Ängskalla blev fyra i svenska mästerskapet för ston. Stort att få vara med i dessa sammanhang. Extra stort att verkligen få vara med. Ända in på linjen.
Efter att ha laddat så länge för loppet så började jag i ärlighetens namn se en massa spöken sista veckorna innan loppet. Tänk så många saker som hade kunnat gå snett. Hovböld, förkylning, kolik, feber, halsinfektion, allehanda skador osv. Vad som helst hade kunnat inträffa under resans gång. Och ändå hände inget av det. Ofattbart att så mycket skulle kunna gå snett men inte gjorde det. Lite som livet självt, i de flesta fall i alla fall.
Väl på plats bakom bilens vingar kl 20:58 under måndagkvällen uppstod ett nytt kluster av tänkbara skräckscenarior i min hjärna. Startgalopp, påkörning, ihopkrokning, spårvingel, dåliga ryggar, punktering osv. Inget av det hände heller. Utan vi fick verkligen vara med. Ända in på linjen.
Och just detta, att vi fick chansen att tävla hela vägen och verkligen delta i loppet fullt ut, efter all planering och allt förberedande arbete, ger en skön eftersmak till loppet såhär med ett par dagars perspektiv på det hela.
John körde ett perfekt lopp, Ängskalla fick chansen och det slutade med en mersmakande fjärdeplats. Bland de allra bästa stona som landet kan frambringa just nu. Det var sannerligen inga dåliga märrar hon fick stryk av och heller inga dåliga hon besegrade. Oerhört stort i min lilla amatörtränartillvaro.
Katla Kiros lopp har jag redan glömt. Vi testade ny balans och det funkade inte alls. Tre veckor kvar till derbykval, så vi har fortfarande lite tid på oss att laborera med ting och tang.
Tjingeling.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar