Årsdagen

Livet är fullt av vägskäl. Vissa vägval är viktigare än andra. De flesta är såklart banala i det stora hela, medan andra har stor inverkan på ens liv. Några få gör att man förändras helt i grunden och gör att man själv och ens liv för alltid kommer att vara på ett annat sätt än tidigare.

Idag är det exakt tjugo år sedan jag flyttade till Montecatini, Italien, där jag kom att bo i tre år.Jag flyttade till pastalandet dels för att jobba med hästar, men minst lika mycket för äventyrets skull. För ett äventyr var det. Uppryckt med rötterna och planterad i den toscanska myllan. I en tid som utspelade sig före både internet och mobiltelefoner.

Vad gäller hästbiten så blev det väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blir, som bekant, sällan det. Jag och mina kollegor fick ta ett mycket större ansvar än jag var beredd på. Vi jobbade med inkörning och uppträning av unghästar. Inledningsvis trodde jag väl ärligt talat inte att båten skulle kunna ros i hamn, men undan för undan så började det rulla på och det blev ganska bra till slut. En lärorik period som jag har och kommer att ha nytta av i resten av mitt hästliv.

Förutom det rent yrkesmässiga så ställdes man inför en massa vardagliga situationer som skulle lösas hela tiden, vilka gav livserfarenhet och perspektiv på saker och ting. Bara en sån sak som att gå in på en bostadsförmedling och söka lägenhet på ett språk som man knappt behärskar, skaffa bankkonto, förhandla lön, eller bara såna simpla saker som att tanka bilen, handla mat eller gå på restaurang. De senare exemplen kan tyckas enkla, nåt som man gör som turist vid varje utlandsvistelse, men det blir nåt helt annat när man verkligen ska bo på stället i fråga och lära känna, banken, chefen, restaurangen, macken osv. Det jag lärde mig mest om under min tid i Italien, var nog trots allt hur bra Sverige är, både som travnation och land i allmänhet.

En lite läskig parentes var att jag på min bilresa till Italien åkte färja mellan Skåne och Tyskland. En exakt likadan båt som en vecka tidigare hade sjunkit i Östersjön, Estonia. Hela Sverige var i sorg vid den här tiden och det pratades inte om annat. Då var man som osnuten dryga tjugoåring inte så tuff när färjan lämnade hamnen och begav sig ut på det mörka havet.

En mer angenäm upplevelse och allt annat än en parentes, inte minst med tanke på resten av mitt liv, var att den första person som jag träffade när jag kom fram till gården jag skulle bo på, var en då tjugotvåårig norsk tjej, som många år senare skulle komma att bli min fru och mor till mina barn.

Som sagt, livet är fullt av vägskäl och vissa vägval är viktigare än andra.

Jerker.