Imorgon bitti lastar jag Kalla och Katla för att åka iväg på årets första riktigt stora äventyr.
Det sägs i vissa sammanhang att "vägen är målet". Så är dock alls icke fallet för mig denna gång. Målet är målet. Punkt. Sto-SM med Ängskalla. Det målet har jag sett långt borta i horisonten sedan i höstas. Jag har känt mig lite som Frodo, som så fort han höjt blicken och tittat ut över vidderna, långt där borta sett det hägrande målet. Mordor.
Skillnaden mellan mig och Frodo Bagger är dock att han såg fram emot slutdestinationen med fasa, medan jag har gjort detsamma med tillförsikt.
Det har varit en lång resa och nu är vi alldeles strax framme. Bara sex-sju timmar och knappa 50 mil kvar. Resan har inte varit så lång rent geografiskt, men desto längre som tankeprocess betraktad. Under vägen så har det testats balanser, löpningsförlopp, träningsmetoder, foder, utrustning osv. Allt har kokats ner till en formel som jag tror fungerar så bra som den nånsin kan för dagen. Hästens form och läget bakom bilen kunde knappast varit bättre.
Jag tror och hoppas att vi kan vara med om att köra om titeln. En vanlig sägning inför travlopp är att "alla har chansen", det stämmer väl ganska bra i detta fall. Och vi är en av dem. Helt overkligt när jag tänker efter, att vi har en häst i stallet, som imorgon ska starta i Sto-SM.
Katla möter omöjliga Lannem Silje, men jag skulle inte bli förvånad om hon får med sig en fin slant i alla fall. Provar eventuellt ny balans på henne för att få svar på en undran jag (eller sanningen att säga körande Ove) har inför inför derbykvalet om tre veckor.
Jerker.
söndag 29 juni 2014
Galopp i Ly
Odile galopperade ett par gånger och hade ingen bra dag, åtminstone inte under själva loppet. I värmningen kändes hon lysande och i provstarten såg hon lika fin ut. Ove provade med en lite längre käk än vanligt men det blev inte bra, då vet vi det. Och går vidare.
Hon skakade i bakknäna efter loppet också. Senast hon gjorde det var för exakt ett år sedan. I Lycksele. Kanske ingen slump. Och skulle det röra sig om slumpen så var det ju en slump att slumpen inträffade på samma bana denna gången också. Lite självrannsakan kanske också är på sin plats. Hon borde ha haft bättre grepp i bakskorna med detta i åtanke, men jag kom faktiskt inte ihåg det förrän efter loppet då jag såg hennes vibrerande patellor.
Annars var kvällen precis lika härlig som vanligt på Lyckseletravet. Lite enklare. Lite mysigare. Bilden nedan visar vår boxplats. Nr 80. Vi brukar önska box 80 eller 81. Där har jag selat ut hästar i princip varje år sedan slutet av 80-talet och hoppas få göra det många år framöver. Kanske årets viktigaste tradition för mig när jag tänker efter.
Banan var kanske lite väl lös för Odile och hennes balans för dagen, men generellt var den riktigt fin. Jag skulle alla dagar i veckan välja Lyckseleovalen som träningsbana framför alla andra i regionen om det var möjligt. Mjuk och fin och i en härlig miljö.
Odile startar igen redan på fredag. Hårt motstånd i Boden. Ensam på start. Jag provar lite ny balans då så får vi se vad det kan bli för utfall av det.
Bita ihop eller bryta ihop? Efter motgångar brukar jag för det mesta bryta ihop, men den här gången väljer jag det andra alternativet och kommer igen med nya friska tag i slutet av nästa vecka.
Jerker.
Hon skakade i bakknäna efter loppet också. Senast hon gjorde det var för exakt ett år sedan. I Lycksele. Kanske ingen slump. Och skulle det röra sig om slumpen så var det ju en slump att slumpen inträffade på samma bana denna gången också. Lite självrannsakan kanske också är på sin plats. Hon borde ha haft bättre grepp i bakskorna med detta i åtanke, men jag kom faktiskt inte ihåg det förrän efter loppet då jag såg hennes vibrerande patellor.
Annars var kvällen precis lika härlig som vanligt på Lyckseletravet. Lite enklare. Lite mysigare. Bilden nedan visar vår boxplats. Nr 80. Vi brukar önska box 80 eller 81. Där har jag selat ut hästar i princip varje år sedan slutet av 80-talet och hoppas få göra det många år framöver. Kanske årets viktigaste tradition för mig när jag tänker efter.
 |
| # 80 Odile Kiro och # 81 Nedergårds Totti |
Banan var kanske lite väl lös för Odile och hennes balans för dagen, men generellt var den riktigt fin. Jag skulle alla dagar i veckan välja Lyckseleovalen som träningsbana framför alla andra i regionen om det var möjligt. Mjuk och fin och i en härlig miljö.
 |
| Odile i värmning inför (ga)loppet |
Bita ihop eller bryta ihop? Efter motgångar brukar jag för det mesta bryta ihop, men den här gången väljer jag det andra alternativet och kommer igen med nya friska tag i slutet av nästa vecka.
Jerker.
fredag 27 juni 2014
Lyckseletravet en gång om året
Äntligen dags för travårets höjdpunkt. På sätt och vis i alla fall. Travveckan på Lyckliga Lilla Lyckseletravet drar igång ikväll (fredag).
Det finns tävlingar med större lopp, med mer prispengar i potten och med evig ära och berömmelse till resp vinnare. I Ly tävlar man inte om något av ovanstående. Jag vet inte ens vad man tävlar om när jag tänker efter. Visst, första- och andrapriserna kan man väl köpa lite havre för, men så mycket blir det inte.
Nej, det finns andra anledningar att packa selväskan och dra till Lappstockholm. Framför allt därför att det är så nära själva sportens rötter och ursprung som vi kan komma idag, i den numera, mer eller mindre alltid, så professionella travvärlden. Här får "det klara och det enkla råda som det vill", för att travestera Lundell. Just Lundell vann för övrigt på Ly för två år sedan, men det är en annan historia.
Travbanans slogan "Lyckliga Lilla Lyckseletravet" säger allt. Nuff said.
Vi åker dit med Odile. Hon är så bra hon kan vara för dagen men räcker sannolikt inte till den här gången heller, även om jag har en känsla av att hon sakta men säkert håller på att växa i kostymen. Om ett par månader tror och hoppas jag att hon kommer att kunna hävda sig riktigt bra. Å andra sidan så har Ove trollat med henne förr, så man ska väl aldrig säga aldrig inför denna start heller. Och kortlopp och springspår och Ove A, ja ni som kan ert norrlandstrav vet vad det skulle kunna innebära och allt klaffar. Så vi får se. Vi åker dit i första hand för att mysa och uppleva travsporten när den är som allra vackrast i sin renaste form.
Spänn banden!
Jerker.
Det finns tävlingar med större lopp, med mer prispengar i potten och med evig ära och berömmelse till resp vinnare. I Ly tävlar man inte om något av ovanstående. Jag vet inte ens vad man tävlar om när jag tänker efter. Visst, första- och andrapriserna kan man väl köpa lite havre för, men så mycket blir det inte.
Nej, det finns andra anledningar att packa selväskan och dra till Lappstockholm. Framför allt därför att det är så nära själva sportens rötter och ursprung som vi kan komma idag, i den numera, mer eller mindre alltid, så professionella travvärlden. Här får "det klara och det enkla råda som det vill", för att travestera Lundell. Just Lundell vann för övrigt på Ly för två år sedan, men det är en annan historia.
Travbanans slogan "Lyckliga Lilla Lyckseletravet" säger allt. Nuff said.
Vi åker dit med Odile. Hon är så bra hon kan vara för dagen men räcker sannolikt inte till den här gången heller, även om jag har en känsla av att hon sakta men säkert håller på att växa i kostymen. Om ett par månader tror och hoppas jag att hon kommer att kunna hävda sig riktigt bra. Å andra sidan så har Ove trollat med henne förr, så man ska väl aldrig säga aldrig inför denna start heller. Och kortlopp och springspår och Ove A, ja ni som kan ert norrlandstrav vet vad det skulle kunna innebära och allt klaffar. Så vi får se. Vi åker dit i första hand för att mysa och uppleva travsporten när den är som allra vackrast i sin renaste form.
Spänn banden!
Jerker.
torsdag 26 juni 2014
Tärningen är kastad
Vi fortsätter att kasta attiraljer runt omkring oss. Denna gång, likt Caesar då han korsade Rubicon, en tärning, för att symbolisera att det nu inte finns någon återvändo.
På måndag, på Hagmyren, ställs vi emot henne, på samma volt, med samma förutsättningar. Den, i mina ögon, häftigaste kallblodstravare som någonsin fötts. Lannem Silje. Men nu ska ju inte dagens inlägg handla om detta unikum, utan om vår egen lilla finmerca, Katla Kiro.
Katla gick jobb härom dagen med ponntravlägrets deltagare som passagerare. Jag körde några intervaller med fem ungdomar (en och en naturligtvis) i tandemvagnen och avslutade sedan med ett 1600-metersjobb i underkant av 1.35. Den tjej som fick åka med på sextonhundringen frågade mig efteråt om jag kunde uppskatta vilket som var det snabbaste tempo som vi kört i under jobbet. Jag svarade så sanningsenligt jag kunde att jag trodde att vi var nere på 1.32 som snabbast. Då visade det sig att hon hade haft en GPS i fickan under jobbet, vilket indikerade att vi någonstans under jobbet, vet inte när och hur länge, hade förflyttat oss i 1.25,7-tempo. Nån vidare tempobedömare är man sålunda icke.
Hur som haver, Katla kändes oförändrat bra och jag ser med tillförsikt fram emot starten på Myren. Som det känns på förhand är ettan given, men sen kan vem som helst i loppet inkomma som tvåa, även Katla.
Kruxet är bara att man kan riskera att bli utan pengar ändå, eftersom sannolikheten för distansering inte är helt utesluten, även för den näst snabbaste i loppet...
Jerker.
På måndag, på Hagmyren, ställs vi emot henne, på samma volt, med samma förutsättningar. Den, i mina ögon, häftigaste kallblodstravare som någonsin fötts. Lannem Silje. Men nu ska ju inte dagens inlägg handla om detta unikum, utan om vår egen lilla finmerca, Katla Kiro.
Katla gick jobb härom dagen med ponntravlägrets deltagare som passagerare. Jag körde några intervaller med fem ungdomar (en och en naturligtvis) i tandemvagnen och avslutade sedan med ett 1600-metersjobb i underkant av 1.35. Den tjej som fick åka med på sextonhundringen frågade mig efteråt om jag kunde uppskatta vilket som var det snabbaste tempo som vi kört i under jobbet. Jag svarade så sanningsenligt jag kunde att jag trodde att vi var nere på 1.32 som snabbast. Då visade det sig att hon hade haft en GPS i fickan under jobbet, vilket indikerade att vi någonstans under jobbet, vet inte när och hur länge, hade förflyttat oss i 1.25,7-tempo. Nån vidare tempobedömare är man sålunda icke.
Hur som haver, Katla kändes oförändrat bra och jag ser med tillförsikt fram emot starten på Myren. Som det känns på förhand är ettan given, men sen kan vem som helst i loppet inkomma som tvåa, även Katla.
Kruxet är bara att man kan riskera att bli utan pengar ändå, eftersom sannolikheten för distansering inte är helt utesluten, även för den näst snabbaste i loppet...
Jerker.
onsdag 25 juni 2014
Handsken är kastad
Uttrycket i rubriken gör gällande att en utmaning är gjord. Nämnda handske är kastad av undertecknad å Ängskallas vägnar och det är upp till tränare och team runt Jenny R.G., Mofaksan, Nordvanja, Närbyjänta m fl att taga den upp. Utmaningen avser uppgörelsen om vilket sto i landet som för närvarande är det bästa.
Anmälan till Sto-SM är gjord och startfältet är kanske det bästa som hittills presenterats i denna löpning. Första reserv i detta lopp har drygt 600 startpoäng. Om Ängskalla, hemska tanke, hade galopperat och blivit utan poäng i sin näst senaste start, istället för att vinna densamma, så hade vi faktiskt inte ens kommit med i loppet, så hård är konkurrensen. Men nu är vi här. Framme vid målet.
Detta lopp har funnits med i mina tankar precis varje dag under det senaste halvåret. En svindlande tanke att vi ens har en häst som finns med i förhandsdiskussionerna att anmälas till detta lopp. Och nu är vi med. Och startar till och med i loppet, med en viss förhoppning om att kunna roffa åt oss en inte helt oansenlig del av priskakan. Svindlande tanke sa Bull.
Körde rundbanejobb med Kalla inne på banan igår tisdag. Jag vet såklart inte hur en vinnare av sto-SM känns i sitt sista jobb inför den stora uppgiften, men ska jag gissa så borde det ligga i gränslandet av hur vår märr kändes igår. Hon gick 1.37 i långvagn och studsade fram som en unghäst på grönbete. Smidig, spänstig och med spetsade öron.
Pratade lite med en till henne närstående uppfödare och han tyckte inte att jag borde tänka tanken att vilja byta häst med någon inför loppet. Jag är benägen att hålla med.
Jag ska verkligen försöka njuta av tiden och resan fram till loppet på måndag. Det är få förunnat att få tävla i dessa sammanhang. Och för det är jag Ängskalla evigt tacksam.
Jerker.
Anmälan till Sto-SM är gjord och startfältet är kanske det bästa som hittills presenterats i denna löpning. Första reserv i detta lopp har drygt 600 startpoäng. Om Ängskalla, hemska tanke, hade galopperat och blivit utan poäng i sin näst senaste start, istället för att vinna densamma, så hade vi faktiskt inte ens kommit med i loppet, så hård är konkurrensen. Men nu är vi här. Framme vid målet.
Detta lopp har funnits med i mina tankar precis varje dag under det senaste halvåret. En svindlande tanke att vi ens har en häst som finns med i förhandsdiskussionerna att anmälas till detta lopp. Och nu är vi med. Och startar till och med i loppet, med en viss förhoppning om att kunna roffa åt oss en inte helt oansenlig del av priskakan. Svindlande tanke sa Bull.
Körde rundbanejobb med Kalla inne på banan igår tisdag. Jag vet såklart inte hur en vinnare av sto-SM känns i sitt sista jobb inför den stora uppgiften, men ska jag gissa så borde det ligga i gränslandet av hur vår märr kändes igår. Hon gick 1.37 i långvagn och studsade fram som en unghäst på grönbete. Smidig, spänstig och med spetsade öron.
Pratade lite med en till henne närstående uppfödare och han tyckte inte att jag borde tänka tanken att vilja byta häst med någon inför loppet. Jag är benägen att hålla med.
Jag ska verkligen försöka njuta av tiden och resan fram till loppet på måndag. Det är få förunnat att få tävla i dessa sammanhang. Och för det är jag Ängskalla evigt tacksam.
Jerker.
måndag 23 juni 2014
Snedsteg och låga veterinärkostnader
Det är långt mellan inläggen nu. Alltför långt. Ber om ursäkt för detta, men det finns en förklaring. Bredbandet till vår bostad har legat nere sedan midsommarafton så det är lite strul. Inte bara bloggen blir lidande, vad värre är, är att eftersom TV:n också dras med i fallet så tvingas jag följa fotbolls-VM via Twitter osv. Vojne vojne vilka I-landsproblem. Hoppas att allt finner en lösning under måndagen då samhället och dess funktioner förväntas återgå till det normala.
Har under kvällen och den allra första delen av natten krattat sten på en av våra träningsvägar. Under denna typ av aktiviteter så finns tid för kontemplation. Jag slogs av, vilket jag gjort mången gång, hur otroligt dåliga vägar vi har att träna på jämfört med "riktiga" träningsanläggningar och hur lika otroligt lite som veterinären besöker våra hästar.
2013 vill jag minnas att veterinärutgifterna för våra tre hästar låg på ca 5.700 kr. Av det var 4.800 kr tandläkare och resterande niohundring vaccination av våra tre hästar.
Det kan ju förstås röra sig om tillfälligheter och kanske ren bondröta att hästarna inte skadats på vårt relativt dåliga träningsunderlag, men i så fall så tackar jag min lyckliga stjärna att vi kommit undan så lindrigt som vi gjort. Totalt så har tre ledinjektioner gjorts under drygt tio år på våra hästar. Alla tre på Ängskalla, tuppkam i höger framknä två ggr och i det vänstra ditot en gång. Vill minnas att det var tre år sedan senast. Därtill har det väl varit nån sårskada och en kolik eller två under åren, men rena "sportskador" har alltså i princip lyst med sin frånvaro.
Kan det då finnas ett samband mellan dåliga träningsförhållanden och låga veterinärkostnader? Jag vill hävda det. Man kan vända sina knappa resurser till sin fördel om man är försiktig och tänker till lite grand. Jag vill påstå att hästen sällan får ont inuti själva lederna. Istället tror jag att problemen sitter i ligament och ledband i ledernas direkta närhet. Detta påstående gäller framför allt unga hästar. Äldre hästar kan, liksom människor som är till åren komna, utveckla artroser och förslitningar på ledytor och ledbrosk osv. Om man då i uppträningen av den unga individen är noggrann med att stärka dessa mjukdelar så kan man undvika många framtida problem. Och tränar man med förståndet som kompanjon på ett ojämnt och oländigt underlag så får man denna träning av stödjevävnaderna, liksom cykeln från teknikvaruhuskedjan, på köpet.
Skulle skada likväl uppstå så tror jag stenhårt på att man tränar bort den, inte sprutar bort den. Men det är en annan historia och kanske föremål för ett eget inlägg i framtiden.
Två paralleller från idrottsvärlden:
1. Jag har jobbat som humankiropraktor i tolv år. Jag har behandlat bra många hundra idrottande individer med smärttillstånd i leder och kringliggande strukturer. Max en handfull av dem har fått rekommendationer av mig att uppsöka läkare för ledinjektion. Däremot har de allra flesta fått tips och råd om träning och dessutom manuell mobilisering och liknande behandling. Tänk efter själv, hur ofta har du hört om en fotbollspelare som har ont i en fot eller ett knä och fått detta eliminerat med en spruta? Större sannolikhet att sjukgymnasten eller liknande terapeut fått hen tillbaka på planen, än att det skett med hjälp av läkare eller hur?
2. Jag har en kompis som varit orienterare på elitnivå. Han har berättat att de brukade ha gemensamma träningsläger med långdistanslöpare. De som var skadade var nästan alltid planlöparna. Även om de bara sprang på slätt underlag så vrickade de ibland fötterna. Vilket nästan aldrig hände orienterarna, ens om de sprang i full fart i skogsterräng. Eftersom de likt våra stackars hästar var vana vid underlaget och därigenom hade tränat upp både sina ligament och sina reflexer.
Hoppas nu bara att det inte jinxar så att Ängkalla står med en svullen bakkota imorgon, med exakt en vecka kvar till sto-SM.
Jerker.
Har under kvällen och den allra första delen av natten krattat sten på en av våra träningsvägar. Under denna typ av aktiviteter så finns tid för kontemplation. Jag slogs av, vilket jag gjort mången gång, hur otroligt dåliga vägar vi har att träna på jämfört med "riktiga" träningsanläggningar och hur lika otroligt lite som veterinären besöker våra hästar.
2013 vill jag minnas att veterinärutgifterna för våra tre hästar låg på ca 5.700 kr. Av det var 4.800 kr tandläkare och resterande niohundring vaccination av våra tre hästar.
Det kan ju förstås röra sig om tillfälligheter och kanske ren bondröta att hästarna inte skadats på vårt relativt dåliga träningsunderlag, men i så fall så tackar jag min lyckliga stjärna att vi kommit undan så lindrigt som vi gjort. Totalt så har tre ledinjektioner gjorts under drygt tio år på våra hästar. Alla tre på Ängskalla, tuppkam i höger framknä två ggr och i det vänstra ditot en gång. Vill minnas att det var tre år sedan senast. Därtill har det väl varit nån sårskada och en kolik eller två under åren, men rena "sportskador" har alltså i princip lyst med sin frånvaro.
Kan det då finnas ett samband mellan dåliga träningsförhållanden och låga veterinärkostnader? Jag vill hävda det. Man kan vända sina knappa resurser till sin fördel om man är försiktig och tänker till lite grand. Jag vill påstå att hästen sällan får ont inuti själva lederna. Istället tror jag att problemen sitter i ligament och ledband i ledernas direkta närhet. Detta påstående gäller framför allt unga hästar. Äldre hästar kan, liksom människor som är till åren komna, utveckla artroser och förslitningar på ledytor och ledbrosk osv. Om man då i uppträningen av den unga individen är noggrann med att stärka dessa mjukdelar så kan man undvika många framtida problem. Och tränar man med förståndet som kompanjon på ett ojämnt och oländigt underlag så får man denna träning av stödjevävnaderna, liksom cykeln från teknikvaruhuskedjan, på köpet.
Skulle skada likväl uppstå så tror jag stenhårt på att man tränar bort den, inte sprutar bort den. Men det är en annan historia och kanske föremål för ett eget inlägg i framtiden.
Två paralleller från idrottsvärlden:
1. Jag har jobbat som humankiropraktor i tolv år. Jag har behandlat bra många hundra idrottande individer med smärttillstånd i leder och kringliggande strukturer. Max en handfull av dem har fått rekommendationer av mig att uppsöka läkare för ledinjektion. Däremot har de allra flesta fått tips och råd om träning och dessutom manuell mobilisering och liknande behandling. Tänk efter själv, hur ofta har du hört om en fotbollspelare som har ont i en fot eller ett knä och fått detta eliminerat med en spruta? Större sannolikhet att sjukgymnasten eller liknande terapeut fått hen tillbaka på planen, än att det skett med hjälp av läkare eller hur?
2. Jag har en kompis som varit orienterare på elitnivå. Han har berättat att de brukade ha gemensamma träningsläger med långdistanslöpare. De som var skadade var nästan alltid planlöparna. Även om de bara sprang på slätt underlag så vrickade de ibland fötterna. Vilket nästan aldrig hände orienterarna, ens om de sprang i full fart i skogsterräng. Eftersom de likt våra stackars hästar var vana vid underlaget och därigenom hade tränat upp både sina ligament och sina reflexer.
Hoppas nu bara att det inte jinxar så att Ängkalla står med en svullen bakkota imorgon, med exakt en vecka kvar till sto-SM.
Jerker.
onsdag 18 juni 2014
Läng på stegen
Någon gång emellanåt använder jag mig av equiterapeuten Maria Öhman. Jag finner det nyttigt att konsultera någon utomstående om jag kört fast i mitt tänk. Dels för att få hjälp med att avlägsna vissa specifika problem, men också för att så frön till nya tankar i mitt ibland inskränkta huvud.
Maria sade en gång att om hästens kors fungerar fullt ut så ska den "se ut som tjuren Ferdinands mamma bakifrån när den skrittar". Detta har jag tagit fasta på. Att försöka få till den där gången som gör att man nästan blir sjösjuk av att titta på. Det kan kan dock understundom vara lite knepigt med en, ibland, stressad travhäst. Som jag skrivit om många gånger, visst man kan säkert uppnå en lugn och fin häst på en hel massa olika sätt, genom att ge den tid, lugna ner träningen, variera densamma osv, men jag har inte riktigt den tiden och tålamodet. Så jag försöker hitta genvägar.
När det kommer till att länga stegen i skritten så kan man med fördel uppnå det genom att gå ordentligt aktivt med hästen i relativt branta nerförsbackar. Vilket ju passar utmärkt då hästen ändå ska flåsa av sig mellan backintervallerna. Jag har jobbat ganska hårt med detta med Ängskalla och Katla Kiro och fått god effekt av det. Framför allt på Katla.
Hon har skrittat mycket nedför backar med pullert, då med ordentligt mycket tryck. Hon tar olika långa steg med bakbenen uppför och t o m på plant underlag om man lägger på ett dragmotstånd. Nedför däremot, tvingas / kan hon ta ut stegen om det är lagom brant, samtidigt som hon måste dra. På så sätt blir rörelsemönstret och därmed träningen utförd på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag kan inte sätta fingret på vad som skulle bli till det bättre genom att skritta nedför, men om jag utifrån ett fysiologiskt och rörelsemekaniskt perspektiv ska ge mig på en gissning, så tror jag att det beror på att ligamenten i hästen starka kors och bäcken, ges möjlighet till ökad rörlighet och tänjning då sträckarmuskulaturen, dvs "sparka-ifrån-musklerna", är satta lite ur spel i en nerförsbacke.
Jag skulle kunna spela en tjuga på att jag har rätt i detta resonemang. Men helt säker är jag inte.
Jerker.
Maria sade en gång att om hästens kors fungerar fullt ut så ska den "se ut som tjuren Ferdinands mamma bakifrån när den skrittar". Detta har jag tagit fasta på. Att försöka få till den där gången som gör att man nästan blir sjösjuk av att titta på. Det kan kan dock understundom vara lite knepigt med en, ibland, stressad travhäst. Som jag skrivit om många gånger, visst man kan säkert uppnå en lugn och fin häst på en hel massa olika sätt, genom att ge den tid, lugna ner träningen, variera densamma osv, men jag har inte riktigt den tiden och tålamodet. Så jag försöker hitta genvägar.
När det kommer till att länga stegen i skritten så kan man med fördel uppnå det genom att gå ordentligt aktivt med hästen i relativt branta nerförsbackar. Vilket ju passar utmärkt då hästen ändå ska flåsa av sig mellan backintervallerna. Jag har jobbat ganska hårt med detta med Ängskalla och Katla Kiro och fått god effekt av det. Framför allt på Katla.
Hon har skrittat mycket nedför backar med pullert, då med ordentligt mycket tryck. Hon tar olika långa steg med bakbenen uppför och t o m på plant underlag om man lägger på ett dragmotstånd. Nedför däremot, tvingas / kan hon ta ut stegen om det är lagom brant, samtidigt som hon måste dra. På så sätt blir rörelsemönstret och därmed träningen utförd på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag kan inte sätta fingret på vad som skulle bli till det bättre genom att skritta nedför, men om jag utifrån ett fysiologiskt och rörelsemekaniskt perspektiv ska ge mig på en gissning, så tror jag att det beror på att ligamenten i hästen starka kors och bäcken, ges möjlighet till ökad rörlighet och tänjning då sträckarmuskulaturen, dvs "sparka-ifrån-musklerna", är satta lite ur spel i en nerförsbacke.
Jag skulle kunna spela en tjuga på att jag har rätt i detta resonemang. Men helt säker är jag inte.
Jerker.
tisdag 17 juni 2014
Tillbaka i selen
Efter knappa två veckors från vardag, hästar och bloggande, återgår nu livet till det "normala". Så normalt det nu kan bli under sommaren med allt vad den innebär.
Den gångna helgen var det dags för tävling igen.
Katla Kiro startade, i brist på fyraårslopp, mot äldre hästar i Boden. Hon gjorde ett fantastiskt lopp och slutade tvåa efter Björn Karlssons fine Tangen Haap. Katla sänkte sitt rekord med 1,5 sekunder, hon kom hem på 1.28,5. Denna start var tänkt som ett snabbjobb där kusken skulle få känna på henne under "derbyförutsättningar", dvs 2140 autostart, inför derbykvalet om ca en månad. Utan att ta till alltför stora ord så ser det riktigt bra ut såhär långt. Fjolårets derby vanns på 1.29,6... Och vi har dessutom lite tid kvar att gnugga innan det är dags.
Ängskalla var grym i värmning och provstart. När loppet gick iväg så blåste hon till spets från sitt springspår, men tyvärr blev det galopp i mitten av första sväng och så var den dagen förstörd. Vad galoppen kom sig av står skrivet i stjärnorna. I bästa fall var det bara ett utslag av att hon var lite pigg efter att ha gått i hagen åtta dagar innan starten. Kanske inte så klokt upplägg av mig men det fick det vara värt med tanke på familjens semester. Finns ett antal andra (bort)förklaringar också. En kan vara att hon hade känning av en hovspricka.
Hovsprickan plastades idag av överlägsne hovslagaren Ernst Berglund. Jag körde Kalla några timmar senare i lätta backintervaller och hon kändes nog, med lite vilja från min sida, ännu bättre än någonsin tidigare, så hon kanske har känt av detta en tid trots allt. Hur som haver så är denna sak nu eliminerad från listan över saker som kan ge gråa hår inför sto-SM om två veckor på Hagmyren. Nu blir det några backjobb till innan dess, rundbanejobb efter helgen och sedan bara laddning fram till dagen D.
Katla ska också med till Hälsingland. Mest som resesällskap. Vad hon sen kan uträtta i loppet har jag ingen aaaning om eftersom det är omöjligt att sia om motståndet på förhand i den på förhand mycket intressanta propositionen. Man vet ju t ex aldrig vad som kommer från andra sidan kölen. Förra året vanns loppet av den då i princip helt okända Lannem Silje...
Apropå propositioner så sitter jag i skrivande stund på ett tåg på väg till Stockholm inför morgondagens möte på Hästsportens Hus, där rikssleipners tävlingsgrupp ska träffa representanter från Svensk Travsport och bl a detta ska diskuteras.
Må väl så länge.
Jerker.
Den gångna helgen var det dags för tävling igen.
Katla Kiro startade, i brist på fyraårslopp, mot äldre hästar i Boden. Hon gjorde ett fantastiskt lopp och slutade tvåa efter Björn Karlssons fine Tangen Haap. Katla sänkte sitt rekord med 1,5 sekunder, hon kom hem på 1.28,5. Denna start var tänkt som ett snabbjobb där kusken skulle få känna på henne under "derbyförutsättningar", dvs 2140 autostart, inför derbykvalet om ca en månad. Utan att ta till alltför stora ord så ser det riktigt bra ut såhär långt. Fjolårets derby vanns på 1.29,6... Och vi har dessutom lite tid kvar att gnugga innan det är dags.
Ängskalla var grym i värmning och provstart. När loppet gick iväg så blåste hon till spets från sitt springspår, men tyvärr blev det galopp i mitten av första sväng och så var den dagen förstörd. Vad galoppen kom sig av står skrivet i stjärnorna. I bästa fall var det bara ett utslag av att hon var lite pigg efter att ha gått i hagen åtta dagar innan starten. Kanske inte så klokt upplägg av mig men det fick det vara värt med tanke på familjens semester. Finns ett antal andra (bort)förklaringar också. En kan vara att hon hade känning av en hovspricka.
Hovsprickan plastades idag av överlägsne hovslagaren Ernst Berglund. Jag körde Kalla några timmar senare i lätta backintervaller och hon kändes nog, med lite vilja från min sida, ännu bättre än någonsin tidigare, så hon kanske har känt av detta en tid trots allt. Hur som haver så är denna sak nu eliminerad från listan över saker som kan ge gråa hår inför sto-SM om två veckor på Hagmyren. Nu blir det några backjobb till innan dess, rundbanejobb efter helgen och sedan bara laddning fram till dagen D.
Katla ska också med till Hälsingland. Mest som resesällskap. Vad hon sen kan uträtta i loppet har jag ingen aaaning om eftersom det är omöjligt att sia om motståndet på förhand i den på förhand mycket intressanta propositionen. Man vet ju t ex aldrig vad som kommer från andra sidan kölen. Förra året vanns loppet av den då i princip helt okända Lannem Silje...
Apropå propositioner så sitter jag i skrivande stund på ett tåg på väg till Stockholm inför morgondagens möte på Hästsportens Hus, där rikssleipners tävlingsgrupp ska träffa representanter från Svensk Travsport och bl a detta ska diskuteras.
Må väl så länge.
Jerker.
fredag 6 juni 2014
Semester
Bloggen och undertecknad med familj tar en veckas semester. Finns det dator att låna på hotellet så kommer kanske en och annan uppdatering ändå, men jag lovar inget.
Tillbaka i selen, både bildligt och bokstavligt nästa helg (14-15/6).
Status på hästarna:
Ängskalla: Går ett hårt jobb idag, sedan en grön hage i en vecka. Startar nästa gång på V75 i Boden 14/6.
Odile Kiro: Tränat hårt i veckan. Samma gröna hage i en vecka. Startar sannolikt nästa gång i Lycksele 27/5. Annars laddas hon mot stoloppen som börjar fram på sensommaren.
Katla Kiro: Tränat stenhårt i veckan. Ny balans, känns kanonfin. Även hon får gå i grönhagen en vecka. Startar, i brist på annat, mot äldre hästar i Boden 14/6.
Ängslilja: Släpptes på sommarbete igår. Sommarlov i två månader. Vi hämtar hem henne efter kriteriehelgen i augusti.
Ha en fantastisk vecka.
Det ska i alla fall jag.
Jerker.
Tillbaka i selen, både bildligt och bokstavligt nästa helg (14-15/6).
Status på hästarna:
Ängskalla: Går ett hårt jobb idag, sedan en grön hage i en vecka. Startar nästa gång på V75 i Boden 14/6.
Odile Kiro: Tränat hårt i veckan. Samma gröna hage i en vecka. Startar sannolikt nästa gång i Lycksele 27/5. Annars laddas hon mot stoloppen som börjar fram på sensommaren.
Katla Kiro: Tränat stenhårt i veckan. Ny balans, känns kanonfin. Även hon får gå i grönhagen en vecka. Startar, i brist på annat, mot äldre hästar i Boden 14/6.
Ängslilja: Släpptes på sommarbete igår. Sommarlov i två månader. Vi hämtar hem henne efter kriteriehelgen i augusti.
Ha en fantastisk vecka.
Det ska i alla fall jag.
Jerker.
torsdag 5 juni 2014
Så säljer vi travsporten
.jpg) |
| Foto: Carinas Fotosida på Facebook |
Härom dagen när vår fantastiska Ängskalla vann på hemmaplan. Var det inte bara en stor seger för henne, mig, min fru och hennes uppfödare. Det var också, tror jag, en liten seger för den lokala travsporten.
Bilden ovan föreställer Ängskalla, mig själv och min kompis Roger. Jag vill påstå att jag gjorde en insats för svensk travsport den här kvällen. En timme innan bilden togs hade Roger aldrig bevittnat en travtävling, än mindre kört en travhäst. Vi tar det från början.
Tio dagar innan loppet svingade jag och Roger ett par bägare under byns pubafton. Jag kom med förslaget att han skulle haka på till travet någon gång och jag skulle fixa så att han skulle få prova på tandemkörning. Efter något om och ett par men, så spikade vi att det skulle bli av den 3/6. Vad jag inte riktigt hade kommit ihåg var att jag hade starthäst denna kväll. Vilket ju som bekant inte riktigt är kompatibelt med att ägna sig åt något annat än just det. Dessutom var travskolans tandemhästar uppbokade till kvällens sponsorer. Det såg lite knepigt ut. Att jag dessutom hade på min lott att grilla hamburgare för Sleipners räkning denna kväll gjorde inte det hela bättre. Men lovat är (var) lovat. Så på nåt sätt skulle jag nog ändå fixa det.
Jag kom då på idén att Roger skulle få vara med på en än mer exklusiv grej än att "bara" få köra tandem. Jag föreslog honom att vika tre timmar denna kväll åt travsporten. Då skulle han få "all inclusive", dvs han skulle få vara med på allt, från det att nummerlappen hämtades ut till att hästen duschades efter loppet. Och till min stora glädje så tyckte han också att det var ett bra förslag.
Han fick då, på nära håll, vara med i inskrivningen, titta på vid utselning till värmning, köra värmningen själv i tandemvagn (bilden ovan), vara med vid skorycket innan start, taktiksnacket med kusken, se loppet med mig (stackars Roger), se segerdefileringen och inte minst firandet efteråt.
Han tyckte att det var en helt fantastisk upplevelse. Att han dessutom spelade 100/100 på Kalla till knappa arton ggr fläsket gjorde inte hans totalupplevelse mindre bra. Hans spontana kommentar efteråt var att han brukade spela poker ibland men vann sällan, detta med att spela på hästar verkar mycket mer lukrativt.
Tänk om alla förstagångsbesökare på travbanan kunde få vara med om det som Roger fick. Tänk om. Att det blir en sådan jackpot som det blev, med seger, till ett högt odds osv vore förstås en nåd att stilla bedja om. Men jag tror ändå inte att det var det bestående intrycket som min kompis tog med sig från kvällen. Det var nog trots allt gemenskapen och stämningen på stallbacken, bland folk och fä. Och den upplevelsen kan alla vi som håller på med trav bjuda en eller ett par av våra, ännu icke travfrälsta, vänner på varje år.
Så säljer vi travsporten.
Jerker.
onsdag 4 juni 2014
Skelleftebrudarna levererar
Ifjol var det de unga stona som visade framfötterna. Några av landets allra bästa i kategorin hade Skelleftetravet som hemmabana. Hittills i år är det de äldre märrarna som har ställt skåpen på respektive, för dem, avsedda plats.
Allt går ju som bekant att bevisa med statistik och jag väljer härmed att göra just det avseende ovan nämnda påstående.
Åtta svensktränade kallblodsston har, per idag, mäktat med att underskrida 1.26 med voltstart under innevarande år. Tre av dem är uppfödda, ägda och tränade i Skellefteå. Just det att ingen av de tre knappt har lämnat kommunen, förutom vid tävlingar förstås, gör det hela ännu lite mer speciellt tycker jag. De övriga fem stona under 1.26 representerar f ö fem olika banor.
Dock ska nämnas att vi har en bit kvar till Östersundstravets resultat ifjol då Trippa Undan med sina 1.24,6 bara var tredje snabbaste sto på sin hemmabana.
Men året är ju inte slut ännu.
Jerker.
Allt går ju som bekant att bevisa med statistik och jag väljer härmed att göra just det avseende ovan nämnda påstående.
Åtta svensktränade kallblodsston har, per idag, mäktat med att underskrida 1.26 med voltstart under innevarande år. Tre av dem är uppfödda, ägda och tränade i Skellefteå. Just det att ingen av de tre knappt har lämnat kommunen, förutom vid tävlingar förstås, gör det hela ännu lite mer speciellt tycker jag. De övriga fem stona under 1.26 representerar f ö fem olika banor.
Dock ska nämnas att vi har en bit kvar till Östersundstravets resultat ifjol då Trippa Undan med sina 1.24,6 bara var tredje snabbaste sto på sin hemmabana.
Men året är ju inte slut ännu.
Jerker.
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Ängskalla vann igår på Skelleftetravet. Ledning från start till mål. Proppen var på förhand helt perfekt men motstånd saknades inte.
Hon var fantastiskt bra. Men minst lika bra var kuskinsatsen från Johns sida. Han körde i ett jämnt 25-tempo var hundring, hela loppet igenom. Hade han kört en enda sekund fortare hade hon sannolikt blivit trött, hade han kört en enda sekund långsammare hade sannolikt tilläggshästarna kunnat sätta klorna i henne. Nu blev det en klassisk spets-och-slut och hon kom hem på ett nytt fint banrekord, 1.25,1 över full distans.
Känslan att ha en travhäst som vinner ett lopp går utanpå allt annat, i alla fall i min skitamatörvärld. Det bästa och skönaste med alltihop är känslan av att man har gjort någonting rätt. Man har tänkt rätt, utfodrat rätt, tränat rätt, vilat rätt, skott rätt, balanserat rätt och gjort en hel del annat rätt på vägen. Nu finns en mening att fortsätta kämpa. Och tro på sig själv, sin filosofi och inte minst sina hästar.
Just den här segern var extra skön av flera anledningar. Inte minst för framtiden. Den innebär att hon nu är, tack vare de startpoäng hon bärgade, mer eller mindre klar för Sto-SM. Segern gjorde också att hon tog ett stort steg mot att bli Skelleftetravets representant i Guldtäcket på Dannero i augusti. Detta är dock inte avgjort ännu, men det ser onekligen bra ut.
En speciell sak med detta med travsport är det att, när det går dåligt vet man ofta inte varför och när det går bra vet man ofta inte heller varför. Summa summarum, man (läs jag) vet ofta inte varför det går som det går. Det enda man vet är att det är som i "Hundraåringen", "det är som det är och blir som det blir". Tack och lov kan man påverka utfallet lite grand i alla fall.
Nu ska jag se lopparkivet en gång till, sen blir det bingen.
Jerker.
Hon var fantastiskt bra. Men minst lika bra var kuskinsatsen från Johns sida. Han körde i ett jämnt 25-tempo var hundring, hela loppet igenom. Hade han kört en enda sekund fortare hade hon sannolikt blivit trött, hade han kört en enda sekund långsammare hade sannolikt tilläggshästarna kunnat sätta klorna i henne. Nu blev det en klassisk spets-och-slut och hon kom hem på ett nytt fint banrekord, 1.25,1 över full distans.
Känslan att ha en travhäst som vinner ett lopp går utanpå allt annat, i alla fall i min skitamatörvärld. Det bästa och skönaste med alltihop är känslan av att man har gjort någonting rätt. Man har tänkt rätt, utfodrat rätt, tränat rätt, vilat rätt, skott rätt, balanserat rätt och gjort en hel del annat rätt på vägen. Nu finns en mening att fortsätta kämpa. Och tro på sig själv, sin filosofi och inte minst sina hästar.
Just den här segern var extra skön av flera anledningar. Inte minst för framtiden. Den innebär att hon nu är, tack vare de startpoäng hon bärgade, mer eller mindre klar för Sto-SM. Segern gjorde också att hon tog ett stort steg mot att bli Skelleftetravets representant i Guldtäcket på Dannero i augusti. Detta är dock inte avgjort ännu, men det ser onekligen bra ut.
En speciell sak med detta med travsport är det att, när det går dåligt vet man ofta inte varför och när det går bra vet man ofta inte heller varför. Summa summarum, man (läs jag) vet ofta inte varför det går som det går. Det enda man vet är att det är som i "Hundraåringen", "det är som det är och blir som det blir". Tack och lov kan man påverka utfallet lite grand i alla fall.
Nu ska jag se lopparkivet en gång till, sen blir det bingen.
Jerker.
måndag 2 juni 2014
Ängskalla Skelleftetravet 3/6
Ängskalla startar på Skelleftetravet imorgon tisdag. Loppet går på V64-bongen. Riktigt kul lopp, jag skulle nog säga att det håller V75-klass, i alla fall näst intill.
I vanlig ordning så lägger jag mig inte i hur John väljer att lägga upp loppet. Han vet lika väl som jag att detta inte är det viktigaste loppet under juni månad. Det går istället av stapeln på Hagmyren om, i skrivande stund, exakt fyra veckor. Jag tror och hoppas att Kalla får ett lopp som gynnar henne så mycket som möjligt inför den uppgiften.
Vilket i praktiken betyder att köra till ledningen och sedan släppa till den av "the big four" som först kommer fram och "pops the question". Jag anser att det finns fyra hästar som är lite bättre än de andra i loppet. Kalla är inte en av dem. Dock kan hon slå var och en av dem på en open-stretch-speed.
Hon kommer att gå med samma balans och utrustning som vid hennes senaste starter. Men som sagt upplägget blir sannolikt lite mer passivt med tanke på vad som komma skall...
Spänn banden!
Jerker.
I vanlig ordning så lägger jag mig inte i hur John väljer att lägga upp loppet. Han vet lika väl som jag att detta inte är det viktigaste loppet under juni månad. Det går istället av stapeln på Hagmyren om, i skrivande stund, exakt fyra veckor. Jag tror och hoppas att Kalla får ett lopp som gynnar henne så mycket som möjligt inför den uppgiften.
Vilket i praktiken betyder att köra till ledningen och sedan släppa till den av "the big four" som först kommer fram och "pops the question". Jag anser att det finns fyra hästar som är lite bättre än de andra i loppet. Kalla är inte en av dem. Dock kan hon slå var och en av dem på en open-stretch-speed.
Hon kommer att gå med samma balans och utrustning som vid hennes senaste starter. Men som sagt upplägget blir sannolikt lite mer passivt med tanke på vad som komma skall...
Spänn banden!
Jerker.
söndag 1 juni 2014
Maxprestation
Odile fyra igår lördag på Solänget, i en hård omgivning. Jag är inte överraskad. Hon har mycket inom sig men har lite svårt att visa det ibland (oftast). Nytt rekord med 1,5 sekunder. En inte alls obetydlig slant blev det också med hem till det lilla skitamatörstallet. Vackert så, som Albert Svanberg skulle ha sammanfattat det.
Oavsett tävlingsform, idrottsgren, eller annan form av resultatinriktad verksamhet så finns något vackert i att den deltagande ger allt. Det kan vara en gymnasieelev på årets viktigaste prov, det kan vara en spyende häcklöpare som inkommer som fyra på OS, eller det kan vara en tjock travhäst som krigar 'til the bitter end. Det storslagna är själva kämpainsatsen.
Odile krigade verkligen igår. Två meter före mål låg hon sexa men hon sluggade sig till en fjärdeplats med en emaljs marginal. ATG:s slogan "För att hästar ger allt" kan inte bli tydligare än såhär.
Jag hade gjort några ändringar inför detta lopp, vilka föll väl ut. Halvrunda skor och superlätta boots fram, vassare käk och springrem. Plus lite annorlunda upplägg dagarna innan loppet. Bl a fick hon kvällen innan starten gå två st trehundrametersspeeder så fort som Moeodinbenen bar. Detta har praktiserats med framgång tidigare av större tränare jag. Dock vill jag se att det har effekt flera ggr innan jag sammankopplar hennes fina lopp med detta.
Det blev i alla fall en fin avslutning på en bra majmånad.
I skrivande stund har det hunnit bli juni. Hittills inkört denna månad: 0 kr.
Kämpa!
Jerker.
Oavsett tävlingsform, idrottsgren, eller annan form av resultatinriktad verksamhet så finns något vackert i att den deltagande ger allt. Det kan vara en gymnasieelev på årets viktigaste prov, det kan vara en spyende häcklöpare som inkommer som fyra på OS, eller det kan vara en tjock travhäst som krigar 'til the bitter end. Det storslagna är själva kämpainsatsen.
Odile krigade verkligen igår. Två meter före mål låg hon sexa men hon sluggade sig till en fjärdeplats med en emaljs marginal. ATG:s slogan "För att hästar ger allt" kan inte bli tydligare än såhär.
Jag hade gjort några ändringar inför detta lopp, vilka föll väl ut. Halvrunda skor och superlätta boots fram, vassare käk och springrem. Plus lite annorlunda upplägg dagarna innan loppet. Bl a fick hon kvällen innan starten gå två st trehundrametersspeeder så fort som Moeodinbenen bar. Detta har praktiserats med framgång tidigare av större tränare jag. Dock vill jag se att det har effekt flera ggr innan jag sammankopplar hennes fina lopp med detta.
Det blev i alla fall en fin avslutning på en bra majmånad.
I skrivande stund har det hunnit bli juni. Hittills inkört denna månad: 0 kr.
Kämpa!
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)