Äntligen är den här, framtiden. Vårt dreamteam av fölungar är nu komplett. Under den senaste veckan har två till anslutit och de två nyförvärven är sannerligen inga som man skojar bort!
I hagen står nu fyra toppstammade, exteriört korrekta och inte minst supertrevliga stoföl.
Mira Kiro e Bork Odin u Ängskalla
Maya Kiro e Smedsbo Faksen u Odile Kiro
Bäcklös Jäntan e B.W. Modde u Nornes Jenta
Wik Viktoria e Galileo u Wikvinni
De två förstnämnda är våra egna. Jäntan är inhandlade av Stall Åsakjappen AB och Viktoria är tills vidare vår egen, men tro det eller ej, framöver kommer det att erbjudas möjlighet att bli delägare i denna fantastiskt fina häst! Är just du intresserad så hör gärna av dig redan nu för att boka en andel eller tre.
Nu kan jag inte skylla på materialet längre, ifall vi inte lyckas i de stora loppen de närmsta åren. Nu är det upp till bevis för mig som tränare. För nu finns förutsättningarna!
Jerker.
onsdag 5 december 2018
tisdag 4 december 2018
Vår blivande stjärna
Förra inlägget handlade om hur Geira, liksom av en av ödet bestämd nyck, bara skulle vara kvar i min träning, som om det fanns en högre mening. Nu ska vi inte skena iväg angående den speciella damen. Ptrooo, sitt still i båten, var nöjd med vad som varit hittills, såja. Även om jag till min stora glädje tycker mig märka att hon utvecklats ett litet snäpp som en följd av segerloppet föra sisådär tio dagar sedan.
Detta inlägg avhandlar ännu en häst som av en eller annan anledning verkade ämnad att tillbringa (åtminstone) sina unghästår i vårt stall. Holter Oda.
Första gången jag fick höra talas om Holter Oda var via en kontakt i Norge som tyckte jag skulle ta mig en funderare om inte denna märr skulle kunna vara intressant att inhandla. Det här var sommaren 2017 då hon var ett år gammal. Jag var inte alls intresserad då det var långt borta geografiskt och den sannolika prislappen sannolikt var lite för hög, detta senaste drar jag mig till minnes vara en efterhandskonstruktion då jag nog aldrig har hört något om någon prislapp över huvudtaget. Ett par månader förflöt och lite halvsent en kväll, bäst som jag och hustrun satt och såg på klasselöpsauksjonen från Bjerke, ringde telefonen. Det var Mathias Pettersson, redan hästägare i stallet via Rappodina, som ringde från en spansk ö. Han berättade att han via ombud på plats i Oslo köpt en Bork Odin-märr som lystrade till namnet Holter Oda och att jag kunde få henne i träning om jag hade lust och att vi tillsammans kunde hitta delägare till henne.
Lång historia kort. Hon kom till oss i oktober 2017, var lite besvärlig att köra in, men blev till slut riktigt trevlig, även om hon än idag kan vara lite på sin vakt och bli lite ängslig i nya och ovana miljöer och situationer. Idag ägs hon av Holter Oda HB bestående av ett antal personer, fysiska och juridiska, som deläger hästen i olika stora andelar.
Under vintern då hon skulle fylla två år så var hon ingen som utmärkte sig speciellt. Hon var kanske i största och tyngsta laget och rörde sig lite kantigt. Men hon var alltid på kontoret, missade aldrig ett träningspass pga sjukdom eller att hon verkade vara sliten. Vi kämpade på under senvintern och våren. Våren blev till sommar och där någonstans hände något, jag kan inte säga exakt när, men mitt under den gångna, varma sommaren så föll alla pusselbitar på plats, det som tidigare känts hyggligt och t o m bra, togs som genom ett trollslag till en helt ny nivå. Jag bestämde mig emellertid för att försöka hålla igen så länge som möjligt, vilket som bekant kan vara nog så trixigt med en talangfull unghäst. Jag lovade mig själv att aldrig släppa av henne för fullt förrän vid Sleipners lokala unghästvisning i början av september. Det var ett löfte som jag lyckades hålla och där och då gick det upp för mig vilken talang hon verkligen är. Hon gick ruskigt fort en liten bit den dagen. Jag tänkte köra ett riktigt snabbt kval med henne i slutet av september, inte minst av den anledningen att om någonting tråkigt skulle hända henne framöver, så skulle det i alla fall finnas en officiell skryttid att falla tillbaka på inför en eventuell avelskarriär. Nu blev inte kvaltiden särskilt spektakulär pga en för dagen mycket dålig bana. Även om en 1.41-tid i slutet av september alls inte skäms för sig och tillika är det överlägset snabbaste någon häst i vårt stall sprungit i den åldern.
Nu tränar vi på. Många. långa, tunga intervaller med pulsklocka hemmavid. Varvat med ett banjobb var annan, var tredje vecka. Då försöker jag köra 1.38-1.40/1600m, vilket till min stora lycka görs på ett enklare och enklare sätt varje gång. Och jag vill betona, farten är en sak, den är alldeles nog bra, men det är framför allt sättet hon gör det på. Sättet. Vi nöter på och siktar på en tidig debut i vår.
Vi har haft lyckan att ha ett gäng fina hästar i stallet de senaste åtta-tio åren, men nu undrar jag om vi inte har vår första riktigt stora stjärna i vardande. Kom ihåg var du läste/hörde det först! Men, det är en lååång väg kvar...
/ Jerker.
Detta inlägg avhandlar ännu en häst som av en eller annan anledning verkade ämnad att tillbringa (åtminstone) sina unghästår i vårt stall. Holter Oda.
Första gången jag fick höra talas om Holter Oda var via en kontakt i Norge som tyckte jag skulle ta mig en funderare om inte denna märr skulle kunna vara intressant att inhandla. Det här var sommaren 2017 då hon var ett år gammal. Jag var inte alls intresserad då det var långt borta geografiskt och den sannolika prislappen sannolikt var lite för hög, detta senaste drar jag mig till minnes vara en efterhandskonstruktion då jag nog aldrig har hört något om någon prislapp över huvudtaget. Ett par månader förflöt och lite halvsent en kväll, bäst som jag och hustrun satt och såg på klasselöpsauksjonen från Bjerke, ringde telefonen. Det var Mathias Pettersson, redan hästägare i stallet via Rappodina, som ringde från en spansk ö. Han berättade att han via ombud på plats i Oslo köpt en Bork Odin-märr som lystrade till namnet Holter Oda och att jag kunde få henne i träning om jag hade lust och att vi tillsammans kunde hitta delägare till henne.
Lång historia kort. Hon kom till oss i oktober 2017, var lite besvärlig att köra in, men blev till slut riktigt trevlig, även om hon än idag kan vara lite på sin vakt och bli lite ängslig i nya och ovana miljöer och situationer. Idag ägs hon av Holter Oda HB bestående av ett antal personer, fysiska och juridiska, som deläger hästen i olika stora andelar.
Under vintern då hon skulle fylla två år så var hon ingen som utmärkte sig speciellt. Hon var kanske i största och tyngsta laget och rörde sig lite kantigt. Men hon var alltid på kontoret, missade aldrig ett träningspass pga sjukdom eller att hon verkade vara sliten. Vi kämpade på under senvintern och våren. Våren blev till sommar och där någonstans hände något, jag kan inte säga exakt när, men mitt under den gångna, varma sommaren så föll alla pusselbitar på plats, det som tidigare känts hyggligt och t o m bra, togs som genom ett trollslag till en helt ny nivå. Jag bestämde mig emellertid för att försöka hålla igen så länge som möjligt, vilket som bekant kan vara nog så trixigt med en talangfull unghäst. Jag lovade mig själv att aldrig släppa av henne för fullt förrän vid Sleipners lokala unghästvisning i början av september. Det var ett löfte som jag lyckades hålla och där och då gick det upp för mig vilken talang hon verkligen är. Hon gick ruskigt fort en liten bit den dagen. Jag tänkte köra ett riktigt snabbt kval med henne i slutet av september, inte minst av den anledningen att om någonting tråkigt skulle hända henne framöver, så skulle det i alla fall finnas en officiell skryttid att falla tillbaka på inför en eventuell avelskarriär. Nu blev inte kvaltiden särskilt spektakulär pga en för dagen mycket dålig bana. Även om en 1.41-tid i slutet av september alls inte skäms för sig och tillika är det överlägset snabbaste någon häst i vårt stall sprungit i den åldern.
Nu tränar vi på. Många. långa, tunga intervaller med pulsklocka hemmavid. Varvat med ett banjobb var annan, var tredje vecka. Då försöker jag köra 1.38-1.40/1600m, vilket till min stora lycka görs på ett enklare och enklare sätt varje gång. Och jag vill betona, farten är en sak, den är alldeles nog bra, men det är framför allt sättet hon gör det på. Sättet. Vi nöter på och siktar på en tidig debut i vår.
Vi har haft lyckan att ha ett gäng fina hästar i stallet de senaste åtta-tio åren, men nu undrar jag om vi inte har vår första riktigt stora stjärna i vardande. Kom ihåg var du läste/hörde det först! Men, det är en lååång väg kvar...
/ Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)