Time to say goodbye

Dags att ta farväl av ett fantastiskt år. 2013. Året som aldrig kommer att överträffas. Och som vi är oändligt tacksamma över att ha fått uppleva.

Information för den utomstående; På travport.se finner man en sammanställning av de fem senaste årens resultat för tränare, kuskar, hästar uppfödare osv. Gå gärna in och titta! När ett nytt år föds så läggs det året alltså in på sidan och det som ligger längst bort faller sålunda ifrån. I mitt specifika fall så blir det alltså 2013 som förpassas till minnenas arkiv och kan fr o m imorgon ergo inte ses, varken av allmänheten eller av mig själv.

Vad är det då som är så speciellt med just det året? Jo, först och främst det uppenbara, många segrar, höger seger- och platsprocent och inte minst mycket pengar per gjord start. Men därtill finns också specifika händelser som kom att spela roll för resten av hela min familjs häst- och travliv. Bakom siffrorna döljer sig förvisso många fantastiska minnen men framför allt det faktum att vi på allvar vågade börja tro på att vi, i alla fall till viss del, skulle kunna försörja oss på våra kallblodstravare på ett eller annat sätt.

Året 2013 hade vi tre hästar i stallet. Ängskalla 6 år, Odile Kiro 4 år och Katla Kiro 3 år. När året var till ända skulle det visa sig att Katla var den som hade tjänat minst pengar av de tre. Hon sprang in 228.000 kr. Att den sämsta hästen i stallet springer in sådana summor kommer aldrig mer att hända, åtminstone inte så länge jag har mer än en häst på min träningslista. Punkt.

Sent på hösten vann Ängskalla finalen av Norrlands Stoserie på Umåker. Den största grejen och den månad som för alltid kommer att vara oslagbar är dock augustimånaden detta speciella år. Under den månaden lyckades vi nämligen med bedriften att vara på pallen i både Derbystoet och Kriteriestoet via Odiles tredjeplats och Katlas andraplats. Båda hästarna ägda, tränade och uppfödda av oss själva och dessutom som lök på laxen sprungna ur samma fölsto. Det kommer heller aldrig att hända igen.

Vad som däremot kommer att hända igen, är att vi kommer att sätta upp nya mål, med nya hästar och nå nya framgångar. Med start redan 2018.

Men först, än en gång, och för sista gången, tack 2013 för allt!

Jerker.

Gott Slut

   Vi befinner oss mitt i juletiden och blott en knapp vecka återstår av nådens år 2017. Ett år som på många sätt har varit speciellt för mig och min familj. För precis ett år sedan var jag amatör och hade fyra hästar på listan, nu är jag proffs och har ökat på min träningslista med 100%. Javisst, bara fyra hästar till, men det är ju exakt 100% det. Och allt går som bekant att bevisa med statistik. Förutom dessa numerära och licenstekniska förändringar så har också en hel del annat hänt under året som jag näppeligen kunde tro när nyårsklockorna klämtade för sisådär femtioen veckor sedan.

   Ett nytt äventyr till Frankrike, min första kuskseger sedan Gorbatjov var president, en fjärdeplats i Sto-SM, en bronspeng i Kriteriestoet, bara för att nämna några oförglömliga stunder.

   Det var också dags att ta farväl av Ängskalla som tävlingshäst. Hennes tävlingskarriär kom att förändra livet i det lilla för hela familjen. Genom henne och hennes resultat på banan så växte vårt självförtroende och vi vågade spänna nya bågar, vilkas strängar visade sig hålla även de ibland, vilket ledde till att nya bågar plockades fram osv. Vilket ledit fram till där jag står idag, med ett helt okej debutår som A-tränare bakom mig, med fyra egna och fyra externa hästar på min träningslista och framför allt med en stark tilltro inför den nära förestående framtiden. Så tack Kalla för det! Märren med den underbara tekniken är nu dräktig och i mitten av maj förväntas hon nedkomma med ett föl efter Bork Odin.

   Vi har inte många hästar i stallet men kvalitén är i mina ögon mycket hög. Bl a finns det två blivande treåringar som jag förväntar mig mycket av. Det sa jag om Marre R.F. för ett år sedan och där fick jag rätt. Hoppas jag lyckats tyda spåkulans information lika bra denna gång. De blivande treåringarna Rappodina och Röyns Kristine har absolut förutsättningarna att bli minst lika bra, de har definitivt många fördelar gentemot Marre, återstår att se om de har lika bra psyke.

   Som grädde på moset så finns det fyra blivande tvååringar i stallet som också gör allt rätt såhär långt, mer om det framöver. Lägg därtill Katla och Marre så blir den åtta hästar korta listan komplett och voilà, där har du de hästar som för dagen tränas hos oss.

Vi hörs. Snart.

Jerker.

Sviten höll

Som jag skrev i förra inlägget. Vi siktade på vissa större lopp när året var ungt, vi tog oss till alla tilltänkta och fick med oss en slant i samtliga fram till de två i fredags, vilka ännu inte var körda då inlägget skrevs.

Och sviten höll hela vägen in i kaklet och vi tog pengar i de två loppen också.

Katla hade en omöjlig uppgift med massor av tillägg. Hon gjorde det i alla fall bra, hann ikapp fältet 800 m från mål, styrde på ute i spåren, blev störd, fick ta ny sats osv. Mitt i sista sväng låg hon tia, men sin vana trogen så plockade hon placeringar upploppet ner och slutade till slut sjua på en fin tid. Godkänt, varken mer eller mindre.

Marre stred som vanligt som ett lejon. Kändes segerfarlig på bortre långsidan. Tyvärr så blev det galopp då kusken inte fick upp checken när farten skulle dras upp. Galoppen blev inte så lång men hon tappade placeringar. I samband med galopperande fick hon till slut upp checken ett par hål och avslutade mycket fint till en tredjeplats.

När fredagen grydde var jag nöjd om vi skulle få med oss 20.000 hem från tävlingarna, nu blev det istället nästan 30.000, så det det blev en mycket lyckad kväll.

Katla verkar lite hängig för dagen så hon får ta igen sig någon vecka. Långt till nästa start oavsett. Marre har tävlat färdigt för i år och kommer sannolikt inte ut på banan förrän i vår. Hon ska få en månad i hagen nu, därefter blir det en månad med pullerten och sedan börjar vi ta sats mot en ny, förhoppningsvis framgångsrik, säsong.

Jerker.

Sista dansen - för i år

Den första tävlingssäsongen för Marre R.F. tar slut ikväll. Hon har med råge överträffat alla förväntningar vi hade på henne i våras. Vi trodde att hon skulle tjäna en del pengar, vi hoppades att hon skulle runda 100.000 kr och vi drömde om ännu mer. Drömmen slog in. Per idag, innan årets sista start, så ligger hon på tredje plats på listan över landets treåriga kallblodsston, avseende intjänade pengar med sina dryga 200.000 riksdaler.

Hur det går ikväll är mest av akademisk betydelse. Hon har som sagt redan gjort det vi hade förväntat oss och mer därtill detta år. Ändå har den riktiga smällkaramellen uteblivit, kanske kommer den ikväll. Helt omöjligt är det inte, om allt stämmer, Gud vill och byxorna håller så kan det gå. Men en förutsättning är, till att börja med, att åtminstone dessa nämnda parametrar slår in.

Katla Kiro startar också. Hon får nog svårt att vinna, men kan tjäna fina pengar ändå. Efter fyra starter med ny utrustning så har hon blivit mindre dålig från start och det lovar gått inför framtiden. Dock tycker jag att hon var lite sämre än vanligt i den senaste starten så ett litet frågetecken föreligger avseende formen.

Fredagkvällen på Umåker innehåller finalerna i Norrlands Elitserie för treåringar, fyraåringar och äldre ston. Var och en av finalerna erbjuder 100.000 kr till vinnaren. Vi har två starthästar i stallet och båda startar alltså. Marre i treårsloppet och Katla i stoloppet. Stort! Umåker har verkligen lyckats göra en stor kallblodskväll så här på senhösten. Totalt körs ikväll sex kallblodslopp på Umeovalen, varav hela fyra på V64-kupongen. Det håller på att finnas ett gäng sådana här tävlingar runt om i kallblodssverige. För oss som håller på med kallblod är detta något att drömma om och hänga upp hela årets matchning på. Att på olika sätt ta sig till dessa tävlingar medelst kval, startpoäng osv. Umåkers kväll är den sista stora händelsen för året. Vi siktade, när året började, på att ta oss till sto-SM, Kriteriestoet, Guldtäcket, Bergsåkers Sleipnerdag och finalerna ikväll. Vi lyckades med alla uppsatta mål och dessutom har vi tagit pengar i samtliga dessa lopp.

Hoppas sviten håller i sig!

Spänn banden!

Jerker.

Uppdatering unghästarna

Tiden går fort. What a klyscha. Men sant är det. Och vad mycket som kan hända på kort tid. För ett år sedan kunde jag bara drömma om att ha ett gäng välstammade och talangfulla unghästar i stallet. Nu behöver jag inte drömma längre. Jag kan närhelst jag vill gå ut i stallet på titta på dem.

Röyns Kristine. Hon har tränat mycket mängd i kuperad terräng under hela sensommaren och hösten. Inga banjobb bortsett från unghästvisningen för några veckor sedan. Härom dagen var jag dock in till banan och körde eftersom hon ska kvala på söndag och jag ville känna var hon står. Hon kändes dunderfin och sprang riktigt fort en bit, men framför allt gjorde hon det på ett väldigt bra sätt och återhämtade sig snabbt efteråt.

Rappodina. Kristines bästa kompis, fick också följa med. Hon har tränats enligt ovan nämnda sätt också. Hon anmäldes inte till kval eftersom jag inte tyckte hon var färdig, framför allt mentalt, men också att det fanns lite att slipa på med balansen. Det skulle dock visa sig att jag var fel ute med henne. Hon sprang 1600 meter på 1.41 och var dessutom relativt lugn och fin. Nu var anmälan till kvalet tre timmar innan detta jobb. Så hon får kvala senare i höst / vinter.

Guldhagens Leopold. Har varit hos oss på inkörning sedan första september. Han joggar ca tre kilometer några gånger per vecka. Var lite stressad till en början men börjar landa så smått. En mycket trevlig häst som är lätt att tycka om. Han åker hem till ägaren vid kommande månadsskifte.

Orion Kiro. Kördes in i våras och gick sedan på bete. Han var därmed klar att börja tränas i början av september. Vi springer inte så långt ännu, ca fyra kilometer några gånger i veckan. Dock gör han det i ganska högt tempo så det blir träningseffekt ändå. Han kommer att få öka på träningsdosen med ett par kilometer inom någon vecka.

Holter Oda. Har tömkörts i drygt två veckor. Hon har varit lite besvärlig men börjar ge sig. Jag vet ingenting om huruvida hon varit hanterad innan hon kom till oss. Jag gissar emellertid att det varit lite tunt på den fronten med tanke på hu hon uppfört sig. Hon kommer att sättas för vagn inom de närmaste dagarna.

Tåga Tyra och Tåga Tilda. Kom till oss för några dagar sedan och vi har redan hunnit tömköra dem tre gånger. Snälla och väluppfostrade. De kommer att sättas för vagn i slutet av nästa vecka. Det enda problemet med dessa två damer är väl egentligen att de är alltför beroende av varandra, inte så konstigt då de gått tillsammans hela deras hittills ganska korta liv. Nu går de ute dygnet runt tillsammans med Holter Oda vilket är bra på många sätt sett ur ett socialt perspektiv.

Jerker.

Maskulin och muskulös

Rubriken anspelar inte på undertecknad utan på vår ettårshingst Orion Kiro. Det var det helhetsomdöme han fick på unghästvisningen för ett par veckor sedan.

Orion är vår första egenuppfödda hingst. Och faktiskt också den första som jag och Ranja äger av det könet. Det har bara blivit så, inte minst pga av att de som vi fött upp varit av det motsatta. Kul med hingst förvisso, men för mig spelar det ingen större roll. En bra häst är en bra häst, vilket kön den har är av underordnad betydelse.

Men nu har vi hur som haver fått en hingst och då är det ju lika bra att han är som rubriken anger. Så det blir "på riktigt" liksom.

Orion är en fantastisk individ att jobba med. Hans mamma Odile Kiro var inte alls lika trevlig och därför hade i alla fall jag mina dubier avseende hur hennes avkommor skulle bli. Nu visar det sig att både Orion och årets föl Ronja har fått alla bra sidor av sin mamma, men inte ärvt de dåliga. Orion har ett trevligare psyke och definitivt en mycket bättre teknik än mamman. Så om han dessutom fått med sig hennes motor, ja då kan äventyret med honom bli både kul och långt.

Orion Kiro kördes in i våras och har sedan gått på sommarbete. Han började köras / tränas ordentligt fr o m september och är nu uppe i joggingturer på 3-4 km fyra ggr per vecka. Han får för dagen lunka på i ganska bra tempo, ca 2.50 så länge han håller ihop aktionen. Och varje pass, om han vaknat på rätt sida, så får han sträcka ut "så fort det går" i 200 m. Vilket han då kan göra i tempon ner mot 2.25. Jag anser att det är av yttersta vikt att man lär hästarna att springa fort redan som barn. Då har man enligt min mening störst möjlighet att påverka den motoriska utvecklingen. Man behöver absolut inte köra unghästen trött men jag anser att det gagnar den i längden att köra i högt tempo, korta bitar, i ett tidigt stadium

Tänk på elitidrottare som blivit bäst i världen på sin idrott. Jag skulle tro att de allra flesta fick lära sig tekniken i ett tidigt stadium. Jag har svårt att tro att Zlatan eller Sarah Sjöström hade blivit så bra som de blev om de inte drillats tekniskt från väldigt unga år. Jag är övertygad om att vi aldrig skulle ha hört talas om Usain Bolt ifall han började träna sprintteknik först vid femton års ålder osv.

Nu är ju travsporten en gång för alla en sport där det finns många vägar till framgång och många blir saliga på sin egen tro. Vackert så, huvudsaken är att man är nöjd med sin häst och jobbar utifrån sina egna idéer. Oavsett vilket, så är det ibland nyttigt att se sig i spegeln och tänka sig för om man är på rätt väg eller inte.

Jerker.

Steggbest Minne och tack för i år

I förrgår kördes Steggbest Minne på Skelleftetravet. Årets mest omskrivna lopp på min hemmabana. Och det finns med mina ögon sett fog för det. Loppet har körts sedan 1978 till minne av den störste avelsgiganten på kallblodssidan i Sverige. Steggbest blev trettio år gammal och dog 1977. Han begravdes på travbanans innerplan och en minnessten finns framför måldomartornet som en påminnelse om hans existens och gärning. Hederspriset till hans minneslopp är f ö sedan några år tillbaka, kanske det finaste i sitt slag i kallblodssammanhang. En replika av minnesstenen, ca femtio cm hög snidad av den skicklige sameslöjdaren Jonas Sandström, en av våra lokala medlemmar som lägger ner ideella timmar för loppet, för föreningen och i förlängningen för sporten.

Steggbest Minne har som sagt körts i nästan fyrtio år, men sedan 2010 har loppet fått en ansiktslyftning. Rejält höjda prispengar och mycket större satsning från sällskapet har gjort att loppet numera anses vara ett av de viktigaste i hela landet. Loppet har sedan 2010 sett alla de bästa kallbloden under innevarande period skära mållinjen som etta, från Sverige, Norge och Finland, med ett undantag, Tekno Odin, men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Steggbest Minne har några gånger under 2010-talet varit det snabbaste kallblodsloppet under året och inte sällan har vinnaren noterat låga 1.20-tider.

Årets upplaga var på förhand en av de bästa. De fem snabbaste på svensk mark i år + ett par raketer till fanns med bakom bilen. Det var upplagt för fartfest, vilken dock kom på skam pga en , förvisso hygglig, men ändå regnvåt bana. Lome Brage avgick med segern efter en klassisk spets-och-slut. Han vann på 1.21,8ak och fick för besväret med sig 150.000 friska riksdaler. Vi tar med oss hans fina insats in i höstmörkret och så hoppas i alla fall jag att han återkommer nästa år. Och kanske då får möta tidigare nämnda Tekno Odin. Och kanske en fräsch Lannem Silje? Man kan väl få drömma...

Steggbest Minne innebar också att den sista fasta punkten på vårt lokala Sleipnerarbete därmed var avklarad. Föreningen har raggar ihop och skänkt goodibags och täcken till alla startande, ordnat med hederspris och segertäcke till vinnaren och sist men inte minst personligen hälsat alla välkomna och pratat en liten stund med de i kretsen runt varje häst. Vikten av det senaste kan inte nog betonas. Jag har haft förmånen att få starta i en del större lopp med egna hästar de senaste åren. Och dessutom med viss framgång. Men, när allt kommer omkring, tiden har gått och de intjänade pengarna är förbrukade, då återstår bara minnet av loppet. Och då inte bara själva racet, utan också allt som förhoppningsvis varit däromkring. En middag, ett täcke, en tavla eller som sagt inte minst bemötandet och omhändertagandet som man förhoppningsvis får vid deltagandet. Detta med vikten av minnet av loppet kan inte nog betonas, jag vill t o m hävda att det kan vara tungan på vågen om man återkommer eller inte till en viss bana, eller ett specifikt lopp.  Ni är många där ute som gör ett bra jobb avseende det goda bemötandet. Keep up the good work!

Avslutningsvis vill jag tacka alla i min lokala sleipneravdelning för ett bra jobb under hela året, i det stora och i det lilla. Tillsammans har vi skapat, skapar och kommer att skapa en bra tillvaro för folk och fä runt vår kallblodstravare och därmed är vi en tillgång för hela den svenska travsporten, lokalt, regionalt och nationellt.

Jerker.