Det är långt mellan inläggen nu. Alltför långt. Ber om ursäkt för detta, men det finns en förklaring. Bredbandet till vår bostad har legat nere sedan midsommarafton så det är lite strul. Inte bara bloggen blir lidande, vad värre är, är att eftersom TV:n också dras med i fallet så tvingas jag följa fotbolls-VM via Twitter osv. Vojne vojne vilka I-landsproblem. Hoppas att allt finner en lösning under måndagen då samhället och dess funktioner förväntas återgå till det normala.
Har under kvällen och den allra första delen av natten krattat sten på en av våra träningsvägar. Under denna typ av aktiviteter så finns tid för kontemplation. Jag slogs av, vilket jag gjort mången gång, hur otroligt dåliga vägar vi har att träna på jämfört med "riktiga" träningsanläggningar och hur lika otroligt lite som veterinären besöker våra hästar.
2013 vill jag minnas att veterinärutgifterna för våra tre hästar låg på ca 5.700 kr. Av det var 4.800 kr tandläkare och resterande niohundring vaccination av våra tre hästar.
Det kan ju förstås röra sig om tillfälligheter och kanske ren bondröta att hästarna inte skadats på vårt relativt dåliga träningsunderlag, men i så fall så tackar jag min lyckliga stjärna att vi kommit undan så lindrigt som vi gjort. Totalt så har tre ledinjektioner gjorts under drygt tio år på våra hästar. Alla tre på Ängskalla, tuppkam i höger framknä två ggr och i det vänstra ditot en gång. Vill minnas att det var tre år sedan senast. Därtill har det väl varit nån sårskada och en kolik eller två under åren, men rena "sportskador" har alltså i princip lyst med sin frånvaro.
Kan det då finnas ett samband mellan dåliga träningsförhållanden och låga veterinärkostnader? Jag vill hävda det. Man kan vända sina knappa resurser till sin fördel om man är försiktig och tänker till lite grand. Jag vill påstå att hästen sällan får ont inuti själva lederna. Istället tror jag att problemen sitter i ligament och ledband i ledernas direkta närhet. Detta påstående gäller framför allt unga hästar. Äldre hästar kan, liksom människor som är till åren komna, utveckla artroser och förslitningar på ledytor och ledbrosk osv. Om man då i uppträningen av den unga individen är noggrann med att stärka dessa mjukdelar så kan man undvika många framtida problem. Och tränar man med förståndet som kompanjon på ett ojämnt och oländigt underlag så får man denna träning av stödjevävnaderna, liksom cykeln från teknikvaruhuskedjan, på köpet.
Skulle skada likväl uppstå så tror jag stenhårt på att man tränar bort den, inte sprutar bort den. Men det är en annan historia och kanske föremål för ett eget inlägg i framtiden.
Två paralleller från idrottsvärlden:
1. Jag har jobbat som humankiropraktor i tolv år. Jag har behandlat bra många hundra idrottande individer med smärttillstånd i leder och kringliggande strukturer. Max en handfull av dem har fått rekommendationer av mig att uppsöka läkare för ledinjektion. Däremot har de allra flesta fått tips och råd om träning och dessutom manuell mobilisering och liknande behandling. Tänk efter själv, hur ofta har du hört om en fotbollspelare som har ont i en fot eller ett knä och fått detta eliminerat med en spruta? Större sannolikhet att sjukgymnasten eller liknande terapeut fått hen tillbaka på planen, än att det skett med hjälp av läkare eller hur?
2. Jag har en kompis som varit orienterare på elitnivå. Han har berättat att de brukade ha gemensamma träningsläger med långdistanslöpare. De som var skadade var nästan alltid planlöparna. Även om de bara sprang på slätt underlag så vrickade de ibland fötterna. Vilket nästan aldrig hände orienterarna, ens om de sprang i full fart i skogsterräng. Eftersom de likt våra stackars hästar var vana vid underlaget och därigenom hade tränat upp både sina ligament och sina reflexer.
Hoppas nu bara att det inte jinxar så att Ängkalla står med en svullen bakkota imorgon, med exakt en vecka kvar till sto-SM.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar