Time to say goodbye

Dags att ta farväl av ett fantastiskt år. 2013. Året som aldrig kommer att överträffas. Och som vi är oändligt tacksamma över att ha fått uppleva.

Information för den utomstående; På travport.se finner man en sammanställning av de fem senaste årens resultat för tränare, kuskar, hästar uppfödare osv. Gå gärna in och titta! När ett nytt år föds så läggs det året alltså in på sidan och det som ligger längst bort faller sålunda ifrån. I mitt specifika fall så blir det alltså 2013 som förpassas till minnenas arkiv och kan fr o m imorgon ergo inte ses, varken av allmänheten eller av mig själv.

Vad är det då som är så speciellt med just det året? Jo, först och främst det uppenbara, många segrar, höger seger- och platsprocent och inte minst mycket pengar per gjord start. Men därtill finns också specifika händelser som kom att spela roll för resten av hela min familjs häst- och travliv. Bakom siffrorna döljer sig förvisso många fantastiska minnen men framför allt det faktum att vi på allvar vågade börja tro på att vi, i alla fall till viss del, skulle kunna försörja oss på våra kallblodstravare på ett eller annat sätt.

Året 2013 hade vi tre hästar i stallet. Ängskalla 6 år, Odile Kiro 4 år och Katla Kiro 3 år. När året var till ända skulle det visa sig att Katla var den som hade tjänat minst pengar av de tre. Hon sprang in 228.000 kr. Att den sämsta hästen i stallet springer in sådana summor kommer aldrig mer att hända, åtminstone inte så länge jag har mer än en häst på min träningslista. Punkt.

Sent på hösten vann Ängskalla finalen av Norrlands Stoserie på Umåker. Den största grejen och den månad som för alltid kommer att vara oslagbar är dock augustimånaden detta speciella år. Under den månaden lyckades vi nämligen med bedriften att vara på pallen i både Derbystoet och Kriteriestoet via Odiles tredjeplats och Katlas andraplats. Båda hästarna ägda, tränade och uppfödda av oss själva och dessutom som lök på laxen sprungna ur samma fölsto. Det kommer heller aldrig att hända igen.

Vad som däremot kommer att hända igen, är att vi kommer att sätta upp nya mål, med nya hästar och nå nya framgångar. Med start redan 2018.

Men först, än en gång, och för sista gången, tack 2013 för allt!

Jerker.

Bäst när det gäller

Det stora målet för höstens tävlande är här. Finalen av Norrländsk Stoserie på Umåker på fredag. Anmälan var igår måndag och Katla Kiro hade sin finalbiljett klar som en av de femton bästa i serien, medan Ängskalla var mer utlämnad vilka som inte skulle komma att anmäla då hon låg på blott en tjugotredje plats. Fru Fortuna log sitt bredaste leende mot oss denna gång och Kalla kom med som femtonde och sista häst. Så precis som ifjol kommer båda våra krigare att delta i finalen av denna roliga serie, vilken för övrigt borde ges större utrymme med fler försök framför allt för den högsta klassen, allt för att få fler ston av bättre kaliber med i finalen, men det är en annan historia.

Nu gäller det bara att toppa formen. Jag tycker mig ha hittat en formel för detta. Återkommer strax om hur den ser ut. Vill först bara berätta om ett minne från min första tur med Kriteriebåten.

Jag minns hur jag stod ute på däcket den gången (kvällen innan Ängskalla skulle starta i finalen av Kriteriestoet, vilket var första gången vi hade häst med på den stora scenen) och tänkte:

"Tänk om vi kunde få vara med om detta fler gånger, Persson och de andra stora elefanterna kan delta, göra bort sig, lära av misstagen, delta igen, lära igen, osv, medan detta sannolikt är vår enda chans. Vi kommer aldrig att kunna dra nytta av de misstag vi med all säkerhet kommer att göra, eftersom "sannolikheten att detta kommer att hända igen är så nästan löjligt liten att den är försumbar, med det menas att den finns inte, fast bara lite" (Danielsson)."

Men vi fick fler chanser och jag tycker mig ha lärt mig en del längs vägen. Inför större uppgifter brukar jag köra ordentligt hårt intill tio dagar innan det aktuella loppet. För Kallas del gav det sig självt med ett lopp elva dagar innan medan Katla fick gå tuffa backjobb tio dagar innan. Därefter trappas träning ner och jag kör lugnare och lugnare dag åtta, sex, fyra och två innan den tilltänkta starten. De två sista passen blir det nästan bara skritt.

Och sedan ska de vara redo för strid. Går det då bra så försöker jag lära av det och går det dåligt så blir man inte dummare av det heller. Hoppas på det förstnämnda på fredag. Jag är i alla fall trygg med att jag har gjort det bästa jag kunnat för att förbereda hästarna.

Jerker.

Årsdagen

Livet är fullt av vägskäl. Vissa vägval är viktigare än andra. De flesta är såklart banala i det stora hela, medan andra har stor inverkan på ens liv. Några få gör att man förändras helt i grunden och gör att man själv och ens liv för alltid kommer att vara på ett annat sätt än tidigare.

Idag är det exakt tjugo år sedan jag flyttade till Montecatini, Italien, där jag kom att bo i tre år.Jag flyttade till pastalandet dels för att jobba med hästar, men minst lika mycket för äventyrets skull. För ett äventyr var det. Uppryckt med rötterna och planterad i den toscanska myllan. I en tid som utspelade sig före både internet och mobiltelefoner.

Vad gäller hästbiten så blev det väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blir, som bekant, sällan det. Jag och mina kollegor fick ta ett mycket större ansvar än jag var beredd på. Vi jobbade med inkörning och uppträning av unghästar. Inledningsvis trodde jag väl ärligt talat inte att båten skulle kunna ros i hamn, men undan för undan så började det rulla på och det blev ganska bra till slut. En lärorik period som jag har och kommer att ha nytta av i resten av mitt hästliv.

Förutom det rent yrkesmässiga så ställdes man inför en massa vardagliga situationer som skulle lösas hela tiden, vilka gav livserfarenhet och perspektiv på saker och ting. Bara en sån sak som att gå in på en bostadsförmedling och söka lägenhet på ett språk som man knappt behärskar, skaffa bankkonto, förhandla lön, eller bara såna simpla saker som att tanka bilen, handla mat eller gå på restaurang. De senare exemplen kan tyckas enkla, nåt som man gör som turist vid varje utlandsvistelse, men det blir nåt helt annat när man verkligen ska bo på stället i fråga och lära känna, banken, chefen, restaurangen, macken osv. Det jag lärde mig mest om under min tid i Italien, var nog trots allt hur bra Sverige är, både som travnation och land i allmänhet.

En lite läskig parentes var att jag på min bilresa till Italien åkte färja mellan Skåne och Tyskland. En exakt likadan båt som en vecka tidigare hade sjunkit i Östersjön, Estonia. Hela Sverige var i sorg vid den här tiden och det pratades inte om annat. Då var man som osnuten dryga tjugoåring inte så tuff när färjan lämnade hamnen och begav sig ut på det mörka havet.

En mer angenäm upplevelse och allt annat än en parentes, inte minst med tanke på resten av mitt liv, var att den första person som jag träffade när jag kom fram till gården jag skulle bo på, var en då tjugotvåårig norsk tjej, som många år senare skulle komma att bli min fru och mor till mina barn.

Som sagt, livet är fullt av vägskäl och vissa vägval är viktigare än andra.

Jerker.

Varför vi håller på

Min son Alvin med Ängskalla

Varför håller vi på med det här, egentligen? Det finns såklart en hel massa svar på den frågan beroende på vem man frågar. 

Jag tycker att det kan vara viktigt att ställa sig den frågan med jämna mellanrum, inte bara när det kommer till hästeriet, utan också angående andra saker i livet i stort.

Personligen så håller jag på för att jag vill träna, tävla och vinna. Då jag någon gång under Edmonton Oilers storhetstid i mitten av 80-talet insåg att, dit skulle jag aldrig komma, så började jag, lite av slumpens skördar nörda in mig på trav. Å det grövsta desstom. 

Det nördigaste jag har gjort, var att ta ledigt från skolan och åka buss tretton mil till Umeå, för att se Berth Johanssons amerikan, jag tror att det var Joyul Catch. I ett kvallopp! Han kvalade på en 17-tid vill jag minnas, inget märkvärdigt med det, men det var första gången jag såg en amerikanskfödd travare live.

Ett annat skäl till att hålla på med dessa underbara hästar illustreras av bilden ovan. Och eftersom en sådan som bekant säger mer än tusen ord, så lämnar jag den härmed okommenterad.

Kalla blev fyra i Östersund på fredagkvällen efter en del strul på vägen. Känns som att hon skulle varit trea för att jag skulle varit helt tillfreds med resultatet. Jag tar istället med mig ett flertal andra positiva saker från den starten. Hon åt, drack och gjorde sina behov helt enligt önskemål och framför allt var hon betydligt mindre nervös än hon varit på slutet och det lovar gott inför kommande hösts och vinters startande.

Nästa start blir på fredag på Umåker i Norrländska Elitstoet där vi har en fjärdeplats från fjolåret att försvara, eller ännu hellre förbättra.

Jerker.

Slutet på en resa

Det är faktiskt med ett visst vemod som vi idag beger oss till Östersund, för att delta i Derbystoet, imorgon kväll med Katla Kiro. Det innebär, på ett sätt, slutet på en resa som tog sin början 2008.

Det hela började vid ett besök på stuteri Spang Berg i Norge. Vi hade ett Moe Odin-föl i magen på Fixmaja och hen skulle strax se dagens ljus. Jag stod och tittade på och klappade på den, sedan ett halvår tillbaka, färskaste norske derbyvinnaren Tangen Scott, när en tanke slog mig; Vi skulle göra ett allvarligt försök att ta oss en klassisk final med en egenuppfödd häst.

Nämnda "fölunge-i-magen" blev det ingen travhäst av. Men det visste vi såklart inte vid den tidpunkten. Vi tänkte att: "Tänk om den blir en stjärna, då vore det inte fel att ha ett helsyskon som kommer året efter." Därför betäckte vi med Moe Odin igen. Det blev Odile Kiro som så småningom blev sexa i Kriteriestoet och trea i Derbystoet. Men det visste vi såklart inte att hon skulle komma att bli vid den tidpunkten.

Alla goda ting är tre, så varför inte ta en Moe Odin till? Tyvärr var han fullbokad när vi fick ut tummen och skulle boka, så vi blev rekommenderade av det stuteri som vi nyttjade då, att prova Lome Elden. Det blev Katla Kiro. Som ifjol blev tvåa i Kriteriestoet. Men det visste vi såklart... ja ni fattar.

Sen tog det tvärstopp. Fölmärren Fixmaja såldes till det då nystartade stuteriet i Lycksele som eftersökte Eldingfria fölston. Hon hade en Bork Odin-avkomma i magen som vi skulle ta tillbaka. Tyvärr kastade hon det fölet och vid nästa fölning dog hon själv. Så det bidde inga fler avkommor efter fina Fixmaja (som vi för övrigt också tävlade med, inte helt utan framgång).

Därför känns det lite vemodigt att vi nu kommit fram till Fixmajas sista avkommas sista klassiska final. Det känns som att vår satsning som startade för drygt sex år sedan, nu har kommit till vägs ände och att det kommer att dröja länge innan vi kommer till en sådan här final igen med egen uppfödning, om det ens kommer att inträffa igen. Dock är jag oerhört glad, stolt och tacksam över att jag / vi fått uppleva dessa högstidsstunder som dessa stora lopp utgör.

Tack Fixmaja!

Jerker.

Skithovslagaren

Jag har ända sedan tonåren varit intresserad och fascinerad av anatomi och fysiologi. Både på människa och häst. Att försöka se och förstå hur man med de givna förutsättningar man har att jobba med, kan uppnå bästa möjliga resultat är en aldrig sinande källa till nya funderationer.

Ett område som i allra högsta grad förenar anatomi och fysiologi är hovslageri. Jag är ingen stjärna inom gebitet men försöker hanka mig fram så gott det går. Det är naturligtvis ovärderligt som skitamatör att ha vissa kunskaper inom detta. Dock ska man ha respekt för vad man håller på med och ständigt försöka förkovra sig.

Jag har alltid skott mina egna hästar. Även om det inte alltid är en plättlätt uppgift att sko, så har jag väl genom åren förvärvat vissa kunskaper. Men alla är vi barn i början. Den första sömmen jag slog i, kommer jag tydligt ihåg. Och skulle jag råka glömma så blir jag påmind varje gång jag ser mitt nakna högra lår. Ärret som blev när märren ryckte till innan jag hann bocka sömmen syns tydligt, även nu såhär tjugotre år senare.

Avslutar med att rekommendera två filmer på youtube om hovmekanism som förhoppningsvis väcker både en och annan tanke. Skriv in "final proof 1" i sökfältet, se den och därefter den ännu mer intressanta "final proof 2".

Kämpa!

Jerker.

Glädjeskutt i Foppaland

Familjen har minisemester i Foppaland. Lugnt och skönt, inte minst kanske för de fyra fålarna som får vara ifred i hagen hemmavid ett par dagar.

Tid för lite kontemplation. Då och då känner man. För att göra riktiga glädjeskutt efter framgångar på ovalen. De tre starkaste minnena från Solängets bana:

På plats tre: 1,5 år sedan. Ängskalla var bara någon tiondel från det svenska rekordet för femåriga ston då hon vann en låg 27-tid över kort distans autostart.

Plats två: Fixmaja var målfotoslagen av storfavoriten som jätterysare över lång distans. Typ alla utom jag och min fru trodde att hon var chanslös, men vi trodde att hon skulle bli farlig över 2640.

Första plats: Min första seger som kusk. 1991 med Trond. Första och hittills enda gången jag "kört som en gud". Backade loss från rygg ledaren och satte dit honom på mållinjen.

Glad Påsk på er, kära läsare.

Jerker