söndag 31 december 2017

Time to say goodbye


Dags att ta farväl av ett fantastiskt år. 2013. Året som aldrig kommer att överträffas. Och som vi är oändligt tacksamma över att ha fått uppleva.

Information för den utomstående; På travport.se finner man en sammanställning av de fem senaste årens resultat för tränare, kuskar, hästar uppfödare osv. Gå gärna in och titta! När ett nytt år föds så läggs det året alltså in på sidan och det som ligger längst bort faller sålunda ifrån. I mitt specifika fall så blir det alltså 2013 som förpassas till minnenas arkiv och kan fr o m imorgon ergo inte ses, varken av allmänheten eller av mig själv.

Vad är det då som är så speciellt med just det året? Jo, först och främst det uppenbara, många segrar, höger seger- och platsprocent och inte minst mycket pengar per gjord start. Men därtill finns också specifika händelser som kom att spela roll för resten av hela min familjs häst- och travliv. Bakom siffrorna döljer sig förvisso många fantastiska minnen men framför allt det faktum att vi på allvar vågade börja tro på att vi, i alla fall till viss del, skulle kunna försörja oss på våra kallblodstravare på ett eller annat sätt.

Året 2013 hade vi tre hästar i stallet. Ängskalla 6 år, Odile Kiro 4 år och Katla Kiro 3 år. När året var till ända skulle det visa sig att Katla var den som hade tjänat minst pengar av de tre. Hon sprang in 228.000 kr. Att den sämsta hästen i stallet springer in sådana summor kommer aldrig mer att hända, åtminstone inte så länge jag har mer än en häst på min träningslista. Punkt.

Sent på hösten vann Ängskalla finalen av Norrlands Stoserie på Umåker. Den största grejen och den månad som för alltid kommer att vara oslagbar är dock augustimånaden detta speciella år. Under den månaden lyckades vi nämligen med bedriften att vara på pallen i både Derbystoet och Kriteriestoet via Odiles tredjeplats och Katlas andraplats. Båda hästarna ägda, tränade och uppfödda av oss själva och dessutom som lök på laxen sprungna ur samma fölsto. Det kommer heller aldrig att hända igen.

Vad som däremot kommer att hända igen, är att vi kommer att sätta upp nya mål, med nya hästar och nå nya framgångar. Med start redan 2018.

Men först, än en gång, och för sista gången, tack 2013 för allt!

Jerker.

måndag 25 december 2017

Gott Slut

   Vi befinner oss mitt i juletiden och blott en knapp vecka återstår av nådens år 2017. Ett år som på många sätt har varit speciellt för mig och min familj. För precis ett år sedan var jag amatör och hade fyra hästar på listan, nu är jag proffs och har ökat på min träningslista med 100%. Javisst, bara fyra hästar till, men det är ju exakt 100% det. Och allt går som bekant att bevisa med statistik. Förutom dessa numerära och licenstekniska förändringar så har också en hel del annat hänt under året som jag näppeligen kunde tro när nyårsklockorna klämtade för sisådär femtioen veckor sedan.

   Ett nytt äventyr till Frankrike, min första kuskseger sedan Gorbatjov var president, en fjärdeplats i Sto-SM, en bronspeng i Kriteriestoet, bara för att nämna några oförglömliga stunder.

   Det var också dags att ta farväl av Ängskalla som tävlingshäst. Hennes tävlingskarriär kom att förändra livet i det lilla för hela familjen. Genom henne och hennes resultat på banan så växte vårt självförtroende och vi vågade spänna nya bågar, vilkas strängar visade sig hålla även de ibland, vilket ledde till att nya bågar plockades fram osv. Vilket ledit fram till där jag står idag, med ett helt okej debutår som A-tränare bakom mig, med fyra egna och fyra externa hästar på min träningslista och framför allt med en stark tilltro inför den nära förestående framtiden. Så tack Kalla för det! Märren med den underbara tekniken är nu dräktig och i mitten av maj förväntas hon nedkomma med ett föl efter Bork Odin.

   Vi har inte många hästar i stallet men kvalitén är i mina ögon mycket hög. Bl a finns det två blivande treåringar som jag förväntar mig mycket av. Det sa jag om Marre R.F. för ett år sedan och där fick jag rätt. Hoppas jag lyckats tyda spåkulans information lika bra denna gång. De blivande treåringarna Rappodina och Röyns Kristine har absolut förutsättningarna att bli minst lika bra, de har definitivt många fördelar gentemot Marre, återstår att se om de har lika bra psyke.

   Som grädde på moset så finns det fyra blivande tvååringar i stallet som också gör allt rätt såhär långt, mer om det framöver. Lägg därtill Katla och Marre så blir den åtta hästar korta listan komplett och voilà, där har du de hästar som för dagen tränas hos oss.

Vi hörs. Snart.

Jerker.

söndag 12 november 2017

Sviten höll

Som jag skrev i förra inlägget. Vi siktade på vissa större lopp när året var ungt, vi tog oss till alla tilltänkta och fick med oss en slant i samtliga fram till de två i fredags, vilka ännu inte var körda då inlägget skrevs.

Och sviten höll hela vägen in i kaklet och vi tog pengar i de två loppen också.

Katla hade en omöjlig uppgift med massor av tillägg. Hon gjorde det i alla fall bra, hann ikapp fältet 800 m från mål, styrde på ute i spåren, blev störd, fick ta ny sats osv. Mitt i sista sväng låg hon tia, men sin vana trogen så plockade hon placeringar upploppet ner och slutade till slut sjua på en fin tid. Godkänt, varken mer eller mindre.

Marre stred som vanligt som ett lejon. Kändes segerfarlig på bortre långsidan. Tyvärr så blev det galopp då kusken inte fick upp checken när farten skulle dras upp. Galoppen blev inte så lång men hon tappade placeringar. I samband med galopperande fick hon till slut upp checken ett par hål och avslutade mycket fint till en tredjeplats.

När fredagen grydde var jag nöjd om vi skulle få med oss 20.000 hem från tävlingarna, nu blev det istället nästan 30.000, så det det blev en mycket lyckad kväll.

Katla verkar lite hängig för dagen så hon får ta igen sig någon vecka. Långt till nästa start oavsett. Marre har tävlat färdigt för i år och kommer sannolikt inte ut på banan förrän i vår. Hon ska få en månad i hagen nu, därefter blir det en månad med pullerten och sedan börjar vi ta sats mot en ny, förhoppningsvis framgångsrik, säsong.

Jerker.

fredag 10 november 2017

Sista dansen - för i år

Den första tävlingssäsongen för Marre R.F. tar slut ikväll. Hon har med råge överträffat alla förväntningar vi hade på henne i våras. Vi trodde att hon skulle tjäna en del pengar, vi hoppades att hon skulle runda 100.000 kr och vi drömde om ännu mer. Drömmen slog in. Per idag, innan årets sista start, så ligger hon på tredje plats på listan över landets treåriga kallblodsston, avseende intjänade pengar med sina dryga 200.000 riksdaler.

Hur det går ikväll är mest av akademisk betydelse. Hon har som sagt redan gjort det vi hade förväntat oss och mer därtill detta år. Ändå har den riktiga smällkaramellen uteblivit, kanske kommer den ikväll. Helt omöjligt är det inte, om allt stämmer, Gud vill och byxorna håller så kan det gå. Men en förutsättning är, till att börja med, att åtminstone dessa nämnda parametrar slår in.

Katla Kiro startar också. Hon får nog svårt att vinna, men kan tjäna fina pengar ändå. Efter fyra starter med ny utrustning så har hon blivit mindre dålig från start och det lovar gått inför framtiden. Dock tycker jag att hon var lite sämre än vanligt i den senaste starten så ett litet frågetecken föreligger avseende formen.

Fredagkvällen på Umåker innehåller finalerna i Norrlands Elitserie för treåringar, fyraåringar och äldre ston. Var och en av finalerna erbjuder 100.000 kr till vinnaren. Vi har två starthästar i stallet och båda startar alltså. Marre i treårsloppet och Katla i stoloppet. Stort! Umåker har verkligen lyckats göra en stor kallblodskväll så här på senhösten. Totalt körs ikväll sex kallblodslopp på Umeovalen, varav hela fyra på V64-kupongen. Det håller på att finnas ett gäng sådana här tävlingar runt om i kallblodssverige. För oss som håller på med kallblod är detta något att drömma om och hänga upp hela årets matchning på. Att på olika sätt ta sig till dessa tävlingar medelst kval, startpoäng osv. Umåkers kväll är den sista stora händelsen för året. Vi siktade, när året började, på att ta oss till sto-SM, Kriteriestoet, Guldtäcket, Bergsåkers Sleipnerdag och finalerna ikväll. Vi lyckades med alla uppsatta mål och dessutom har vi tagit pengar i samtliga dessa lopp.

Hoppas sviten håller i sig!

Spänn banden!

Jerker.

torsdag 19 oktober 2017

Uppdatering unghästarna

Tiden går fort. What a klyscha. Men sant är det. Och vad mycket som kan hända på kort tid. För ett år sedan kunde jag bara drömma om att ha ett gäng välstammade och talangfulla unghästar i stallet. Nu behöver jag inte drömma längre. Jag kan närhelst jag vill gå ut i stallet på titta på dem.

Röyns Kristine. Hon har tränat mycket mängd i kuperad terräng under hela sensommaren och hösten. Inga banjobb bortsett från unghästvisningen för några veckor sedan. Härom dagen var jag dock in till banan och körde eftersom hon ska kvala på söndag och jag ville känna var hon står. Hon kändes dunderfin och sprang riktigt fort en bit, men framför allt gjorde hon det på ett väldigt bra sätt och återhämtade sig snabbt efteråt.

Rappodina. Kristines bästa kompis, fick också följa med. Hon har tränats enligt ovan nämnda sätt också. Hon anmäldes inte till kval eftersom jag inte tyckte hon var färdig, framför allt mentalt, men också att det fanns lite att slipa på med balansen. Det skulle dock visa sig att jag var fel ute med henne. Hon sprang 1600 meter på 1.41 och var dessutom relativt lugn och fin. Nu var anmälan till kvalet tre timmar innan detta jobb. Så hon får kvala senare i höst / vinter.

Guldhagens Leopold. Har varit hos oss på inkörning sedan första september. Han joggar ca tre kilometer några gånger per vecka. Var lite stressad till en början men börjar landa så smått. En mycket trevlig häst som är lätt att tycka om. Han åker hem till ägaren vid kommande månadsskifte.

Orion Kiro. Kördes in i våras och gick sedan på bete. Han var därmed klar att börja tränas i början av september. Vi springer inte så långt ännu, ca fyra kilometer några gånger i veckan. Dock gör han det i ganska högt tempo så det blir träningseffekt ändå. Han kommer att få öka på träningsdosen med ett par kilometer inom någon vecka.

Holter Oda. Har tömkörts i drygt två veckor. Hon har varit lite besvärlig men börjar ge sig. Jag vet ingenting om huruvida hon varit hanterad innan hon kom till oss. Jag gissar emellertid att det varit lite tunt på den fronten med tanke på hu hon uppfört sig. Hon kommer att sättas för vagn inom de närmaste dagarna.

Tåga Tyra och Tåga Tilda. Kom till oss för några dagar sedan och vi har redan hunnit tömköra dem tre gånger. Snälla och väluppfostrade. De kommer att sättas för vagn i slutet av nästa vecka. Det enda problemet med dessa två damer är väl egentligen att de är alltför beroende av varandra, inte så konstigt då de gått tillsammans hela deras hittills ganska korta liv. Nu går de ute dygnet runt tillsammans med Holter Oda vilket är bra på många sätt sett ur ett socialt perspektiv.

Jerker.

tisdag 10 oktober 2017

Maskulin och muskulös

Rubriken anspelar inte på undertecknad utan på vår ettårshingst Orion Kiro. Det var det helhetsomdöme han fick på unghästvisningen för ett par veckor sedan.

Orion är vår första egenuppfödda hingst. Och faktiskt också den första som jag och Ranja äger av det könet. Det har bara blivit så, inte minst pga av att de som vi fött upp varit av det motsatta. Kul med hingst förvisso, men för mig spelar det ingen större roll. En bra häst är en bra häst, vilket kön den har är av underordnad betydelse.

Men nu har vi hur som haver fått en hingst och då är det ju lika bra att han är som rubriken anger. Så det blir "på riktigt" liksom.

Orion är en fantastisk individ att jobba med. Hans mamma Odile Kiro var inte alls lika trevlig och därför hade i alla fall jag mina dubier avseende hur hennes avkommor skulle bli. Nu visar det sig att både Orion och årets föl Ronja har fått alla bra sidor av sin mamma, men inte ärvt de dåliga. Orion har ett trevligare psyke och definitivt en mycket bättre teknik än mamman. Så om han dessutom fått med sig hennes motor, ja då kan äventyret med honom bli både kul och långt.

Orion Kiro kördes in i våras och har sedan gått på sommarbete. Han började köras / tränas ordentligt fr o m september och är nu uppe i joggingturer på 3-4 km fyra ggr per vecka. Han får för dagen lunka på i ganska bra tempo, ca 2.50 så länge han håller ihop aktionen. Och varje pass, om han vaknat på rätt sida, så får han sträcka ut "så fort det går" i 200 m. Vilket han då kan göra i tempon ner mot 2.25. Jag anser att det är av yttersta vikt att man lär hästarna att springa fort redan som barn. Då har man enligt min mening störst möjlighet att påverka den motoriska utvecklingen. Man behöver absolut inte köra unghästen trött men jag anser att det gagnar den i längden att köra i högt tempo, korta bitar, i ett tidigt stadium

Tänk på elitidrottare som blivit bäst i världen på sin idrott. Jag skulle tro att de allra flesta fick lära sig tekniken i ett tidigt stadium. Jag har svårt att tro att Zlatan eller Sarah Sjöström hade blivit så bra som de blev om de inte drillats tekniskt från väldigt unga år. Jag är övertygad om att vi aldrig skulle ha hört talas om Usain Bolt ifall han började träna sprintteknik först vid femton års ålder osv.

Nu är ju travsporten en gång för alla en sport där det finns många vägar till framgång och många blir saliga på sin egen tro. Vackert så, huvudsaken är att man är nöjd med sin häst och jobbar utifrån sina egna idéer. Oavsett vilket, så är det ibland nyttigt att se sig i spegeln och tänka sig för om man är på rätt väg eller inte.

Jerker.

måndag 9 oktober 2017

Steggbest Minne och tack för i år

I förrgår kördes Steggbest Minne på Skelleftetravet. Årets mest omskrivna lopp på min hemmabana. Och det finns med mina ögon sett fog för det. Loppet har körts sedan 1978 till minne av den störste avelsgiganten på kallblodssidan i Sverige. Steggbest blev trettio år gammal och dog 1977. Han begravdes på travbanans innerplan och en minnessten finns framför måldomartornet som en påminnelse om hans existens och gärning. Hederspriset till hans minneslopp är f ö sedan några år tillbaka, kanske det finaste i sitt slag i kallblodssammanhang. En replika av minnesstenen, ca femtio cm hög snidad av den skicklige sameslöjdaren Jonas Sandström, en av våra lokala medlemmar som lägger ner ideella timmar för loppet, för föreningen och i förlängningen för sporten.

Steggbest Minne har som sagt körts i nästan fyrtio år, men sedan 2010 har loppet fått en ansiktslyftning. Rejält höjda prispengar och mycket större satsning från sällskapet har gjort att loppet numera anses vara ett av de viktigaste i hela landet. Loppet har sedan 2010 sett alla de bästa kallbloden under innevarande period skära mållinjen som etta, från Sverige, Norge och Finland, med ett undantag, Tekno Odin, men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Steggbest Minne har några gånger under 2010-talet varit det snabbaste kallblodsloppet under året och inte sällan har vinnaren noterat låga 1.20-tider.

Årets upplaga var på förhand en av de bästa. De fem snabbaste på svensk mark i år + ett par raketer till fanns med bakom bilen. Det var upplagt för fartfest, vilken dock kom på skam pga en , förvisso hygglig, men ändå regnvåt bana. Lome Brage avgick med segern efter en klassisk spets-och-slut. Han vann på 1.21,8ak och fick för besväret med sig 150.000 friska riksdaler. Vi tar med oss hans fina insats in i höstmörkret och så hoppas i alla fall jag att han återkommer nästa år. Och kanske då får möta tidigare nämnda Tekno Odin. Och kanske en fräsch Lannem Silje? Man kan väl få drömma...

Steggbest Minne innebar också att den sista fasta punkten på vårt lokala Sleipnerarbete därmed var avklarad. Föreningen har raggar ihop och skänkt goodibags och täcken till alla startande, ordnat med hederspris och segertäcke till vinnaren och sist men inte minst personligen hälsat alla välkomna och pratat en liten stund med de i kretsen runt varje häst. Vikten av det senaste kan inte nog betonas. Jag har haft förmånen att få starta i en del större lopp med egna hästar de senaste åren. Och dessutom med viss framgång. Men, när allt kommer omkring, tiden har gått och de intjänade pengarna är förbrukade, då återstår bara minnet av loppet. Och då inte bara själva racet, utan också allt som förhoppningsvis varit däromkring. En middag, ett täcke, en tavla eller som sagt inte minst bemötandet och omhändertagandet som man förhoppningsvis får vid deltagandet. Detta med vikten av minnet av loppet kan inte nog betonas, jag vill t o m hävda att det kan vara tungan på vågen om man återkommer eller inte till en viss bana, eller ett specifikt lopp.  Ni är många där ute som gör ett bra jobb avseende det goda bemötandet. Keep up the good work!

Avslutningsvis vill jag tacka alla i min lokala sleipneravdelning för ett bra jobb under hela året, i det stora och i det lilla. Tillsammans har vi skapat, skapar och kommer att skapa en bra tillvaro för folk och fä runt vår kallblodstravare och därmed är vi en tillgång för hela den svenska travsporten, lokalt, regionalt och nationellt.

Jerker.



onsdag 4 oktober 2017

Vi köper in oss

Vi har bestämt oss för att fira förra fredagens framgångar med att Stall Kiro AB, dvs vi själva, köper en andel i var och en av de andelshästar som är på väg in till stallet. Så nu är vi också med på tåget. Man vill ju liksom inte stå på perrongen och se på när det åker iväg...

Vi tror stenhårt på dessa hästar och vill härigenom visa det. De har kanonstam, fin exteriör och verkar, av det lilla vi sett, också vara trevliga individer. Så förutsättningarna finns verkligen för att någon eller några av dem kommer att bli framgångsrika tävlingshästar. Vi har varit i toppen i flera stora unghästlopp de senaste åren och hoppas och tror att vi kan komma dit igen med dessa fina tjejer.

Holter Oda ("singelhästen") har varit hos oss ett tag redan och tömkörts några gånger. Hon var till en början ganska yr i mössan, men sedan vi börjat jobba med henne så har hon lärt sig snabbt. Det borgar för rätt inställning till arbete från hennes sida.

Tåga Tyra och Tåga Tilda anländer till gården om ca en vecka.

Det finns fortfarande andelar kvar i båda "paketen" och just du är mer än välkommen att joina oss på resan. Det kommer att bli kul! Det är kul att äga travhäst, jag lovar!

Ta ett snack med en kompis, en arbetskamrat eller någon i din idrottsförening och köp en andel var vetja! Spread the word!

Jerker.

måndag 2 oktober 2017

Bra kväll på Bergsåker

En bra kväll på Bergsåker, för kallblodssporten i det stora och för oss i det lilla. En kväll som inte bara serverade elva kallblodslopp, utan som också serverade elva kallblodslopp av riktigt hög sportslig kvalité! Kull- och klasstoppar av båda könen huller om buller. Ska man klaga på något så är det att det nästan blev svårt att hänga med i allt det goda som serverades. Men det kan man ju leva med.

För vår del så blev det en lång men lätt hemfärd till Skråmträsk i den mörka septembernatten efter att både Marre R.F. och Katla Kiro presterade och kämpade på topp. Båda bidrog med nya rekord och friska kulor in på kontot, inget av det gjorde speciellt ont.

Marre var på förhand bland de som var minst spelade och streckade. Det var få som frågade på förhand, men de som gjorde det fick klara besked, hon skulle med på varje inlämnad bong. Jag var inte det minsta förvånad att hon sprang så fort som hon gjorde (några ynka tiondelar från svenska rekordet), att det sen också skulle räcka nästan hela vägen till seger var heller ingen större överraskning för mig. Hon hade ett par träningspass innanför västen ner mot de tiderna, men som sagt, ingen frågade och ingen visste, därmed blev det nästan jackpot för de få utvalda. I det här fallet tycker jag att mången s k tipsexpert kan ta på sig en dumstrut alternativt byta titel.

Marre sprang och sprang och förlorade med en halv längd till slut. Undrar hur långt det hade räckt om Ove hade vågat dra propparna... Han sa efteråt att det sannolikt inte hade hjälpt, känslan var att hon hade kunnat springa väldigt mycket längre i samma tempo men sannolikt inte fortare. Och med tanke på att det var knappa fyrtio mil hem sedan så är vi glada att han inte chansade. Hedersmarre blev väldigt trött efter loppet och får nu ta igen sig en liten vecka, så får vi se sedan var det blir start nästa gång. Hon sprang i alla fall ihop till havre av ett värde av 50.000 kronor och landade på 1.28,4 över full väg.

Katla gjorde återigen en fin prestation. Åt för dagen omöjliga Mofaksan fanns inget att göra, Men Katla spurtade från tionde till tredje plats över upploppet och hade loppet var två meter längre så hade hon varit tvåa också. Men det var mindre viktigt, huvudsaken att hon fungerar. Herderskatla noterade nya rekordet 1.24,5 och fick med sig 15.000 riksdaler och torde därmed vara klar för de stora finalerna på Umåker i november för femte året i rad!

Även Katla får ta igen sig ett tag. Tunt / obefintligt med snabblopp uppe hos oss nu när småbanorna inte kör längre. Jag får ibland frågan om det körs för lite kallblodslopp i vår region. Svaret är nja, problemet är snarare att det körs för lite trav i vår region under vinterhalvåret, vilket i sin tur så klart leder till alltför få kallblodslopp. Jag förstår inte hur det hänger ihop, det att man inte kör trav på småbanorna på vintern. Det finns ju exakt lika många hästar i regionen då som det gör på sommaren. Och i alla fall jag vill tävla lika mycket även under sex kallaste månaderna. Men man ska väl inte förstå allt.

Men nu suger vi på framgångens karamell tills vidare och gnäller mer någon annan gång!

Jerker.

måndag 25 september 2017

Unghästvisning summering

Under söndagen hölls den årliga unghästvisningen i Skellefteå i regi av Sleipner.

I Skellefteå är det uppåt på kallblodssidan. Inte minst på unghästsidan.

Under det senaste åren så har kallblodshästarna t o m gått om varmbloden avseende antal hästar på banans träningslistor.

Under innevarande år har också treårstävlandet ökat markant, hela elva stycken har startat och samtliga har tjänat pengar.

Och igår var det nytt rekord i antal anmälda till unghästvisningen, tjugofyra stycken, jag vill minnas att det gamla rekordet var från ifjol då arton kände sig manade att delta.

Av dessa var hälften tvååringar, dessutom finns ytterligare några i träning men deltog inte på visningen. Sålunda borde antalet startande treåringar nästa år också ligga relativt högt sett till kvantiteten.

Dessa framsteg och ett gäng andra vill jag påstå vara ett resultat av bl a det idoga arbete som vår lokala sleipneravdelning lägger ner.

Årets unghästvisning var den roligaste, smidigaste och bästa som i alla fall jag har varit med om. Den smygstartade denna gång redan kvällen innan med en föreläsning med domare Anders Järnerot. Vi var ca fyrtio åhörare som lyssnade när han pratade allmänt om avel och exteriörbedömning. Det var en lika intressant som givande föreläsning, jag tror att samtliga som närvarade på både den och unghästvisningen fick ut lite extra genom att ha mer kött på benen än vanligt när man tittade på unghästarna. Tack Anders!

För vår egen del så blev det också en succé. Vi visade upp fyra hästar från stallet. Ettårshingstarna Orion Kiro och Guldhagens Leopold fick båda 81 poäng och tvåårsstona Rappodina och Röyns Kristine fick 79 resp 81 poäng. Extra kul med märrarna som båda två fick tio poäng för sin travmekanik för vagn. De uppförde sig på bästa sätt och avslutade i 1.35-1.36-fart upploppet ner.

Så framtiden ser ljus ut, både för banan och för vårat eget stall!

Och vill just du som läser detta vara med på framgångståget så finns det andelar att köpa i tre stycken riktigt fina ettårsston som strax ska påbörja sin marsch mot stjärnorna. Mer om det här!

Jerker.

lördag 23 september 2017

Unghästvisning

En gammal stolt tradition inom hästvärlden, det att visa upp, premiera och få sin häst bedömd. Så har man gjort "sedan urminnes tider". Av olika skäl, oftast har det haft att göra med avel eller kommers i en eller annan form. De unga kallbloden har sedan bra många år också visats upp och bedömts, men av helt andra anledningar. Visst, traditionens makt finns säkert och skvalpar i bakgrunden, men minst lika stor anledning torde vara att man vill ha en objektiv bedömning om sin hästs exteriör, rörelseschema, lynne osv, mer för sin egen skull än för någon annans.

En annan viktig anledning till dessa unghästvisningar som arrangeras runt om i landet är att de unga individerna ska börja tämjas och hanteras för att på så sätt få en kickstart på travlivet, se banan, åka transport mm, därifrån är steget inte långt till att man börjar köra in och träna hästarna, vilket i sin tur främjar tidiga tävlingsdebuter i högre grad än vad som annars kanske skulle riskera att bli fallet.

För mig personligen så är den stora behållningen med eventen att få se många unghästar samtidigt och på så sätt träna sitt öga att se exteriören på en häst. Om man bara är hemma och tittar på sin egen häst dag ut och dag in, hur ska man då veta om den har en brant bog eller et stupande kors? Hur vet man om hasen är rak eller vinklad / krokig? En och annan kanske har "ögat", jag har det inte, men jag börjar lära mig. Via dessa unghästvisningar så får jag se många hästar mer eller mindre samtidigt och då är det lättare att jämföra. Dessutom får man ju mer eller mindre facit på hur hästarna ser ut medelst domarens protokoll. Det är möjligt att det inte alltid blir helt rätt, men ett vet jag och det är att domaren har mer rätt än jag.

Ifjol visade vi upp Marre R.F. Hon fick idel fina vitsord men lika stora nedslag på hennes framknän. Sedär, ytterligare viktig information och en nyttig lärdom. Med den nyvunna kunskapen om hennes exteriöra defekter så fick hon börja träna på ett för knäna icke påfrestande sätt. Om det var det allena som gjort att hon nåt så pass relativa framgångar som treåring vet jag inte, men en bidragande orsak torde det nog kunna vara.

Så, om du vill lära dig mer om exteriör, besök en unghästvisning nära dig då och då. Och har du en egen häst, anmäl den och delta, men när du går dit, titta på och intressera dig för alla andra hästar, din egen lär du se så det räcker ändå. Öva ögat.

Och apropå lärdomar och kunskap, skulle du vara så lyckligt lottad att du befinner dig i Skellefteås närområde under helgen så har Sleipner Skellefteå sin årliga visning av unghästar på Skelleftetravet på söndag, med start kl 09.00. Och ikväll (lördag) är det föreläsning (med middag) om hästens exteriör på travlogen kl 18.00. Anmälan krävs, egentligen har anmälningstiden gått ut, men vi har tagit höjd för eftersläntrare och beställt extra mat. Men tänker du komma och inte har anmält dig så hör gärna av dig till mig eller Frida Andersson på ett eller annat sätt innan. Du är välkommen!

Jerker.

onsdag 20 september 2017

I zonen

Livet med trav och hästar är som livet självt, men i koncentrerad form. Det finns mörker och ljus, motgångar och medgångar, förtvivlan och hopp. Och allt däremellan. Och ibland känns det som att man är i zonen. Du vet, när det känns som att allt bara flyter på och det inte finns några hinder som inte kan forceras.

Just nu är jag där. Vi har fyra hästar som tränas på allvar. Katla Kiro, Marre R.F., Rappodina och Röyns Kristine. Dessutom har vi en ettåring, Orion Kiro som snart ska påbörja sin grundträning på riktigt och ytterligare tre toppstammade ettårsston på väg in i stallet.

Jag väljer här att bara fokusera på de fyra som förväntas tävla nästa år, dvs de fyra förstnämnda.

Katla. Det verkar som att vi har hittat rätt med balansen nu. Två fina lopp på raken. Så ent som igår var hon tvåa bakom landets bästa sto Mofaksan. Katla känns dunderfin varje träningspass. Hon har tränat hårt i backen ett tag i brist på vettiga loppalternativ. Hon kommer att lätta upp träningen framöver och varva det med lite sporadiskt tävlande. Hennes skördetid brukar vara när det fryser på och vi får skruva dit brodden. Och vi är som bekant snart där.

Marre. Min Lilla CC, hon tränar mycket teknik för dagen. Farten liksom orken finns där. Nu börjar koordinationen också falla på plats. Hon gick ett mycket fint rundbanejobb igår. Hon kommer att få ett kanonår 2018 om "Gud vill och byxorna håller". Med det sagt, så tror jag att hon fortfarande kommer att bjuda oss på många glädjestunder redan nu i höst.

Rappodina och Kristine. Två väldigt fina ston som ska börja tävla till våren. De är inte lika varandra på en endaste fläck förutom att de känns mycket begåvade båda två. De är redo för snabba tider redan nu men jag försöker lägga band på mig och inte köra så fort. Det går sådär. Mycket mängd, långa lugna pass för dagen. Båda kommer att gå kvallopp senare i höst. Och matchas för tidiga debuter kommande vår.

Det känns fantastiskt att ha fyra så fina hästar i träning. Vem som är bäst vet jag inte, men jag skulle tro att Katla är sämst. Och hon är ju ändå inte så dålig.

Vill du också vara med om framtids segrar? Ja då vet du att du kan köpa in dig på någon av de ettåringar som inom kort kommer in i stallet. Först in blir Holter Oda som anländer imorgon. Spännande!

Jerker.

söndag 17 september 2017

Mer om andelshästarna

På förekommen anledning.

Det ekonomiska upplägget kan man läsa om i förra blogginlägget. Framför allt framgår där kostnaderna. Utgifterna är 5000 kr eller 8000 kr i insats + 1000 kr eller 2000 kr per månad, beroende på om man vill gå med i en eller två hästar. Priserna är exkl moms. I priset ingår i princip allt utom oförutsedda veterinärkostnader och transporter till andra banor än hemmabanan Skelleftetravet. Dessutom utgår en tränarprovision på 10 % av insprungna pengar den dagen hästarna börjar tävla och en kuskprovision på 5 % av insprungna pengar.

Det som ingår i den fastna månadskostnaden är t ex träning, daglig omvårdnad, uppstallning, grov- och kraftfoder, skoning, täcken, grimmor, hagar, träningsvägar och skötsel av dessa, skoning och transporter till och från Skelleftetravet.

Dessutom ingår försäkring, insatser till större unghästlopp, möjlighet till kontakt med hästen i vardagen och på travbanan i både tränings- och tävlingssammanhang, regelbunden info om vad som händer i hästens vardag etc. En och annan fika och grillning osv ska vi också få till längs vägen. Och inte minst gemenskapen och surret runt hästen och travsporten.

Förtjänstmöjligheterna skiljer sig inledningsvis lite grand åt pga att hästarna är födda i olika länder. Under 2018 då hästarna är två år gamla får de inte tävla, dock finns möjlighet att tjäna lite s k premiepengar, en slags morot för att hålla grytan kokande tills tävlingskarriären börjar som treåring. Dessa premiepengar uppgår i norskfödda Holter Odas fall till ca 17000 kr och i tvåhästarskonceptets med Tåga Tyra och Tåga Tilda finns möjlighet att få in 30000 kr per häst. Dessa pengar är det varken tränar- eller kuskprovision på. I Holter Odas fall finns möjlighet att "gambla" och avstå dessa premiepengar för att få möjlighet att tävla om dubbla prispengar i Norges största treårslopp, men det är en fråga som berörda andelsägare får göra upp om när våren 2018 övergår i sommar.

Sen, när hästarna fyller tre år och resten av livet så tävlar de på samma villkor och om samma pengar, oavsett födelseland.

Riktigt kul att försäljningen av andelar har kommit igång. Haka på du också! Vill du se bilder och film på hästarna så kan du gå in på Kallblodsbörsen på Facebook. Och ni som redan har bestämt er för att gå med i en eller två hästar, tipsa gärna era vänner och bekanta, för jag lovar, det ger ytterligare en dimension att ha gemensamt intresse i en häst. Jag vet, för jag har varit, och är, i den sitsen.

Jerker.

fredag 15 september 2017

Andelshästar

Tiden är kommen. Då det är dags att erbjuda möjligheten att bli andelsägare i en eller två unghästar i vårt stall. Jag har legat lite lågt när det kommer till andelshästar. Min tanke har hela tiden varit att vårt stall ska växa väldigt sakta, men också kontinuerligt. Öka med max någon häst per halvår. Men så för en knapp vecka sedan fick jag ett "offer I couldn´t refuse".

Jag fick erbjudande om att träna tre stycken kanonfint stammade ettårsston, minst en för mycket egentligen, men att välja bort en eller två av dessa fina individer känns liksom bara löjligt. Efter kort betänketid tackade jag ja till alla tre. Så nu släpper vi sargen och kör!

Dessa tre hästar söker nu delägare. Tävlingsrätten i dem kommer att säljas i två "paket".

Gemensamt för båda dealerna är att vi satsar hårt och mot toppen. Hästarna ska matchas för de stora pengarna, i de stora unghästloppen som tre- och fyraåringar i första hand, skulle de sedan utvecklas vidare så får vi ta ställning till fortsättningen den dagen. Båda uppläggen går ut på att tävlingsrätten i hästarna säljs i tio andelar.

I det ena "paketet" finns Holter Oda. Ett sto efter den för dagen hetaste avelshingsten Bork Odin. Moderslinjen är också av mycket hög kvalité. Mormodern har bl a lämnat två miljonärer, tillika avelshingstar och hela sex avkommor med rekord under 1.27 (för den oinvigde så skulle två eller tre räcka långt som avelsmerit). Mamma till Holter Oda tävlade inte själv och har ännu ingen avkomma i tävlingsbar ålder. Holter Oda anländer till stallet inom kort och kommer att påbörja inkörningen så fort hon landar. Priset för Holter Oda är 5.000 kr exkl moms för en tiondel i hästen + 1.000 kr exkl moms per månad i träningsavgift. I månadsavgiften ingår i stort sett allt utom veterinär och transporter till andra banor än hemmabanan Skelleftetravet.

Det andra "paketet" innehåller två hästar. Tåga Tyra och Tåga Tilda. Båda två fallna efter samma hingst som ovanstående häst, dvs Bork Odin. Tåga Tyras mormoder måste anses vara Sveriges bästa kallblodiga avelssto genom tiderna. Hennes avkommor har tjänat över tio miljoner tillsammans och hela åtta har rekord under 1.27 och fritt ur minnet så vill jag minnas att fem eller sex av dem gick under 1.30 redan som treåringar, vilket är unikt. Tåga Tyras mamma Järvsö Victoria är helsyster med alla dessa kanoner, själv är hon ostartad men har börjat lovande i avelsboxen. Tåga Tildas moderslinje är en av de allra starkaste i Norge med idel toppindivider. Mormors mormor Rappstjerna föddes 1981, på den tiden var det helt andra prispengar än idag, trots det så lyckades hon avla fram hela fyra miljonärer. Därefter har framgångarna fortsatt via flera olika förgreningar i stamträdet. Med den genuina stammen så finns alla förutsättningar för att Tåga Tilda ska kunna bli en bra tävlingshäst. Tyra och Tilda kommer också de till stallet inom den närmaste framtiden och ska påbörja sin inkörning. Priset för dessa två hästar (som alltså hänger ihop) är totalt 8.000 kr exkl moms för en tiondel i båda hästarna + 2.000 kr exkl moms per månad i träningsavgift. I månadsavgiften ingår i stort sett allt utom veterinär och transporter till andra banor än hemmabanan Skelleftetravet.

Och vad får man då för pengarna, förutom det uppenbara att äga en andel i travhäst?

Svaret på det är att man får vara med om ett äventyr. Man får vara med i en gemenskap runt en häst och se den utvecklas från unghäst till färdig tävlingsindivid. Och sedan, om allt faller på plats, så får man vara med om den i min värld största kicken av alla, att se sin häst tävla. Vägen dit är förvisso ganska lång, men utvecklingen och alla drömmar man har på vägen är mödan värd. Jag lovar, för jag vet, jag har gått den vägen många gånger.

Fundera ett varv eller två om något av dessa två snarlika koncept kan vara något för just dig. Och varför inte ta ett snack med någon kompis, ni kanske ska köpa en andel var? Givetvis kan man köpa flera andelar i samma häst också om så önskas.

Skulle detta tilltala just dig och / eller någon fråga uppstår så kontakta mig gärna via ett personligt meddelande på Facebook, Twitter eller SMS (070-2779557) eller på annat valfritt sätt.

Så fort alla andelar i en häst är sålda så kör vi igång! Välkommen att vara med på resan!

Jerker.

söndag 27 augusti 2017

Lååånglopp

Katla Kiro, Sveriges ojämnaste elitsto hade vaknat på rätt sida i fredags. I den årliga proposition som passar henne bäst blev det nästan jackpot den här gången. 3140 meter och fördel ston, 100.000 i förstapris. Dessutom på en för dagen perfekt bana för den något ömfotade krigarprinsessan.

Jag hade gjort en del förändringar i balans och utrustning, vilket funkade kanonbra. Den här gången i alla fall. Erik Adielsson som körde fick iväg henne på ett sätt som inte liknar något hon presterat tidigare, hamnade invändigt i främre träffen och blev sittande där hela vägen in i mål. Det var nära att hon fick fritt ett flertal gånger sista 800, men nära skjuter som alla vet inte haren. Det räckte till en femteplats men det hade kunnat bli så mycket bättre än det. Vi tar med oss att hon snabbstartade, vi tar med oss att hon travade som en klocka hela loppet och vi tar med oss att hon hade vunnit på nytt svenskt rekord om luckan bara hade kommit. Den kommer nog framöver, tyvärr kommer inte förstapriset att vara sexsiffrigt då, vilket det var denna gång...

Titta på loppet här.

Avslutningsvis citerar jag körande Erik Adielsson: "Det är sällan man går i mål, så nära vinnaren, med så mycket krafter kvar, spöet under armen och propparna kvar och får så dåligt betalt..."

Mer långlopp. För tränaren denna gång. Dvs jag själv.

Vi landade hemma efter Katlas lopp kl 02.30. Det blev en kort natt och sedan var det dags för mig själv att springa långt. 21 km terräng, Kraftloppet i Skellefteå.

Jag är min själ ingen löpare. Har aldrig sedan barnsben sprungit lopp och aldrig överhuvud taget längre än en mil. Nu hade jag satt upp som mål att genomföra detta, vilket också gjordes. På en tid som inte imponerar på en riktig löpare, men dock på mig själv.

Jag tycker att man kan sammanlikna detta spektakel med att träna och tävla med häst. Sätta upp ett mål, träna för det, genomföra det, infria och överträffa vad man tror är möjligt. Detta med långlöpning är helt nytt för mig. För två månader sedan var allt över en mil helt orealistiskt. Sakta men säkert har den där gränsen för vad som går att genomföra flyttats. Två mil är inte längre ett problem. Tre mil, typ Lidingöloppet, däremot, det finns inte på kartan. Eller finns det? Jag kanske måste syna?

-Lugn nu Jerker! Få inte hybris!
-Vadå? Gränser är ju till för att flyttas. Jag menar, Kriteriet, Derbyt och V75 fanns ju inte heller "på kartan" för tio år sedan.
- Okej då...

Likheten med egen träning och hästars dito har en annan gemensam nämnare. Förebilder. När jag tränat löpning i sommar har jag följt ett antal personer på avstånd och låtit mig inspireras och i smyg peppas av dem. Personer på alla nivåer, allt från elitidrottare till såna som jag själv, före detta dåliga div V-spelare i fotboll och allt däremellan. Tack till er alla onämnda förebilder!

Inom travet är det viktigt med förebilder. För mig är det mest relevant att ta efter de som har samma förutsättningar som jag. Visst, det är lätt att imponeras av de stora namnen, men de lever ju i en annan verklighet. Jag finner större inspiration i de som har lika dåliga skogsbilvägar som jag själv att träna på, hästar av samma kaliber, familj och barn osv. Så hitta dina egna inspiratörer, försök bli som dem och helst ännu bättre.

Som Riordan sa: "If you can´t join them, beat them."

Jerker.





onsdag 16 augusti 2017

Jag har en plan

Jag har en plan som jag försöker jobba efter när det kommer till träning av unghästar. Denna plan jobbade jag fram med en kompis för sju-åtta år sedan. Min kompis Ängskalla. Eller egentligen slumpade det sig så att hon hade vissa talanger och det var bara att hänga med. Men jag kommer ihåg vad hon kunde vid varje given tidspunkt och det bar hela vägen till Kriteriestoet för hennes och min del.

"Men jag kan också minnas, en stilla sommarnatt" som Ronny Eriksson skaldade. Natten i fråga för min del var när jag stod där i fören på Ådalen III på väg in mot bryggan. Kvällen / natten innan Kallas kriteriefinal. Jag tänkte: "Tänk att jag får vara med om detta, synd bara att det förmodligen aldrig kommer att hända igen och synd att jag aldrig kommer att få chansen att ta lärdom av vad jag gör och har gjort fel inför detta stora lopp."

Men tack och lov hade jag fel i mitt antagande. Jag tog lärdom av vad som gjordes fel och tack och lov fick jag chansen igen med en fin häst igen två år senare, Odile Kiro. Planen som jag och Kalla hade utarbetat tillsammans lades upp på ritbordet igen och vissa justeringar gjordes. Och sådär har det rullat på. Samma grundmall, med vissa justeringar under vägen. Vilket nu senast resulterade i en tredjeplats i finalen med Marre R.F.

En av de fasta punkterna på vägen mot Kriteriet är att jag vill att en häst ska kunna 1.45 full väg på ett bra sätt i mitten av augusti. Marre kvalade ifjol på 1.44 den 18/8. Igår var det dags att syna stallets båda tvååringar med deras respektive första skarpa banjobb i livet. Båda två sprang med lätthet 1.44 med en betydligt snabbare avslutning, så de är helt enligt tidtabellen så här långt. Skönt att ligga så bra till redan nu, då behöver man inte drabbas av panik om, eller snarare när, det blir en sämre period senare under hösten eller vintern.

Jag anser att det är viktigt att man har ett mål och en tanke hur man ska ta sig dit. Sedan kanske målet måste justeras under vägen, viktigt bara att veta vart man ska eller vill, för om man inte vet vart man ska så vet man ju inte heller vilken väg man ska välja. Eller tvärtom, som någon sa i, jag tror det var Alice i underlandet, "Om du inte vet vart de ska, så spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer."

Jerker

måndag 14 augusti 2017

Tredjeplats i Kriteriestoet

Min fru Ranja sammanfattar hela vår kriterieupplevelse på sitt instagramkonto ganska bra med ett enda ord: Wihoo!

Men jag ska försöka vara lite mer utförlig. Till att börja med så är hela den här Dannerohelgen helt magisk, framför allt om man har en häst med i någon av huvudlöpningarna och därmed får åka med på den traditionsenliga båtturen på Ångermanälven kvällen innan. Vilket var fallet för oss. Sedan så är det något med stämningen på Dannero som går utanpå det mesta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på men det känns som att det är människorna där på plats som är själva poängen. Dels såklart tjänstemännen på banan, platschef, sportchef, kanslist osv, men också många andra, de som jobbar i inskrivningen, de som säljer glass, de som hjälper till och fixar med att låna ut hagar och hjälper till med utfodring för oss som vill ha sovmorgon på hotellet med mera med mera. Dessutom har vi ju banan. Många snackar om Bollnäs och Halmstad, jag hävdar att Dannero är av samma klass, kanske inte en supersnabb bana, men underlaget, ja man blir glad av att bara stå och titta på det. Helt fantastiskt på alla sätt. Så sträck på er alla verksamma på Ådalens pärla, ni gör detta till ett kanonevent varje år och vi längtar redan till nästa år.

Marre då. Vi kom till Dannero på lördag eftermiddag och släppte ut henne med Katla i en hage en stund och sedan fick de göra en tidig kväll. Och de togs väl omhand av hjälpsamma människor på banan. Söndag morgon blev det ånyo hage ett par timmar.

Så småningom värmde jag henne några kilometer innan vi ryckte av dojorna och Ove fick testa den nya balansen i snabbare farter. Verkade som att de skulle komma att gå bra.

Dags för defilering och det välbekanta pirret i magen gjorde sig påmint. Det blev värre och värre, ända tills Marre joggade förbi och Ove sa "det känns perfekt" med ett nöjt leende. Då sjänk pulsen temporärt. Starten gick och hon hamnade i fjärde invändigt, med favoriterna uppradade framför. Inget hände förrän på sista bortre då tempot, liksom undertecknads puls steg betänkligt. Fältet sprack upp, två ekipage ryckte ifrån fältet och försvann i fjärran. Sist i klungan satt Marre med torrt krut. In på upploppet låg hon fortfarande åtta men det kändes som att det här skulle kunna bli bra, vilket det också blev. Marre lossade kanonen och tog placering för placering upploppsrakan ner och när röken hade lagt sig så slutade hon på en lika hedrande som glädjande tredjeplats. Ett snyggt rekord och 87.500 friska kronor in på kontot. Helt otroligt att Vår Lilla CC, med god hjälp av kusken fick till detta. Att vi dessutom fick dela ögonblicket med uppfödarna gjorde inte saken sämre.

Tänk att vi än en gång fick vara med om en framgång i ett stort lopp trots vårt ringa material. Tacksamhet är det ord som kommer till mig. Än en gång.

Nu suger vi på den här karamellen och så laddar vi om bössan för kommande stordåd senare i höst!

Jerker.

torsdag 10 augusti 2017

Kallblodslopp x 3 på V75

För tre år sedan skapades ett stycke modern travhistoria då Dannero var först ut i landet med att köra två kallblodslopp på V75-kupongen. Detta sågs på med viss skepsis från en del håll. En skepsis som grundade sig i att man befarade att omsättning pga detta skulle svikta, men också en skepsis som, skulle det visa sig, kom på skam. Omsättningen påverkades inte alls i negativ riktning, tvärtom blev den tre miljoner högre än samma omgång året innan, förvisso gick den då på Skelleftetravet, men det torde ända gå att jämföra de två V75-arrangörerna med varandra. Detta faktum får anses vara en viktig detalj som gjorde att Dannero även i förrfjol och ifjol ånyo fick köra sina två race, Kallblodskriteriet och Guldtäcket på bongen.

Nu i år så flyttar min favoritbana gränsen för vad som är möjligt ytterligare en bit framåt. På söndag körs hela tre lopp inom ramen för V75. Vilket självklart betyder mycket för kallblodssporten på många sätt. Ändå vill jag inte ropa "Hurra!", jag skulle hellre vilja utbrista i ett "Äntligen!". Det tredje loppet är finalen i Kriteriestoet med 350.000 till vinnaren. Självklart ska det loppet också få rampljusets sken över sig. Jag är också väl medveten om man måste lära sig krypa innan man kan gå. Detta med att ta med stoloppet kändes väl innerst inne mer som en tidsfråga, det var bara det med att konceptet med två lopp skulle få sätta sig ordentligt först, därefter skulle nog märrarna få komma med i sinom tid. Kul att det blev av redan nu, trots allt är ju det loppet, i den nuvarande skepnaden, ganska ungt.

Så, vi kör alltså tre kallblodslopp på V75. En historisk omgång. Och i den historiska omgången har vi äran att få vara med i två av loppen. Med de enda två starthästarna vi har i stallet. Superstort för oss!
Hästarna är så välförberedda som de någonsin kan vara och vi ser fram emot helgen med tillförsikt. Av flera skäl. Det att vi ens får vara med är tillräckligt stort, skulle någon av våra krigare ta en fin peng med sig hem så blir upplevelsen ännu större. Och som de kändes i deras respektive sista snabbjobb härom dagen, så blir jag inte förvånad om minst en, kanske båda, kommer att göra väldigt bra ifrån sig.

Jerker.

måndag 7 augusti 2017

Katla Kiro i Guldtäcket 2.0

Katla startar på söndag i Guldtäcket. För den oinvigde: Den segerrikaste hästen på respektive bana startar i detta lopp, med s k "fri handikapp", vilket innebär att blåbär kan möta snabbloppare, men handicapen ska göra att de tävlar på lika villkor. Ett lika speciellt som uppmärksammat lopp och det enda i sitt slag i Sverige. Det körs en gång per år och med 150 lax till vinnaren.

Katla har revansch att fordra. Hon var med i detta lopp även ifjol, men blev då, i mina färgade ögon, felaktigt diskad för en icke existerande trängning på upploppet. Jag tycker inte om att vara dålig förlorare, men jag tycker heller inte om att bli orättvist behandlad. Nog om det.

Hur som haver så är det lika roligt som ärofyllt att få vara med i detta lopp. Roligt för att aldrig spekuleras det väl så mycket inför start som i detta fallet. En sak som alla har gemensamt när startkommandona drar igång är att alla står tjugo meter för hårt inne. Roligt också för att vägen till loppet går via ett flertal segrar det senaste året. Ärofyllt är det för att man representerar sin bana och då loppet går på V75 så blir också uppmärksamheten därefter.

Det speciella med loppet är också att, som jag inledningsvis nämnde, orutinerade hästar kan ställas mot de ärrade elithästarna. Så blev det också denna gång då exempelvis en häst på start har gjort färre starter totalt i livet än vad loppets förmodade favorit har vunnit segrar. Den senare startar dock med åttio meters tillägg.

Så, låt spekulationerna börja!

Jerker.

lördag 5 augusti 2017

Gemenskap och Vi-känsla

När jag och Ranja för drygt tio år sedan började satsa mer eller mindre seriöst på kallblod så föll det sig naturligt att också engagera sig i den lokala Sleipneravdelningen. Vår lokalavdelning var redan då hyggligt aktiv och har dessutom utvecklats mycket, i rätt riktning, under den tid som vi varit med. Jag tycker att det pratas mycket om att "vi ska bli fler", "vi måste vara positiva" osv, ibland får jag känslan av att det allena är det enda viktiga. Det är det inte. Det är också viktigt att det finns starttillfällen, tävlingar året runt och pengar att köra om. Min känsla är att vi på småbanorna ska "vara positiva", medan starterna, tävlingarna och pengarna finns på de större banorna. Jag vill bara ha det sagt. men detta med gemenskap inom sporten är också viktigt.

Vår lokala Sleipneravdelning har jobbat för att få till en gemenskap och en vi-känsla. Och jag tycker att vi har lyckats bra. Kanske, och troligen, är det anledningen till att vi från Skellefteå hade fyra av de fem hästarna norr om Bergsåker i Kriteriekvalen den gångna helgen. Vi har förvisso ingen av stjärnorna i finalerna men vi lyckades kval in två stycken och att vi hade fyra stycken i kvalen vittnar i alla fall om en viss bredd. Och det är ju ur den som det så småningom kan komma en elit. Så detta med att bygga gemenskap är en av ingredienserna för att nå framgång, både för en själv och för ens bana och banregion. Detta är inte minst Sleipner Skellefteås målmedvetna arbete ett exempel på.

Nästa gemenskap och vi-känsla som jag fått ta del av är den inom det lokala ponnytravet. Ponnytravet och travskolan (jag har svårt att förstå var gränsen här emellan går) har utvecklats något alldeles oerhört i Skellefteå de senaste två, tre åren. När Boden körde en heldag för ponnysar igår så vanns fyra av de tio loppen av Skellefteåekipage. Många gamla och inte minst nya kuskar visade också framfötterna. Den viktigaste orsaken till denna kvantitativa framgång är återigen gemenskapen. Jag ser på mina och andras barn hur roligt de tycker detta med ponnytrav är, de stöttar och hejar på varandra och det känns ibland som att det viktigaste är hur bra det går för Skellefteå som helhet och inte vem som vinner det eller det loppet. Och det är ju det här som ska göra att vi i framtiden får fler tränare, kuskar, hästar, tävlingsdagar, starttillfällen och i slutändan mer pengar att köra om. Det är en lång väg att gå, men jag är övertygad om att satsning på våra barn är långt mycket viktigare för vår framtid, än att lyfta fram hårdrockare, höjdhoppare och gladiatorer. Kanske inte en snabbare väg, men långsiktigt långt mycket bättre. För att få barnen och ungdomarna att tycka detta med trav är toppenkul så är återigen gemenskapen nyckeln.

Vikten av att få rätt personer på rätt platser kan inte nog betonas. Jag är glad och stolt över att vi i Skellefteå har sådana personer vid respektive roder. Jag ser det som en förmån att få vara en del av gemenskapen i båda de ovannämnda "familjerna". Det ger mycket glädje, inspiration och social samvaro.

Avslutningsvis vill jag rekommendera Fredrik Backmans sommarprat. Lyssna på det och försök översätta det till travtränande. Många kloka tankar går att översätta till träning av hästar. Han pratar mycket om att inte ge upp, gör det du känner är rätt, prova dina idéer eftersom idéer föder idéer, jobba med det du har för det är det enda du har och inte minst att det inte finns något recept för hur man når framgång. Just detta sista påstående är väldigt talande för travet, det finns inga regler. Som Backman säger: "Du måste hitta din egen väg".

Kämpa!

Jerker.

torsdag 3 augusti 2017

Ytterligare en klassisk final

Nu är det bara ett drygt år kvar till Kriteriestoets final. Men den här gången så hoppar jag över tvåårsmercorna och pratar och Marre istället.

För henne är det bara en dryg vecka kvar till finalen. Finalen av Kriteriestoet 2017, det allra största lopp som överhuvud taget finns för treåriga kallblodsston. För den oinvigde: detta avser både prestigemässigt och prischecksmässigt, förstapriset i finalen betingar 350.000 svenska riksdaler.

Låt mig försöka summera vår resa med Marre från start till nutid i ett enda blogginlägg. Häng med!

För min del handlade det om kärlek vid första ögonkastet. Även om det ögonkastet i dessa digitala tidevarv mest handlade om bilder på mobilen och datorn. Hon är förvisso uppfödd med norrländska mått mätt ett stenkast från oss, dvs 3-4 mil bort, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne live som föl. Men en tät kontakt med uppfödaren och många bilder längs vägen höll mig uppdaterad om hennes första levnadsår. Jag tyckte om henne från början, det första jag föll för var hennes bog, manke, rygg och kors. Och det, tillsammans med en inneboende power är än idag hennes största tillgångar.

Vi spolar fram bandet till valborgsmässoafton ifjol. Den dagen premade jag en egentränad häst och satt hela tiden utanpå Marre, som då fortfarande ägdes och tränades av uppfödaren Frida Andersson. Jag ansåg vid det tillfället att min egen häst var betydligt snabbare och bättre än Marre. Efter mål släppte jag iväg min häst i 45-47-tempo nånting runt svängen. Och Marre som dittills, mig veterligen, aldrig sprungit så fort bara svarade undan. Då började jag på allvar fundera om hon inte en gång för alla borde bli min.

Nåja, dagarna gick och beslutsamhetens friska hy gick i eftertankens kranka blekhet över. Marre var till salu och jag försökte få än den ena än den andra att inhandla henne. Tills en dag jag i juni då jag tänkte att "nu får jag sluta tjollra och köpa henne själv!". Sagt och gjort, hon blev vår.

Allt gick på räls under förra sommaren och hon kvalade på en 44-tid i augusti. Jag tränade på under hösten. Då, helt plötsligt, började maskineriet gnissla. Vintern var lång, mörk och svår, bildligt och bokstavligt. Vid årsskiftet var jag nära på att ge upp. Hon kunde inte springa 2.00. Bara galopper och dåligt humör och orytmisk och alla fel som tänkas kunde. Men efter omlagd träning och ny balans så vände det igen och fram mot vårkanten så började det ånyo fungera som det skulle.

Sen har det varit lite trassel med sjukdom osv under försommaren men det har inte varit några större problem. Och nu är vi alltså med i Den Stora Finalen. Vi kanske inte kommer att slåss om segern, men vi är i alla fall med!

De känslor som infann sig just efter att hon kvalade in den gångna helgen är svåra att beskriva, klyschigt men sant. Glädje, stolthet, tacksamhet och kanske en liten liten tår i ögonvrån då ingen såg var några av de företeelser som gjorde sig påminda.

Jag tror och hoppas att resan med Marre bara har börjat och knappt det. Hon är en härlig häst som jag tror hela vår familj kommer att ha mycket roligt med framöver, på och utanför tävlingsbanan. Närmast ser vi fram emot nästa helg med båten på Ångermanälven och en härlig tävlingsdag!

Jerker.

onsdag 26 juli 2017

Startlistan

Igår kom den, den som vi väntat på i mången dag, startlistan till Marres kval till Kriteriestoet på söndag. Det största lopp som över huvudtaget finns för treåriga märrar i Sverige. Och vi är med!

I åtminstone en vecka har jag flera gånger dagligen gått in och kollat hur många som anmält, spekulerat för mig själv och med andra vilka som anmält och slutligen funderat hur många som ännu inte gjort det. Slutligen så blev det nitton anmälda till detta anrika lopp, vilket, förutom evig ära, erbjuder 350.000 kronor till den slutgiltiga vinnaren av finalen om drygt två veckor.

Nu fortsätter och kanske t o m accelererar spekulationerna. Hamnade vi i "rätt" försök? Vilka kan vi slå? Vilka måste vi slå? Vilka kan vi inte slå? Nio hästar i vårt försök, sex går till final. Marre är alls inte given att gå till final, men det kan gå. En låång väntan till helgen stundar. Och allt ska tills dess prepareras och göras så bra det någonsin går, allt för att ta oss till finalen.

Igår gick Marre ett sista prepareringsjobb, ett lugnt sådant i drygt 40-tempo med en blixtrande avslutning sista 150 metrarna. Ny kusk i jollen också. Även om det föll väl ut så håller vi nog oss till Ove A Lindqvist när åskan väl går framöver.

Marre känns kanonfin och det finns inga moln på himlen. De eventuella moln som har funnits ska väl i så fall vara att hon var lite krasslig hela maj månad och den träningsmånaden får vi tyvärr aldrig igen. Dock tycker jag att hon har kommit igen på ett okej sätt de senaste veckorna och jag tycker att hon är i bästa möjliga form för dagen. Marre är också en gång för alla nu funtad så att hon aldrig är ledsen och hon verkar göra vad som krävs av henne på ren glädje varje dag. Och det kan bära långt. Förhoppningsvis hela vägen till, för oss, ytterligare en klassisk final!

Jerker.

måndag 24 juli 2017

Tvåårsmärrarna

Det var min hustru Ranja som satte ord på det härom dagen, nu är det mindre än nio månader till start. För våra nuvarande tvååringar alltså. Eller våra och våra, Röyns Kristine äger vi själva, Rappodina däremot har jag "bara" i träning.

Båda två sköter sig med den äran, verkligen mysiga hästar att jobba med. De verkar trivas lika bra med varandra som med mig och min familj. Dessutom har de båda två den positiva egenskapen att de tycker om att arbeta, dvs träna.

Båda två har premieloppen avklarade, två st vardera då reglerna föreskriver det slikt eftersom de båda är födda i vårt västra grannland. Inga moln på himlen därvidlag, men det har varit nån liten hovböld här och nån halsinfektion där längs vägen. Men, de är båda två helt "i rute", på ren norska.

Efter att de klarat sina premielopp så gnuggar jag på med lite mer styrka och uthållighet i lite högre tempo, hittills har vi bara lekt, nu har allvaret börjat, för, som sades inledningsvis, det är ju bara nio månader till start.

Träningen ser nu ut som så att de tre gånger per vecka får springa intervallpass där jag kör nio intervaller. 3x600 på platten i 2.20-tempo, 3x400 uppför en ganska tuff backe i 2.20-tempo och 3x300 på platten i 1.50-tempo. Inte mycket vila mellan intervallerna. De befinner sig just nu i den där underbara fasen då varje träningspass gör dem ytterligare lite lite bättre.

När de inte tränar får de äta så mycket grönt gräs de bara orkar få i sig. Deras bästa tid avseende mat är ju trots allt nu!

Så rullar deras liv på tills i mitten av augusti, därefter höjer vi ribban ytterligare!

Jerker.

lördag 22 juli 2017

Bokstavsbarn

Vårt eget bokstavsbarn, Vår Egen Lilla CC, Marre R.F. håller på att bli stor.

CC betyder att hon saknar travgen, det verkar hon inte veta om, hon springer ändå. Vissa problem har hon förvisso, men det går bättre och bättre. Jag tycker inte att frånvaro av travgen är så stort problem, ännu i alla fall. Nu ska sägas att det i större utsträckning lär göra sig påmint när farterna närmar sig och underskrider 1.30 och där är vi inte riktigt, än. Ett större problem har varit hennes biljarderande med höger framben, detta håller dock med viss balanseringshjälp och mycket träning på att försvinna. Vilket också märks då hon travar bättre och bättre. Den som orkar kan kolla in hennes lopp från april och jämföra med den senaste starten.

Den senaste starten var i tisdags, för fyra dagar sedan alltså. Här dök nästa tråkiga bokstav upp. G. G som i galopp. Hon utmanade och hade kanske till och med slagit storfavoriten om inte galoppen kommit i utgången av sista svängen. Hon har inte riktigt hittat rätt i växellådan ännu, men det är definitivt på rätt väg.

T. Nästa hinder på vägen. Bokstavligt talat. T som i Tung bana. Marre kan springa ganska mycket fortare än vad hon hittills gjort. Men så snart hon ska starta så öppnar sig himlen, eller också är banan dålig av annan anledning. Egentligen har hon bara gjort två starter på en travbana värd namnet, dels i hennes andra start, då hon gick fort men felade över mål som tvåa och dels i hennes tredje start men då var hon inte riktigt frisk och fungerade inte som hon skulle. Nu senast var hon väldigt bra men tiden blev inte lika bra av förklarliga orsaker.

D. Det är banan där vi startar nästa gång. Dannero, min favoritbana alla kategorier, av många skäl. Nästa helg spänner vi bågen och startar i kvalet till Kriteriestoet. Hur det kommer att gå står skrivet i stjärnorna än så länge. Vi ska i alla fall försöka. Och brister strängen så lyssnar jag hellre till det ljudet, än att sitta hemma, titta på lajven och ångra att vi inte spände bågen!

Jerker.


torsdag 29 juni 2017

En stor dag

Gårdagen var en stor dag. Kanske inte av yppersta tyngd för mänskligheten. Men i mitt minne kommer den att finnas kvar ett bra tag. Minst.

Under dagen så avslutades barnens ponnytravläger med de, för de inblandade, prestigefyllda "Lägerloppet". Tack förresten till alla ni som bidrar till att göra mina barns somrar bättre genom att arrangera dessa läger. Tillbaka till loppet, eller loppen egentligen, då de detta är var två till antalet. Kasper och Alvin körde Tabbe var sin gång, med var sin andraplats som resultat, på snabba tider dessutom. Därutöver så styrde Dante in comebackande gamlingen Durre till en hedrande femteplats.

Sen på kvällen så var det dags för premielopp för Rappodina, en fin tvåårsmärr som jag har i träning. På väg in till banan så fick jag en förfrågan om att hoppa in som kusk på en kvalhäst, treårige Lill Alfred, vilken hade en sista chans att bärga kvalbonusen på 10.000 kronor. Kvalet gick vägen och sköna kvalbonuspengar hamnade i ägarinnans fickor. Alltid kul att kunna bidra till andras glädje.

Därefter var det så dags för Rappodina att prema. Det har strulat för henne hela våren, därav har vi knappt varit in till banan alls. Detta var hennes blott tredje banbesök och den allra första gången hon sprang med andra hästar. Hon var lite spänd i början men slappnade av efterhand och gjorde sitt jobb. Vi kom hem på 1.56,9 och efter här slank det ner en och annan skön slant i ägarfickan.

Som grädde på moset så blev vi också med hästbil. En dröm som gick i uppfyllelse. Detta har både jag och min hustru tänkt på i minst tio års tid. Och nu är vi där. Bilen som gör vårt liv enklare, roligare och inte minst säkrare. Återkommer till bilen i senare inlägg.

Sammanfattningsvis, en liten dag för mänskligheten, en stor dag för mig.

Jerker.


tisdag 23 maj 2017

Fölmärr till salu

Vi är mitt uppe i vad jag tycker är den kanske allra roligaste tiden på året. Avelssäsongen. Vi har fått två välskapta föl, ett sto e Hellin Faxen u Odile Kiro och en hingst e Ulvsås Zico u Nornes Jenta.

Odile är redan på betäckning igen, hon åkte till Smedsbo Faksen den gångna helgen och seminerades på fölbrunsten, redan under måndagen. Dessutom är Ängskalla på stuteri för betäckning med Bork Odin. Hur vi ska göra med Nornes Jenta vet vi inte riktigt. Plan A är att sälja henne, bums.

Hon är en trevlig och fin märr på alla sätt och vis, men det är nu egentligen inte avel vi ska hålla på med i första hand, utan tävling och någon av de tre märrarna måste bort av utrymmes- och tidsskäl. Jag tror innerst inne att Nornes Jenta kan vara vårt bästa fölsto, men eftersom blod är tjockare än vatten så måste det bli hon som tyvärr måste avyttras. Om någon vill ha henne. Annars är plan B att betäcka om henne och sälja henne dräktig och plan C att inte sälja henne alls.

Så, om du som läser detta själv vill ha ett toppstammat fölsto eller känner någon som kan tänkas vara intresserad så är det bara att höra av sig.

Nornes Jenta är e Åsajerven ue Elding. Hon är f ö helsyster med Åsakjappen. Tyvärr finns inte hennes kompletta resultatrad kvar, varken på svenska eller på norska travsportsidorna, av tekniska skäl. Hon vann i alla fall såvitt jag vet sina fyra lopp som treåring och noterade även sitt rekord på 1.30 då. Karriären grusades tyvärr tidigt av en skada i ett bakben. Försök gjordes i omgångar att få henne tillbaka till ovalen men det lyckades aldrig fullt ut.

För två år sedan köpte vi henne som fölsto och betäckte henne x fyra med fryst sperma utan att hon blev dräktig. Ifjol gick vi på färsk semin med Ulvsås Zico istället och då tog hon direkt. Hon fölade 17/5, dvs för en vecka sedan och fölbrunsten lurar nu alltså runt hörnet. Så om någon vill köpa henne och betäcka nu på en gång så är det bara att slå till. Vi är ute och färdas en hel del, så det är inte omöjligt att transport till önskad hingst kan ordnas av oss.

Priset för Nornes Jenta är 15.000 + moms + att köparen håller fölungen vid sidan vid liv tills dess att vi hämtar honom vid avskiljning. Alternativt att märren, mot en något högre prislapp, står kvar hos oss tills avskiljningen.

Så vill du eller någon annan vill ha ett fölsto med samma blodskorsning som Lannem Silje, Ulsrud Tea, Myr Faksen och Fjord Jerven m fl så finns chansen här!

Ifall ingen visar intresse inom de närmaste dagarna så går hon sannolikt tillbaka till Ulvsås Zico redan kommande helg.

För mer info, ring mig gärna på 070-2779557. Eller mejla på kiropraktorn@hotmail.com

Jerker.

söndag 23 april 2017

En tredjeplats som värmde

Jag brukar då och då i denna blogg hemfalla åt första gången. Och hur speciellt det kan vara. Igår var det första gången som jag selade ut en häst till start som jag tränar men inte själv äger.

H.E.C.Dalove. Han kom till oss för sisådär tolv dagar sedan. Så vi har inte hunnit skruva på så många reglage för att påverka honom till det bättre. Men han gjorde hur som haver en bra insats och krigade till sig tredjeplatsen i de allra sista stegen, med den klassiska marginalen "emaljen". Han rekordsänkte sitt voltrekord med nästan två sekunder. Hans gamla rekord var 1.30,6. Nu gick han 1.28,8, avslutade sista varvet 1.27 och sista 500 1.26. Om jag säger att det var en kul upplevelse så överdriver jag i varje fall inte situationen.

Det här var som sagt första gången som jag tävlade med häst som jag tränar men inte äger. På förhand var jag lite spänd inför hur det skulle kännas. Jag trodde att det skulle kännas lite mer avspänt. Vilket det också gjorde. Tills startkommandona drog igång. Då var allt som vanligt. Pulsen. Adrenalinet. Spänningen. Under loppets gång spelade det ingen som helst roll om jag ägde 0 eller 100% i hästen. Och efter loppet var det minst lika roligt som om det hade varit min egen häst.

Så även detta lopp har i efterhand setts om och om igen. Det har dissekerats, tagits tid och funderats om vad som gick enligt plan och vad som hade kunnat gå ännu bättre. Och så här med några timmars perspektiv så har även propositionerna plockats fram och den framtida matchningen gjorts upp. Precis som vanligt alltså.

Under dagen så styrde också sonen Alvin in barnen ponny Tabbe till en fin femteplats i hård konkurrens. En härlig dag på travet sålunda.

Men,vi höll på att missa hela konfekten. Efter två av de tretton milen till Umeå så havererade nämligen vår bil. Situationen räddades dock av dagens änglar. Malin och Elsa Säll kom och tog med sig transporten, hästarna och barnen (så att de skulle hinna i tid till ponnyloppet) och mamma och Sverker mötte upp med en reservbil så att jag och hustrun också så småningom kunde ta oss till tävlingarna. Slutet gott allting gott. Och nu står vår havererade bil hemma i garaget i väntan på mekaniker. Och de fyrbenta krigarna i respektive box mumsande på en välförtjänt giva hö.

Jerker.

måndag 3 april 2017

Lallaren som hoppade upp i biken och vann

När jag senast vann lopp fanns Sovjetunionen. Det var ett tag sedan. Närmare bestämt i slutet av sommaren 1991. Jag lyckades då inom loppet av ett par månader vinna hela tre stycken. Hästen som då gjorde allt för att göra mig lycklig var en Ministeggare som hette Trond. En fantastisk häst som egentligen inte kunde trava, men gjorde allt han kunde och det räckte ibland hela vägen. Han var på många sätt lik vårt treåriga sto Marre R.F.

Igår var det dags igen. Att vinna lopp alltså. Jag tycker att det är väldigt roligt att köra häst, vilket jag också är ganska bra på. Jag tycker inte att det är lika roligt att köra lopp, vilket jag inte heller bemästrar lika bra. Glädjen i hästkörandet är lika stor i träning och provlopp som i riktiga tävlingssammanhang. Kanske är det t o m roligare att köra då det inte handlar om placeringar och pengar. Men, igår slog blixten ner och den blinda hönan hittade ett korn.

Marre skulle debutera och jag kör gärna debuten själv då jag inte vill att någon riktig proffskusk ska överforcera hästen, vilket är riskfritt då jag kör själv. På förhand såg det bra ut och jag hade en känsla av att vi skulle sluta i den främre träffen.

Starten gick och som den lallare jag är så tappade jag en halv längd direkt och därmed också ledningen. Rygg ledaren blev istället min lott. Varvet kvar så galopperade dock täthästen och hastigt och lustigt höll jag och Marre i taktpinnen. Jag försökte hålla ett lagom tempo och tänkte att "om ingen sprungit förbi oss innan sista kurvan så ska det till en riktigt bra häst för att slå oss". Fyrahundrastolpen nalkades och ingen kom bakifrån. Då sa jag till Marre: "-Kom igen nu tjejen, nu springer vi ifrån dem!" Och det gjorde vi! Vi vann med några säkra längder utan att spela ut hela registret. Jag har undrat i typ tio år hur det skulle vara att vinna lopp, själv sittandes i jollen. Nu vet jag, för mig är det ganska precis lika underbart som att stå vid sidan om. Det spelar inte så stor roll om jag kör själv eller inte, det viktigaste är att vinna. Och framför allt när det kommer till unghästar, att hästen är väl förberedd, sköter sig under loppet och att det finns hopp om en ljus framtid. Detta hoppet finns i allra högsta grad när det kommer till Marre. Vår CC-märr med det stora fighterhjärtat. Om det blir en stjärna står skrivet i stjärnorna, men jag är säker på att vi kommer att ha några roliga år med henne framöver.

Dagen forsatte med att Röyns Kristine klarade sitt första premielopp (hon måste avklara två st då hon är norskfödd). Banan var på ren svenska helt värdelös, men hon sprang ändå 1.58 i sin ensamhet, vilket är med beröm godkänt denna tid på året.

Som grädde på moset så avslutade team Bjurman dagen med att Kasper vann shettisloppet med Kumlaby Tabasco efter en väl avvägd styrning från dryga tillägg.

Full pott för team Bjurman denna dag således!

Och när jag kör / vinner nästa lopp? Ja, låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid igen. Då skulle jag vara sjuttio år och drygt det innan dess...

Jerker.

söndag 5 mars 2017

Lyckopiller

I förrgår (i fredags) startade Ängskalla på Umåker. På menyn stod ett långlopp på isbana och tanken var att hon skulle få en rygglöpning och springa på så fort benen skulle bära sista trehundra. Nu blev det inget långlopp då första varvet klockades till 1.35 och alla hade torrt krut i loppet då farten drogs upp på sista bortre. Kalla låg i det läget sist och kunde inte ta någonting på de andra och slutade typ sist. I det läget är risken stor att jag går in i en mindre och ytterst temporär depression, vilken i sin tur kan botas förhållandevis snabbt medelst lyckopiller.

Och dessa lyckopiller utgörs för dagen av de fina unghästarna som förgyller min vardag, och helg också för den delen. Under lördagen var vi in till banan för första gången med våra tvååringar. Vår egen ägda Röyns Kristine och den som jag har i träning, Rappodina. De har i ett par månader gnuggats hemmavid och springer för dagen ca nio km i varierande tempo. Nu var det som sagt dags för bandebut. De gick tillsammans, Ranja körde Kristine och jag körde Rappodina. De uppförde sig exemplariskt och sprang 2.14 fullväg med en snabb avslutning över upploppet. Nu får de trna på hemmavid ett par veckor igen och sedan blir det babyrace om ett par veckor.

Mer unghästar. Jag körde Illvilja åt Anna Jakobsson i provlopp också. En treårsmärr som jag med nöd och näppe kvalade in i höstas. Hon har utvecklats fint i vinter och visade goda fartresurser sista halvvarvet och hennes tävlingsdebut är nog inte alls långt borta.

Vår egen Marre R.F. känns också ganska bra för dagen. Springer ganska fort men ar stora problem med aktionen. Jag tror och hoppas att hon blir riktigt fin när hon slipper brodden. Hon har en motor och vilja att springa som inte lämnar något att önska, men gångarten liknar inget annat för dagen. Jag jobbar på med balanser och träningsupplägg för att hitta rätt. Och det känns som att lösningen finns inom räckhåll. Om någon av er läsare hittar en proposition där loppet går i lätt utförskörning så säg till, ety i det potentiella loppet tror jag att hon blir mycket svårslagen. Med det sagt så tror jag att hon kommer att bli bra den dagen hon orkar med sin stora lekamen och sina CC-gener. Och jag är stark i min övertygelse om att den dagen kommer!

Vi har många hyggliga treåringar i Skellefteåregionen för dagen. Kanske inga superstjärnor ännu, men det ser ut som att det kommer att bli förhållandevis många starthästar i sommar vilket är mycket glädjande då det har varit lite tunt på den fronten de senaste åren.

I mitten av april körs det ett treåringslopp på Umåker och då skulle det inte förvåna mig om Skelleftetravet inte är representerat av minst fyra-fem stycken fina hästar. Just det att vi får fram många startande unghästar gynnar och är viktig för hela vår bana och region Den ljusnande framtid är vår!

Jerker.

söndag 26 februari 2017

Hemma igen

Det är över. Det stora äventyret. För den här gången. Och än en gång infinner sig känslan "det här vill jag uppleva igen".

Det är så stort i min värld, detta att få åka med sin egen häst till Paris. För det första att få köra runt på Grosbois och för det andra att få köra runt på Vincennes.

Katla har en tillräckligt hög högstanivå för detta äventyr, tyvärr är inte lägstanivån lika hög, vilket visade sig denna gång. Hon hade behövt prestera på sitt yttersta för att hävda sig, nu gjorde hon inte det och då räckte hon helt enkelt inte riktigt hela vägen. Galopp i båda loppen, oplacerad i det första och diskad i det andra. Men det spelar liksom ingen roll. Upplevelsen av att ha varit där med en egenuppfödd, egentränad och egenägd häst bär jag och familjen med oss hela livet. Och det är det som räknas denna gång.

Katla tog resan förhållandevis bra och nu sent på lördagskvällen, drygt två dygn efter det andra och sista loppet, så står hon åter där hon bokstavligen hör hemma. I sin box, granne med bästa kompisen Ängskalla (vilket Kalla också verkar uppskatta å det grövsta) och mumsar på sitt eget hö och dricker sitt eget vatten. Sannolikt känns resan i hennes späda kropp, fattas bara annat, men hon verkar vid god vigör. Det enda spår av resan som syns är svärtan från kolstybben i hennes tre vita strumpor, vilken lär försvinna när hon får springa ut i snön i sin hage under morgondagen.

Förutom det rent sportsliga så har vi haft en fantastisk vecka. Eiffeltorn, Triumfbåge, Notre Dame, Montmartre, Sacre Coeur, Versailles, goda måltider, tåg, tunnelbana och flyg, umgås med travnördar, mycket skratt, möte med nya och gamla bekanta inom travvärlden och sist men inte minst, att få dela allt detta med våra barn. Återigen, detta är en vecka som vi aldrig kommer att glömma.

Tack Anna för att du ville och kunde ta dig tid att resa med och ta hand om Katla. Det kändes tryggt och betydde mycket för oss.

Nu ska vi bara klura ut hur vi fortast möjligt ska ta oss till Paris med en egen häst igen.

Jerker.

tisdag 21 februari 2017

Första racet på Vincennes

Lite svårt att blogga i Paris. Dels pga taskigt internet och dels pga att det måste göras medelst mobiltelefon. Men här kommer en kortis om första loppet i alla fall.

Katla blev sist av de icke diskade. Officiellt blev hon tia. Men kag är ändå rätt så tillfreds. Hon sprang lika fort som Kalla gjorde då hon blev fyra för två år sedan, hon gjorde det trots en gunga på vägen och hon noterade sin tredje snabbaste tid någonsin. Att sedan de andra var numret för stort kan inte vi göra något åt.

Tack och lov är hoppet det sista som överger en travtränare, så på torsdag tar vi dem! Trots att hon ånyo fick sämsta möjliga utgångsläge, spår nio bakom den nia ekipage breda startbilen. Men nu kör vi på stora banan där startrakan är typ fyrahundra meter. Så ska nog lösa sig.

Håll tummarna för oss i lopp ett på torsdag.

Höres!

Jerker.

fredag 17 februari 2017

Världsrekord

På torsdag kommer jag att sätta ett världsrekord. Kan inte tänka mig annat. Förvisso i högsta grad inofficiellt men ändå.

Jag har två starthästar i mitt stall. Båda dessa startar under torsdagen. Och de gör det i princip i var sin ände av en världsdel. Katla Kiro tävlar i Paris och Ängskalla gör detsamma i Boden. Det är inte bara de 280 milen som skiljer dessa hippodromer åt. Men nu är det inte det jag vill ha sagt, utan just det att hundra procent av mina starthästar startar och att de gör så långt ifrån varandra geografiskt och på samma dag.

Jag kan inte tänka mig annat än att det innebär ett nytt prydligt världsrekord!

Jerker.

torsdag 16 februari 2017

Flip flop flap

Röyns Kristine, vårt tvååriga sto, har varit lite knölig och orytmisk, kanske t o m på gräsen till framhalt under några veckor.

Men sedan ca tio dagar tillbaka är problemen så gott som bortblåsta. Jag vet inte varför, men allt vände i samband med att jag slog på henne flap-skor fram.

Varför blev det bättre då? Jag vet inte, men ett vet jag och det är att man i varje fall måste ha en tanke med varje given åtgärd när det kommer till travhästeri, oavsett om det rör sig om foderbyte, val av avelshingst, byte av kusk, träningsupplägg, ändrad balans, matchning osv. Jag är inte alls någon stor vän av att skjuta från höften, utan man ska ha ett syfte med det man gör, sedan kan det så klart bli fel ändå, men det ärr lättare att identifiera ett fel och förkasta en idé om man vet vad idén var från början.

Min idé och mitt syfte med flap-skorna var att jag tänkte att hästen hade någon form av smärta lågt ner på ena frambenet, sannolikt någon mjukdel. Här ska sägas att hustrun var den som troligen lyckades lokalisera den bäst i form av en svullnad under knät. Jag tror på cirkulation i alla dess former när det kommer till fysiologi, inte minst cirkulation av blod. En flap-sko gör att hovmekanismen och hovens pumpfunktion generellt fungerar bättre än med en vanlig sko och därmed blir hela benets cirkulation förbättrad. Nåt hände, svullnaden gick ner och hästen är betydligt mer rytmisk, så jag tror att det blev rätt.

Det kan också vara så att enkelt att den ökade tyngden som flap-skorna ger, gör att hon får ett längre och "stadigare" framsteg och därför blir rytmisk, sliter mindre ont och travar bättre.

Det kan också vara så enkelt att hon var i en växtperiod som nu har gått över och att hon därför rör sig bättre.

Det kan också vara så enkelt att hon har blivit starkare och orkar med sin jättebabykropp lite bättre, eller att hon behövde lite tid att anpassa sig till den träning som hon får nu hos oss.

Eller också kan det vara något annat icke definierat.

Men min tro är att skorna förbättrade cirkulationen i hovarna och benen och att det därför blev till det bättre på det stora hela. Det tror jag på. Och det är viktigt, att göra just det, det man tror på.

Jerker.

söndag 12 februari 2017

Sista förberedelserna

Katla var in till banan under lördagen för ett sista träningspass innan avresan imorgon måndag. Hon kutade runt ovalen två varv i 32-tempo och kändes ok. Inte superbra, men hon var gammelskodd, gick utan check, sidostång och huvudstång. Och då brukar inte betyget bli högre än "ok". Jag är helt övertygad om att hon kommer att vara på tårna på ett helt annat sätt på kolstybben om en vecka.

Idag gör vi de sista förberedelserna.

Fixa Katlas hovar, sko på henne broddskor med broddar som kan avlägsnas under resan (hon går normalt med fasta broddar) och smida till tävlingsskor och hemreseskor som ska spikas på i Frankrike.

Igår var sista chansen att köpa in eventuella saker som fattades, så det är nu gjort. Hö pressade vi tidigare i veckan. Selar och utrustning ska smörjas. Vi ska kolla upp sulky och reservhjul + packa in dessa. Vi ska också ha med en träningsvagn som ska gås igenom. Kraftfoder, mat och annat kolijoks ska beräknas och packas. Kläder, täcken och bandage osv ska tvättas och inventeras. Hinkar, krubbor skoverktyg. hästpass, exportcertifikat, veterinärintyg, grimmor, grimskaft, broddnyckel, selpåsar, extra boots, skygglappar osv osv

En hel massa att tänka på således. Vi gjorde förvisso allt detta för två år sedan, men den gången åkte jag ju själv med hästen, vilket inte är fallet den här gången och därför känns det desto viktigare att allt kommer med och blir rätt, så att det inte blir så struligt för Anna som ska ta hand om vår primadonna.

Imorgon kör jag ner Katla och Anna till Hudik för ett första pit stop. Sedan åker alla svenska hästar i gemensam transport därifrån på tisdag morgon. Ankomsten till Grosbois är beräknad till torsdag. Jag, hustrun och barnen kommer till Paris på lördag eftermiddag, dagen innan det första loppet.

Jerker.

tisdag 7 februari 2017

Bootcampen är över

Katla Kiro goes to France. Det är sen gammalt. Och nu börjar arbetet med att slipa formen och ge henne så goda förutsättningar som möjligt att lyckas i grodätarlandet.

Resan dit och hur hon klarar den kommer att klara den, kommer att bli en viktig pusselbit. Jag tror att det kommer att gå bra, men säker kan man så klart aldrig vara. "Sundsvall är det längsta söderut som hon har varit, och då ska ni veta att det var en kort visit." Okej då, Hälsingland ett par gånger, men någon sådan text har Ronny Eriksson aldrig skrivit. Hon har fått extra mycket mat några veckor vilket förhoppningsvis har gett henne lite mer reserver att ta ur. A och O är givetvis drickandet. Det brukar inte vara några problem när det gäller Katla, så där är jag inte speciellt orolig.

Träningen och formen då? Ja, hon har tränat stenhårt hemma i backen sedan förra starten. Inte primärt för att hon skulle till Paris egentligen, utan mest för att hon inte hade några vettiga lopp att starta i och någon gång måste man ju träna också, typ. För fem dagar sedan var hon in till banan och gick ett 28,5-jobb full väg. Och i förrgår var det ett tungt pass i backen igen. Nu är dock hårdkörningen över och hon ska få tre lugna pass innan avresan, vilken sker om sex dagar. På måndag närmare bestämt. Distanspass idag tisdag, lätta intervaller i backen på torsdag och sedan ett lugnt banjobb på lördag.

Därmed så ska jag ha gjort den delen av läxan efter bästa förmåga. Då är det bara resten av förberedelserna kvar. Mer om det senare.

Jerker.


onsdag 1 februari 2017

Omtumlande dag

Dagen då vi fick det glada beskedet börjar lida mot sitt slut. Det har varit en omtumlande dag. Vi var förvisso förberedda på att det skulle bli lite körigt men det blev ändå lite mer att fixa med än vad vi hade trott. Stackars oss. Not. Men ändå.

Storlek på hästtäcke, val av strö på Grosbois, skoinfo till det första loppet, storlek på skötarens (Anna Jakobssons) jacka, kuskönskemål, letande och bokande av extra biljetter, både flyg och anslutningståg, fixande med hotell, ledighetsansökan från barnens skola, intervjuer från div tidningar och sajter osv. Men nu är det mesta i box och vi kan börja jobba med hårdvaror. Dvs packa och förbereda och då framför allt hästen.

Delegationen som åker med Katla är alltså Anna som åker med i hästbussen. Katlas kusk blir Ove A Lindqvist. Och sist men inte minst så åker vi hela familjen också. Vilket kom som en total överraskning för barnen. Vi känner en stor glädje inför det faktum att vi kommer att skapa ett oförglömligt minne för våra barn.

För att hästar ger allt.

Jerker.

Katla Kiro till Paris!!!!!!!!!

"Travsport handlar om att sätta upp, infria och överträffa sin drömmar", jag tror det var Frasse Fransson som myntade det uttrycket. Jag är ödmjuk inför det faktum att vi än en gång får vara med på en fantastisk resa, i dubbel bemärkelse,

Tänk vad vi får vara med om genom våra hästar. Jag har nypt mig i armen så många gånger nu, att jag för länge sedan har tappat räkningen. Och nu på förmiddagen så var det dags för ett nyp igen.

Då det äntligen stod klart att vi får åka ner till Vincennes och tävla med vår egen uppfödning, vår egen på jorden så lilla men i hjärtat så stora Katla Kiro.

Det finns två sätt att ta sig dit. Totalt rör det sig om fyra platser. De två första går till ettan och tvåan i ett uttagningslopp, vilket kördes för tio dagar sedan, utan vår medverkan. Därefter kan man seedas in genom ett inte alls oinvecklat poängsystem. I det första fallet är det "enkelt og greit" på ren norska att utse resenärerna, i det andra fallet är det betydligt krångligare, parametrar ändras hela tiden, bl a beroende på vad hästarna gör på banorna de sista dagarna innan anmälningsstopp och inte minst beroende på vilka hästar som anmäler sitt intresse.

Jag och Ranja har tänkt och kollat, ritat och räknat, vridit och vänt på alla tänkbara scenarior. Vi har hela tiden haft känslan att vi skulle få nådiga nicken. Om inte om vore osv. Men nu är det alltså klart och vi kan börja packa. Inte minst till hästen och hennes resa.

Tänk att vi får vara med om detta äventyr igen. För två år sedan fick vi åka med Ängskalla och nu alltså med vår andra supermärr. Förra gången var det ett stort äventyr och vi hade ingen aning om vad som väntade. Nu vet vi ungefär och det vette katten om det inte känns ännu roligare denna gång. Inte lika spännande kanske, men roligare.

Det var förvisso enormt stort att få köra på Grosbois och värma på Vincennes med en häst som man köpt som liten, kört in och tränat hela vägen. Det enda som skulle kunna toppa det var att få göra det med en häst som man utöver allt detta, också hade fött upp själv. Och det är klart att den drömmen fanns långt borta i fjärran. Men därifrån till att den skulle slå in var ett "giant leap".

Men nu har den alltså slagit in! Ouch! Oj, nu nöp jag nog lite väl hårt.

Jerker.

söndag 29 januari 2017

Fem fina flickor

Ahh, vilken krystad allitteration. Men likväl, jag har fem fina märrar på min lista. De gamla hedersmärrarna Kalla och Katla (ja, Katla börjar vara gammal hon också), Blivande treårsstjärnan Marre och så är hela anrättningen kryddad min ett par toppstammade tvåårsston, Kristine och Rappodina.

Under lördagen fick Marre åka in till banan och babyrejsa mot fyra andra treåringar, i den mån det fortfarande kallas babyrace när pållarna nu uppnått tävlingsbar ålder. Optimismen växer sig allt starkare avseende hennes kommande säsong. Det har varit en strulig vinter där vi inte riktigt kommit rätt på det. Ett flertal gråa hår senare, och det vette katten om inte några har fallit av också, så verkar det peppar peppar vara på rätt väg igen. Igår var distansen, den senaste veckan så omtalade, 3640m, typ. Och Marre landade på en tid strax under 1.50. Med en betydligt snabbare avslutning. Och dessutom på ett bättre sätt än någonsin tidigare i vinter.

Detta med ston och deras tävlande är viktigt. Det är viktigt att de ges tillfälle att bli tävlingshästar, det är viktigt att de ges möjligheter att tjäna fina pengar och det är viktigt att vi får fram så många snabbloppsston som möjligt. Det sistnämnda för att i förlängningen skapa så många attraktiva fölston som möjligt.

Varför är det då viktigt? Jo, för hela kallblodssportens skull. För inte alls särskilt länge sedan så var stonas funktion, om man ska vara lite krass, att producera föl. Men bl a i och med införandet av "fördel ston" och höjda prispengar i årgångsloppen för ston så har de en mer jämlik tillvaro som tävlingshästar gällande förtjänstmöjligheterna. Och detta är återigen viktigt. Inte minst för att uppfödarna ska våga satsa och få ekonomi i sin verksamhet även om de "råkar" få ett stoföl. Man hör ofta ett rungande "Grattis!" om det dimper ner en hingstunge, det grattiset ska vara lika självklart ifall man får tillökning av det täcka könet anser jag. Men för att de ska ske så måste stona gynnas ännu lite till på tävlingsbanan och tränare och ägare måste, och kommer därmed också, att våga satsa hårdare på märrarna. Stona på kallblodssidan har varit på väg ikapp hingstarna / valackerna när det gäller intjänade pengar per år, men det senaste två åren har det börjat luta åt fel håll igen. Det här har man från centralt håll så klart koll på och arbetar med. Vilket återigen är mycket viktigt.

För mig är det en självklarhet att om man kan göra stona lika attraktiva att äga, träna och tävla med, då är hela kallblodssporten gynnad av det. Uppfödarna får mer betalt och framför allt vågar de betäcka, utan att behöva "riskera" att få ett sto. Tränarnas vilja att ta in ston i träning ökar. Ägarna vågar satsa på ston eftersom de också kan tjäna fina pengar. Summa summarum får vi ut fler hästar på banan och när allt kommer omkring är det ju det som allt handlar om. Många lopp med många hästar i varje startlista. Med en liten population så är det av yttersta vikt att så stor andel som möjligt blir tävlingshästar. Och detta uppnår vi lättast genom att ge våra ston så goda möjligheter som möjligt att göra sig gällande på tävlingsbanan.

Jerker.


torsdag 26 januari 2017

App app app

Jag har blivit med app. Sedan en vecka tillbaka använder jag mig av Hooftrax Travappen. Den kan laddas ner gratis till mobilen via AppStore och Google Play. Ett sätt att följa våra hästar är förvisso via denna blogg men via appen så kan man följa hästarna och i synnerhet deras träningsschema i realtid. Min ambition är att senast inom några timmar efter genomfört träningspass, uppdatera status på varje given häst. Jag ser appen som ytterligare ett bra sätt att sprida information om vad jag håller på med, så skaffa appen och häng med vetja! Skulle det vara något problem med installation osv så finns hjälp att få på deras hemsida.

Jerker.


tisdag 24 januari 2017

Ordförandekonferens Hudiksvall part II

Under söndagen, konferensens andra dag, pratades och informerades det om frågor som rör sport avel, ekonomi och föreningens plats och funktion i den svenska travsporten.

Grupparbeten och diskussioner om avelsinpiratörernas funktion nu och i framtiden, hur vi ska höja betäckningssiffrorna ytterligare, landsfinalens framtid, auktionens dito, samarbete med de lokala travsällskapen osv.

Det informerades också om en medlemsvärvarkampanj och dessutom en morot för de lokalavdelningar som väljer att stötta ponnytravet lokalt.

Dagens föreläsningar hölls av Mats Norberg, styrelsemedlem i ST och B-O Månsson. Mats beträttade om vad som kommer att hända i den direkta och indirekta framtiden avseende ett eventuellt licenssystem på spel i Sverige och dess konsekvenser för travsporten. B-O i sin tur informerade bl a om den nya satsningen på Kallblodsklassikern där man tänker lägga till ett femårslopp i paketet också.

En som vanligt mycket lyckad konferens, från vilken samtliga nog fick en stor skopa motivation med sig hem, avslutades med en sen lunch och därefter skingrades skaran och deltagarna spreds för vinden, ut över kallblodssverige, för att på hemmaplan fortsätta sitt oförtrutna arbete för den ädlaste av travarraser, den kallblodiga!

Är det nu någon som undrar om något som hände eller inte hände i Hudik så kan man vända sig till resp lokala ordförande för vidare information.

Jerker.

lördag 21 januari 2017

Ordförandekonferens Hudiksvall part I

Just nu, dvs drygt middagstid på lördagen, är det halvtidsvila i Sleipners årliga ordförandekonferens. Denna har under flera år hållits i underbara Järvsö. Tyvärr var det inte möjligt i år då stället vi brukar vara på inte är tillgängligt denna gång. Så vi håller till i Glada Hudik istället och det går ju fint det med. Hälsingland som Hälsingland liksom. Same same but different.

Under gårdagen hade rikssleipner styrelsemöte och vi gjorde "bokslut" för det år som vi precis lagt bakom oss och vi drog upp riktlinjerna för vad vi ska lägga fokus på under innevarande år.

Denna dag anslöt resp lokalavdelnings ordförande och med sig har de var sin ungdomsrepresentant.

Vi har under dagen lyssnat på ett antal föreläsningar. LRF Häst berättade hur de jobbar för ett gynnsamt klimat för hästföretagande i hela vårt land. ST:s sportchef Petter Johansson visade statistik om startande hästar och licenser, population och prispengafördelning osv. Nyttigt att höra hur han, och ST, resonerar när de planerar allas vår framtid. Livliga diskussioner hölls i församlingen, som sig bör. Avslutningsvis för vi lyssna till ST:s avelschef Christina Olsson. Hon framhöll den stora procentuella ökningen av antalet betäckta kallblodsston 2016 och att den är unik i hela travvärlden. Vidare så diskuterades avelsplanen lite grand och hur vi ska / bör tänka i framtiden för att komma till bukt med inavelsproblematiken. Just i detta sista fall väntar vi med spänning på de första resultaten i den forskning som pågår, vilken ska ge vid handen hur den faktiska biologiska inaveln faktiskt ser ut. De första siffrorna väntas bli offentliga inom ett par månader. 

Strax middag. Have a nice evening. I will!

Jerker.

onsdag 18 januari 2017

Min Lilla CC

Marre R.F., yes, hon är testad CC and we´re proud of it, börjar hitta rätt igen. Jag har haft stor tro på henne allt sedan hon flyttade till oss. I höstas gick allt på räls. Hon sprang ganska fort, kanske till och lite för fort och jag satte därför en lätt fot på bromspedalen, slutade köra snabbjobb och satte henne i vinterträning. Om det blev ett bra beslut eller inte i längden får jag väl se, men i det korta perspektivet blev i alla fall dåligt. För någon månad sedan när hon skulle börja snabbjobbas så funkade plötsligt ingenting. Hon travade dåligt, om ens alls och verkade nästan ha ont någonstans.

Här nånstans kickade kiropraktorhjärnan in. Den började tänka: "Ponera att detta var en kund på kliniken, vad hade du gjort / rekommenderat då?" Det enda som stod klart var att något måste göras, vi var inne på fel väg. Och nu snackar vi alltså för en knapp månade sedan och treårssäsongen lurar runt hörnet. En veterinärbehandling kunde vara ett alternativ, men återigen, kiropraktorn i mig sade att det kan gå att lösa på ett annat, enklare, snabbare och billigare sätt. Medelst ombalansering och omlagd träning.

Så skostolen åkte fram. Från att ha haft järnskor runt om, så bytte vi till den nya balansen "Öppen-aluminiumtå-tå-båda-fram-sula-och-järnsko-vänster-bak-och-vanlig-järnsko-höger-bak". Och en kort raymondcheck på det. Och så gav jag upp de vanliga rakbaneintervallerna, vilka uppenbarligen funkade dåligt för dagen. Istället tränar hon nu i backen. Jag har en väg som är plan i 700 meter och sedan bär av uppför i sjuhundra meter. Den sträckan får hon springa fyra ggr uppför i 2.45-tempo och fyra ggr nedför i 2.00-tempo. Tre min vila mellan varje. Framför allt är det nedförsträning jag vill åt. Min tanke är att hon ska lära sig ta ut stegen ordentligt.

Och för dagen ser det ut som att det håller på att ljusna! Hon gick detta pass senast igår och på ett mycket bra sätt. Efter alla tankemödor och gråa hår och träningsomläggning och ombalansering och...

Eller också har hon haft en växtperiod.

Jerker.

måndag 16 januari 2017

Ombytta roller

För ca en månad sedan tog vi vår första stalldubbel någonsin. Igår kom den andra. Fast tvärtom denna gång Katla Kiro vann före bästisen Ängskalla. Så det rullar på bra nu. Synd bara att det inte går att tjäna pengar på kallblodsston. Nej, ironi funkar visst inte så bra i skriven form, så vi struntar i det som jag hade tänkt fortsätta med.

Travlopp kan vinnas på många sätt. Vi vann det på ett märkligt sätt igår. Kolla här och döm själv. Titta också extra mycket på Katlas kusk och dennes skickliga körhänder genom sista svängen då han både kör och håller igen samtidigt. När Ove kör på den nivån, då är han i mina ögon kanske bäst i Sverige.

Vi gläds så klart alldeles oerhört åt vår dubbeltriumf. Placeringar och pengar i alla ära, men det är framför allt två saker som jag tycker är de största glädjeämnena. För det första Katlas öppning från start (vilken skylles på att hon första gången på två år tävlade utan huvudstång) och för det andra Kallas avslutning sista femtio meterna. Dessa två företeelser ger nämligen hopp för framtiden. Och det är det som allt handlar om. Det som har hänt, det har hänt, nu ligger fokus på nästa lopp. Det är viktigare än gårdagens.

Jag sänder också en tanke till min proffstränarkurskamrat Jan Ove Olsen som satt på leken in på upploppet och blev snuvad på konfekten. Men som hans häst såg ut så är det sannolikt bara en tidsfråga innan hann får ta den angenämaste av vägar tillbaka till stallbacken. Kämpa Olsen!

Jerker.