Det är faktiskt med ett visst vemod som vi idag beger oss till Östersund, för att delta i Derbystoet, imorgon kväll med Katla Kiro. Det innebär, på ett sätt, slutet på en resa som tog sin början 2008.
Det hela började vid ett besök på stuteri Spang Berg i Norge. Vi hade ett Moe Odin-föl i magen på Fixmaja och hen skulle strax se dagens ljus. Jag stod och tittade på och klappade på den, sedan ett halvår tillbaka, färskaste norske derbyvinnaren Tangen Scott, när en tanke slog mig; Vi skulle göra ett allvarligt försök att ta oss en klassisk final med en egenuppfödd häst.
Nämnda "fölunge-i-magen" blev det ingen travhäst av. Men det visste vi såklart inte vid den tidpunkten. Vi tänkte att: "Tänk om den blir en stjärna, då vore det inte fel att ha ett helsyskon som kommer året efter." Därför betäckte vi med Moe Odin igen. Det blev Odile Kiro som så småningom blev sexa i Kriteriestoet och trea i Derbystoet. Men det visste vi såklart inte att hon skulle komma att bli vid den tidpunkten.
Alla goda ting är tre, så varför inte ta en Moe Odin till? Tyvärr var han fullbokad när vi fick ut tummen och skulle boka, så vi blev rekommenderade av det stuteri som vi nyttjade då, att prova Lome Elden. Det blev Katla Kiro. Som ifjol blev tvåa i Kriteriestoet. Men det visste vi såklart... ja ni fattar.
Sen tog det tvärstopp. Fölmärren Fixmaja såldes till det då nystartade stuteriet i Lycksele som eftersökte Eldingfria fölston. Hon hade en Bork Odin-avkomma i magen som vi skulle ta tillbaka. Tyvärr kastade hon det fölet och vid nästa fölning dog hon själv. Så det bidde inga fler avkommor efter fina Fixmaja (som vi för övrigt också tävlade med, inte helt utan framgång).
Därför känns det lite vemodigt att vi nu kommit fram till Fixmajas sista avkommas sista klassiska final. Det känns som att vår satsning som startade för drygt sex år sedan, nu har kommit till vägs ände och att det kommer att dröja länge innan vi kommer till en sådan här final igen med egen uppfödning, om det ens kommer att inträffa igen. Dock är jag oerhört glad, stolt och tacksam över att jag / vi fått uppleva dessa högstidsstunder som dessa stora lopp utgör.
Tack Fixmaja!
Jerker.
torsdag 31 juli 2014
onsdag 30 juli 2014
De var inte bättre förr
Jag var på Kriterieuttagningarna på Dannero igår. Hej vad det gick. Hästarna sprang generellt fortare än vad de någonsin gjort förut. Det var en ynnest att få vara på plats. Inför varje lopp när jag stod och tittade på defileringar och efterföljande provstarter, var jag tvungen att påminna mig om att det faktiskt var treåringar jag hade framför mig.
Helt otroligt att få uppleva detta. Jag har förvisso haft nöjet att få delta ett par gånger i dessa sammanhang de senaste åren, men det är som det alltid är när man har egen starthäst, man får liksom ingen överblick över helheten. Nu kunde jag passivt stå vid sidan av och bara njuta av den travsport och de fina hästar som erbjöds.
Den finaste hästen av dem alla, i mitt tycke, slog tyvärr på ett par galopper, så den får vi inte se i finalerna nästa helg. Nordby Hugin. Kom ihåg var du läste om honom först. Han kommer sannolikt att låta höra tala om sig i framtiden.
För övrigt så var det som sagt helt igenom toppsport rakt igenom avseende den kalla rasen. Hela fjorton (!) treåriga kallblod underskred 30-gränsen. Extra roligt var det också att se att ett sto ånyo var bäst på plan. Ifjol dominerade som bekant också ett sto. Lannem Silje. And the rest is history. I år heter motsvarande häst Brenne Rödi (e. Horgen Tore) som vann sitt kval på 1.27,6. Hon blir sannolikt favorit i Kriteriestoet i år, men jag tror att hon även skulle hävda sig bra mot killarna om hon hade startat i den öppna klassen.
Kul med så många anmälda i stoklassen. För första gången kördes faktiskt hela tre uttagningslopp för det täcka könet, vilket är lika glädjande som viktigt för den kallblodiga rasen fortlevnad.
Som en liten kuriosa och ett bevis på hur bra årets treårsston är; Ifjol var vår underbara Katla Kiro tvåa i Kriteriestoet på 1.31,8. Den tiden hade i år inte ens räckt till att kvala in till finalen...
Avslutningsvis vill jag nämna att Dannero alltid är en fantastiskt trevlig bana att besöka. Bra sport, fin anläggning och alltid bra service. Känns lite som att komma hem varje gång man kommer dit på något vis.
Jerker.
Helt otroligt att få uppleva detta. Jag har förvisso haft nöjet att få delta ett par gånger i dessa sammanhang de senaste åren, men det är som det alltid är när man har egen starthäst, man får liksom ingen överblick över helheten. Nu kunde jag passivt stå vid sidan av och bara njuta av den travsport och de fina hästar som erbjöds.
Den finaste hästen av dem alla, i mitt tycke, slog tyvärr på ett par galopper, så den får vi inte se i finalerna nästa helg. Nordby Hugin. Kom ihåg var du läste om honom först. Han kommer sannolikt att låta höra tala om sig i framtiden.
För övrigt så var det som sagt helt igenom toppsport rakt igenom avseende den kalla rasen. Hela fjorton (!) treåriga kallblod underskred 30-gränsen. Extra roligt var det också att se att ett sto ånyo var bäst på plan. Ifjol dominerade som bekant också ett sto. Lannem Silje. And the rest is history. I år heter motsvarande häst Brenne Rödi (e. Horgen Tore) som vann sitt kval på 1.27,6. Hon blir sannolikt favorit i Kriteriestoet i år, men jag tror att hon även skulle hävda sig bra mot killarna om hon hade startat i den öppna klassen.
Kul med så många anmälda i stoklassen. För första gången kördes faktiskt hela tre uttagningslopp för det täcka könet, vilket är lika glädjande som viktigt för den kallblodiga rasen fortlevnad.
Som en liten kuriosa och ett bevis på hur bra årets treårsston är; Ifjol var vår underbara Katla Kiro tvåa i Kriteriestoet på 1.31,8. Den tiden hade i år inte ens räckt till att kvala in till finalen...
Avslutningsvis vill jag nämna att Dannero alltid är en fantastiskt trevlig bana att besöka. Bra sport, fin anläggning och alltid bra service. Känns lite som att komma hem varje gång man kommer dit på något vis.
Jerker.
tisdag 29 juli 2014
Det är mycket nu
Dåligt med bloggande nu. Har försökt att hitta en tjugofemte timme under nåt dygn här på slutet, allt för att hinna skriva några rader, dock har jag inte gått i land på det.
Sen sist så har Ängskalla tagit en närmast heroisk andraplats på Solänget, jag själv har gjort en bra och en dålig styrning (den förstnämnda var värd ett bättre öde än den sjätteplats det blev, men en incident 500 kvar spolierade våra chanser), varit på fest med Skellefteå- och Bergsåkersamatörer, jobbat på med förberedelser inför Derbyt, i princip gjort klart med ett köp av våra barns första ponny + allt "det vanliga" som ska göras.
Men nu börjar det lugna ner sig. Not. Ner till Dannero och kolla in och representera rikssleipner under Kriterieuttagningarna tisdagmorgon (idag), ta emot ponnyn ikväll, på onsdag blir det att sko Katla och packa inför avfärden till Östersund på torsdagmorgon, När allt är packat och klart är det Sleipnermöte med vår lokalavdelnings styrelse.
Nåja, det är inte synd om mig. Av dessa anledningar i alla fall. Men det är i alla fall ett försök till förklaring varför det inte haglar blogginlägg för dagen.
Nu blir det hopp i säng för en lite kortare nattsömn och sen bär det av till Dannero imorgon bitti.
Vi kanske ses där!
Jerker.
Sen sist så har Ängskalla tagit en närmast heroisk andraplats på Solänget, jag själv har gjort en bra och en dålig styrning (den förstnämnda var värd ett bättre öde än den sjätteplats det blev, men en incident 500 kvar spolierade våra chanser), varit på fest med Skellefteå- och Bergsåkersamatörer, jobbat på med förberedelser inför Derbyt, i princip gjort klart med ett köp av våra barns första ponny + allt "det vanliga" som ska göras.
Men nu börjar det lugna ner sig. Not. Ner till Dannero och kolla in och representera rikssleipner under Kriterieuttagningarna tisdagmorgon (idag), ta emot ponnyn ikväll, på onsdag blir det att sko Katla och packa inför avfärden till Östersund på torsdagmorgon, När allt är packat och klart är det Sleipnermöte med vår lokalavdelnings styrelse.
Nåja, det är inte synd om mig. Av dessa anledningar i alla fall. Men det är i alla fall ett försök till förklaring varför det inte haglar blogginlägg för dagen.
Nu blir det hopp i säng för en lite kortare nattsömn och sen bär det av till Dannero imorgon bitti.
Vi kanske ses där!
Jerker.
torsdag 24 juli 2014
Blandning av sött och salt
Alltför varmt för Ängskallas bästa i Ö-vik ikväll. Hon brukar i princip aldrig dricka innan loppet när hon är på resande fot. Efter loppet dricker hon däremot gladeligen en halv hink eller mer. Men det är ju så dags då.
Det minst dåliga alternativet som jag kan göra är att "vätskeladda", i den mån det nu går, innan avfärd hemifrån. Kalla får mycket salt dagen innan och på morgonen innan tävlingen för att bli törstig, därefter får hon så mycket betforvatten som hon vill ha.
Om detta fungerar vet jag inte, men det är i alla fall ett aktivt försök att göra något åt problemet.
Ha de' gott i värmen och njut av den. Det kommer att vända beträffande temperaturen. Jag lovar.
Jerker.
Det minst dåliga alternativet som jag kan göra är att "vätskeladda", i den mån det nu går, innan avfärd hemifrån. Kalla får mycket salt dagen innan och på morgonen innan tävlingen för att bli törstig, därefter får hon så mycket betforvatten som hon vill ha.
Om detta fungerar vet jag inte, men det är i alla fall ett aktivt försök att göra något åt problemet.
Ha de' gott i värmen och njut av den. Det kommer att vända beträffande temperaturen. Jag lovar.
Jerker.
I afton dans
Jag hoppas i alla fall det. Att Ängskalla bjuder upp och att det blir dans bort i vägen på torsdagskvällen på Solänget. Och att det inte blir några felsteg i barfotaframdansen.
Proppen är perfekt, läget är perfekt och formen likaså. Lika få moln på himlen som dessa varma sommardagar således. Känns som att hon har en bra chans att vara med och tampas om pallplaceringarna. Jag tror och hoppas att hon kommer att göra en fin insats. Exakt samma balans som tidigare. Förutom att höger baksko sitter på vänster sida och vice versa eftersom de är slitna på ett visst sätt efter förra starten.
Kalla har förvisso haft en liten paus på tre veckor från tävlandet. Tror inte att det spelar så stor roll. Jag har märkt att hon ofta gör bra lopp när hon antingen, inte har startat på ett tag, eller också har startat alldeles nyss. Det kvittar alltså vad det anbelangar.
På fredag svingar jag mig upp i jollen för att köra två lopp samma dag. Kör kuskmatch med mamsens Ängsfrigg och dessutom startar Odile i ett lopp som jag inte hade tänkt anmäla till. Blev väldigt förvånad när jag såg henne i startlistan. Kan faktiskt inte ens minnas att jag anmält henne överhuvudtaget. Men det måste jag alltså ha gjort i ett svagt ögonblick, troligen för ganska länge sedan. Mer om dessa starter i kommande inlägg.
Vi börjar som sagt med Sä ikväll.
Spänn banden.
Jerker.
Proppen är perfekt, läget är perfekt och formen likaså. Lika få moln på himlen som dessa varma sommardagar således. Känns som att hon har en bra chans att vara med och tampas om pallplaceringarna. Jag tror och hoppas att hon kommer att göra en fin insats. Exakt samma balans som tidigare. Förutom att höger baksko sitter på vänster sida och vice versa eftersom de är slitna på ett visst sätt efter förra starten.
Kalla har förvisso haft en liten paus på tre veckor från tävlandet. Tror inte att det spelar så stor roll. Jag har märkt att hon ofta gör bra lopp när hon antingen, inte har startat på ett tag, eller också har startat alldeles nyss. Det kvittar alltså vad det anbelangar.
På fredag svingar jag mig upp i jollen för att köra två lopp samma dag. Kör kuskmatch med mamsens Ängsfrigg och dessutom startar Odile i ett lopp som jag inte hade tänkt anmäla till. Blev väldigt förvånad när jag såg henne i startlistan. Kan faktiskt inte ens minnas att jag anmält henne överhuvudtaget. Men det måste jag alltså ha gjort i ett svagt ögonblick, troligen för ganska länge sedan. Mer om dessa starter i kommande inlägg.
Vi börjar som sagt med Sä ikväll.
Spänn banden.
Jerker.
tisdag 22 juli 2014
Inför derbyfinalen
Då börjar vi om igen. Det var en hel del förberedelser inför kvalet härom kvällen. Och det mesta föll ut som jag hade tänkt mig. Det viktigaste var att vi skulle ta oss till final. Katla gick med vassare bett och mer dövning än någonsin tidigare. Därtill hade hon ordentligt med vikt på framhovarna. Allt för att inte ta några som helst risker. Till final skulle vi och dit kom vi.
Nu är det dags att lätta på slipsknuten och ge märren större möjligheter att springa lite fortare. Det lär behövas när Det Stora Slaget ska utkämpas nästa fredag. Första åtgärden vidtogs idag då hon fick på sig ett par lätta, mjuka och stötupptagande "shock absorbersulor". Tanken är att hon ska starta med dem i loppet och att de relativt tunga bootsen hon hade i kvalet ska få ligga kvar i selpåsen.
Sen kanske det blir knas, men då får det bli det, vi får chansa lite. Roger Walmann sa en gång efter att han vunnit ett stort lopp med en på förhand mer eller mindre chanslös häst, vilken han ändrat lite utsrustning på inför loppet, "för att vinna stora lopp krävs erfarenhet och mod att våga förändra, av de två är modet det viktigaste."
Jerker.
Nu är det dags att lätta på slipsknuten och ge märren större möjligheter att springa lite fortare. Det lär behövas när Det Stora Slaget ska utkämpas nästa fredag. Första åtgärden vidtogs idag då hon fick på sig ett par lätta, mjuka och stötupptagande "shock absorbersulor". Tanken är att hon ska starta med dem i loppet och att de relativt tunga bootsen hon hade i kvalet ska få ligga kvar i selpåsen.
Sen kanske det blir knas, men då får det bli det, vi får chansa lite. Roger Walmann sa en gång efter att han vunnit ett stort lopp med en på förhand mer eller mindre chanslös häst, vilken han ändrat lite utsrustning på inför loppet, "för att vinna stora lopp krävs erfarenhet och mod att våga förändra, av de två är modet det viktigaste."
Jerker.
söndag 20 juli 2014
Femte blixtnedslaget
 |
| Elitloppsfinalskänsla i samband med gårdagens spårlottning inför finalen |
Kval till Derbystoet igår kväll i Östersund. Katla Kiro gjorde ett gott dagsverke och kom hem som trea trots att hon fick en resa i dödens hela vägen runt. Kördes på säkerhet och gick i mål med sträckta linor. Finns en hel del att åtgärda inför finalen om knappt två. Men först en vilodag för både henne och mig. Hon får gå i hagen och jag lägger mig på stranden. Och så tar vi tag i finalförberedelserna imorgon.
Apropå förberedelser så är det inte helt utan att jag är nöjd med det arbete som lagts ner inför gårdagens lopp, vilket innefattar balansförändringar, rehabilitering, kosttillskott, korrigeringar i träningsupplägget osv. Mycket kanske har varit av mindre vikt än jag tror men who cares. Nu är vi i final i Kallblodsklassikern (dvs Kriteriet / Derbyt) för femte gången på fem år. Första gången det hände trodde jag också skulle vara den sista.
Jag minns tydligt hur jag satt på Ådalen III (kriteriebåten), kvällen innan Ängskallas start i Kriterestoet, tittade mig runt omkring på alla rutinerade tränare som var närvarande. För dem var det, om inte vardag, så i alla fall en inte alldeles främmande situation. Jag tänkte att de hade en massa erfarenhet från många liknande storloppsfinaler. Och att de hade en idé om hur man "ställer i ordning" inför dessa lopp. Samtidigt kände jag att jag saknade denna kunskap och att jag med min lilla verksamhet heller aldrig skulle kunna komma att få det. Jag önskade att jag skulle få en eller ett par chanser till i klassiska finaler och så småningom kunna dra nytta av eventuella ackumulerade kunskaper och erfarenheter. Men det hände ju liksom inte. Att blixten skulle slå ner på samma ställe igen.
Och ändå står vi nu alltså här, inför vår femte gången. Jag lovade mig själv när bilen släppte fältet igår kväll, att skulle Ove bara kunna ta henne till finalen, så skulle han få en Katla i bättre ordning att köra där. Han gjorde sitt. Hon var inte i perfekt balans och harmoni men det gick utan större problem ändå. Nu ska jag och min hustru Ranja göra allt vi kan för att optimera våra chanser inför Derbystofinalen om tolv dagar.
Hustrun ja, en minst sagt starkt bidragande orsak till att Katla var kraftigt förbättrad jämfört med förra starten, då hon för första gången någonsin fick bestämma tävlingsbalansen avseende hovbeslagen.
Jag kanske borde konsultera henne oftare. Å andra sidan kanske man inte ska spela ut essen förrän det riktigt är nödvändigt.
Jerker
torsdag 17 juli 2014
Det är en saga i sig
V86 avgjordes på Skellefteås oval igår. Månprinsen kom, sågs och segrade. En av delägarna sa i intervjun efter loppet att det är en saga att få vara med och deläga en dylik häst. Dessbättre för henne så känns det som att sagan ännu bara är i sin linda. Månprinsen dansade runt på sitt nya rekord 1.20,9 ak när han van årets upplaga av Steggbests Minne.
Loppet, döpt efter den kanske störste i svensk kallblodsavel genom alla tider, blev även denna gång den fartfest som vi vant oss vid. År efter år är det i stenhård kamp med Solvallas Elitkamp, det snabbaste loppet som körs i Sverige. Denna gång gick det en tiondel långsammare. Ifjol var förhållandet det omvända. Och så brukar det som sagt se ut. Detta faktum är något som vi i Skellefteå ska vara och är stolta över.
En annan grej som stack ut "i kvällst" (som det heter på Skelleftemål) var loppet som hette "Varmt mot Kallt", där raserna mötte varandra över distansen 1000 m volt, med varmisarna på 200 meters tillägg. Grundlaget för kallbloden var 1.28 och varmbloden 1.14. Hade dessa tider hållits så hade det nog blivit målfoto. Nu vann kallblodet Underlig på 1.27,9 medan bästa varmblod kom in på 1.14,6 och var därmed slagen med några längder.
Hur som helst så var det här loppet en kul tillställning som säkert kommer att upprepas nästa år. Det speciella med loppet var dels loppet i sig, men icke desto mindre spekulationerna före och under loppets gång. Spekulationer som leder till och föder nyfikenhet och intresse.
Kvällen som sådan var en bra sådan. Med många sportsliga prestationer av hög kaliber.
Men V86 ersätter inte och kommer aldrig att kunna ersätta V75. Hur det är möjligt att inte köra minst en årlig V75-omgång per permanent bana i vårt land, kommer ingen någonsin kunna få mig att förstå.
Jerker.
Loppet, döpt efter den kanske störste i svensk kallblodsavel genom alla tider, blev även denna gång den fartfest som vi vant oss vid. År efter år är det i stenhård kamp med Solvallas Elitkamp, det snabbaste loppet som körs i Sverige. Denna gång gick det en tiondel långsammare. Ifjol var förhållandet det omvända. Och så brukar det som sagt se ut. Detta faktum är något som vi i Skellefteå ska vara och är stolta över.
En annan grej som stack ut "i kvällst" (som det heter på Skelleftemål) var loppet som hette "Varmt mot Kallt", där raserna mötte varandra över distansen 1000 m volt, med varmisarna på 200 meters tillägg. Grundlaget för kallbloden var 1.28 och varmbloden 1.14. Hade dessa tider hållits så hade det nog blivit målfoto. Nu vann kallblodet Underlig på 1.27,9 medan bästa varmblod kom in på 1.14,6 och var därmed slagen med några längder.
Hur som helst så var det här loppet en kul tillställning som säkert kommer att upprepas nästa år. Det speciella med loppet var dels loppet i sig, men icke desto mindre spekulationerna före och under loppets gång. Spekulationer som leder till och föder nyfikenhet och intresse.
Kvällen som sådan var en bra sådan. Med många sportsliga prestationer av hög kaliber.
Men V86 ersätter inte och kommer aldrig att kunna ersätta V75. Hur det är möjligt att inte köra minst en årlig V75-omgång per permanent bana i vårt land, kommer ingen någonsin kunna få mig att förstå.
Jerker.
onsdag 16 juli 2014
#100
Denna blogg startades för bra precis fyra månader sedan och i och med detta inlägg fyller den tresiffrigt. Tänkte berätta lite om varför jag bloggar.
En anledning är att jag allt sedan skolåldern, eller åtminstone sedan gymnasieåldern, haft en fäbless för språk och hur man kan medelst olika vrickningar och vridningar av ord och meningar kan uttrycka det man vill ha sagt på än det ena, än det andra sättet. Så skrivandet i sig självt blir anledning nog att skriva. Istället för att läsa en bok så kan jag lika gärna, eller ännu hellre, skriva för en stunds avslappning och fokus på nåt annat än vardagen. Och varför då inte skriva om det som jag håller på mest med, tänker mest på och tycker om att göra kanske mer än någonting annat?
En annan orsak till bloggandet är att konkretisera mina egna tankar i ord och formuleringar, istället för att låta dem flyktigt lämna medvetandet, ibland utan att lämna minsta spår efter sig i form av upptagande av lagringsutrymme på hjärnans hårddisk. Hemska tanke om så skulle vara fallet och man skulle råka sitta där ute på träningsrundan, en dryg meter bakom en hästrumpa, och tänka en konstruktiv tanke och den tanken bara skulle gå till spillo. Inte till min och inte heller till någon annans glädje. Nej, då är det bättre att den hamnar på pränt så kan den som vill ta del av den och den som inte vill har alternativet att låta bli.
Nu kommer jag till den huvudsakliga anledningen till varför jag bloggar. Det finns så otroligt mycket kunskap om häst och trav ute i travsveriges avlånga land och den kunskapsbanken är lika otroligt svår att få ta i som den är stor. "Den som söker, han skall finna" står det i skriften. Det är dock inte med sanningen alltid helt överensstämmande i travvärlden tycker jag. Därför tänkte jag vid starten av denna blogg, att även om jag är en liten amatör, knappt torr bakom öronen och tre äpplen hög i sammanhanget, så finns det kanske något som någon läsare kan ta till sig av det som jag berättar och funderar kring och att det i sin tur kan appliceras på någon annans verklighet och föra hens vardag med hästarna och travverksamheten framåt ett litet litet steg. Skulle så vara fallet så är ingen gladare än jag. Ja, kanske den som får det sig till godo då förstås.
Hur som haver, jag tycker att många fler borde bli bättre på att sprida sina erfarenheter och kunskaper om allt som rör traveriet i Sverige, än vad som nu är fallet. För ett par decennier sedan var det här ganska knepigt. Man skulle i princip skriva en bok för att nå ut till vetgiriga och kunskapstörstande människor. Idag ser det helt annorlunda ut. Bloggar, podcasts, Youtube, hemsidor, sociala medier etc, har öppnat en helt ny värld för den som önskar sprida sitt kunnande och sina lärdomar till de som önskar få sig dem till livs. I have a dream, att fler skulle ta detta tillfälle i akt och skrida till handling, I have a dream.
Skulle du som läser detta ha en ledig och tråkig stund någon gång så varför inte vara lite miljömedveten och recycla bloggen lite? Gå in och läs gamla inlägg. De flesta är förstås ren nonsens, men jag vill hävda att en del kan vara väl värda att läsas mer än en gång.
Annars får du väl snällt vänta på nästa inlägg, det lär inte låta vänta på sig alltför länge. Och sannolikt har du om du, som Kronér brukar säga, vill, vågar och kan, minst hundra inlägg ytterligare framför dig att plöja igenom. Bara på den här bloggen.
Jerker.
En anledning är att jag allt sedan skolåldern, eller åtminstone sedan gymnasieåldern, haft en fäbless för språk och hur man kan medelst olika vrickningar och vridningar av ord och meningar kan uttrycka det man vill ha sagt på än det ena, än det andra sättet. Så skrivandet i sig självt blir anledning nog att skriva. Istället för att läsa en bok så kan jag lika gärna, eller ännu hellre, skriva för en stunds avslappning och fokus på nåt annat än vardagen. Och varför då inte skriva om det som jag håller på mest med, tänker mest på och tycker om att göra kanske mer än någonting annat?
En annan orsak till bloggandet är att konkretisera mina egna tankar i ord och formuleringar, istället för att låta dem flyktigt lämna medvetandet, ibland utan att lämna minsta spår efter sig i form av upptagande av lagringsutrymme på hjärnans hårddisk. Hemska tanke om så skulle vara fallet och man skulle råka sitta där ute på träningsrundan, en dryg meter bakom en hästrumpa, och tänka en konstruktiv tanke och den tanken bara skulle gå till spillo. Inte till min och inte heller till någon annans glädje. Nej, då är det bättre att den hamnar på pränt så kan den som vill ta del av den och den som inte vill har alternativet att låta bli.
Nu kommer jag till den huvudsakliga anledningen till varför jag bloggar. Det finns så otroligt mycket kunskap om häst och trav ute i travsveriges avlånga land och den kunskapsbanken är lika otroligt svår att få ta i som den är stor. "Den som söker, han skall finna" står det i skriften. Det är dock inte med sanningen alltid helt överensstämmande i travvärlden tycker jag. Därför tänkte jag vid starten av denna blogg, att även om jag är en liten amatör, knappt torr bakom öronen och tre äpplen hög i sammanhanget, så finns det kanske något som någon läsare kan ta till sig av det som jag berättar och funderar kring och att det i sin tur kan appliceras på någon annans verklighet och föra hens vardag med hästarna och travverksamheten framåt ett litet litet steg. Skulle så vara fallet så är ingen gladare än jag. Ja, kanske den som får det sig till godo då förstås.
Hur som haver, jag tycker att många fler borde bli bättre på att sprida sina erfarenheter och kunskaper om allt som rör traveriet i Sverige, än vad som nu är fallet. För ett par decennier sedan var det här ganska knepigt. Man skulle i princip skriva en bok för att nå ut till vetgiriga och kunskapstörstande människor. Idag ser det helt annorlunda ut. Bloggar, podcasts, Youtube, hemsidor, sociala medier etc, har öppnat en helt ny värld för den som önskar sprida sitt kunnande och sina lärdomar till de som önskar få sig dem till livs. I have a dream, att fler skulle ta detta tillfälle i akt och skrida till handling, I have a dream.
Skulle du som läser detta ha en ledig och tråkig stund någon gång så varför inte vara lite miljömedveten och recycla bloggen lite? Gå in och läs gamla inlägg. De flesta är förstås ren nonsens, men jag vill hävda att en del kan vara väl värda att läsas mer än en gång.
Annars får du väl snällt vänta på nästa inlägg, det lär inte låta vänta på sig alltför länge. Och sannolikt har du om du, som Kronér brukar säga, vill, vågar och kan, minst hundra inlägg ytterligare framför dig att plöja igenom. Bara på den här bloggen.
Jerker.
tisdag 15 juli 2014
Vad som än krävs
Rubriken är en direkt översättning av "Whatever it takes" och är en av de slogans som Sveriges bästa hockeylag använder sig av. För närvarande jobbas det också enligt den principen i vårt lilla kallblodsamatörstall.
På lördag är det dags för årets viktigaste lopp för oss. Kvalet till Derbystoet. Visst, en eventuell final är på sitt sätt minst lika viktig såklart, men "failar" vi (som ungdomen säger) på lördag, så blir det ju inget av med den saken, så det stora fokuset ligger nu helt och hållet på kvalet.
För att lyckas inom travet krävs som bekant att mycket ska gå ens väg. Vissa saker kan man inte påverka, desto fler saker kan man tack och lov göra just det, påverka. Jag har lovat mig själv att göra allt som står i min makt för att vi ska ta oss till Det Stora Målet. Det löftet avlades sent i höstas. Ju närmare målet vi har kommit, desto noggrannare har jag blivit i förberedelserna. Det är möjligt att vi kommer att misslyckas, men om det skulle bli på det viset, så ska jag i alla fall inte ångra ett enda dugg, att jag inte gjorde allt som stod i min makt vid varje givet tillfälle.
Igår kväll när jag tog in och skulle natta Katla lyftes hovarna upp för översyn av skostatusen. Den yttre traktarmen av höger framsko, var inte den lite väl trång? Borde inte skon tas av och vidgas två-tre millimeter? Näe, inte så här sent på kvällen, eller jo, nä. För bövelen, Derbystoet, en gång i livet. Vad som än krävs. Av med skon, bank, bank, på med skon. "Klart och betart."
Då så, godnatt Katla. Vänta nu, hon vill springa med huvudet lite snett till höger, är det för att hon inte får fram vänster framben på ett tillfredsställande sätt? Stretching? Näe, inte så här sent på kvällen, eller jo, nä. För bövelen, Derbystoet, en gång i livet. Vad som än krävs. Stretching ett par minuter vänster fram och höger också för säkerhets skull.
Nu så, finns det nåt mer att göra innan grimman tas av för ikväll? Ja, lite massage då. Sen var det kväller.
Sådär håller jag på och kommer att hålla på fram till lördag kväll.
Vad som än krävs.
Jerker.
På lördag är det dags för årets viktigaste lopp för oss. Kvalet till Derbystoet. Visst, en eventuell final är på sitt sätt minst lika viktig såklart, men "failar" vi (som ungdomen säger) på lördag, så blir det ju inget av med den saken, så det stora fokuset ligger nu helt och hållet på kvalet.
För att lyckas inom travet krävs som bekant att mycket ska gå ens väg. Vissa saker kan man inte påverka, desto fler saker kan man tack och lov göra just det, påverka. Jag har lovat mig själv att göra allt som står i min makt för att vi ska ta oss till Det Stora Målet. Det löftet avlades sent i höstas. Ju närmare målet vi har kommit, desto noggrannare har jag blivit i förberedelserna. Det är möjligt att vi kommer att misslyckas, men om det skulle bli på det viset, så ska jag i alla fall inte ångra ett enda dugg, att jag inte gjorde allt som stod i min makt vid varje givet tillfälle.
Igår kväll när jag tog in och skulle natta Katla lyftes hovarna upp för översyn av skostatusen. Den yttre traktarmen av höger framsko, var inte den lite väl trång? Borde inte skon tas av och vidgas två-tre millimeter? Näe, inte så här sent på kvällen, eller jo, nä. För bövelen, Derbystoet, en gång i livet. Vad som än krävs. Av med skon, bank, bank, på med skon. "Klart och betart."
Då så, godnatt Katla. Vänta nu, hon vill springa med huvudet lite snett till höger, är det för att hon inte får fram vänster framben på ett tillfredsställande sätt? Stretching? Näe, inte så här sent på kvällen, eller jo, nä. För bövelen, Derbystoet, en gång i livet. Vad som än krävs. Stretching ett par minuter vänster fram och höger också för säkerhets skull.
Nu så, finns det nåt mer att göra innan grimman tas av för ikväll? Ja, lite massage då. Sen var det kväller.
Sådär håller jag på och kommer att hålla på fram till lördag kväll.
Vad som än krävs.
Jerker.
söndag 13 juli 2014
Katla på banan igen
Den trogne och tillika minnesgode läsaren av bloggen kanske minns att jag orerade om de låga och näst intill obefintliga veterinärkostnaderna på våra hästar för ett par veckor sedan. Nu har jag emellertid fått krypa till korset. Jag vill dock innan jag fortsätter, direkt gå i försvarsposition och hävda att mitt resonemang i det tidigare inlägget i stort är korrekt. Men nu har vi som sagt, trots allt, stött på patrull.
Katla har tränat och tävlat på ett tillfredsställande sätt hela våren och sommaren. Tills Hagmyren-starten för två veckor sedan. Då blev det dubbla galopper, hon sprang förvisso fort däremellan, men jag fick ändå känslan av att allt inte stod rätt till. Även om kusken inte tyckte att det fanns något att anmärka på.
Tiden var och är knapp inför derbykvalen kommande helg. Därför finns all anledning att vidta alla tänkbara åtgärder som kan gynna Katla inför den stundande uppgiften. En av åtgärderna var att jag, ett par dagar efter loppet, tog ut veterinären till gården, mest för att säkerställa att allt var ok på skadefronten, inte primärt för att hitta något avvikande. Efter böjprov visade det sig dock att hon hade rejält ont i båda framkotorna och behandlades därför lokalt med tuppkam.
Hon har knappt tränat alls efter senaste starten. Igår lördag var hon dock, som rubriken antyder, tillbaka på banan igen. Både bildligt och bokstavligt. Hon fick gå ett rundbanejobb i 40-tempo med en riktig snabb avslutning. Kändes ånyo riktigt fin. Lite ny balans och ett nytt bett gjorde säkert sitt till också. Härmed skingrades i alla fall ett par moln på derbyhimlen.
Varför blev det så här knasigt då? Tid för självrannsakan. Jag håller helt och hållet mig själv ansvarig. Det torra och varma vädret tror jag har gjort att träningsvägar och banor varit alltför hårda och erbjudit alltför dålig både stötdämpning och fäste. Och jag har tränat på med huvudet under armen och helt enkelt överforcerat min häst. Gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att ligga på rätt sida om den knivskarpa gränsen avseende träningsdos och -mängd inför dessa stora årgångslopp. Men jag tror och hoppas att jag inte gick alltför långt över den innan det uppdagades i alla fall.
Hur som haver känns det som att vi fortfarande i allra högsta grad fortfarande är med i racet om en åtråvärd plats i finalen av Derbystoet 2014.
Jerker.
Katla har tränat och tävlat på ett tillfredsställande sätt hela våren och sommaren. Tills Hagmyren-starten för två veckor sedan. Då blev det dubbla galopper, hon sprang förvisso fort däremellan, men jag fick ändå känslan av att allt inte stod rätt till. Även om kusken inte tyckte att det fanns något att anmärka på.
Tiden var och är knapp inför derbykvalen kommande helg. Därför finns all anledning att vidta alla tänkbara åtgärder som kan gynna Katla inför den stundande uppgiften. En av åtgärderna var att jag, ett par dagar efter loppet, tog ut veterinären till gården, mest för att säkerställa att allt var ok på skadefronten, inte primärt för att hitta något avvikande. Efter böjprov visade det sig dock att hon hade rejält ont i båda framkotorna och behandlades därför lokalt med tuppkam.
Hon har knappt tränat alls efter senaste starten. Igår lördag var hon dock, som rubriken antyder, tillbaka på banan igen. Både bildligt och bokstavligt. Hon fick gå ett rundbanejobb i 40-tempo med en riktig snabb avslutning. Kändes ånyo riktigt fin. Lite ny balans och ett nytt bett gjorde säkert sitt till också. Härmed skingrades i alla fall ett par moln på derbyhimlen.
Varför blev det så här knasigt då? Tid för självrannsakan. Jag håller helt och hållet mig själv ansvarig. Det torra och varma vädret tror jag har gjort att träningsvägar och banor varit alltför hårda och erbjudit alltför dålig både stötdämpning och fäste. Och jag har tränat på med huvudet under armen och helt enkelt överforcerat min häst. Gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att ligga på rätt sida om den knivskarpa gränsen avseende träningsdos och -mängd inför dessa stora årgångslopp. Men jag tror och hoppas att jag inte gick alltför långt över den innan det uppdagades i alla fall.
Hur som haver känns det som att vi fortfarande i allra högsta grad fortfarande är med i racet om en åtråvärd plats i finalen av Derbystoet 2014.
Jerker.
torsdag 10 juli 2014
Tidig tävlingsdebut bra för dig, hästen och sporten
Kallblodssporten i Sverige mår för närvarande relativt bra. Bra sport med sportsliga framgångar vilka ger medial uppmärksamhet, fina pengar att köra om, efterfrågan på unghästar och hyfsade betäckningssiffror, i alla fall tills ifjol (årets siffror vet vi känner vi inte till ännu). Förtydligande av det senaste; Siffrorna går förvisso ner några procentandelar, men alls icke lika mycket som hos de flesta andra hästraser.
Det finns dock ett problem som vi inom sporten bör göra gemensam sak i att försöka eliminera, eller åtminstone förminska. Som nämndes, det föds något färre hästar för varje år som går och det är ett problem, framför allt på några års sikt. Ett större problem på kort sikt är den låga nyttjandegraden / startfrekvensen av de befintliga hästarna, framför allt de unga. Och här finns en stor outnyttjad potential. Andelen inkvalade treåringar är klart godkänd varje givet år numera. Men startprocenten är åt pipan för låg.
Skulle den öka, dvs att det skulle bli fler hästar i treårsloppen, blir den naturliga följden fler hästar i fyraårsloppen och på sikt fler som tävlar som äldre. Fördelarna spiller sedan över på publikplatserna och spelarna, ju fler som tävlar, ju högre omsättning, ju högre prispengar till aktiva, ju fler lopp osv. Häri ligger ett av svaren på hur kallblodssporten skulle kunna utvecklas. Frågan är hur vi når dit, alltså hur höjer vi startprocenten på unghästarna? Och varför låter så många bli att tävla med sina inkvalade unghästar?
Vanliga åsikter som i alla fall jag har hört tusen gånger på stallbacken, är att man ska ta det lugnt med unghästar, låta de växa, inte stressa, inte starta för tidigt osv. Detta ofta med argumentet att man vill ha kvar hästen länge och att "de ska kunna tjäna pengar som äldre också". Allt går som bekant att bevisa med statistik, vilket inte minst visats tidigare i denna blogg. Jag har roat mig med att kolla upp de femtio vinstrikaste äldre kallbloden i Sverige hittills i år och tittat på hur många av dessa som debuterade som treåringar.
Fyrtiofem av dem gjorde just det.
Av de som hittills tjänat mer än 100.000 i år finner man en (1) som inte startade som treåring.
Av de tjugo vinstrikaste startade samtliga som treåringar.
Nuff said.
Att starta ett kallblod vid tre års ålder verkar alltså vara en fördel om man vill ha en framgångsrik häst även när den blir äldre. Vilket härmed torde vara bevisat.
Intressant kuriosa: Det verkar vara av större vikt rent statistiskt att starta hingstar / vallacker tidigt för en framgångsrik karriär som äldre, än vad det är för stona. Varför det är så vet jag förstås inte, men jag anar att det finns nån gammal föreställning om att de inte duger mot pojkarna i unga år. Men detta håller tack och lov på att ändras i takt med att man infört tjugo meters gottgörelse för ston i många av unghästloppen. För övrigt en oerhört viktig och effektfull åtgärd som kommer att gynna det framtida avelsmaterialet. Men det är en annan diskussion.
Jerker.
Det finns dock ett problem som vi inom sporten bör göra gemensam sak i att försöka eliminera, eller åtminstone förminska. Som nämndes, det föds något färre hästar för varje år som går och det är ett problem, framför allt på några års sikt. Ett större problem på kort sikt är den låga nyttjandegraden / startfrekvensen av de befintliga hästarna, framför allt de unga. Och här finns en stor outnyttjad potential. Andelen inkvalade treåringar är klart godkänd varje givet år numera. Men startprocenten är åt pipan för låg.
Skulle den öka, dvs att det skulle bli fler hästar i treårsloppen, blir den naturliga följden fler hästar i fyraårsloppen och på sikt fler som tävlar som äldre. Fördelarna spiller sedan över på publikplatserna och spelarna, ju fler som tävlar, ju högre omsättning, ju högre prispengar till aktiva, ju fler lopp osv. Häri ligger ett av svaren på hur kallblodssporten skulle kunna utvecklas. Frågan är hur vi når dit, alltså hur höjer vi startprocenten på unghästarna? Och varför låter så många bli att tävla med sina inkvalade unghästar?
Vanliga åsikter som i alla fall jag har hört tusen gånger på stallbacken, är att man ska ta det lugnt med unghästar, låta de växa, inte stressa, inte starta för tidigt osv. Detta ofta med argumentet att man vill ha kvar hästen länge och att "de ska kunna tjäna pengar som äldre också". Allt går som bekant att bevisa med statistik, vilket inte minst visats tidigare i denna blogg. Jag har roat mig med att kolla upp de femtio vinstrikaste äldre kallbloden i Sverige hittills i år och tittat på hur många av dessa som debuterade som treåringar.
Fyrtiofem av dem gjorde just det.
Av de som hittills tjänat mer än 100.000 i år finner man en (1) som inte startade som treåring.
Av de tjugo vinstrikaste startade samtliga som treåringar.
Nuff said.
Att starta ett kallblod vid tre års ålder verkar alltså vara en fördel om man vill ha en framgångsrik häst även när den blir äldre. Vilket härmed torde vara bevisat.
Intressant kuriosa: Det verkar vara av större vikt rent statistiskt att starta hingstar / vallacker tidigt för en framgångsrik karriär som äldre, än vad det är för stona. Varför det är så vet jag förstås inte, men jag anar att det finns nån gammal föreställning om att de inte duger mot pojkarna i unga år. Men detta håller tack och lov på att ändras i takt med att man infört tjugo meters gottgörelse för ston i många av unghästloppen. För övrigt en oerhört viktig och effektfull åtgärd som kommer att gynna det framtida avelsmaterialet. Men det är en annan diskussion.
Jerker.
söndag 6 juli 2014
Pengarna klara för Klara Pengar
Jag hade idag den stora glädjen att få kvala in en fin tvååring på Skelleftetravet. En Tangen Scott-märr som lystrar till namnet Klara Pengar R.F. Hästen är uppfödd, ägd och tränad av Frida Andersson aka en av Sleipners avelsrådgivare. Klara uppträdde på ett jättefint sätt och sprang bara fortare och fortare ju närmare mållinjen vi kom. Sista varvet avslutades på 1.42.
Härligt för Frida och alla andra hårt kämpande uppfödare, som har hästar som klarar av kvalgränsen,. i vårt avlånga land, att efter väl förrättat värv kunna kvittera ut en välförtjänt kvalbonus på, för närvarande, 5000 kr till ägaren och 10000 till uppfödaren, vilket i detta fall alltså är en och samma person.
Vikten av kvalbonusens införande för några år sedan kan inte nog betonas. När den kom, fördubblades antalet inkvalade unghästar på ett år och sedan dess har numerären i stort sett legat kvar på samma nivå.
Så långt allt frid och fröjd. Vad som däremot inte är lika lysande är att antalet startande treåringar, vilka klarat godkänt kval, inte ligger på samma höga nivå. Av någon anledning. Här finns en ounyttjad potetial för kallblodssporten. Detta kommer jag att vidröra i ett inlägg inom de närmaste dagarna.
För kännedom: Klara Pengar kommer att finnas till försäljning på auktionen på Dannero i början av augusti. Det pratas ofta om att det är svårt att hitta bra tvååringar till salu. Antingen är de inte tillräckligt bra eller också är de inte till salu brukar det heta. Jag vet inte om jag håller med i det påståendet i alla lägen. Här finns i alla fall en som visat att hon både kan springa och är till salu.
Jerker.
Härligt för Frida och alla andra hårt kämpande uppfödare, som har hästar som klarar av kvalgränsen,. i vårt avlånga land, att efter väl förrättat värv kunna kvittera ut en välförtjänt kvalbonus på, för närvarande, 5000 kr till ägaren och 10000 till uppfödaren, vilket i detta fall alltså är en och samma person.
Vikten av kvalbonusens införande för några år sedan kan inte nog betonas. När den kom, fördubblades antalet inkvalade unghästar på ett år och sedan dess har numerären i stort sett legat kvar på samma nivå.
Så långt allt frid och fröjd. Vad som däremot inte är lika lysande är att antalet startande treåringar, vilka klarat godkänt kval, inte ligger på samma höga nivå. Av någon anledning. Här finns en ounyttjad potetial för kallblodssporten. Detta kommer jag att vidröra i ett inlägg inom de närmaste dagarna.
För kännedom: Klara Pengar kommer att finnas till försäljning på auktionen på Dannero i början av augusti. Det pratas ofta om att det är svårt att hitta bra tvååringar till salu. Antingen är de inte tillräckligt bra eller också är de inte till salu brukar det heta. Jag vet inte om jag håller med i det påståendet i alla lägen. Här finns i alla fall en som visat att hon både kan springa och är till salu.
Jerker.
lördag 5 juli 2014
Ooops, she did it again
Ängskalla. Vann i Boden. På nytt banrekord. 1.24,8. Följde med i ryggar och kastade loss 600 kvar. Efter en 22-avslutning sista halvvarvet så skrevs segermarginalen till två längder till en tappert kämpande Adrigo och sedan var det låångt till de övriga.
En fantastisk prestation av vår underbara märr såklart. Men vad som gör hennes prestation än mer anmärkningsvärd är ju det faktum att hon så sent som fyra dagar tidigare mäktade med en fjärdeplats i SM och drygt hundra mil i hästfinkan. John (numera ständig kusk) frågar sig om det finns någon hårdare märr fysiskt och mentalt. Efter starten igår kväll är jag benägen att hålla med.
Som vanligt, när det går bra, vet jag inte varför, inte denna gången heller. Kalla tränas knappt alls för dagen, äter och mår bra mellan starterna, går i hagen med sin kompisar mest hela tiden och allt bara flyter på.
Nu blir det några veckors paus från tävlandet och vi får passa på att lägga in en period med lite hårdare backträning. En start blir det i slutet av månaden och sedan blir det, om Gud vill och byxorna håller, en hel del tävlande i augusti.
Odile startade i samma lopp som Kalla igår. Hon blev typ sist men jag tycker ändå att hon gjorde en klart godkänd insats. Hon gick underkant 1.27 den snabbaste tusingen i loppet, fick såklart mjölksyra och tröttnade helt förståeligt. Men hon travade i alla fall mycket bättre än kanske någonsin tidigare. Får vi träna på med henne en månad till, så tror jag att kommer att duga bra i sin egen klass och framför allt i stoloppen senare under sommaren och hösten.
Men nu njuter vi alla Kallas insats över helgen och låter djuren få äta gröngräs hela helgen.
Och som John sa efter loppet: "Nu startar vi inte Kalla nå' mer den här veckan."
En kul i sammanhanget detalj är att Ängskalla nu innehar ett banrekord på Solänget, Skelleftetravet och Bodentravet. Ja, jag vet, det är skryt, men det struntar jag i.
Jerker.
En fantastisk prestation av vår underbara märr såklart. Men vad som gör hennes prestation än mer anmärkningsvärd är ju det faktum att hon så sent som fyra dagar tidigare mäktade med en fjärdeplats i SM och drygt hundra mil i hästfinkan. John (numera ständig kusk) frågar sig om det finns någon hårdare märr fysiskt och mentalt. Efter starten igår kväll är jag benägen att hålla med.
Som vanligt, när det går bra, vet jag inte varför, inte denna gången heller. Kalla tränas knappt alls för dagen, äter och mår bra mellan starterna, går i hagen med sin kompisar mest hela tiden och allt bara flyter på.
Nu blir det några veckors paus från tävlandet och vi får passa på att lägga in en period med lite hårdare backträning. En start blir det i slutet av månaden och sedan blir det, om Gud vill och byxorna håller, en hel del tävlande i augusti.
Odile startade i samma lopp som Kalla igår. Hon blev typ sist men jag tycker ändå att hon gjorde en klart godkänd insats. Hon gick underkant 1.27 den snabbaste tusingen i loppet, fick såklart mjölksyra och tröttnade helt förståeligt. Men hon travade i alla fall mycket bättre än kanske någonsin tidigare. Får vi träna på med henne en månad till, så tror jag att kommer att duga bra i sin egen klass och framför allt i stoloppen senare under sommaren och hösten.
Men nu njuter vi alla Kallas insats över helgen och låter djuren få äta gröngräs hela helgen.
Och som John sa efter loppet: "Nu startar vi inte Kalla nå' mer den här veckan."
En kul i sammanhanget detalj är att Ängskalla nu innehar ett banrekord på Solänget, Skelleftetravet och Bodentravet. Ja, jag vet, det är skryt, men det struntar jag i.
Jerker.
fredag 4 juli 2014
Odile och Ängskalla Boden 4/7
Hade tänkt skriva ett längre inlägg inför denna start men hinner inte. Strax dags att lasta och bege sig norrut.
Odile är uppanmäld och startar i samma lopp som sin kompis. Står ensam på start vilket bör gynna henne. Ove får väl pallra sig iväg så gott det går och sen får vi väl se hur långt det räcker. Förhoppningsvis kan det bli sista pengen.
Kalla är vad hon är. Oförändrat bra alltså. Man ska dock komma ihåg att hon nu harsprungit på sig så pass mycket pengar att hon fr o m nu står 20 meter sämre till än hon gjort tidigare i karriären gentemot sina med- / mottävlare. Hon bör väl ändå kunna vara sämst tre-fyra under vilket fall som helst, om hon funkar som hon ska.
Spänn banden! Jerker.
Odile är uppanmäld och startar i samma lopp som sin kompis. Står ensam på start vilket bör gynna henne. Ove får väl pallra sig iväg så gott det går och sen får vi väl se hur långt det räcker. Förhoppningsvis kan det bli sista pengen.
Kalla är vad hon är. Oförändrat bra alltså. Man ska dock komma ihåg att hon nu harsprungit på sig så pass mycket pengar att hon fr o m nu står 20 meter sämre till än hon gjort tidigare i karriären gentemot sina med- / mottävlare. Hon bör väl ändå kunna vara sämst tre-fyra under vilket fall som helst, om hon funkar som hon ska.
Spänn banden! Jerker.
torsdag 3 juli 2014
Många mil blir'e
 |
| Bilden tagen när solen gick upp 03.45 i Skellefteå Södra (Umeå för den oinvigde), under hemfärden från Hagmyren i måndags |
Asfalt är en stor del av vardagen för oss hjältar som håller på med den underbara sporten trav. Jag drar i princip alltid mina hästar själv med min Mondeo och finka. Under fjolåret blev det en bra bit över tusen mil av hästtransportdragande.
Senast i måndags blev det drygt hundra mil tur och retur till Hudik. Nu är det tack och lov sällan det rör sig om sådana avstånd för min del. Imorgon fredag är det trav på hemmaplan, resan till grannbanan i norr kommer att sluta på trettiosex mil att lägga till på bilens meritlista. Ett stenkast i sammanhanget för oss i den norra delen av travsverige.
Asfalt må vara grå och tråkig, dock är den alldeles underbar jämfört med det vintriga alternativ som erbjuds under minst halva året. Därtill ska läggas ljuset som vi chaufförer erbjuds den här årstiden. Eftersom man allt som oftast kör åtminstone den ena vägen, oftast hemåt, på natten, så uppskattas de ljusa sommarnätterna extra mycket. På vintern däremot när resorna hemifrån påbörjas vid tvåtiden på eftermiddagen kan det vara mörkt redan vid avresan till tävlingarna och inte blir det ljusare på hemfärden. Lägg snöstorm och tjugotre minusgrader till det så inser var och en att resorna ibland bokstavligen kan vara ett rent mörker. Om man inte har haft en stor framgång på tävlingen vill säga, då ser man ändå ljust på tillvaron.
Sådär pendlar det för oss travidioter, upp och ner, fram och tillbaka, mörkt och ljust, hela tiden, som en aldrig sinande mental pendelrörelse.
Och tjusningen med dessa kontraster är en av orsakerna som gör travlivet värt att leva. I alla fall för mig.
Jerker.
onsdag 2 juli 2014
Sto-SM Ängskalla
Ängskalla blev fyra i svenska mästerskapet för ston. Stort att få vara med i dessa sammanhang. Extra stort att verkligen få vara med. Ända in på linjen.
Efter att ha laddat så länge för loppet så började jag i ärlighetens namn se en massa spöken sista veckorna innan loppet. Tänk så många saker som hade kunnat gå snett. Hovböld, förkylning, kolik, feber, halsinfektion, allehanda skador osv. Vad som helst hade kunnat inträffa under resans gång. Och ändå hände inget av det. Ofattbart att så mycket skulle kunna gå snett men inte gjorde det. Lite som livet självt, i de flesta fall i alla fall.
Väl på plats bakom bilens vingar kl 20:58 under måndagkvällen uppstod ett nytt kluster av tänkbara skräckscenarior i min hjärna. Startgalopp, påkörning, ihopkrokning, spårvingel, dåliga ryggar, punktering osv. Inget av det hände heller. Utan vi fick verkligen vara med. Ända in på linjen.
Och just detta, att vi fick chansen att tävla hela vägen och verkligen delta i loppet fullt ut, efter all planering och allt förberedande arbete, ger en skön eftersmak till loppet såhär med ett par dagars perspektiv på det hela.
John körde ett perfekt lopp, Ängskalla fick chansen och det slutade med en mersmakande fjärdeplats. Bland de allra bästa stona som landet kan frambringa just nu. Det var sannerligen inga dåliga märrar hon fick stryk av och heller inga dåliga hon besegrade. Oerhört stort i min lilla amatörtränartillvaro.
Katla Kiros lopp har jag redan glömt. Vi testade ny balans och det funkade inte alls. Tre veckor kvar till derbykval, så vi har fortfarande lite tid på oss att laborera med ting och tang.
Tjingeling.
Jerker.
Efter att ha laddat så länge för loppet så började jag i ärlighetens namn se en massa spöken sista veckorna innan loppet. Tänk så många saker som hade kunnat gå snett. Hovböld, förkylning, kolik, feber, halsinfektion, allehanda skador osv. Vad som helst hade kunnat inträffa under resans gång. Och ändå hände inget av det. Ofattbart att så mycket skulle kunna gå snett men inte gjorde det. Lite som livet självt, i de flesta fall i alla fall.
Väl på plats bakom bilens vingar kl 20:58 under måndagkvällen uppstod ett nytt kluster av tänkbara skräckscenarior i min hjärna. Startgalopp, påkörning, ihopkrokning, spårvingel, dåliga ryggar, punktering osv. Inget av det hände heller. Utan vi fick verkligen vara med. Ända in på linjen.
Och just detta, att vi fick chansen att tävla hela vägen och verkligen delta i loppet fullt ut, efter all planering och allt förberedande arbete, ger en skön eftersmak till loppet såhär med ett par dagars perspektiv på det hela.
John körde ett perfekt lopp, Ängskalla fick chansen och det slutade med en mersmakande fjärdeplats. Bland de allra bästa stona som landet kan frambringa just nu. Det var sannerligen inga dåliga märrar hon fick stryk av och heller inga dåliga hon besegrade. Oerhört stort i min lilla amatörtränartillvaro.
Katla Kiros lopp har jag redan glömt. Vi testade ny balans och det funkade inte alls. Tre veckor kvar till derbykval, så vi har fortfarande lite tid på oss att laborera med ting och tang.
Tjingeling.
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)