Igår lördag var jag in till banan för snabbjobb med Katla. Moder Natur begränsar för närvarande våra träningsmöjligheter hemmavid, då får man böja sig för henne, koppla på finkan och åka iväg.
Katla har allt sedan starten av sin karriär haft mer och mindre aktionsproblem och koden för att knäcka dem har jag ännu inte hittat. Och jag har min själ letat och gör det fortfarande. Det är klart att man kan kanske vänta, låta henne växa klart, vänta ännu mer, ta det lugnt, avvakta, ge henne tid, släppa på bete osv, men det ligger mig inte riktigt för. Jag vill, om min häst har talang och kapacitet för det, vara med i de största unghästloppen och då finns inte tid att vidta nämnda åtgärder. Punkt slut. Och eftersom Katla har ovanstående egenskaper och jag har de ambitioner jag har, så blir träningen därefter.
Jag tycker att det är viktigt att få ut så mycket som möjligt av varje givet träningspass. Då Katla tappar lite rytm när hon inte orkar hålla ihop travet, så försöker jag kombinera en belastning av hjärtat och musklerna utan att gå över den gräns som gör att löptekniken blir lidande samtidigt som jag vill blanda in högt tempo också. Alltså, jag vill att hon efter passet ska ha blivit lämpligt trött, både avseende hjärtat och de olika muskelfibrerna i skelettmuskulaturen, samtidigt som hon ska ha sprungit så fort som möjligt.
Hon fick igår springa 3000m. 1.48 första 1000, 1.42 andra 1000 och 1.30 sista tusen. Jag tror att jag med ett sådant jobb har uppnår avsedd effekt.
Och tron är ju ytterst elementär inom travsporten. Man måste tro, i bästa Matrixanda, på det man håller på med. Dessutom kan ju tron som bekant försätta berg. Och kan den det, ska det väl åtminstone kunna leda till en och annan seger på travbanan. Därmed inte sagt att det sistnämnda är enklare än det förstnämnda. Åtminstone känns det inte så vissa dagar.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar