onsdag 5 december 2018

Framtiden är här

Äntligen är den här, framtiden. Vårt dreamteam av fölungar är nu komplett. Under den senaste veckan har två till anslutit och de två nyförvärven är sannerligen inga som man skojar bort!

I hagen står nu fyra toppstammade, exteriört korrekta och inte minst supertrevliga stoföl.
Mira Kiro e Bork Odin u Ängskalla
Maya Kiro e Smedsbo Faksen u Odile Kiro
Bäcklös Jäntan e B.W. Modde u Nornes Jenta
Wik Viktoria e Galileo u Wikvinni

De två förstnämnda är våra egna. Jäntan är inhandlade av Stall Åsakjappen AB och Viktoria är tills vidare vår egen, men tro det eller ej, framöver kommer det att erbjudas möjlighet att bli delägare i denna fantastiskt fina häst! Är just du intresserad så hör gärna av dig redan nu för att boka en andel eller tre.

Nu kan jag inte skylla på materialet längre, ifall vi inte lyckas i de stora loppen de närmsta åren. Nu är det upp till bevis för mig som tränare. För nu finns förutsättningarna!

Jerker.

tisdag 4 december 2018

Vår blivande stjärna

Förra inlägget handlade om hur Geira, liksom av en av ödet bestämd nyck, bara skulle vara kvar i min träning, som om det fanns en högre mening. Nu ska vi inte skena iväg angående den speciella damen. Ptrooo, sitt still i båten, var nöjd med vad som varit hittills, såja. Även om jag till min stora glädje tycker mig märka att hon utvecklats ett litet snäpp som en följd av segerloppet föra sisådär tio dagar sedan.

Detta inlägg avhandlar ännu en häst som av en eller annan anledning verkade ämnad att tillbringa (åtminstone) sina unghästår i vårt stall. Holter Oda.

Första gången jag fick höra talas om Holter Oda var via en kontakt i Norge som tyckte jag skulle ta mig en funderare om inte denna märr skulle kunna vara intressant att inhandla. Det här var sommaren 2017 då hon var ett år gammal. Jag var inte alls intresserad då det var långt borta geografiskt och den sannolika prislappen sannolikt var lite för hög, detta senaste drar jag mig till minnes vara en efterhandskonstruktion då jag nog aldrig har hört något om någon prislapp över huvudtaget. Ett par månader förflöt och lite halvsent en kväll, bäst som jag och hustrun satt och såg på klasselöpsauksjonen från Bjerke, ringde telefonen. Det var Mathias Pettersson, redan hästägare i stallet via Rappodina, som ringde från en spansk ö. Han berättade att han via ombud på plats i Oslo köpt en Bork Odin-märr som lystrade till namnet Holter Oda och att jag kunde få henne i träning om jag hade lust och att vi tillsammans kunde hitta delägare till henne.

Lång historia kort. Hon kom till oss i oktober 2017, var lite besvärlig att köra in, men blev till slut riktigt trevlig, även om hon än idag kan vara lite på sin vakt och bli lite ängslig i nya och ovana miljöer och situationer. Idag ägs hon av Holter Oda HB bestående av ett antal personer, fysiska och juridiska, som deläger hästen i olika stora andelar.

Under vintern då hon skulle fylla två år så var hon ingen som utmärkte sig speciellt. Hon var kanske i största och tyngsta laget och rörde sig lite kantigt. Men hon var alltid på kontoret, missade aldrig ett träningspass pga sjukdom eller att hon verkade vara sliten. Vi kämpade på under senvintern och våren. Våren blev till sommar och där någonstans hände något, jag kan inte säga exakt när, men mitt under den gångna, varma sommaren så föll alla pusselbitar på plats, det som tidigare känts hyggligt och t o m bra, togs som genom ett trollslag till en helt ny nivå. Jag bestämde mig emellertid för att försöka hålla igen så länge som möjligt, vilket som bekant kan vara nog så trixigt med en talangfull unghäst. Jag lovade mig själv att aldrig släppa av henne för fullt förrän vid Sleipners lokala unghästvisning i början av september. Det var ett löfte som jag lyckades hålla och där och då gick det upp för mig vilken talang hon verkligen är. Hon gick ruskigt fort en liten bit den dagen. Jag tänkte köra ett riktigt snabbt kval med henne i slutet av september, inte minst av den anledningen att om någonting tråkigt skulle hända henne framöver, så skulle det i alla fall finnas en officiell skryttid att falla tillbaka på inför en eventuell avelskarriär. Nu blev inte kvaltiden särskilt spektakulär pga en för dagen mycket dålig bana. Även om en 1.41-tid i slutet av september alls inte skäms för sig och tillika är det överlägset snabbaste någon häst i vårt stall sprungit i den åldern.

Nu tränar vi på. Många. långa, tunga intervaller med pulsklocka hemmavid. Varvat med ett banjobb var annan, var tredje vecka. Då försöker jag köra 1.38-1.40/1600m, vilket till min stora lycka görs på ett enklare och enklare sätt varje gång. Och jag vill betona, farten är en sak, den är alldeles nog bra, men det är framför allt sättet hon gör det på. Sättet. Vi nöter på och siktar på en tidig debut i vår.

Vi har haft lyckan att ha ett gäng fina hästar i stallet de senaste åtta-tio åren, men nu undrar jag om vi inte har vår första riktigt stora stjärna i vardande. Kom ihåg var du läste/hörde det först! Men, det är en lååång väg kvar...

/ Jerker.

söndag 25 november 2018

Första gången

Igår var jag med om något unikt. Det var dags för min första tränarseger med icke egenägd häst. Det har varit en lång och inte helt spikrak väg till vinnarcirkeln. Se också detta inlägg som en presentation av nästa häst på listan. Geira.

Först och främst, Geira är en väldigt speciell häst på många sätt. Hon är snäll att köra, det har hon varit sedan hon kom till oss, andra sidor av henne har emellanåt varit minst sagt enerverande. Men, jag har lärt mig att tycka om hennes små nycker ändå på något sätt. Hon är som sagt väldigt speciell, inte lik någon annan häst som korsat min väg. Hon lär sig allt, men det tar ibland sådan tid att man blir tokig på henne. Det allra största problemet har varit lastning på transporten. Det problemet var från början så stort att jag för ägarnas skull försökte bli av med henne. Vi tar hela historien från början.

Geira kom som ett yrväder en marsafton i våras. Det var snurrigt i huvudet från timme ett, dag ett. Inget ont i hästen men en eller annan liten kombination av bokstäver kunde skönjas under huven. Hon sprang vid det här laget premietider (premieloppet hade hon gudbevars avklarat halvannat år tidigare). Målsättningen och önskemålet från ägarhåll var att vi i varje fall skulle försöka klara av att inhösta kvalpremien, vilket skulle innebära att vi innan halvårsskiftet skulle underskrida 1.50/2140m.

Detta kändes ganska avlägset i våras då hennes minst charmiga egenskap, latheten, allt som oftast gjorde sig påmind. Det, i kombination med mina begränsande resurser att köra regelbundna jobb i högre tempon hemmavid, gjorde att jag ganska snabbt började misströsta huruvida jag skulle kunna uppfylla ägarnas önskan om ett godkänt kval. Det stora problemet som förelåg var nämligen att Geira under inga som helst omständigheter lät sig lastas på någon som helst transport. Vilket gjorde att jag var bakbunden avseende mina möjligheter att sänka henne i tider. Visst, jag kunde träna hemmavid, men att få fart i benen på henne lät sig inte göras i kryssandet mellan tjälskotten på mina skogsbilvägar i våras.

Jag försökte med alla till buds stående medel få en hästtransportfirma att komma och hämta henne och skjutsa hem henne till Ådalen och få ägarna att stalla upp henne hos en tränare på en travbana, så att lastning och transporterande kunde undvikas, men att man ändå kunde träna rationellt. Hela tre gånger var denna transportfirma på väg men av tre osannolika anledningar kom de inte.
1. En häst på bilen behövde plötsligt dubbla platser pga cellskräck: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
2. Vi har en tränare som har hästar på bilen som inte vill att vi ska göra omvägen förbi Skråmträsk eftersom transporten till Stockholm då kommer att ta onödigt lång tid: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
3. Vi har en ko ombord på transporten så din häst kommer nog att bli rädd: "-Geira får vänta till nästa vecka!"

Ok, fjärde gången gillt i slutet av maj. Jag hade beställt transport, men här började jag tvivla på min övertygelse om att ge upp. Jag var tvungen att syna om märren kunde springa på, lite grand i alla fall. Ja´mena´, nu hade vi ju tränat i nästan två månader och något måste ju ha fastnat. Vi åkte ut med GPS:en och det gick ganska fort, i 300 m i alla fall. Så den här gången var det jag som avbokade transporten hem. Vi hade fortfarande aldrig lyckats lasta Geira på bilen eller släpen, vi hade vid det här laget, i månadsskiftet maj-juni fortfarande aldrig kört ett regelrätt snabbjobb. Men jag började skönja att den här damen, trots alla mina tvivel, hade något speciellt. Och att hon dessutom inte var helt obegåvad.

Jag engagerade "hela byn" för att få henne ombord på en hästfinka och få henne ner till banan, vi körde ett intetsägande snabbjobb och "hela byn" var på plats på banan och kunde hjälpa mig att lasta för hemfärd också. Nu började tiden innan det annalkande halvårsskiftet vara knapp. Men, för att göra en lång historia kort, vi lyckades till slut, med några dagars marginal avklara kvalloppet.

Sommaren ägnades sedan åt det som Geira är världsmästare på, att ideligen göra framsteg, men i en takt som gör att hennes tränare dagligen är på nervsammanbrottets rand. Hon utvecklas hela tiden, men det går så saaaakta. Tidigt i höst gjorde vi två ganska täta starter, inte i första hand för att hon var klar för det, utan mer för att jag kände mig tvungen att syna om tävlingssituationen kunde stressa upp henne en aning så att vi kunde få någon som helst träningseffekt, ety det lät sig inte göras på traditionellt vis. Och viss effekt i rätt riktning hade det väl.

Sakta men säkert, i takt med att lastningen på transporten gick allt bättre, närmade vi oss så gårdagskvällen och dess perfekt utskrivna proposition. För mig, i tystnad, höstens stora mål. John, som kört henne i de två första loppen var upptagen med annan häst, så det blev Stefan Edin som fick sköta tömföringen. Vilket han gjorde med den äran. Geira ledde från start till upploppets mitt, för att sedan, de sista femtio metrarna kontra till seger. En seger som innebar en rekordsänkning med fyra sekunder. En seger som innebar 30.000 friska till ägarna. Och, inte minst, en seger som var min första där jag tränade hästen åt extern hästägare utan att äga så mycket som ett tagel i svansen. En nog så angenäm upplevelse.

Som vore detta ett tacktal så vill jag tacka några personer specifikt. Ranja, mamma, Tommy och Anna. Och zoomar jag ut så vill jag också tacka alla er andra som hjälpt mig vid olika lastningssituationer. Utan er (ni vet vilka ni är) så hade vi inte fått besöka vinnarcirkeln på Umåker igår kväll.

Och framför allt så vill jag tacka ni underbara ägare som gett mig all denna tid och allt detta förtroende att träna, förvalta och utveckla Geiras skills. Och vet ni vad, jag både tror och hoppas att resan bara har börjat. Nu, först nu, börjar jag på riktigt tro att det här kan bli bra på riktigt. För det är nu som den riktiga träningen kan ta sin början.

För nu har Geira fattat. Nu går Geira på transporten. Och nu kommer vintern.

/ Jerker.

fredag 16 november 2018

På spåret

Orion Kiro (e Dotterud Teddy u Odile Kiro). Vår förstfödde kille. Och totalt vår femte uppfödning. Man brukar då och då slänga sig med uttrycket "världens snällaste", det kan"man" härmed sluta med, eftersom det epitet en gång för alla är Orions.

Han har varit "världens snällaste" allt sedan han för första gången såg dagens ljus i mitten av maj 2016. Kanske t o m lite för snäll ibland. Men i träning och på banan så finns där ändå någon form av kampvilja, vilket sannerligen var ett adelsmärke hos hans mor i hennes bästa stunder, förhoppningsvis har han ärvt lite av detta.

Mycket är speciellt med Orion men det mest speciella för mig, och min hustru Ranja, är den natten då han påbörjade sin jordevandring. Vi sätter alltid upp en kamera (vilken man kan följa via en app i telefonen) i fölmärrarnas boxar när nedkomsten börjar nalkas, också så denna gång. Det speciella med just detta tillfälle då Odile lade sig ner i spånbädden var att jag inte var närvarande, långt ifrån, ca fyrtio mil närmare bestämt. Jag var nämligen på ett tåg i Sundsvall, på väg till Stockholm i ett eller annat ärende. Ranja fick därmed ta hand om hela showen på egen hand, förvisso med råd och viss hjälp av några vänner, allt medan jag satt där i min kupé i Y-län, tittandes på min 4,5 tums skärm, utan minsta möjlighet att kunna vara till någon som helst hjälp. Det var en väldigt speciell känsla och ärligt talat något som jag gärna hoppas slippa i framtiden. För det där med fölning är stort! Och då vill åtminstone jag vara där det händer, när det händer.

Men allt gick hur som haver väldigt bra (inte ens jag är oersättlig ;)) även om jag som sagt missade konfekten denna gång. Orion blir nu snart tre år och har ett drygt halvår till tävlingsdebuten. Han premade i våras och kvalade under slutet av sommaren på ett bra sätt. För dagen blir det mycket mängdträning och så åker vi in till banan och kör något 40-varv emellanåt för att få lite fart i benen. Med väldigt stor sannolikhet ligger också en pullertdebut inom en väldigt snar framtid!

/ Jerker.

torsdag 15 november 2018

Reflektion intervallträning

Vi gör en kort paus i presentationen av stallets hästar. På förekommen anledning. Angående detta med intervallträning, gör jag/vi/man fel utifrån logiskt tänkande om man kör lika fort i alla intervaller och gör jag/vi/man kanske ännu mer fel om man kör fortare i de sista intervallerna.

Vi lämnar travet och tänker bänkpress för en stund. Betänk att man kör t ex 3x8 reps på 80 kilo. Man är troligen mest utvilad i början (det första setet) och minst i slutet (det tredje setet). Ändå är det inte ovanligt att man kör just, i detta exemplet, 3x8 på samma vikt. Det borde innebära att man inte utmanar musklerna tillräckligt i början och alltför mycket slutet av övningen. Så tänker jag att det borde vara i alla fall.

Tillbaka till intervallträning av hästar. Här borde det vara på samma vis. Ponera att man kör 6x800 meter i 1.40-tempo. Då borde den första intervallen vara alltför lätt (eftersom hästen är utvilad) och den sista alltför tuff (eftersom hästens krafter börjar tryta), alternativt är den (de) sista intervallen
(-erna)  lagom jobbig (-a), men då var de första lika fullt av för lindrig karaktär. Bara en tanke. Kanske borde intervallerna vara 36-38-40-40-42-44, typ, istället? Jag vet (liksom alla andra) inte vad som är rätt och fel. Men jag gillar att tänka och ifrågasätta mig själv och hur jag tränar, både mig själv och hästarna. Gör det du också vetja!

/ Jerker

tisdag 13 november 2018

Korpen flyger

Ravn Kiro. Ravn betyder korp på norska. Och han är svart som en sådan samtidigt som han är född den 17/5, så namnet sitter som en smäck. Sa en av uppfödarna självgott. Om han sedan flyger som sin namne i den isländska sagan återstår att se.

Sagan om Ravns tillkomst. För några år sedan fanns en fin springare i Norrbotten vid namn Åsakjappen. En av ägarna till denne kontaktade mig och frågade om jag kände till någon som ville köpa Åsakjappens helsyster Nornes Jenta som fölsto. Jag frågade runt lite grand i grannskapet men ingen var riktigt intresserad. Då tänkte jag och hustrun att en sådan fint stammad märr kan väl inte vara någon risk att införskaffa. Sagt och gjort, vi slog till och åkte till Norge och hämtade hem henne. Eller hem och hem, vi lämpade av henne på Överby stuteri på vägen hem. Där blev hon gående hela sommaren (2015), deltagandes i kamikazeprojektet att bli dräktig med en ny och ung hingst, på fryst sperma och som lök på laxen, så kom den stressade märren själv direkt från tävlingsbanan. Det gick så klart som vi förtjänade. Inte.

Men vi gav oss inte, vi skulle ha en avkomma efter denna märr. Nästa år vände vi på steken och, istället för att ta risker för att få drömfölet, så valde vi i att strunta i vad vi fick, utan bara försöka optimera våra chanser att få ett föl överhuvud taget. Så vi gödde upp Jentan lagom mycket, lugnade ner henne likaledes och valde den mest fertila hingst vi kände till, Ulvsås Zico.

Och det blev bingo. Förra våren föddes så Ravn Kiro. Han är en superhärlig individ. Snäll och trevlig, lagom självständig och lagom tillgiven, underbar teknik och tycker om att träna. Vi brukar inte åka in till banan med unghästar innan årsskiftet då de fyller två år, men härom dagen skulle jag in med ett gäng och det fanns en plats över i transporten så han fick åka med. Hur det gick med lastning, transport, selning, körning, duschning osv? Nemas problemas. Ravn är en stjärna på alla sätt så här långt!

Och apropå Åsakjappen och hans ägare, sedan i våras så har det gamla ägargänget bakom honom köpt in sig på Ravn. Så de är också med på hästen. Vi hoppas och tror att delad glädje kommer att leda till dubbel glädje framöver!

/ Jerker.

Kärleksbarnet

Vårt ettåriga sto lystrar till namnet Ronja Kiro. Ronja är vår egen uppfödning och är fallen efter Hellin Faxen och undan Odile Kiro. Skälen till att hon finns här på jorden är framför allt två. För det första att mamman är efter Moe Odin och att vi sökte en Eldingfri hingst och valet föll då denna gång på just Hellin Faxen. För det andra, och denna anledning är lite sexigare, är ett inofficiellt löfte som vi gav de båda föräldrarna för några år sedan.

Det förhöll sig nämligen så, att året 2013 skulle Hellin Faxen starta i det svenska Derbyt och samma år skulle Odile Kiro starta i stoavdelningen av samma klassiska löpning. Natten innan loppet stod Hellin Faxen och Odile i samma stall, bara de två i stallet. Vi sa till varandra lite på skoj att om de båda vann sina respektive finaler så skulle de få ett kärleksbarn tillsammans. Nu föll de sig så att Hellin Faxen gick och vann medan Odile blev målfotoslagen trea (de tre första i mål hade samma tid!) och vi tänkte att det var close enough. Så när Hellin Faxen för ett par år sedan stod uppstallad i Sverige så gjorde vi helt enkelt slag i saken.

Ronja är nu knappa två månader från att fylla två år och grundtränas för fullt. Ingen supertalang ännu rent travtekniskt, men hon verkar ha en motor som räcker och blir över. Hon springer för dagen sex-sju kilometer ca fyra ggr per vecka och gör det med den äran. Klok som en bok och trygg i sig själv. Vi tränar på och siktet är in ställt på ett premielopp i månadsskiftet april-maj.

Jerker.

söndag 11 november 2018

Fölets fölkompis

Hej igen!

Nästa häst att presentera är förra inläggets festföremåls kompis. Maya Kiro. Vår egenuppfödda Odile Kiros tredje avkomma. Denna syskonskara är tillika fjärde generationen i rakt nedstigande led på gården, då min far köpte Odiles mormor som tvååring när 80-talet var väldigt ungt, för övrigt strax efter att hennes bror hade vunnit derbyt 1980, men det är en helt annan historia.

Maya såg dagens ljus i början av maj. Hon var bråkig från början och åkte iväg på med sin mamma till ny hingst ett par veckor gammal. När hon sedan kom hem var hon ännu bråkigare och minst dubbelt så stor och tung. Men efterhand som sensommaren och hösten har lidit så har självförtroendet och lugnet infunnit sig. Avskiljningen från mamsen närmar sig med stormsteg, idag var det första gången hon var ifrån sin mor, den separationen varade i några timmar, vilket gick bara fint, jag skulle tro att nästa helgs definitiva skilsmässa kommer att bli förhållandevis friktionsfri.

/ Jerker.

Fick lite feeling

Fick lite bloggarfeeling. Det var länge sedan sist och massor med vatten har runnit under broarna, vilket gör att detta väl inte ens är att betrakta som en comeback i bloggosfären utan nästan mer som en uppstart i densamma. Så jag gör väl så här att jag börjar med att gå igenom de hästar vi har i stallet, på gården och på träningslistan. En och en, en per dag, typ. Se det lite som en lucköppningsträning inför de tider som komma skall vetja!

Mira Kiro. Hon har inte fått sitt officiella namn ännu. Hon föddes i mitten av maj detta nådens år. Stoföl efter Bork Odin och undan Ängskalla. Heders-Kallas första föl. Vi har väl inte varit i så värst mycket kontakt med varandra ännu men det är så här långt ett fint föl och med den stammen så bör det finnas förutsättningar för inte så lite spring i benen. Mira har varit på turné med sin mamma i sommar, detta för att försöka få sig ett syskon till livs och det ser ut att gå vägen så här långt. Mira fick ett chip i halsen för några veckor sedan och finns därmed snart "på riktigt". Ett tempchip för övrigt, jag hoppas verkligen att alla sätter in sådana from now on. De är helt överlägsna när man sedan ska tempa hästarna, resten av deras respektive liv.

Mira kommer inom den allra närmaste tiden att skiljas från sin mor, inte för att vi brukar ha så bråttom med detta egentligen, men det är några andra småttingar på väg in i stallet och då vore det skönt att ha avskiljningen avklarad innan dess.

Ha de gott!

/ Jerker.

torsdag 15 mars 2018

Mycket på gång!



Dé é mycke nu. Eller rättare sagt, det har varit mycket, det är mycket och det kommer att vara mycket som händer runt stall Kiro den närmaste tiden.

Helgen som var hölls den lokala travgalan, där det delades ut priser för bästa prestationer 2017. Vi fick med oss två utmärkelser hem till farmen. Marre R.F. blev utsedd till "Årets treåriga kallblod" och Katla Kiro vann klassen "Årets äldre kallblod". Med tanke på att vi bara hade två starthästar i stallet under året så får det väl, milt sagt, anses vara godkänt. Jag är så klart glad och tacksam för priserna, emellertid ännu gladare och tacksammare att vi får ha så fina hästar i stallet.

Idag torsdag kommer det in en ny häst på träningslistan. Geira, ett treårigt sto efter Klack Jo och den forna segrarinnan av sto-SM, Gejser. Det ska bli mycket spännande att se vad vi kan göra med henne. Av många givna skäl så längtar jag liksom alla andra efter den annalkande våren, av ett annat skäl så skulle jag vilja stoppa tiden. Det skälet är att eftersom vi nu har så fantastiska träningsmöjligheter med snö och is på vägarna så är det inte mig emot att få behålla minusgraderna några veckor till, inte minst med tanke på nyförvärvet i stallet som jag skulle vilja ge bra många mil i benen på det bästa av underlag innan det försvinner. Å andra sidan så verkar det som att denna min önskan inte behöver tvingas igenom direkt, det verkar liksom som att det ger sig själv...

Nästa vecka är det det mig veterligt första gången som det körs två kallblodslopp på V86. Och vilka lopp sedan! Kallblodssport när den är som bäst. Och hoppsan, stall Kiro är visst represtenterat i båda! Både Katla och Marre finns med i startlistorna. Loppen blev stenhårda förvisso, men en bra dag så är vi med och hugger om riktigt fina pengar i båda loppen, å andra sidan kan vi bli utan om vi skulle råka ha en dålig dag. Men då kan vi i alla fall lystra till den sträng som brast och det är ju allom bekant att det är bättre än att aldrig..., ja ni vet.

Vidare så finns det fortfarande möjlighet att joina vårt framgångsrika stall. Andelar finns fortfarande att köpa i Holter Oda. Även om priset på dessa nu har stegrats något eftersom vi nu kan se att detta är en häst med lite extra talang och värdet på henne således anses vara högre än då vi startade resan. Så den som känner för det är välkommen in i stugvärmen och bli delägare i detta fina sto. För övrigt har vi nyligen bestämt att hon kommer att delta i den norska premiechansningen, vilket innebär att hon / vi avstår de norska premieloppspengarna (totalt ca 17.000NOK) och har istället chans på dubbla prispengarna vid en eventuell final i det norska stoderbyt 2019. Den som är intresserad av en andel kan kontakta mig så reder jag ut begreppen.

Ytterligare en chans finns att köpa in sig i en framtida häst hos oss. Det rör sig om det tvååriga stoet Guli Manda som beräknas komma till stallet i början av maj månad. Hon säljs i andelar via easy kb. Är du intresserad av henne så gå in på hemsidan och kolla under "till salu" och därefter "Nya andelshästar".

Som sagt, mycket har hänt, händer och kommer att hända under stall Kiros flagg.

Kämpa! Vi gör det!

Jerker.

lördag 10 mars 2018

Travgala 2018

Ikväll är det dags för Norrtravs travgala där de fyr- och tvåbenta prestationerna avseende 2017 ska hyllas och prisas. Det här är den sista officiella tillställningen under Norrtravs flagg. Sedan det gångna årsskiftet så är Skellefteåtravet och Bodentravet som bekant återigen skilda sällskap.

Vi hade under förra årets två starthästar i stallet och har förärats nomineringar i totalt tre kategorier. Marre R.F. är nominerad i klassen "Årets treåriga kallblod" och "Årets sto" medan Katla Kiro slåss om utmärkelsen som "Årets äldre kallblod".

En travgala är i första hand en fest där vi travnördar får träffas i finare kläder och under mer glamorösa förutsättningar än vad som annars är fallet i typ 99% av fallen. Skulle man sedan få med sig någon utmärkelse hem från kvällen så gör ju inte det ont heller.

När allt kommer omkring så är alla nominerade trots allt vinnare. Detta genom att man ens har blivit nominerad betyder att man nått vissa framgångar på det ena eller det andra planet. Om man sedan vinner den klass man är nominerad i ligger i den subjektiva juryns bedömning.

Oavsett om vi anses ha den bästa hästen i någon av de klasser vi är nominerade i, så vill åtminstone inte jag byta häst med någon av de andra. I mina ögon så är det våra två mercor som är finaste hästarna i respektive klass. Så det så!

Jerker.

tisdag 13 februari 2018

Uppdatering

En uppdatering från Stall Kiro:

Katla Kiro. Har inlett året strålande. Vilket hon brukar göra. Hennes bästa tid är nu. En tvåa på V75 på Bergsåker och en etta på hemmaplan under januari. Hon går verkligen bra på isen. Sju starter i livet med resultatraden 1-1-2-1-1-4-1. Om någon bana skulle börja köra med konstfrusen bana året runt så sätts hon i träning på densamma ögonaböj! Katla går mest pullert för dagen, med förhoppning om en lång och svår senvinter med snålblåst och drivis så länge som möjligt.

Marre R.F. Årsdebuterade härom dagen mot äldre hästar. En mersmakande tredjeplats som hade kunnat bli ännu bättre om hon inte tappat aktionen femtio meter före mål. Nu går vi ner i Charlotte Kallas "mjälksyregruva" och tränar stenhårt i en månad till innan säsongen drar igång på riktigt. Det var kul att se att hon tagit till sig vinterträningen på bästa sätt. Trots att hon gick med en allt annat än optimal balans så fungerade hon ändå minst lika bra som med optimal balans på fin sommarbana i somras/höstas.

Röyns Kristine. Stor och tung häst med ett vägvinnande trav. Riktigt fin i snabbare tempo. Tävlingsdebuten närmar sig. Tränar på med långa backintervaller varvat med pullert. Och så varvar vi med babyrace med jämnåriga inne på banan ca var tredje vecka.

Rappodina. Utvecklas hela tiden och suger upp träningen som en svamp. Startar sannolikt i slutet av mars eller början av april. Tränar ungefär som den ovan nämnda.

Tåga Tyra och Holter Oda. Har klivit upp på maxdosen av träning nu, dvs motion upp till tio km tre-fyra ggr per vecka. De har båda två varit inne på banan en gång var och sprungit just under 2.10 i långvagn båda två. Väldigt trevliga hästar.

Tåga Tilda. Samma som ovanstående minus att hon aldrig varit in till banan ännu. Hennes debut på ovalen kommer att ske senare under denna dag. Jag har ingen anledning att tro att hon inte skulle uppträda och prestera lika bra som de andra två.

Orion Kiro. Blev oförklarligt halt för några veckor sedan. Han hade körts kontinuerligt i fyra månader dessförinnan så han har fååt gå i hagen och vara barnvakt åt de nyss frånskilda ettåringarna. Han ser mycket bättre ut nu och får återuppta träningen inom kort.

/ Jerker.

måndag 8 januari 2018

Katla är miljooo.ooonär!

I lördags påbörjade stall Kiro tävlingsåret 2018. Och det small till ordentligt direkt. Katla Kiro fixade en andraplats i, som det brukar kallas, travets elitserie, V75. Vi har aldrig vunnit på V75 och kommer nog inte att göra det heller inom överskådlig framtid, inte i första hand för att vi inte har tillräckligt bra hästar utan mer som en frukt av att det inte riktigt är vår arena. Vi har helt enkelt sällan passande lopp i de sammanhangen då vi dels enbart har kallblod och dels en tydlig övervikt åt unga hästar, vilka sällan tävlar på V75.

Katla hade på förhand inga som helst chanser i mina ögon. Och inte i många andras heller, då det eventuella vinnaroddset var drygt hundra gånger degen och hon var strckad på mindre än 0,5% av V75-kupongerna. Egentligen var det väl "hål i huvet" att ens anmäla. Vi hade siktet inställt på en kanonpropp på Solvalla i slutet av februari. För att komma med i det loppet skulle det med all säkerhet krävas ganska ordentligt med startpoäng, vilka vi hade innan lördagens start men åtminstone jag var lite tveksam till att gambla med dessa, då en tung andraplats var den start som stod näst på tur att falla ifrån. Å andra sidan skulle det inte kännas bra att åka till Valla med en häst som inte startat på länge, så Bergsåker i lördags fick det bli trots allt.

Och inte ångrar vi det i efterhand. Som lök på laxen så rundade Katla Kiro 1.000.000 kronor insprunget! Som lök på laxen så rundade Katla Kiro 1.000.000 kronor insprunget! (Sorry, jag var tvungen att känna hur det kändes att skriva det en gång till.) Vår egen uppfödning miljonär, det tar nog ett tag innan det sjunker in helt och hållet. Stort! Punkt!

Krigarkatla hade vaknat på rätt sida och gjorde just en så bra insats som hon kan de dagar då stjärnorna står rätt. Körande John Östman lotsade henne närmaste vägen till mål och hon knep andraplatsen i sista stegen. Nu blev det nästan för bra. Det lilla kruxet uppstod nu att hon i och med denna osannolika placering fick 4000 kronor för mycket på sitt konto. Förvisso räcker startpoängen till Solvalla flera gånger om, men nu gick hon istället ur klassen med några tusingars marginal. Smällar man får ta. Och som man kan leva med!

Avslutningsvis; Ni som lydde mitt råd att inte spela, inte ens plats: Sorry...
Ni som inte lydde och gjorde i alla fall: Grattis!

Nästa start för Katla blir i slutet av denna månad, dock inte bestämt var ännu, finns några alternativ att välja bland.

Jerker.

onsdag 3 januari 2018

Gymträning

Vinterträningen är i full gång. Med hopp om framtids segrar. Jag har sopat bort snön från pullerten och börjat köra de nyblivna treåringarna Röyns Kristine och Rappodina i nämnda kördon. För den oinvigde: En pullert är en ganska tung fyrhjulsvagn med möjlighet till steglös bromsverkan via skivbromsar på alla fyra hjulen. Dessutom med ledade skaklar, så nära gammeldags slädskaklar man kan komma. Sammantaget blir denna träningsform så nära gym som mina hästar kommer.

Jag är lite skeptisk till pullert på unghästar, inte för att det är dåligt per se, men det har historiskt inte funkat särskilt bra för mig. Något har jag gjort fel, kanske kört för hårt, vad vet jag. Med Marre för ett drygt år sedan, blev det t ex pannkaka. Det höll på att kosta stora delar av treårssäsongen. Historien med henne och gemensamt dessutom med andra misslyckanden är att jag kört igång träning med pullert i samband med att hästarna inte varit rytmiska, i tron att få dem just det medelst denna träningsform. Istället har resultatet ofta blivit att hästarna blivit ännu mer orytmiska.

Denna gång finns dock en elementär skillnad. Dessa två fina unghästar är helt rytmiska och symmetriska. Därmed tror jag att jag kommer att få ett bättre resultat av träningen. Möjligt att jag har fel och möjligt att det vore klokast i att helt hoppa över pullertträningen. Men då uppstår ett annat problem, det att hästarnas träning riskerar att bli alltför statisk och enformig, vilket i sin tur sliter på deras respektive lekamen. Så då tror jag hellre, i alla fall i detta fallet, på försiktig och långsiktig träning och muskeluppbyggning med pullerten.

Och detta, att göra det man tror på, är mycket viktigt!

Jerker.