Många mil blir'e

Bilden tagen när solen gick upp 03.45 i
Skellefteå Södra (Umeå för den oinvigde),
under hemfärden från Hagmyren i måndags

Asfalt är en stor del av vardagen för oss hjältar som håller på med den underbara sporten trav. Jag drar i princip alltid mina hästar själv med min Mondeo och finka. Under fjolåret blev det en bra bit över tusen mil av hästtransportdragande. 

Senast i måndags blev det drygt hundra mil tur och retur till Hudik. Nu är det tack och lov sällan det rör sig om sådana avstånd för min del. Imorgon fredag är det trav på hemmaplan, resan till grannbanan i norr kommer att sluta på trettiosex mil att lägga till på bilens meritlista. Ett stenkast i sammanhanget för oss i den norra delen av travsverige.

Asfalt må vara grå och tråkig, dock är den alldeles underbar jämfört med det vintriga alternativ som erbjuds under minst halva året. Därtill ska läggas ljuset som vi chaufförer erbjuds den här årstiden. Eftersom man allt som oftast kör åtminstone den ena vägen, oftast hemåt, på natten, så uppskattas de ljusa sommarnätterna extra mycket. På vintern däremot när resorna hemifrån påbörjas vid tvåtiden på eftermiddagen kan det vara mörkt redan vid avresan till tävlingarna och inte blir det ljusare på hemfärden. Lägg snöstorm och tjugotre minusgrader till det så inser var och en att resorna ibland bokstavligen kan vara ett rent mörker. Om man inte har haft en stor framgång på tävlingen vill säga, då ser man ändå ljust på tillvaron.

Sådär pendlar det för oss travidioter, upp och ner, fram och tillbaka, mörkt och ljust, hela tiden, som en aldrig sinande mental pendelrörelse. 

Och tjusningen med dessa kontraster är en av orsakerna som gör travlivet värt att leva. I alla fall för mig.

Jerker.