torsdag 4 juli 2019

En era är över

Rubriken låter lite högtravande, men i vår (min och Ranjas) värld är det med den känslan som vi konstaterar att det verkar som att den feta damen nu har sjungit sin sista vers. Katla Kiro är konstaterad dräktig (med Ängsborken) och därmed har vi tagit beslutet att hon har gjort sin sista start, förutsatt att den guldklimp som växer i hennes livmoder fortsätter att göra just det.

Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.

Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.

Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.

Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.

Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.

Tack för allt Katla Kiro!

/ Jerker

1 kommentar:

  1. Hej, så roligt att läsa det du skriver och berättar.Hade inte läst Sleipners på sida på länge och blev glatt överraskad. Jag har själv levt med kallblodstravare i över 40 är och har kajkat runt på travbanor i Mellansverige sen 9-åring, även till Solvalla 2 ggr. 1973 (Ego Boy vann elitloppet) och 1974 för start i elitkampen. Härliga minnen☺

    SvaraRadera