Alla goda ting sägs vara tre till antalet. När den nyss avslutade veckan stod inför sin början så hade jag tre förhoppningar på densamma. Alla. Slog. In.
Jag hoppades att Ravn Kiro skulle klara sitt kval på ett bra sätt, på en bra tid och utan att förta sig nämnvärt. Jag hoppades att Rappodina skulle ta en peng i Derbystoets final och dessutom på en bra tid. Jag hoppades att Holter Oda skulle ta sig till Kriteriestoets final.
Ravn Kiro. Han fick genomföra sitt kvallopp i sin ensamhet då han var den enda kvalande hästen av den ädlaste av raser. Detta gjorde gjorde han med den äran. Efter en rejäl tappstart av undertecknad lallarkusk så landade han så småningom på 1.41,7, vilket jag tror vi är snabbast på i Sverige 2019, hittills av alla tvååringar.
Rappodina. jag trodde på förhand att hon skulle kunna rekordsänka rejält och att det skulle räcka till en peng, kanske t o m till prispallen med maxklaff. Hon rekordsänkte mer än jag trodde var möjligt, så långt slog förhoppningen in, dock räckte hennes 1.27,7, väl understödd av stjärndrivern Ulf Ohlsson, "bara" till en sjätteplats, men hon sprang allt vad småbenen bar och kämpade ända in i kaklet, mer kan man inte begära, att det sedan fanns fem stycken (alla norsktränade) som var ännu bättre för dagen, ja det kunde varken jag eller Rappodina göra något åt. En lite kul kuriosa i sammanhanget var Stephen Bradbury-storyn som slutsegraren Glade Tider fick vara med om. Först, i försöket till Derbystoet inkom hon som femma (fyra finalbiljetter skulle delas ut), men "vinnaren" galopperade strax innan mål och blev därmed diskad, vilket i sin tur gav Glade Tider den fjärde och sista finalplatsen i heatet. Sedan,när det vara dags för final så galopperade hon själv i starten och hennes chanser till slutsegern var därmed i princip borta. Då gick en häst i loppet plötsligt omkull och det blåstes till omstart och Glade Tider fick en andra chans, vilket i sin tur ledde till en evig plats i historieböckerna. Små marginaler!
Holter Oda. Vi har haft en lite trasslig sommar med henne. Lite små problem här och där med både ditt och datt. Jag önskade en finalplats och fjorton dagars frist att att ytterligare förbättra henne. Min önskan slog in och jag ska göra allt som står i min makt att ha henne i bästa möjliga skick till finalen om två veckor. Och så här med nämnda distans till nästa drabbning så känns det trots allt ganska bra.
Hästarna i stallet springer generellt på ganska för dagen. Inte minst beroende på det arbete som vi lägger ner på var och en, det dåliga samvetet därvidlag gör sig alls inte påmint! Därtill har vi den senaste tiden haft god hjälp av dels Jennys foderstatsberäkningar och dels Helenas djupvågsbehandlingar. Dessutom har jag gjort några lika vågade som radikala balansförändringar på våra båda årgångstoppar, vilka ytterligare främjat deras resultat.
Avslutningsvis, Holter Odas finalplats är att betrakta som ett jubileum för vår verksamhet. Ety, det rör sig om den tionde finalplatsen i klassiska årgångslopp under 2010-talet. Att vi har lyckats med det, med vårt lilla stall, med våra knappa träningsresurser och med våra relativt små resurser rent generellt, det är jag stolt över.
Ängskalla x 1
Odile Kiro x 2
Katla Kiro x 2
Marre R.F. x 1
Rappodina x 3
Holter Oda x 1
More to come!
/ Jerker.
måndag 29 juli 2019
måndag 15 juli 2019
Vi är i final
Ajjj!!! Sorry, jag vara bara tvungen att nypa mig i armen för att kolla om det verkligen är sant. Och se, det är det! Vi har lyckats ta oss hela vägen till den största årgångsfinalen som ett fyraårigt sto kan nå på svensk mark; Derbystoet. När startbilen släpper fältet på onsdag nästa vecka så finns vi med bakom densamma och som grädde på moset från drömspåret #2!
Igår söndag blev drömmen verklighet. Vägen till detta det största och mest anrika av lopp för ovan nämnda kategori har varit lika lång som krokig och mödosam. Vi har gjort en del felval på vägen, men tack och lov också en hel del som gått åt rätt håll, framför allt på slutet avseende träning, matchning, balansering, foder, friskvård osv. Men jag lämnar det därhän för nu och fokuserar istället på två saker. Känslorna under dagen och tacksamheten att vi får vara med i dessa sammanhang.
Känslorna. Tävlingsdagen började med att jag värmde upp Rappodina på banan, hon kändes inte helt ok men good enough för att vara hon. Små korrigeringar avseende utrustningen och sedan ut till loppet. Tvivlet, gjordes rätt korrigeringar? Förutsättningarna innan loppet: topp fyra gällde för en finalplats, med klaff så borde vi kunna vara trea-fyra. Starten går, allt går som planerat runt första svängen, hon tappar men inte mer än att hon är kvar loppet. Efter ett varv sitter hon bra till, ett par av de värsta konkurrenterna gör bort sig. Hoppet, kan detta gå? Sista bortre långsidan, Rappodina styrs på, hon tar sig framåt mot täten. Hoppet stiger, det kan gå! In på upploppet, det ser mycket bra ut, det kommer nog att gå! Femtio meter före mål, vi ligger tvåa när den i ledningen plötsligt galopperar, det går! Och vi f--king vinner det första försöket till Derbystoet 2019! Bland det allra största som vi varit med om hittills i vårt travliv. En helt fantastisk känsla som det inte är värt att ens försöka beskriva. Det får bli klyschan: Det måste upplevas!
Tacksamhet. 1. Tack till Mathias och Mirja som gett oss förtroendet, tiden och tålamodet att jobba med och sedermera leasa Rappodina. Det finns fortfarande mycket att slipa på men det går helt klart åt rätt håll. 2. Tack till kusken Ulf Ohlsson för en hundraprocentig styrning. 3. Tack till Rappodina för viljan att alltid göra sitt yttersta. Vi har hästar i stallet med bättre teknik, vi har de med större hjärta och lungor och vi har de med bättre fysiska förutsättningar, men vi har näppeligen någon med större fighterhjärta. Hon har det inte lätt med sin lilla lekamen och sitt emellanåt trassliga rörelsemönster, men hon vill springa och denna den viktigaste av egenskaper, har denna gång fört oss hela vägen till finalen av Derbystoet 2019! Tack Rappodina.
Se hela loppet här. (Klicka på play-ikonen vid "Rappodinas" namn i resultatlistan.)
Jerker.
Igår söndag blev drömmen verklighet. Vägen till detta det största och mest anrika av lopp för ovan nämnda kategori har varit lika lång som krokig och mödosam. Vi har gjort en del felval på vägen, men tack och lov också en hel del som gått åt rätt håll, framför allt på slutet avseende träning, matchning, balansering, foder, friskvård osv. Men jag lämnar det därhän för nu och fokuserar istället på två saker. Känslorna under dagen och tacksamheten att vi får vara med i dessa sammanhang.
Känslorna. Tävlingsdagen började med att jag värmde upp Rappodina på banan, hon kändes inte helt ok men good enough för att vara hon. Små korrigeringar avseende utrustningen och sedan ut till loppet. Tvivlet, gjordes rätt korrigeringar? Förutsättningarna innan loppet: topp fyra gällde för en finalplats, med klaff så borde vi kunna vara trea-fyra. Starten går, allt går som planerat runt första svängen, hon tappar men inte mer än att hon är kvar loppet. Efter ett varv sitter hon bra till, ett par av de värsta konkurrenterna gör bort sig. Hoppet, kan detta gå? Sista bortre långsidan, Rappodina styrs på, hon tar sig framåt mot täten. Hoppet stiger, det kan gå! In på upploppet, det ser mycket bra ut, det kommer nog att gå! Femtio meter före mål, vi ligger tvåa när den i ledningen plötsligt galopperar, det går! Och vi f--king vinner det första försöket till Derbystoet 2019! Bland det allra största som vi varit med om hittills i vårt travliv. En helt fantastisk känsla som det inte är värt att ens försöka beskriva. Det får bli klyschan: Det måste upplevas!
Tacksamhet. 1. Tack till Mathias och Mirja som gett oss förtroendet, tiden och tålamodet att jobba med och sedermera leasa Rappodina. Det finns fortfarande mycket att slipa på men det går helt klart åt rätt håll. 2. Tack till kusken Ulf Ohlsson för en hundraprocentig styrning. 3. Tack till Rappodina för viljan att alltid göra sitt yttersta. Vi har hästar i stallet med bättre teknik, vi har de med större hjärta och lungor och vi har de med bättre fysiska förutsättningar, men vi har näppeligen någon med större fighterhjärta. Hon har det inte lätt med sin lilla lekamen och sitt emellanåt trassliga rörelsemönster, men hon vill springa och denna den viktigaste av egenskaper, har denna gång fört oss hela vägen till finalen av Derbystoet 2019! Tack Rappodina.
Se hela loppet här. (Klicka på play-ikonen vid "Rappodinas" namn i resultatlistan.)
Jerker.
onsdag 10 juli 2019
Det vackraste
Det vackraste jag vet är att se dig när du sover, skaldade Cecilia Vennersten. Jag vet inte om det är det allra vackraste för mig, men en av de allra vackraste sakerna jag vet är ideellt arbete. Jag har under mitt liv, framför allt under min barn- och ungdom fått åtnjuta andra människors ideella arbete för min skull, för att jag skulle få och fick en bra barndom, en trygg uppväxt och en sund inställning till andra människors betydelse i min närhet. I mitt specifika fall så handlade det för det mesta om idrott, förvisso också om alla de osynliga hjältar som klippte badstrandens gräsytor på sommaren, drog upp skidspåren vintertid, snitslade cykelbanor i höstrusket osv. Men om jag håller mig till idrottandet så kan jag aldrig i världen tacka alla de som ställt upp och skjutsat till fotbollsmatcher, krattat och kritat linjer på fotbollsplaner, arrangerat pingisturneringar, spolat hockeyplaner, tvättat matchtröjor, raggat ihop lag, ställt upp som tränare osv osv i all oändlighet. Det här är vackert på riktigt och något som är så otroligt viktigt för att vårt föreningssverige ska rulla, växa och förkovras.
Inom travsporten finns också ett stort behov av ideellt arbete. Alla bidrar förhoppningsvis efter bästa förmåga. Under tisdagen fick våran lokala sleipneravdelning möjligheten att dra sitt ideella strå till stacken genom att närvara vid Skellefteåtravets ponnytravläger. Vi körde tandemkörning med några fina kallblod, ordnade en förenklad version av tappskokurs och grillade och bjöd på hamburgare till middag.
Nu blev jag aldrig den där fotbollstränaren eller materialförvaltaren som många varit för mig, men det känns ändå väldigt bra att kunna bidra till att kanske ha sått något frö till att någon ungdom, någon gång i framtiden kan se tillbaka på just det här lägret och tänka tanken att det kanske var just där och då som det som det sa klick, att det var där och då som hen bestämde sig att hästar och trav, det var verkligen värt att lägga tid och möda på. Så, tack för att vi i Sleipner fick vara med!
Jerker.
Inom travsporten finns också ett stort behov av ideellt arbete. Alla bidrar förhoppningsvis efter bästa förmåga. Under tisdagen fick våran lokala sleipneravdelning möjligheten att dra sitt ideella strå till stacken genom att närvara vid Skellefteåtravets ponnytravläger. Vi körde tandemkörning med några fina kallblod, ordnade en förenklad version av tappskokurs och grillade och bjöd på hamburgare till middag.
Nu blev jag aldrig den där fotbollstränaren eller materialförvaltaren som många varit för mig, men det känns ändå väldigt bra att kunna bidra till att kanske ha sått något frö till att någon ungdom, någon gång i framtiden kan se tillbaka på just det här lägret och tänka tanken att det kanske var just där och då som det som det sa klick, att det var där och då som hen bestämde sig att hästar och trav, det var verkligen värt att lägga tid och möda på. Så, tack för att vi i Sleipner fick vara med!
Jerker.
torsdag 4 juli 2019
En era är över
Rubriken låter lite högtravande, men i vår (min och Ranjas) värld är det med den känslan som vi konstaterar att det verkar som att den feta damen nu har sjungit sin sista vers. Katla Kiro är konstaterad dräktig (med Ängsborken) och därmed har vi tagit beslutet att hon har gjort sin sista start, förutsatt att den guldklimp som växer i hennes livmoder fortsätter att göra just det.
Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.
Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.
Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.
Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.
Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.
Tack för allt Katla Kiro!
/ Jerker
Eran som åsyftas härleder till de enda hästarna, tillika de tre ston, som jag och Ranja en gång hade på träningslistan. Ängskalla, Odile Kiro och Katla Kiro. Tre ganska oansenliga märrar med ganska, i sammanhanget, ganska oansenliga stammar, men som presterade desto mindre oansenligt på travbanorna. Tillsammans sprang de in nästan tre miljoner och påverkade med det hela våra liv i en riktning som annars kanske inte hade varit fallet.
Katla var "det finaste föl vi någonsin fått" och jag håller henne som det än idag. Hon var fantastisk och speciell från dag ett. Hon kunde redan från början springa riktigt fort en liten bit. Som tvååring sprang hon korta bitar under 1.30, "tack och lov" hade hon vissa problem med aktionen och det tror jag blev räddningen för hennes karriär nu när jag kan summera densamma. Hon blev förvisso tvåa i Kriteriestoet, men på en ganska billig tid, en hög 31:a. Hon sprang egentligen inte riktigt fort förrän hon bärgade fjärdeplatsen i Derbystoet som fyraåring på den då näst snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt sto 1.27,4, endast straffad av Bodbäckssiv som vann just det loppet.
Katla var dålig från start hela livet, det tog nästan alltid ett varv innan hon hittade rätt i växellådan och fick upp farten, men därefter gick det desto fortare, nästan uteslutande ute i spåren, hon är inte bortskämd med att ha sett innersargen i närbild... Det där slutvarvet har gett oss många oförglömliga minnen. Förutom nämnda placeringar i de största årgångsloppen så har vi varit fyra i sto-SM, varit tvåa, tre och fyra på V75, satt två svenska rekord, tävlat på världens största travbana Vincennes i Paris och mycket mycket mer. Inte minst har vi via henne fått åka runt och träffa en massa människor som är själva essensen i travsporten. Vi har fått hoppas och drömma och ibland t o m fått drömmar uppfyllda.
Katla hade det som sagt inte alltid lätt med sin teknik, men jag tror att det var det som till slut gjorde att hon mognade sakta men icke desto mindre säkert. Inte minst gjorde det att hennes lekamen och hennes mentala styrka fick utvecklas i takt med varandra. Hon var och är som gjord av granit och inte behandlad av veterinär sedan tidigt på fyraårssäsongen. Därefter sprang hon in nästan en miljon.
Nu summerar vi hennes gärning som tävlingshäst med ett rekord på 1.23,2ak och nästan 1,2 miljoner på kontot. Hon är det till trots relativt ung (nio år) och har nu en förhoppningsvis lika lång som framgångsrik karriär framför sig i avelsboxen.
Tack för allt Katla Kiro!
/ Jerker
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)