Vuxenpoäng

Marre R.F. är på väg att bli stor. Hon kunde igår kryssa för "pullert-rutan" på listan över saker man ska göra för att anses som någorlunda vuxen.

Perfekt att få henne i skaklarna just nu. Pullerten förgyller träningstillvaron för både mig och hästarna året runt, men är det nån gång som den fyller en extra viktig funktion så är det just dessa veckor på hösten, då det fryser på och blir hårt i marken och på körvägarna och innan snön har kommit på allvar.

Så nu kan vi lugnt träna vidare, för Kalla och Katlas del mest som rekreation medan det i Marres fall mer kommer att handla om att lära sig skritta ordentligt, samtidigt som hon får bygga på sig några nyttiga kilon, vilka hon kommer att behöva när hon ska svepa dem i tredjespår på sista bortre framåt vårkanten.

Jerker.

Framtidstro

I dagens nummer av Travronden står att läsa att antalet betäckta kallblodsston 2016 var det högsta sedan 2007.

En mycket glädjande nyhet, dels så klart för att det kommer att födas fler hästar och att den vikande populationen vänder uppåt igen, men minst lika viktigt är de signaler som detta sänder. Detta betyder att vi tror på det vi håller på med.

Varför pekar då siffrorna i den riktning de gör? Varför tror vi på framtiden? Jag tror att de riktade satsningarna från centralt håll med ökade uppfödarpengar spelar roll. Sedan får folk tvivla bäst de vill på pokalåret och de stålar som ska fördelas då, jag är av den bestämda uppfattningen att det spelar roll. Jag behöver bara gå till oss själva vi har två dräktiga ston i år, vilket vi aldrig haft förut och detta först och främst för att vi tror på framtiden och kallblodssportens givna plats i densamma.

Jag är också av den bestämda uppfattningen att Sleipner med avelsinspiratörerna i spetsen har ett finger med i spelet. Genom att sprida information, peppa och prata med varandra, ordna hingstvisningar, förmedla och upplysa om var man kan betäcka och köpa och sälja unga individer osv, så gör det att det sås frön både här och där om en blomstrande framtid.

Som lök på laxen så finns de också några guldkorn inom sociala medier som starkt bidragit till att marknadsföra både sina egna hästar men också rasen som helhet. Jag hoppas att ni känner er träffade om ni händelsevis råkar läsa detta. Bra jobbat!

Sen finns det säkert andra parametrar också. men jag tror dock att den viktigaste är att vi inom kallblodssporten och aveln verkligen tror på vad vi håller på med.

Spread the word!

Jerker.

Sedelpressen levererade igen

Det är inte alla förunnat att ha en egen sedelpress. Men vi har en i stallet. Ängskalla. Hon har hittills startat 135 gånger i sitt liv och i snitt tjänat 9682 kr / start.

Ibland tokar hon till det och ibland är hon inte riktigt i toppform. Men utslaget över tid så gör hon det väldigt bra och springer in till både sin egen och sina kompisars havre, med råge dessutom.

I förrgår startade hon i Boden och bärgade en tredjeplats och tio sköna tusingar. Hon var aldrig nära segern men gjorde en stabil insats och kämpade hela vägen in i kaklet. Tiden 1.26,9 över lång distans var heller inte så pjåkig. För lite drygt två år sedan noterade hon svenskt rekord över aktuell distans genom att springa just den tiden. Den gången var det dock fint sommarväder, i måndags var det två plusgrader och duggregn...

Kalla kommer att starta två gånger till innan jag sätter mig i skolbänken på Wången, då f ö alla kusarna ska få en två veckor lång, välförtjänt semester.

Sen längtar vi bara efter is och brodd, eftersom våra hästar brukar tävla ännu bättre under de förutsättningarna.

Förresten, tack alla ni som kommenterar och hjälper till att dela och sprida min blogg. Det sporrar till att skriva. Fåfäng? Ja kanske, men, som Strömstedt sjunger: "jag är bara människa..."

Jerker.

Att göra rätt

Först och främst: Tack för alla gratulationer för segern med Katla i fredags!

Katla Kiro vann på Umåker som blytung favorit. På förhand hade hon kanonfina förutsättningar och loppet utvecklade sig som man hade kunna förvänta sig. Hon fick så småningom, trots en sedvanligt halvdålig inledning, ta över taktpinnen knappa varvet från mål och sedan släppte hon ingen över bron. Gott så och den där euforiska känslan som segerns sötma ger upphov till, infann sig i god tid innan målsnöret nåddes.

Vanligtvis analyseras fel och om och men både till höger och till vänster när det inte går som man vill. Här vill jag dock påpeka vikten av att också analysera vad som gjorts rätt i framgångens stund. Det kan vara nog så viktigt att dra lärdom av och komma ihåg just detta, så att man kan falla tillbaka på något i stunder av dubier och grubblier.

Vad vi gjorde rätt denna gång och som jag lägger in på hårddisken är bl a:

En hård träningsperiod som avslutades en knapp vecka innan loppet.
Vila och återhämtning sista veckan innan start.
Klippning av vinterpäls.
Bandagering av benen och extra noggrannhet kring eventuella reaktioner i de samma.
Nya fräscha skor runt om.
Ganska stor sänkning av trakterna på framhovarna.
Byte av huvudlag.
Maskincheck i loppet.

Om dessa faktorer var helt avgörande vet jag inte, men en stor roll spelade de säkert.

Så då kör vi på samma spår igen nästa gång. Och så blir det galopp på sista bortre, åsså är vi nere på jorden och tillbaka på ruta ett igen.

Men vi tror i alla fall att vi gjorde rätt denna gång. Och just det, känslan av att man har gjort rätt, är i alla fall för mig, den kanske största källan till glädje när man står där i vinnarcirkeln.

Jerker,

Trav och kiropraktik och trav igen

Senaste knappa veckan har det hänt mycket. En fjärdeplats i monté med Ängskalla. Fina banjobb av Marre och Katla. Gästspel i jollen och först i världen med att kvala in en avkomma efter Ulvsås Zico. Och sist men absolut inte minst en massa gratulationer och lyckönskningar inför mitt kommande värv som A-tränare. Tack för det! Alla!

För hundra, nåja, nästan tjugo år sedan i alla fall jobba jag i Italien men började känna att det var dags att ta ett steg till i livet. Lång historia kort: Jag stötte på kiropraktiken via en häst som behandlades med fantastiskt resultat som följd. Jag började fundera på om det kunde vara något för mig. Jag velade en hel del. Men en av tungorna på vågen som det att tippa åt "rätt" håll var min kompis Örjan "Janski" Torstensson som sa:

"Du kommer att klara dig bra i det yrket efter alla dina år med palperande och diagnosticerande av skador på hästar."

Med bland annat de orden i ryggen så skickades ansökan in och jag hamnade så småningom i skolbänken i Solna. Föga visste jag då att just det beslutet skulle komma att vara av stor vikt för min kommande travgärning.

Efter att ha jobbat som kiropraktor i femton år så tycker jag att jag har fått en bra bild och känsla för hur man tränar och förebygger skador, dels på humansidan, men inte minst hos travhästen.

Kanske eller snarare troligen är det detta som gjort att veterinärräkningarna är så sällsynta i bokföringspärmen, tvi, tvi. Exempelvis har Ängskalla gjort drygt 134 starter och behandlats i led två gånger. Senast för fem år sedan. Katla har gått 51 lopp också hon behandlad två gånger, senast för två år sedan. Därutöver har det varit någon enstaka behandling ytterligare på någon häst men det är relativt sällsynt som sagt.

Därmed inte sagt att det tränas försiktigt, snarare tvärtom. Men jag tror att jag gör mycket på rätt sätt. Jag får ofta frågan om jag behandlar mina hästar kiropraktiskt. Det förekommer, visst, men framför allt ser jag på hela individen med kiropraktorglasögonen på. Speciellt när kommer till träning, uppbyggning och återhämtning. Och det har hjälpt mig mycket hittills.

Så ironiskt nog så var det det som fick mig att lämna hästarna som så småningom förde mig tillbaka till dem.

Så kan det gå när livet får hända.

Jerker.

Den ljusnande framtid är vår

Man brukar inom travet säga att man har en pensionsförsäkring i stallet om man tycker att nån unghäst har det där lilla extra. Nu är det förvisso en bit till pensionen för både undertecknad och hustrun, så att kalla vårt föl för pensionsförsäkring låter väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, men låt oss kalla honom för en kapitalförsäkring. Varje krona vi stoppar i honom nu blir en femkrona tillbaka om ett år. Bra utväxling! Vår kapitalförsäkring heter Orion Kiro. Nåja, inte officiellt ännu, men inom en snar framtid, då alla papper blir klara hos förbundet.

Orion är en hingst (vår första ever) efter Dotterud Teddy och vår egen uppfödda Odile Kiro. Han är precis sådär fantastisk som bara ens egna fölunge kan vara. Och precis som alla andras är också. Men inte så mycket som vår förstås. Snäll och fin, vacker och med ett fantastiskt rörelsemönster. Man kan redan nu, för sin inre syn, se hur han kommer att se ut när han står där i vinnarcirkeln med lagerkransen om halsen, helt stilla, med fotoblixtarna som smattrar och nationalsången som spelas i bakgrunden.

Vi ska bara tämja, köra in och träna honom ett par år först. Sen så.

Hörde jag Kriteriet?

Jerker.

Upp i sadeln igen

Rubriken syftar på fredagens start med Ängskalla. Återigen en montéstart. Och återigen med Ingela Nilsson i sadeln. En kombination som i den förra starten resulterade i en hedrande bronspeng i monté-SM.

Hon gör det bra gårdens drottning. Tappra Ängskalla som vi ställer sådana krav på. Två starter under sadel, en fyra och en trea och förhoppningsvis ännu längre fram imorgon. Och detta utan att aldrig någonsin träna med ryttare på ryggen. Man kan ju stilla undra hur bra hon hade varit ifall hon tränades för ändamålet...

Vintern eller i alla fall minusgraderna lurar bakom hörnet och detta är sannolikt sista starten med sommarskor runt om inom de kommande fem månaderna. Och inte mig emot, våra hästar brukar alltid prestera som bäst med hakar i dojorna. 

Så du säger: "Winter is coming."

Ja´ ba´: "Bring it on!"

 

Jerker.

Poster girl och namnbyte på bloggen

I en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att behöva någon som gör reklam för mig.

Och i densamma framtiden kommer bloggen att behöva byta namn.

Dessa två företeelser förenas i det att en A-licens närmar sig vår postlåda. Och det med stormsteg.

Veckan innan och veckan efter skyltsöndagen detta nådens år 2016, kommer undertecknad att sitta i skolbänken på Wången och slutföra den process som krävs för att få lösa ut en proffstränarlicens, vilken i sin tur har varit lika delar dröm och målsättning för mig i nästan trettio år.

Då, när det så småningom blir skarpt läge, kommer det att finnas behov för en reklampelare av kött och blod. Och vilken tur jag har eftersom hon redan står i stallet! Marre R.F. heter hon och har du inte lagt hennes namn på minnet redan, så är det dags att göra det nu. Ett tvåårigt sto som införskaffades från Tjärntjärnliden i somras. Shit vad bra hon känns i träningen. Jag var in till travbanan och körde ett rundbanejobb för tio dagar sedan och det jobbet överträffade mina förväntningar med råge. Så det där med att jag behöver en reklamhäst gör inte att jag ligger sömnlös.

Och det där med namnbytet på bloggen känns också ganska givet. Även om det kommande (och nya)  namnet kanske kommer att gå stick i stäv med min självutnämnda ödmjukhet...

Jerker.