Dags att ställa ut

Hösten är här och med den börjar det vara dags för de årliga utställningarna av kallblodiga unghästar. Dessa anordnas av de lokala Sleipneravdelningarna runt om i landet. Råkar det stå en ett- eller tvååring i just ditt stall, vilken du inte råkar ha anmält till en sådan utställning så tycker jag att du ska göra det. Det finns en hel hög med skäl till att delta i dessa arrangemang, här ska jag ta upp tre av dem.

För det första. Genom dessa premieringar som försiggår runt om i landet varje år, så har vi som är så lyckligt lottade att hålla denna den ädlaste av raser närmast vårt hjärta, en unik möjlighet att dra lärdom av vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt om man ser till exteriören hos en kallblodstravare. Det finns, vågar jag påstå, ingenstans i travvärlden (förutom möjligen bland norska kallblod men vi tillhör ju numera samma familj) där så stor del av populationen skannas av varje år och bedöms av opartiska domare utifrån sin exteriör, som är fallet hos den kallblodiga travarrasen. Framgent kan man sedan se vilka bedömningspunkter som är av större vikt och även av mer ringa karaktär. Vad betyder en "markerad manke" jämfört med en "något kort hals"? Hur tungt väger "rörelsemekanik i trav för hand" om man ställer det mot en "lång rygg" osv. Av detta kan man lära sig mycket. Bra kunskap att ha i bagaget när man sedan själv eventuellt ska köpa en unghäst i framtiden, alternativt välja hingst till avelsmärren hemma på gården.

För det andra. Unghästvisningen är / kan vara ett bra skäl till att kickstarta karriären för sin framtida stjärna. För att nå toppen är det idag mer eller mindre ett måste att börja jobba tidigt med sin häst. Har man väl anmält till sin lokala unghästutställning, så har man i princip satt sig själv under press att presentera sin häst i så bra skick som möjligt. Därmed blir den hanterad i ett tidigt stadium i livet. Och i nästa steg, när man kommer hem efter visningen så känns steget att börja köra in / träna sin unga individ inte lika jobbigt att ta, för den som händelsevis skulle tycka att det vore motigt under andra omständigheter.

För det tredje. Traditionens makt. Det har "i alla tider" varit en prestige i att visa upp sin fina häst och få den bedömd på en premiering. Det må ha gällt hingstar eller avelsston, arbetshästar eller tävlingshästar osv. Gemensamt för dessa uppvisningar har alltid varit att man har varit stolt över sin häst och att få visa upp den. Och just detta ska vi fortsätta med, ja till och med bli ännu bättre på. Att visa upp våra kallblodshästar och vara stolta över dem. För det har vi all anledning att vara.

Jerker.