Första gången

Igår var jag med om något unikt. Det var dags för min första tränarseger med icke egenägd häst. Det har varit en lång och inte helt spikrak väg till vinnarcirkeln. Se också detta inlägg som en presentation av nästa häst på listan. Geira.

Först och främst, Geira är en väldigt speciell häst på många sätt. Hon är snäll att köra, det har hon varit sedan hon kom till oss, andra sidor av henne har emellanåt varit minst sagt enerverande. Men, jag har lärt mig att tycka om hennes små nycker ändå på något sätt. Hon är som sagt väldigt speciell, inte lik någon annan häst som korsat min väg. Hon lär sig allt, men det tar ibland sådan tid att man blir tokig på henne. Det allra största problemet har varit lastning på transporten. Det problemet var från början så stort att jag för ägarnas skull försökte bli av med henne. Vi tar hela historien från början.

Geira kom som ett yrväder en marsafton i våras. Det var snurrigt i huvudet från timme ett, dag ett. Inget ont i hästen men en eller annan liten kombination av bokstäver kunde skönjas under huven. Hon sprang vid det här laget premietider (premieloppet hade hon gudbevars avklarat halvannat år tidigare). Målsättningen och önskemålet från ägarhåll var att vi i varje fall skulle försöka klara av att inhösta kvalpremien, vilket skulle innebära att vi innan halvårsskiftet skulle underskrida 1.50/2140m.

Detta kändes ganska avlägset i våras då hennes minst charmiga egenskap, latheten, allt som oftast gjorde sig påmind. Det, i kombination med mina begränsande resurser att köra regelbundna jobb i högre tempon hemmavid, gjorde att jag ganska snabbt började misströsta huruvida jag skulle kunna uppfylla ägarnas önskan om ett godkänt kval. Det stora problemet som förelåg var nämligen att Geira under inga som helst omständigheter lät sig lastas på någon som helst transport. Vilket gjorde att jag var bakbunden avseende mina möjligheter att sänka henne i tider. Visst, jag kunde träna hemmavid, men att få fart i benen på henne lät sig inte göras i kryssandet mellan tjälskotten på mina skogsbilvägar i våras.

Jag försökte med alla till buds stående medel få en hästtransportfirma att komma och hämta henne och skjutsa hem henne till Ådalen och få ägarna att stalla upp henne hos en tränare på en travbana, så att lastning och transporterande kunde undvikas, men att man ändå kunde träna rationellt. Hela tre gånger var denna transportfirma på väg men av tre osannolika anledningar kom de inte.
1. En häst på bilen behövde plötsligt dubbla platser pga cellskräck: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
2. Vi har en tränare som har hästar på bilen som inte vill att vi ska göra omvägen förbi Skråmträsk eftersom transporten till Stockholm då kommer att ta onödigt lång tid: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
3. Vi har en ko ombord på transporten så din häst kommer nog att bli rädd: "-Geira får vänta till nästa vecka!"

Ok, fjärde gången gillt i slutet av maj. Jag hade beställt transport, men här började jag tvivla på min övertygelse om att ge upp. Jag var tvungen att syna om märren kunde springa på, lite grand i alla fall. Ja´mena´, nu hade vi ju tränat i nästan två månader och något måste ju ha fastnat. Vi åkte ut med GPS:en och det gick ganska fort, i 300 m i alla fall. Så den här gången var det jag som avbokade transporten hem. Vi hade fortfarande aldrig lyckats lasta Geira på bilen eller släpen, vi hade vid det här laget, i månadsskiftet maj-juni fortfarande aldrig kört ett regelrätt snabbjobb. Men jag började skönja att den här damen, trots alla mina tvivel, hade något speciellt. Och att hon dessutom inte var helt obegåvad.

Jag engagerade "hela byn" för att få henne ombord på en hästfinka och få henne ner till banan, vi körde ett intetsägande snabbjobb och "hela byn" var på plats på banan och kunde hjälpa mig att lasta för hemfärd också. Nu började tiden innan det annalkande halvårsskiftet vara knapp. Men, för att göra en lång historia kort, vi lyckades till slut, med några dagars marginal avklara kvalloppet.

Sommaren ägnades sedan åt det som Geira är världsmästare på, att ideligen göra framsteg, men i en takt som gör att hennes tränare dagligen är på nervsammanbrottets rand. Hon utvecklas hela tiden, men det går så saaaakta. Tidigt i höst gjorde vi två ganska täta starter, inte i första hand för att hon var klar för det, utan mer för att jag kände mig tvungen att syna om tävlingssituationen kunde stressa upp henne en aning så att vi kunde få någon som helst träningseffekt, ety det lät sig inte göras på traditionellt vis. Och viss effekt i rätt riktning hade det väl.

Sakta men säkert, i takt med att lastningen på transporten gick allt bättre, närmade vi oss så gårdagskvällen och dess perfekt utskrivna proposition. För mig, i tystnad, höstens stora mål. John, som kört henne i de två första loppen var upptagen med annan häst, så det blev Stefan Edin som fick sköta tömföringen. Vilket han gjorde med den äran. Geira ledde från start till upploppets mitt, för att sedan, de sista femtio metrarna kontra till seger. En seger som innebar en rekordsänkning med fyra sekunder. En seger som innebar 30.000 friska till ägarna. Och, inte minst, en seger som var min första där jag tränade hästen åt extern hästägare utan att äga så mycket som ett tagel i svansen. En nog så angenäm upplevelse.

Som vore detta ett tacktal så vill jag tacka några personer specifikt. Ranja, mamma, Tommy och Anna. Och zoomar jag ut så vill jag också tacka alla er andra som hjälpt mig vid olika lastningssituationer. Utan er (ni vet vilka ni är) så hade vi inte fått besöka vinnarcirkeln på Umåker igår kväll.

Och framför allt så vill jag tacka ni underbara ägare som gett mig all denna tid och allt detta förtroende att träna, förvalta och utveckla Geiras skills. Och vet ni vad, jag både tror och hoppas att resan bara har börjat. Nu, först nu, börjar jag på riktigt tro att det här kan bli bra på riktigt. För det är nu som den riktiga träningen kan ta sin början.

För nu har Geira fattat. Nu går Geira på transporten. Och nu kommer vintern.

/ Jerker.

På spåret

Orion Kiro (e Dotterud Teddy u Odile Kiro). Vår förstfödde kille. Och totalt vår femte uppfödning. Man brukar då och då slänga sig med uttrycket "världens snällaste", det kan"man" härmed sluta med, eftersom det epitet en gång för alla är Orions.

Han har varit "världens snällaste" allt sedan han för första gången såg dagens ljus i mitten av maj 2016. Kanske t o m lite för snäll ibland. Men i träning och på banan så finns där ändå någon form av kampvilja, vilket sannerligen var ett adelsmärke hos hans mor i hennes bästa stunder, förhoppningsvis har han ärvt lite av detta.

Mycket är speciellt med Orion men det mest speciella för mig, och min hustru Ranja, är den natten då han påbörjade sin jordevandring. Vi sätter alltid upp en kamera (vilken man kan följa via en app i telefonen) i fölmärrarnas boxar när nedkomsten börjar nalkas, också så denna gång. Det speciella med just detta tillfälle då Odile lade sig ner i spånbädden var att jag inte var närvarande, långt ifrån, ca fyrtio mil närmare bestämt. Jag var nämligen på ett tåg i Sundsvall, på väg till Stockholm i ett eller annat ärende. Ranja fick därmed ta hand om hela showen på egen hand, förvisso med råd och viss hjälp av några vänner, allt medan jag satt där i min kupé i Y-län, tittandes på min 4,5 tums skärm, utan minsta möjlighet att kunna vara till någon som helst hjälp. Det var en väldigt speciell känsla och ärligt talat något som jag gärna hoppas slippa i framtiden. För det där med fölning är stort! Och då vill åtminstone jag vara där det händer, när det händer.

Men allt gick hur som haver väldigt bra (inte ens jag är oersättlig ;)) även om jag som sagt missade konfekten denna gång. Orion blir nu snart tre år och har ett drygt halvår till tävlingsdebuten. Han premade i våras och kvalade under slutet av sommaren på ett bra sätt. För dagen blir det mycket mängdträning och så åker vi in till banan och kör något 40-varv emellanåt för att få lite fart i benen. Med väldigt stor sannolikhet ligger också en pullertdebut inom en väldigt snar framtid!

/ Jerker.

Reflektion intervallträning

Vi gör en kort paus i presentationen av stallets hästar. På förekommen anledning. Angående detta med intervallträning, gör jag/vi/man fel utifrån logiskt tänkande om man kör lika fort i alla intervaller och gör jag/vi/man kanske ännu mer fel om man kör fortare i de sista intervallerna.

Vi lämnar travet och tänker bänkpress för en stund. Betänk att man kör t ex 3x8 reps på 80 kilo. Man är troligen mest utvilad i början (det första setet) och minst i slutet (det tredje setet). Ändå är det inte ovanligt att man kör just, i detta exemplet, 3x8 på samma vikt. Det borde innebära att man inte utmanar musklerna tillräckligt i början och alltför mycket slutet av övningen. Så tänker jag att det borde vara i alla fall.

Tillbaka till intervallträning av hästar. Här borde det vara på samma vis. Ponera att man kör 6x800 meter i 1.40-tempo. Då borde den första intervallen vara alltför lätt (eftersom hästen är utvilad) och den sista alltför tuff (eftersom hästens krafter börjar tryta), alternativt är den (de) sista intervallen
(-erna)  lagom jobbig (-a), men då var de första lika fullt av för lindrig karaktär. Bara en tanke. Kanske borde intervallerna vara 36-38-40-40-42-44, typ, istället? Jag vet (liksom alla andra) inte vad som är rätt och fel. Men jag gillar att tänka och ifrågasätta mig själv och hur jag tränar, både mig själv och hästarna. Gör det du också vetja!

/ Jerker

Korpen flyger

Ravn Kiro. Ravn betyder korp på norska. Och han är svart som en sådan samtidigt som han är född den 17/5, så namnet sitter som en smäck. Sa en av uppfödarna självgott. Om han sedan flyger som sin namne i den isländska sagan återstår att se.

Sagan om Ravns tillkomst. För några år sedan fanns en fin springare i Norrbotten vid namn Åsakjappen. En av ägarna till denne kontaktade mig och frågade om jag kände till någon som ville köpa Åsakjappens helsyster Nornes Jenta som fölsto. Jag frågade runt lite grand i grannskapet men ingen var riktigt intresserad. Då tänkte jag och hustrun att en sådan fint stammad märr kan väl inte vara någon risk att införskaffa. Sagt och gjort, vi slog till och åkte till Norge och hämtade hem henne. Eller hem och hem, vi lämpade av henne på Överby stuteri på vägen hem. Där blev hon gående hela sommaren (2015), deltagandes i kamikazeprojektet att bli dräktig med en ny och ung hingst, på fryst sperma och som lök på laxen, så kom den stressade märren själv direkt från tävlingsbanan. Det gick så klart som vi förtjänade. Inte.

Men vi gav oss inte, vi skulle ha en avkomma efter denna märr. Nästa år vände vi på steken och, istället för att ta risker för att få drömfölet, så valde vi i att strunta i vad vi fick, utan bara försöka optimera våra chanser att få ett föl överhuvud taget. Så vi gödde upp Jentan lagom mycket, lugnade ner henne likaledes och valde den mest fertila hingst vi kände till, Ulvsås Zico.

Och det blev bingo. Förra våren föddes så Ravn Kiro. Han är en superhärlig individ. Snäll och trevlig, lagom självständig och lagom tillgiven, underbar teknik och tycker om att träna. Vi brukar inte åka in till banan med unghästar innan årsskiftet då de fyller två år, men härom dagen skulle jag in med ett gäng och det fanns en plats över i transporten så han fick åka med. Hur det gick med lastning, transport, selning, körning, duschning osv? Nemas problemas. Ravn är en stjärna på alla sätt så här långt!

Och apropå Åsakjappen och hans ägare, sedan i våras så har det gamla ägargänget bakom honom köpt in sig på Ravn. Så de är också med på hästen. Vi hoppas och tror att delad glädje kommer att leda till dubbel glädje framöver!

/ Jerker.

Kärleksbarnet

Vårt ettåriga sto lystrar till namnet Ronja Kiro. Ronja är vår egen uppfödning och är fallen efter Hellin Faxen och undan Odile Kiro. Skälen till att hon finns här på jorden är framför allt två. För det första att mamman är efter Moe Odin och att vi sökte en Eldingfri hingst och valet föll då denna gång på just Hellin Faxen. För det andra, och denna anledning är lite sexigare, är ett inofficiellt löfte som vi gav de båda föräldrarna för några år sedan.

Det förhöll sig nämligen så, att året 2013 skulle Hellin Faxen starta i det svenska Derbyt och samma år skulle Odile Kiro starta i stoavdelningen av samma klassiska löpning. Natten innan loppet stod Hellin Faxen och Odile i samma stall, bara de två i stallet. Vi sa till varandra lite på skoj att om de båda vann sina respektive finaler så skulle de få ett kärleksbarn tillsammans. Nu föll de sig så att Hellin Faxen gick och vann medan Odile blev målfotoslagen trea (de tre första i mål hade samma tid!) och vi tänkte att det var close enough. Så när Hellin Faxen för ett par år sedan stod uppstallad i Sverige så gjorde vi helt enkelt slag i saken.

Ronja är nu knappa två månader från att fylla två år och grundtränas för fullt. Ingen supertalang ännu rent travtekniskt, men hon verkar ha en motor som räcker och blir över. Hon springer för dagen sex-sju kilometer ca fyra ggr per vecka och gör det med den äran. Klok som en bok och trygg i sig själv. Vi tränar på och siktet är in ställt på ett premielopp i månadsskiftet april-maj.

Jerker.

Fölets fölkompis

Hej igen!

Nästa häst att presentera är förra inläggets festföremåls kompis. Maya Kiro. Vår egenuppfödda Odile Kiros tredje avkomma. Denna syskonskara är tillika fjärde generationen i rakt nedstigande led på gården, då min far köpte Odiles mormor som tvååring när 80-talet var väldigt ungt, för övrigt strax efter att hennes bror hade vunnit derbyt 1980, men det är en helt annan historia.

Maya såg dagens ljus i början av maj. Hon var bråkig från början och åkte iväg på med sin mamma till ny hingst ett par veckor gammal. När hon sedan kom hem var hon ännu bråkigare och minst dubbelt så stor och tung. Men efterhand som sensommaren och hösten har lidit så har självförtroendet och lugnet infunnit sig. Avskiljningen från mamsen närmar sig med stormsteg, idag var det första gången hon var ifrån sin mor, den separationen varade i några timmar, vilket gick bara fint, jag skulle tro att nästa helgs definitiva skilsmässa kommer att bli förhållandevis friktionsfri.

/ Jerker.

Fick lite feeling

Fick lite bloggarfeeling. Det var länge sedan sist och massor med vatten har runnit under broarna, vilket gör att detta väl inte ens är att betrakta som en comeback i bloggosfären utan nästan mer som en uppstart i densamma. Så jag gör väl så här att jag börjar med att gå igenom de hästar vi har i stallet, på gården och på träningslistan. En och en, en per dag, typ. Se det lite som en lucköppningsträning inför de tider som komma skall vetja!

Mira Kiro. Hon har inte fått sitt officiella namn ännu. Hon föddes i mitten av maj detta nådens år. Stoföl efter Bork Odin och undan Ängskalla. Heders-Kallas första föl. Vi har väl inte varit i så värst mycket kontakt med varandra ännu men det är så här långt ett fint föl och med den stammen så bör det finnas förutsättningar för inte så lite spring i benen. Mira har varit på turné med sin mamma i sommar, detta för att försöka få sig ett syskon till livs och det ser ut att gå vägen så här långt. Mira fick ett chip i halsen för några veckor sedan och finns därmed snart "på riktigt". Ett tempchip för övrigt, jag hoppas verkligen att alla sätter in sådana from now on. De är helt överlägsna när man sedan ska tempa hästarna, resten av deras respektive liv.

Mira kommer inom den allra närmaste tiden att skiljas från sin mor, inte för att vi brukar ha så bråttom med detta egentligen, men det är några andra småttingar på väg in i stallet och då vore det skönt att ha avskiljningen avklarad innan dess.

Ha de gott!

/ Jerker.