Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Ängskalla vann igår på Skelleftetravet. Ledning från start till mål. Proppen var på förhand helt perfekt men motstånd saknades inte.

Hon var fantastiskt bra. Men minst lika bra var kuskinsatsen från Johns sida. Han körde i ett jämnt 25-tempo var hundring, hela loppet igenom. Hade han kört en enda sekund fortare hade hon sannolikt blivit trött, hade han kört en enda sekund långsammare hade sannolikt tilläggshästarna kunnat sätta klorna i henne. Nu blev det en klassisk spets-och-slut och hon kom hem på ett nytt fint banrekord, 1.25,1 över full distans.

Känslan att ha en travhäst som vinner ett lopp går utanpå allt annat, i alla fall i min skitamatörvärld. Det bästa och skönaste med alltihop är känslan av att man har gjort någonting rätt. Man har tänkt rätt, utfodrat rätt, tränat rätt, vilat rätt, skott rätt, balanserat rätt och gjort en hel del annat rätt på vägen. Nu finns en mening att fortsätta kämpa. Och tro på sig själv, sin filosofi och inte minst sina hästar.

Just den här segern var extra skön av flera anledningar. Inte minst för framtiden. Den innebär att hon nu är, tack vare de startpoäng hon bärgade, mer eller mindre klar för Sto-SM. Segern gjorde också att hon tog ett stort steg mot att bli Skelleftetravets representant i Guldtäcket på Dannero i augusti. Detta är dock inte avgjort ännu, men det ser onekligen bra ut.

En speciell sak med detta med travsport är det att, när det går dåligt vet man ofta inte varför och när det går bra vet man ofta inte heller varför. Summa summarum, man (läs jag) vet ofta inte varför det går som det går. Det enda man vet är att det är som i "Hundraåringen", "det är som det är och blir som det blir". Tack och lov kan man påverka utfallet lite grand i alla fall.

Nu ska jag se lopparkivet en gång till, sen blir det bingen.

Jerker.