bra häst" tidigare. Och nu sa Sveriges kanske bästa kallblodskusk det om vår ostartade treåring! Loppet gick iväg, Kalla spetsade och vann med "halva upploppet". Det var startskottet på en resa som än idag, på 10-talets sista självande dag, alltjämt fortsätter.

   Ett annat specifikt minne från nådens år 2010 var när jag stod på Kriteriebåten (Ängskalla blev diskad i Kriteriestoets final) kvällen innan själva loppet och tänkte att "om jag mot förmodan får chansen att delta i en klassisk final igen så ska jag minnas varje fel och varje rätt som jag gjort denna gång och dra lärdom av det". Jag trodde förvisso inte där och då att det skulle hända igen. Tio år senare har det hänt totalt tio gånger. Och faktiskt var den där allra första gången med Ängskalla den hittills enda som vi åkt hem från en final i Kriteriet eller Derbyt utan pengar. Ja, jag vet att statistiken kommer att spricka förr eller senare, jag är inte mindre stolt för det.

   Bortsett från alla roliga minnen som skapats i samband med årgångsloppen under de senaste tio åren så har vi också fått vara med på SM en handfull gånger, vi har startat på V75, vi har tävlat i Paris två gånger, vi har satt tre svenska rekord, vi har tränat fram två kallblodiga miljonärskor och mycket mycket mer. Inte minst har vi fått leva, verka och arbeta i travbubblan.

   När allt kommer till allt så handlar trav i min värld om upplevelser. Alla resor, alla människor man träffar och inte minst alla fina hästar som korsar ens väg. I dessa avseenden kan jag med fog säga att jag verkligen har varit lyckligt lottad.

   När decenniet var ungt så hade vi tre-fyra hästar. En lätthanterlig hobby. Tio år senare står det sjutton hästar på gården (och imorgon, på självaste Nyårsdagen, så anländer en artonde!), inte alls lika lätthanterligt. Proffslicens har införskaffats och hobbyn har mer eller mindre blivit ett heltidsarbete. Målen flyttas vartefter, sakta sakta, framåt och uppåt. Vi har deltagit i många stora lopp under 2010-talet, varit nära att vinna men hittills inte nått hela vägen fram. Under 2020-talet kan det ske! Vi jobbar hårt för det och vi jobbar hela tiden för det. Enligt podden "When we were kings" så ska en fotbollstränare, jag tror det var Arsenals Arsène Wenger, ha sagt något i stil med att "nyckeln till framgång är inte motivationens intensitet, utan motivationens varaktighet". Ett av de bästa citat jag någonsin hört och något som verkligen genomsyrar min syn på travträning.

   Våra hästar på gården per 31/12-19:

   Kumlaby Tabasco - shettis
   Guldhagens Kolga - russ
   Sonja Kiro - stoföl
   Saga Kiro - stoföl
   Mira Kiro - sto, 1 år
   Maya Kiro - sto, 1 år
   Bäcklös Jäntan - sto, 1 år
   Wik Viktoria - sto, 1 år
   Ronja Kiro - sto, 2 år
   Ravn Kiro - valack, 2 år
   Orion Kiro - valack, 3 år
   Smedsmyrans Tindra - sto, 3 år
   Holter Oda - sto, 3 år
   Rappodina - sto 4 år
   Katla Kiro - fölsto, dräktig med Ängsborken
   Odile Kiro - fölsto, dräktig med Ingbest
   Ängskalla - fölsto, dräktig med Ängsborken

   Vi har det väl förspänt inför den annalkande framtiden. Det decennium som står för dörren vet vi ännu ingenting om, förutom att vi kommer att jobba hårt och mycket. Vi kommer att få vara med om att sätta upp mål och drömmar och jag är stark i min förvissning om att några av dessa kommer att både infrias och överträffas!

   Gott Nytt Decennium travvänner!

   Jerker.
 

 

tisdag 13 augusti 2019

En fantastisk dag

   I söndags fick jag vara med om något helt fantastiskt. Tänk att få ta fram en häst från grunden. Köra in, kvala, tävla, sätta upp det högsta av mål och drömmar, infria och överträffa desamma. I söndags hände det och jag fick bevittna crescendot i hela händelsekedjan från första parkett. Den dagen kommer jag för alltid att bära med mig i mitt kallblodshjärta. Grattis Nicklas, Kristin, Oskar och Wiktor! Vilken resa ni gör med Bäcklös Uriel, vinnaren av svenskt kallblodskriterium 2019!

   Ett minst lika stort grattis till min västerbottniska travtränarkollega Stefan Johansson från Umeå som vann Kriteriestoet. Härligt jobbat Stefan! Det här var f ö andra gången på fem år som en liten tränare, med ett litet material och i travsportens geografiska periferi i norr, själv tränar fram och kör en klassisk vinnare till seger, 2014 gjorde Jessica Lindgren samma sak med Bodbäckssiv i Derbystoet. Det här med travsportens mångfald kan inte nog understrykas, värdesättas och månas om!

   Vi, i vårt lilla stall och med våra delägare, fick oss också en oförglömlig söndag till livs med vår Holter Oda. Vilken resa vi gjort med henne. Från oinkörd och allt annat än trevlig i oktober 2017 till en lysande stjärna i Kriteriestoets final knappa två år senare. När det börjar närma sig tävlingsdebut är det, i alla fall för mig, viktigt att hålla motivationen på topp. Det är viktigt med bränsle som håller motorn igång. Motorn i min travtränartillvaro drivs av bränslet som stavas konkurrens. Vi och vårt lilla stall har under det senaste decenniet haft lyckan att få delta i hela tio stora årgångsfinaler, trots att vi aldrig haft mer än en eller max två hästar per årskull. Jag som tränare av dessa har drivits och sporrats av mina konkurrenters framfart på banorna. Väck mig mitt i natten och jag kan än idag rabbla dem, vilka de har varit år för år, kull för kull, de där som jag strävat efter att kunna slå. Och de har varit en viktig del i de framgångar som vårt stall har haft. Jag ska räkna upp några, skulle en eller annan vara felstavad, så se det som ett bevis på att jag inte kollat upp dem på nätet för att backchecka hur de stavas alt när och under vilka år de tävlade.

Ängskalla mötte / sporrades av S.S.Conny, Stilig och Bodbäcksjill.
Odile Kiro - Järvsö Blomster, Lome Anna, Hulte Nova
Katla Kiro - Bodbäckssiv, Strimmsy, Åsrud Vilja, Grandina
Marre R.F. - Backegubben, Stjärnblomster, Väskinge Hemi, Eldteksa
Rappodina - Eldoda, Voje Maren, Vindpärla, Vännfors Stjärna

   Se där några av de hästar som fungerat som, på ett positivt sätt, röda skynken för mig under kalla och mörka vinterkvällar när jag i pannlampans sken tränat våra adepter. Tack för sparringen!

   Tillbaka till Holter Oda. Lång historia kort. Allt gick som på räls tills för ett par månader sedan. I ett lopp på Lyckseletravet i månadsskiftet juni/juli fungerade hon inte alls. Jag har jobbat stenhårt för att få henne på rätt spår igen. Jag har känt att vi har varit på rätt väg förvisso, men tiden har varit vår värsta ovän med tanke på det annalkande stora målet för året, Kriterietstoet. Så sent som för ett par veckor sedan när kvalet till detsamma skulle köras, så var min förhoppning att vi skulle kvala in till finalen med ett skohorns hjälp och därmed "få" två veckor till på oss att ställa henne i ordning. Min erfarenhet är att det kan gå ganska fort att komma till stånd med förändringar hos en travhäst om man bara "kommer rätt på det". Jag hade en idé, men jag behövde som sagt fjorton dagar på mig, vilket jag också fick. Min tanke var att hennes svaga bakknän istället för att vila skulle få jobba extra hårt. Sagt och gjort. Efter kvalet för två veckor sedan har Holter Oda gått korta, tuffa träningspass, nästan varje dag. 8 x 400 meter i 1.50-tempo i knähögt gräs. Ingen uppvärmning, ingen nedvärmning, that´s it. Tanken var att hon skulle tvingas lyfta sina bakben istället för att vila dem, en chansning kan tyckas, men den gick hem. Resultatet blev att vi nådde prispallen i det största loppet i Sverige för treåriga kallblodsston, Kriteriestoet. Holter Oda sänkte sitt rekord rejält och havren finansierades också för ett bra tag framöver.

   Detta, att jag lyckades få henne i stridsdugligt skick trots de dåliga oddsen, är jag väldigt nöjd med. De röda skynkena denna gång har för övrigt varit bl a Guli Anna, Alfa Lina, Skeie Lotta, Vinnas Titania och Theofaksa.

   Den gångna söndagen bjöd för övrigt på stor kallblods- och travpropaganda. Trav är på många sätt fantastiskt, om detta kan skrivas hur mycket som helst. En av dessa braiga företeelser är att David kan slå Goliat, både nu och då. Och i söndags hände det x 2. Ofta vinns de största loppen av de stora drakarna, men i söndags vanns de två största loppen för de treåriga kallbloden i Sverige av en liten amatörtränare från Gävle och liten proffstränare från Umeå. Andraplatsen i respektive lopp togs av två stora drakar, eller Goliats om man så vill. Det är ingenting annat än vackert!

   Avslutningsvis så vill jag än en gång hylla min favoritbana på jorden, Dannero, för ännu en trevlig tillställning. Den idylliska banan i Ådalen har verkligen hittat ett koncept som gör att åtminstone jag gör allt i min makt att varje år ha en starthäst med i listorna, denna deras största dag för året.

   Jag har redan börjat klura på hur jag ska få dit Ravn Kiro till nästa år. Minns var ni läste det först!

/ Jerker.












måndag 29 juli 2019

Vilken vecka

Alla goda ting sägs vara tre till antalet. När den nyss avslutade veckan stod inför sin början så hade jag tre förhoppningar på densamma. Alla. Slog. In.

Jag hoppades att Ravn Kiro skulle klara sitt kval på ett bra sätt, på en bra tid och utan att förta sig nämnvärt. Jag hoppades att Rappodina skulle ta en peng i Derbystoets final och dessutom på en bra tid. Jag hoppades att Holter Oda skulle ta sig till Kriteriestoets final.

Ravn Kiro. Han fick genomföra sitt kvallopp i sin ensamhet då han var den enda kvalande hästen av den ädlaste av raser. Detta gjorde gjorde han med den äran. Efter en rejäl tappstart av undertecknad lallarkusk så landade han så småningom på 1.41,7, vilket jag tror vi är snabbast på i Sverige 2019, hittills av alla tvååringar.

Rappodina. jag trodde på förhand att hon skulle kunna rekordsänka rejält och att det skulle räcka till en peng, kanske t o m till prispallen med maxklaff. Hon rekordsänkte mer än jag trodde var möjligt, så långt slog förhoppningen in, dock räckte hennes 1.27,7, väl understödd av stjärndrivern Ulf Ohlsson, "bara" till en sjätteplats, men hon sprang allt vad småbenen bar och kämpade ända in i kaklet, mer kan man inte begära, att det sedan fanns fem stycken (alla norsktränade) som var ännu bättre för dagen, ja det kunde varken jag eller Rappodina göra något åt. En lite kul kuriosa i sammanhanget var Stephen Bradbury-storyn som slutsegraren Glade Tider fick vara med om. Först, i försöket till Derbystoet inkom hon som femma (fyra finalbiljetter skulle delas ut), men "vinnaren" galopperade strax innan mål och blev därmed diskad, vilket i sin tur gav Glade Tider den fjärde och sista finalplatsen i heatet. Sedan,när det vara dags för final så galopperade hon själv i starten och hennes chanser till slutsegern var därmed i princip borta. Då gick en häst i loppet plötsligt omkull och det blåstes till omstart och Glade Tider fick en andra chans, vilket i sin tur ledde till en evig plats i historieböckerna. Små marginaler!

Holter Oda. Vi har haft en lite trasslig sommar med henne. Lite små problem här och där med både ditt och datt. Jag önskade en finalplats och fjorton dagars frist att att ytterligare förbättra henne. Min önskan slog in och jag ska göra allt som står i min makt att ha henne i bästa möjliga skick till finalen om två veckor. Och så här med nämnda distans till nästa drabbning så känns det trots allt ganska bra.

Hästarna i stallet springer generellt på ganska för dagen. Inte minst beroende på det arbete som vi lägger ner på var och en, det dåliga samvetet därvidlag gör sig alls inte påmint! Därtill har vi den senaste tiden haft god hjälp av dels Jennys foderstatsberäkningar och dels Helenas djupvågsbehandlingar. Dessutom har jag gjort några lika vågade som radikala balansförändringar på våra båda årgångstoppar, vilka ytterligare främjat deras resultat.

Avslutningsvis, Holter Odas finalplats är att betrakta som ett jubileum för vår verksamhet. Ety, det rör sig om den tionde finalplatsen i klassiska årgångslopp under 2010-talet. Att vi har lyckats med det, med vårt lilla stall, med våra knappa träningsresurser och med våra relativt små resurser rent generellt, det är jag stolt över.

Ängskalla x 1
Odile Kiro x 2
Katla Kiro x 2
Marre R.F. x 1
Rappodina x 3
Holter Oda x 1

More to come!

/ Jerker.



måndag 15 juli 2019

Vi är i final

Ajjj!!! Sorry, jag vara bara tvungen att nypa mig i armen för att kolla om det verkligen är sant. Och se, det är det! Vi har lyckats ta oss hela vägen till den största årgångsfinalen som ett fyraårigt sto kan nå på svensk mark; Derbystoet. När startbilen släpper fältet på onsdag nästa vecka så finns vi med bakom densamma och som grädde på moset från drömspåret #2!

Igår söndag blev drömmen verklighet. Vägen till detta det största och mest anrika av lopp för ovan nämnda kategori har varit lika lång som krokig och mödosam. Vi har gjort en del felval på vägen, men tack och lov också en hel del som gått åt rätt håll, framför allt på slutet avseende träning, matchning, balansering, foder, friskvård osv. Men jag lämnar det därhän för nu och fokuserar istället på två saker. Känslorna under dagen och tacksamheten att vi får vara med i dessa sammanhang.

Känslorna. Tävlingsdagen började med att jag värmde upp Rappodina på banan, hon kändes inte helt ok men good enough för att vara hon. Små korrigeringar avseende utrustningen och sedan ut till loppet. Tvivlet, gjordes rätt korrigeringar? Förutsättningarna innan loppet: topp fyra gällde för en finalplats, med klaff så borde vi kunna vara trea-fyra. Starten går, allt går som planerat runt första svängen, hon tappar men inte mer än att hon är kvar loppet. Efter ett varv sitter hon bra till, ett par av de värsta konkurrenterna gör bort sig. Hoppet, kan detta gå? Sista bortre långsidan, Rappodina styrs på, hon tar sig framåt mot täten. Hoppet stiger, det kan gå! In på upploppet, det ser mycket bra ut, det kommer nog att gå! Femtio meter före mål, vi ligger tvåa när den i ledningen plötsligt galopperar, det går! Och vi f--king vinner det första försöket till Derbystoet 2019! Bland det allra största som vi varit med om hittills i vårt travliv. En helt fantastisk känsla som det inte är värt att ens försöka beskriva. Det får bli klyschan: Det måste upplevas!

Tacksamhet. 1. Tack till Mathias och Mirja som gett oss förtroendet, tiden och tålamodet att jobba med och sedermera leasa Rappodina. Det finns fortfarande mycket att slipa på men det går helt klart åt rätt håll. 2. Tack till kusken Ulf Ohlsson för en hundraprocentig styrning. 3. Tack till Rappodina för viljan att alltid göra sitt yttersta. Vi har hästar i stallet med bättre teknik, vi har de med större hjärta och lungor och vi har de med bättre fysiska förutsättningar, men vi har näppeligen någon med större fighterhjärta. Hon har det inte lätt med sin lilla lekamen och sitt emellanåt trassliga rörelsemönster, men hon vill springa och denna den viktigaste av egenskaper, har denna gång fört oss hela vägen till finalen av Derbystoet 2019! Tack Rappodina.

Se hela loppet här. (Klicka på play-ikonen vid "Rappodinas" namn i resultatlistan.)

Jerker.

onsdag 10 juli 2019

Det vackraste

Det vackraste jag vet är att se dig när du sover, skaldade Cecilia Vennersten. Jag vet inte om det är det allra vackraste för mig, men en av de allra vackraste sakerna jag vet är ideellt arbete. Jag har under mitt liv, framför allt under min barn- och ungdom fått åtnjuta andra människors ideella arbete för min skull, för att jag skulle få och fick en bra barndom, en trygg uppväxt och en sund inställning till andra människors betydelse i min närhet. I mitt specifika fall så handlade det för det mesta om idrott, förvisso också om alla de osynliga hjältar som klippte badstrandens gräsytor på sommaren, drog upp skidspåren vintertid, snitslade cykelbanor i höstrusket osv. Men om jag håller mig till idrottandet så kan jag aldrig i världen tacka alla de som ställt upp och skjutsat till fotbollsmatcher, krattat och kritat linjer på fotbollsplaner, arrangerat pingisturneringar, spolat hockeyplaner, tvättat matchtröjor, raggat ihop lag, ställt upp som tränare osv osv i all oändlighet. Det här är vackert på riktigt och något som är så otroligt viktigt för att vårt föreningssverige ska rulla, växa och förkovras.

Inom travsporten finns också ett stort behov av ideellt arbete. Alla bidrar förhoppningsvis efter bästa förmåga. Under tisdagen fick våran lokala sleipneravdelning möjligheten att dra sitt ideella strå till stacken genom att närvara vid Skellefteåtravets ponnytravläger. Vi körde tandemkörning med några fina kallblod, ordnade en förenklad version av tappskokurs och grillade och bjöd på hamburgare till middag.

Nu blev jag aldrig den där fotbollstränaren eller materialförvaltaren som många varit för mig, men det känns ändå väldigt bra att kunna bidra till att kanske ha sått något frö till att någon ungdom, någon gång i framtiden kan se tillbaka på just det här lägret och tänka tanken att det kanske var just där och då som det som det sa klick, att det var där och då som hen bestämde sig att hästar och trav, det var verkligen värt att lägga tid och möda på. Så, tack för att vi i Sleipner fick vara med!

Jerker.

torsdag 4 juli 2019

En era är över

Rubriken låter lite högtravande, men i vår (min och Ranjas) värld är det med den känslan som vi konstaterar att det verkar som att den feta damen nu har sjungit sin sista vers. Katla Kiro är konstaterad dräktig (med Ängsborken) och därmed har vi tagit beslutet att hon har gjort sin sista start, förutsatt att den guldklimp som växer i hennes livmoder fortsätter att göra just det.

Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.

Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.

Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.

Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.

Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.

Tack för allt Katla Kiro!

/ Jerker

onsdag 5 december 2018

Framtiden är här

Äntligen är den här, framtiden. Vårt dreamteam av fölungar är nu komplett. Under den senaste veckan har två till anslutit och de två nyförvärven är sannerligen inga som man skojar bort!

I hagen står nu fyra toppstammade, exteriört korrekta och inte minst supertrevliga stoföl.
Mira Kiro e Bork Odin u Ängskalla
Maya Kiro e Smedsbo Faksen u Odile Kiro
Bäcklös Jäntan e B.W. Modde u Nornes Jenta
Wik Viktoria e Galileo u Wikvinni

De två förstnämnda är våra egna. Jäntan är inhandlade av Stall Åsakjappen AB och Viktoria är tills vidare vår egen, men tro det eller ej, framöver kommer det att erbjudas möjlighet att bli delägare i denna fantastiskt fina häst! Är just du intresserad så hör gärna av dig redan nu för att boka en andel eller tre.

Nu kan jag inte skylla på materialet längre, ifall vi inte lyckas i de stora loppen de närmsta åren. Nu är det upp till bevis för mig som tränare. För nu finns förutsättningarna!

Jerker.