Var till veterinären med Ängskalla och Katla Kiro igår. Närmare bestämt till Per Veterinär, som han populärt brukar kallas.
Halva anledningen till att jag åkte dit var att jag ville kolla upp våra hästar och halva anledningen var att jag ville utbilda mig själv i mitt sätt att se på den egna hästen utifrån nya synvinklar.
Ängskalla gick igenom, om man ska använda bilprovningsvokabulär, utan anmärkning, men med ett par "att-tänka-på-påpekanden". Per tyckte att jag inte skulle snöa in så mycket på hennes dåliga sidor, utan istället se vad som är bra med henne och vidareutveckla det. I klartext: Träna på som vanligt, hålla henne lugn och avslappnad i den mån det går och sluta fokusera på hennes relativt underutvecklade ryggmuskulatur. Anledningen till att jag ville kolla upp henne var att hon slog sig ganska ordentligt i den näst senaste starten, något som Per efter undersökningen beskyllde slumpen för.
Katla fick desto fler nedslag i sitt protokoll. Bog, rygg, kors och rumpa. Utan anmärkning i extremiteterna men idel biomekaniska, rörelsemässiga störningar, vilket inte minst gav sig till känna efter några minuters löpning på rullbandet. Hon behandlades med DMSO intramuskulärt på diverse ställen. Därtill fick jag med mig ett träningsprogram för hennes räkning. Per tyckte inte att det var någon större fara med henne förvisso, att hon är i hyfsat skick, men att hon skulle kunna bli ytterligare bra mycket bättre efter denna behandling och lite rehab hemmavid. Effekten av dessa åtgärder bör kunna ses om sex till åtta veckor. Ska bli spännande att se vad som kommer att hända med henne.
Lärde jag mig nåt själv då? Ja det gjorde jag. Jag lärde mig att öppna ögonen och höja blicken en aning. Och att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Vikten av dessa åtgärder kan aldrig nog betonas, då de ständigt har en tendens att falla i glömska. Hos de allra flesta.
Inte minst hos undertecknad.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar