Efter veterinärbesöket för tio dagar sedan har jag tagit doktorn på orden avseende Ängskalla. D v s att jag har fokuserat på hennes goda sidor och försökt bortse från de mindre goda. Vilket i sin tur innebär att hon ska få vara i den lilla bubbla som verkar trivas bäst i och att jag leende bara tittar in i den bubblan och smeker henne medhårs. Tycker du att detta blir flummigare och flummigare? Sue me!
Katla har fått på sig en 20 x 8 på höger bak och ska få gå med den tills det blir dags för vinterskoning, allt för att bygga upp hennes delvis försvagade biceps femoris på höger sida. Dessutom fokuseras träningen på liksidigt arbete gällande respektive benpar, alltså båda frambenen ska jobba lika hårt och ta lika långa steg och detsamma gäller bakbenen. Det senare kräver sin tömkarl för att låta sig genomföras. En gör så gott en kan, mer kan en inte göra. Mycket skritt och mycket värme, tro och hopp det får..., nej nu drog det iväg. Mycket skritt och mycket pullert skulle det vara. Och i kuperad terräng. Tro och hopp finns förvisso också angående träningen av denna dam. Hon känns väldigt fin och har så gjort hela året, ändå vet jag att det finns minst en växel till som hon ännu inte har petat i, eftersom tändningen hackar lite på riktigt höga motorvarv.
I min tummen-mitt-i-hand-värld så lät det där sista riktigt logiskt, även om jag är medveten om att jag med intill visshet gränsande sannolikhet gjorde mig skyldig till ett eller ett par rejäla klavertramp. Ok då, sue me!
Hur som, inställning av tändningen pågår. Ooops I did it again.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar