Imorgon bitti lastar jag Kalla och Katla för att åka iväg på årets första riktigt stora äventyr.
Det sägs i vissa sammanhang att "vägen är målet". Så är dock alls icke fallet för mig denna gång. Målet är målet. Punkt. Sto-SM med Ängskalla. Det målet har jag sett långt borta i horisonten sedan i höstas. Jag har känt mig lite som Frodo, som så fort han höjt blicken och tittat ut över vidderna, långt där borta sett det hägrande målet. Mordor.
Skillnaden mellan mig och Frodo Bagger är dock att han såg fram emot slutdestinationen med fasa, medan jag har gjort detsamma med tillförsikt.
Det har varit en lång resa och nu är vi alldeles strax framme. Bara sex-sju timmar och knappa 50 mil kvar. Resan har inte varit så lång rent geografiskt, men desto längre som tankeprocess betraktad. Under vägen så har det testats balanser, löpningsförlopp, träningsmetoder, foder, utrustning osv. Allt har kokats ner till en formel som jag tror fungerar så bra som den nånsin kan för dagen. Hästens form och läget bakom bilen kunde knappast varit bättre.
Jag tror och hoppas att vi kan vara med om att köra om titeln. En vanlig sägning inför travlopp är att "alla har chansen", det stämmer väl ganska bra i detta fall. Och vi är en av dem. Helt overkligt när jag tänker efter, att vi har en häst i stallet, som imorgon ska starta i Sto-SM.
Katla möter omöjliga Lannem Silje, men jag skulle inte bli förvånad om hon får med sig en fin slant i alla fall. Provar eventuellt ny balans på henne för att få svar på en undran jag (eller sanningen att säga körande Ove) har inför inför derbykvalet om tre veckor.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar