Körande Östman sade att han försökte täppa till en lucka som var på väg att uppstå framför henne, samtidigt som hon inte var helt på bettet. Han gav instinktivt efter lite med tömmarna, vid ett för Ängskallas del illa valt tillfälle, vilket gjorde att hon inte kunde hålla reda på alla sina ben och galopperade som en konsekvens av detta. Det om det. Hon travade, funkade och värmde fint. Det blev galopp den här gången och så blir det ibland.
Märkligt ändå, det här med att man, eller åtminstone jag, aldrig kan vänja sig med känslan som infinner sig när man i högtalarna hör: "Diskvalificerad nr... osv". Det vrids liksom om någonting inom mig, just under revbensbågen, skulle tro att det på fackspråk kallas "mitt i solar plexus". Det släpper så småningom, det gör det. Jag kan nog sträcka mig till att tillstå att det släpper lite fortare nu än förut. Tidsrymden vi snackar om här är en kvart eller så. Den här kvarten är inte ett jättestort problem, men heller inte en särskilt angenäm upplevelse. Icke desto mindre hör den spelets regler till. Men just den där första minuten, efter att man fråntagits drömmen om en framskjuten placering, skulle jag gärna vara utan. Eller nej, det skulle jag baske mig inte vid närmare eftertanke. Inte för att jag har ett masochistiskt synsätt på min lidelse för travsporten, utan rätt och slätt för att den där djupa avgrunden och stora besvikelsen, gör den där framgången som hägrar i fjärran så mycket mer eftersträvansvärd och underbar. Kanske förhåller det sig t o m så, att motgången för mig fungerar som bränsle för att uppnå det motsatta. Per aspera ad astra.
Nästa start för Ängskalla blir redan på torsdag 27/3 i Boden. Kortlopp, springspår på startvolten. Häng me' då den som kan! (Den uppmärksamme märker här hur fort sinnesläget kan ändras hos en galen travidiot, men det är väl därför man orkar hålla på med denna mentalt krävande men definitivt än mer givande livsstil aka travsport!)
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar