Time to say goodbye

Dags att ta farväl av ett fantastiskt år. 2013. Året som aldrig kommer att överträffas. Och som vi är oändligt tacksamma över att ha fått uppleva.

Information för den utomstående; På travport.se finner man en sammanställning av de fem senaste årens resultat för tränare, kuskar, hästar uppfödare osv. Gå gärna in och titta! När ett nytt år föds så läggs det året alltså in på sidan och det som ligger längst bort faller sålunda ifrån. I mitt specifika fall så blir det alltså 2013 som förpassas till minnenas arkiv och kan fr o m imorgon ergo inte ses, varken av allmänheten eller av mig själv.

Vad är det då som är så speciellt med just det året? Jo, först och främst det uppenbara, många segrar, höger seger- och platsprocent och inte minst mycket pengar per gjord start. Men därtill finns också specifika händelser som kom att spela roll för resten av hela min familjs häst- och travliv. Bakom siffrorna döljer sig förvisso många fantastiska minnen men framför allt det faktum att vi på allvar vågade börja tro på att vi, i alla fall till viss del, skulle kunna försörja oss på våra kallblodstravare på ett eller annat sätt.

Året 2013 hade vi tre hästar i stallet. Ängskalla 6 år, Odile Kiro 4 år och Katla Kiro 3 år. När året var till ända skulle det visa sig att Katla var den som hade tjänat minst pengar av de tre. Hon sprang in 228.000 kr. Att den sämsta hästen i stallet springer in sådana summor kommer aldrig mer att hända, åtminstone inte så länge jag har mer än en häst på min träningslista. Punkt.

Sent på hösten vann Ängskalla finalen av Norrlands Stoserie på Umåker. Den största grejen och den månad som för alltid kommer att vara oslagbar är dock augustimånaden detta speciella år. Under den månaden lyckades vi nämligen med bedriften att vara på pallen i både Derbystoet och Kriteriestoet via Odiles tredjeplats och Katlas andraplats. Båda hästarna ägda, tränade och uppfödda av oss själva och dessutom som lök på laxen sprungna ur samma fölsto. Det kommer heller aldrig att hända igen.

Vad som däremot kommer att hända igen, är att vi kommer att sätta upp nya mål, med nya hästar och nå nya framgångar. Med start redan 2018.

Men först, än en gång, och för sista gången, tack 2013 för allt!

Jerker.

Jag har en plan

Jag har en plan som jag försöker jobba efter när det kommer till träning av unghästar. Denna plan jobbade jag fram med en kompis för sju-åtta år sedan. Min kompis Ängskalla. Eller egentligen slumpade det sig så att hon hade vissa talanger och det var bara att hänga med. Men jag kommer ihåg vad hon kunde vid varje given tidspunkt och det bar hela vägen till Kriteriestoet för hennes och min del.

"Men jag kan också minnas, en stilla sommarnatt" som Ronny Eriksson skaldade. Natten i fråga för min del var när jag stod där i fören på Ådalen III på väg in mot bryggan. Kvällen / natten innan Kallas kriteriefinal. Jag tänkte: "Tänk att jag får vara med om detta, synd bara att det förmodligen aldrig kommer att hända igen och synd att jag aldrig kommer att få chansen att ta lärdom av vad jag gör och har gjort fel inför detta stora lopp."

Men tack och lov hade jag fel i mitt antagande. Jag tog lärdom av vad som gjordes fel och tack och lov fick jag chansen igen med en fin häst igen två år senare, Odile Kiro. Planen som jag och Kalla hade utarbetat tillsammans lades upp på ritbordet igen och vissa justeringar gjordes. Och sådär har det rullat på. Samma grundmall, med vissa justeringar under vägen. Vilket nu senast resulterade i en tredjeplats i finalen med Marre R.F.

En av de fasta punkterna på vägen mot Kriteriet är att jag vill att en häst ska kunna 1.45 full väg på ett bra sätt i mitten av augusti. Marre kvalade ifjol på 1.44 den 18/8. Igår var det dags att syna stallets båda tvååringar med deras respektive första skarpa banjobb i livet. Båda två sprang med lätthet 1.44 med en betydligt snabbare avslutning, så de är helt enligt tidtabellen så här långt. Skönt att ligga så bra till redan nu, då behöver man inte drabbas av panik om, eller snarare när, det blir en sämre period senare under hösten eller vintern.

Jag anser att det är viktigt att man har ett mål och en tanke hur man ska ta sig dit. Sedan kanske målet måste justeras under vägen, viktigt bara att veta vart man ska eller vill, för om man inte vet vart man ska så vet man ju inte heller vilken väg man ska välja. Eller tvärtom, som någon sa i, jag tror det var Alice i underlandet, "Om du inte vet vart de ska, så spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer."

Jerker

Fölmärr till salu

Vi är mitt uppe i vad jag tycker är den kanske allra roligaste tiden på året. Avelssäsongen. Vi har fått två välskapta föl, ett sto e Hellin Faxen u Odile Kiro och en hingst e Ulvsås Zico u Nornes Jenta.

Odile är redan på betäckning igen, hon åkte till Smedsbo Faksen den gångna helgen och seminerades på fölbrunsten, redan under måndagen. Dessutom är Ängskalla på stuteri för betäckning med Bork Odin. Hur vi ska göra med Nornes Jenta vet vi inte riktigt. Plan A är att sälja henne, bums.

Hon är en trevlig och fin märr på alla sätt och vis, men det är nu egentligen inte avel vi ska hålla på med i första hand, utan tävling och någon av de tre märrarna måste bort av utrymmes- och tidsskäl. Jag tror innerst inne att Nornes Jenta kan vara vårt bästa fölsto, men eftersom blod är tjockare än vatten så måste det bli hon som tyvärr måste avyttras. Om någon vill ha henne. Annars är plan B att betäcka om henne och sälja henne dräktig och plan C att inte sälja henne alls.

Så, om du som läser detta själv vill ha ett toppstammat fölsto eller känner någon som kan tänkas vara intresserad så är det bara att höra av sig.

Nornes Jenta är e Åsajerven ue Elding. Hon är f ö helsyster med Åsakjappen. Tyvärr finns inte hennes kompletta resultatrad kvar, varken på svenska eller på norska travsportsidorna, av tekniska skäl. Hon vann i alla fall såvitt jag vet sina fyra lopp som treåring och noterade även sitt rekord på 1.30 då. Karriären grusades tyvärr tidigt av en skada i ett bakben. Försök gjordes i omgångar att få henne tillbaka till ovalen men det lyckades aldrig fullt ut.

För två år sedan köpte vi henne som fölsto och betäckte henne x fyra med fryst sperma utan att hon blev dräktig. Ifjol gick vi på färsk semin med Ulvsås Zico istället och då tog hon direkt. Hon fölade 17/5, dvs för en vecka sedan och fölbrunsten lurar nu alltså runt hörnet. Så om någon vill köpa henne och betäcka nu på en gång så är det bara att slå till. Vi är ute och färdas en hel del, så det är inte omöjligt att transport till önskad hingst kan ordnas av oss.

Priset för Nornes Jenta är 15.000 + moms + att köparen håller fölungen vid sidan vid liv tills dess att vi hämtar honom vid avskiljning. Alternativt att märren, mot en något högre prislapp, står kvar hos oss tills avskiljningen.

Så vill du eller någon annan vill ha ett fölsto med samma blodskorsning som Lannem Silje, Ulsrud Tea, Myr Faksen och Fjord Jerven m fl så finns chansen här!

Ifall ingen visar intresse inom de närmaste dagarna så går hon sannolikt tillbaka till Ulvsås Zico redan kommande helg.

För mer info, ring mig gärna på 070-2779557. Eller mejla på kiropraktorn@hotmail.com

Jerker.

Lyckopiller

I förrgår (i fredags) startade Ängskalla på Umåker. På menyn stod ett långlopp på isbana och tanken var att hon skulle få en rygglöpning och springa på så fort benen skulle bära sista trehundra. Nu blev det inget långlopp då första varvet klockades till 1.35 och alla hade torrt krut i loppet då farten drogs upp på sista bortre. Kalla låg i det läget sist och kunde inte ta någonting på de andra och slutade typ sist. I det läget är risken stor att jag går in i en mindre och ytterst temporär depression, vilken i sin tur kan botas förhållandevis snabbt medelst lyckopiller.

Och dessa lyckopiller utgörs för dagen av de fina unghästarna som förgyller min vardag, och helg också för den delen. Under lördagen var vi in till banan för första gången med våra tvååringar. Vår egen ägda Röyns Kristine och den som jag har i träning, Rappodina. De har i ett par månader gnuggats hemmavid och springer för dagen ca nio km i varierande tempo. Nu var det som sagt dags för bandebut. De gick tillsammans, Ranja körde Kristine och jag körde Rappodina. De uppförde sig exemplariskt och sprang 2.14 fullväg med en snabb avslutning över upploppet. Nu får de trna på hemmavid ett par veckor igen och sedan blir det babyrace om ett par veckor.

Mer unghästar. Jag körde Illvilja åt Anna Jakobsson i provlopp också. En treårsmärr som jag med nöd och näppe kvalade in i höstas. Hon har utvecklats fint i vinter och visade goda fartresurser sista halvvarvet och hennes tävlingsdebut är nog inte alls långt borta.

Vår egen Marre R.F. känns också ganska bra för dagen. Springer ganska fort men ar stora problem med aktionen. Jag tror och hoppas att hon blir riktigt fin när hon slipper brodden. Hon har en motor och vilja att springa som inte lämnar något att önska, men gångarten liknar inget annat för dagen. Jag jobbar på med balanser och träningsupplägg för att hitta rätt. Och det känns som att lösningen finns inom räckhåll. Om någon av er läsare hittar en proposition där loppet går i lätt utförskörning så säg till, ety i det potentiella loppet tror jag att hon blir mycket svårslagen. Med det sagt så tror jag att hon kommer att bli bra den dagen hon orkar med sin stora lekamen och sina CC-gener. Och jag är stark i min övertygelse om att den dagen kommer!

Vi har många hyggliga treåringar i Skellefteåregionen för dagen. Kanske inga superstjärnor ännu, men det ser ut som att det kommer att bli förhållandevis många starthästar i sommar vilket är mycket glädjande då det har varit lite tunt på den fronten de senaste åren.

I mitten av april körs det ett treåringslopp på Umåker och då skulle det inte förvåna mig om Skelleftetravet inte är representerat av minst fyra-fem stycken fina hästar. Just det att vi får fram många startande unghästar gynnar och är viktig för hela vår bana och region Den ljusnande framtid är vår!

Jerker.

Världsrekord

På torsdag kommer jag att sätta ett världsrekord. Kan inte tänka mig annat. Förvisso i högsta grad inofficiellt men ändå.

Jag har två starthästar i mitt stall. Båda dessa startar under torsdagen. Och de gör det i princip i var sin ände av en världsdel. Katla Kiro tävlar i Paris och Ängskalla gör detsamma i Boden. Det är inte bara de 280 milen som skiljer dessa hippodromer åt. Men nu är det inte det jag vill ha sagt, utan just det att hundra procent av mina starthästar startar och att de gör så långt ifrån varandra geografiskt och på samma dag.

Jag kan inte tänka mig annat än att det innebär ett nytt prydligt världsrekord!

Jerker.

Fem fina flickor

Ahh, vilken krystad allitteration. Men likväl, jag har fem fina märrar på min lista. De gamla hedersmärrarna Kalla och Katla (ja, Katla börjar vara gammal hon också), Blivande treårsstjärnan Marre och så är hela anrättningen kryddad min ett par toppstammade tvåårsston, Kristine och Rappodina.

Under lördagen fick Marre åka in till banan och babyrejsa mot fyra andra treåringar, i den mån det fortfarande kallas babyrace när pållarna nu uppnått tävlingsbar ålder. Optimismen växer sig allt starkare avseende hennes kommande säsong. Det har varit en strulig vinter där vi inte riktigt kommit rätt på det. Ett flertal gråa hår senare, och det vette katten om inte några har fallit av också, så verkar det peppar peppar vara på rätt väg igen. Igår var distansen, den senaste veckan så omtalade, 3640m, typ. Och Marre landade på en tid strax under 1.50. Med en betydligt snabbare avslutning. Och dessutom på ett bättre sätt än någonsin tidigare i vinter.

Detta med ston och deras tävlande är viktigt. Det är viktigt att de ges tillfälle att bli tävlingshästar, det är viktigt att de ges möjligheter att tjäna fina pengar och det är viktigt att vi får fram så många snabbloppsston som möjligt. Det sistnämnda för att i förlängningen skapa så många attraktiva fölston som möjligt.

Varför är det då viktigt? Jo, för hela kallblodssportens skull. För inte alls särskilt länge sedan så var stonas funktion, om man ska vara lite krass, att producera föl. Men bl a i och med införandet av "fördel ston" och höjda prispengar i årgångsloppen för ston så har de en mer jämlik tillvaro som tävlingshästar gällande förtjänstmöjligheterna. Och detta är återigen viktigt. Inte minst för att uppfödarna ska våga satsa och få ekonomi i sin verksamhet även om de "råkar" få ett stoföl. Man hör ofta ett rungande "Grattis!" om det dimper ner en hingstunge, det grattiset ska vara lika självklart ifall man får tillökning av det täcka könet anser jag. Men för att de ska ske så måste stona gynnas ännu lite till på tävlingsbanan och tränare och ägare måste, och kommer därmed också, att våga satsa hårdare på märrarna. Stona på kallblodssidan har varit på väg ikapp hingstarna / valackerna när det gäller intjänade pengar per år, men det senaste två åren har det börjat luta åt fel håll igen. Det här har man från centralt håll så klart koll på och arbetar med. Vilket återigen är mycket viktigt.

För mig är det en självklarhet att om man kan göra stona lika attraktiva att äga, träna och tävla med, då är hela kallblodssporten gynnad av det. Uppfödarna får mer betalt och framför allt vågar de betäcka, utan att behöva "riskera" att få ett sto. Tränarnas vilja att ta in ston i träning ökar. Ägarna vågar satsa på ston eftersom de också kan tjäna fina pengar. Summa summarum får vi ut fler hästar på banan och när allt kommer omkring är det ju det som allt handlar om. Många lopp med många hästar i varje startlista. Med en liten population så är det av yttersta vikt att så stor andel som möjligt blir tävlingshästar. Och detta uppnår vi lättast genom att ge våra ston så goda möjligheter som möjligt att göra sig gällande på tävlingsbanan.

Jerker.

Ombytta roller

För ca en månad sedan tog vi vår första stalldubbel någonsin. Igår kom den andra. Fast tvärtom denna gång Katla Kiro vann före bästisen Ängskalla. Så det rullar på bra nu. Synd bara att det inte går att tjäna pengar på kallblodsston. Nej, ironi funkar visst inte så bra i skriven form, så vi struntar i det som jag hade tänkt fortsätta med.

Travlopp kan vinnas på många sätt. Vi vann det på ett märkligt sätt igår. Kolla här och döm själv. Titta också extra mycket på Katlas kusk och dennes skickliga körhänder genom sista svängen då han både kör och håller igen samtidigt. När Ove kör på den nivån, då är han i mina ögon kanske bäst i Sverige.

Vi gläds så klart alldeles oerhört åt vår dubbeltriumf. Placeringar och pengar i alla ära, men det är framför allt två saker som jag tycker är de största glädjeämnena. För det första Katlas öppning från start (vilken skylles på att hon första gången på två år tävlade utan huvudstång) och för det andra Kallas avslutning sista femtio meterna. Dessa två företeelser ger nämligen hopp för framtiden. Och det är det som allt handlar om. Det som har hänt, det har hänt, nu ligger fokus på nästa lopp. Det är viktigare än gårdagens.

Jag sänder också en tanke till min proffstränarkurskamrat Jan Ove Olsen som satt på leken in på upploppet och blev snuvad på konfekten. Men som hans häst såg ut så är det sannolikt bara en tidsfråga innan hann får ta den angenämaste av vägar tillbaka till stallbacken. Kämpa Olsen!

Jerker.

Nya satser nya vinster

All things comes to an end. Även 2016. Ett fantastiskt travår för oss igen, det näst bästa faktiskt, sett till inkörda pengar till stallet, bara slaget av "Det Osannolika Året 2013", vilket aldrig kommer att kunna upprepas. Under året som idag drar sin sista suck har vi återigen fått vara med om oförglömliga minnen.

Stallet har kört in över en halv miljon (inklusive kvalbonus och uppfödarpengar), vi har vunnit fem lopp och snittat drygt 11.000 per start. Osannolikt bra. Men imorgon står det noll i kolumnen längst ut till höger igen... Det enda riktigt dåliga med den 1 januari.

Ängskalla blev tvåa sto-SM och trea i monté-SM (med minimal erfarenhet under sadel) och vann två "obligatoriska" lopp på isbana. Hon gjorde även hon, sina nio år till trots, sin näst bästa säsong med 285.300 kr in på kontot.

Katla Kiro vann tre lopp, satte svenskt rekord och var snubblande nära 200.000 insprunget. Hon visade under året att hon har utvecklats och kommer sannolikt att tillhöra den yppersta stoeliten i landet under 2017.

Ängslilja såldes tillbaka till uppfödarna innan karriären knappt hann börja. Hon kommer säkert att bli en bra fölmärr. En mycket trevlig häst, men alla pusselbitar föll tyvärr inte på rätt plats hos oss.

Marre R.F. köptes in i somras och kvalade på ett bra sätt som tvååring i augusti och har ett spännande år framför sig.

Röyns Kristine, blivande tvååring, inhandlades strax innan jul och gör, som det brukar heta, "allting rätt", så här långt.

Orion Kiro blev vårt första "barnbarn". En hingstunge efter e Dotterud Teddy u Odile Kiro. Är under avskiljning från mamman och ska börja tömköras om någon månad.

Odile Kiro är dräktig med Hellin Faxen.

Nornes Jenta är dräktig med Ulvsås Zico.

Det om våra hästar i stallet för dagen. Det känns som att vi laddat bössan ordentligt inför framtiden. Det kommande året blir spännande på många plan. Inte minst med tanke på att jag fr o m imorgon formellt är innehavare av en A-licens. Så där överhövan mycket kommer väl inte att förändras från början, men om trehundrasextiofem dagar finns alla möjligheter till att mitt liv ter sig på ett annorlunda sätt än det gör idag. Första hästen in i träning kommer om knappa två veckor, därefter kan jag ta emot ytterligare ett par stycken, sedan får vi se vart det tar vägen. Jag har ingen större brådska att expandera, utan vill göra det långsiktigt, grundligt och bygga för framtiden. Det är framför allt under pokalåret 2018 som vi ska visa framfötterna på allvar.

Jag provar att lägga ut en krok här på bloggen; Om någon skulle vilja bli hästägare i vårt stall nu eller senare så är det bara att höra av sig. Jag känner också till många fina unghästar som bara väntar på att få nya ägare.

kiropraktorn@hotmail.com
+46 (0)70 2779557

Jerker.

Tjocka damen sjöng

Det är inte över förrän hon har sjungit sägs det. Men nu har hon gjort det och min amatörkarriär är över. I denna karriär räknar jag också in år med lärlingslicens i olika former, vid olika tidpunkter. Karriären började ca 1990, dvs innan internets tid och därmed svår för mig att faktachecka och avslutades alltså igår, på självaste juldagen anno 2016. Och den slutade precis som den började, med en diskvalifikation på Umåker. Då förvisso som kusk på banan och nu som tränare vid sidan av densamma.

Ängskalla och körande Östman skötte sig hyggligt, men loppet blev i hårdaste laget och det blev galopp mitt på upploppet med en mindre pengaplacering på gaffeln. Ingen idé att gråta över det, vi kommer igen om några veckor. Kalla har inte så många lopp att starta i under de närmaste månaderna men vi tränar och startar på där det går och så får vi se hur och om det blir tävling eller avel eller både och till våren.

Gårdagens tävlingar på Umåker måste jag hylla. Jag hoppas verkligen att juldagens V75:a har kommit för att stanna. Umåker gjorde detta mycket bra hela vägen. Precis som de har gjort förut med den "ordinarie" V75:an på våren, så började de med uppsnack och tävlingar på hemsidan, långt innan tävlingsdagen. Bara det att det döpte dagen till och därefter jobbade hårt med konceptet "Winter Trot Classic", är värt en eloge i sig. Under kvällen bjöds det på tävlingar på en klassiskt krispig isbana, defileringar till tomtemusik, konståkning på innerplan, ponnysar med julbelysning, eldkorgar, glöggtält på stallbacken osv. Tummen upp Umåker, detta gjorde ni som sagt bra!

Sedan ska Tyri Svarten också hyllas. Den femtonårige krigaren gjorde igår sin allra sista start. Denne "Tyri" som Ängskalla tävlat mot, "typ jämt". Och tänk, att i sin sista start, på juldagen som femtonåring, starta på V75 och få med sig en peng hem till stallet. Jag skulle vilja se den häst som gör om den prestationen. Tack för allt Tyri, ha en bra pension, vi kommer att sakna dig!

Jerker.

Ice ice baby

Ho ho ho!

Jag brukar understundom i min blogg hemfalla åt att framhålla "första gången". Nu skriver jag istället om sista gången. Som jag startar som amatör. I alla fall inom överskådlig framtid, då jag vid årsskiftet byter ut min amatörlicens mot en proffsdito.

Och vi går ut "with a bang", en V75-start med Ängskalla, på hennes helt utan konkurrens mest uppskattade banunderlag, is.

Fantastiskt roligt att det gick att få till en V75-tävling på detta klassiska underlag. Inom travet slår vi oss ofta för bröstet och hävdar att vi är en sport där mångfalden råder. Generellt må den regeln gälla, men inte när det gäller travets elitserie enligt mig. Där ser man allt som oftast ganska stereotypa tävlingar med samma kuskar, hästar, underlag, distanser osv. Men imorgon körs alltså, för första gången i V75:s historia, tävlingarna på en klassisk vinterbana med långa isbroddar i hästarnas dojor. Snyggt Umåker!

Att sedan vår isdrottning har en hygglig propp och nästan på hemmaplan dessutom, gör inte det hela sämre. Ängskalla är inte alls i paritet med de bästa hästarna i loppet under "normala" förhållanden. Jag vet inte om hon kommer att vara det nu heller, men chansen är i alla fall betydligt större. Vi mötte Myr Faksen förra vintern på is och fick då stryk, trots att han galopperade, så det blir svårt att slå honom och många av de andra också. Men, återigen, Ängskalla brukar överprestera på vintriga isbanor och vi hoppas och tror att hon kan vara med och hugga om de allra främsta placeringarna i loppet. Att döma av hennes senaste lopp och hur hon känns i träning efteråt, så finns hur som haver ingen anledning att tro något annat.

Och efter att loppet har gått i mål så är alltså min amatörkarriär över. Sen börjar ett nytt spännande kapitel i vårt travliv. En häst är redan på väg in i träning, kommer i mitten av januari. Sedan får vi se vart det bär!

Jerker.

Kalla(s) Hästägarkannan

Det är något speciellt med Hästägarkannor, har alltid varit och kommer sannolikt alltid att vara, åtminstone för mig. Men, det finns ett men, Kannan ska alltid köras över lång distans. Vad är det för nå´ tjoller att den varma varianten i Boden igår kördes över medeldistans? Och än värre, på juldagen körs kalla Kannan över sprinterdistans! Vafalls?!

Hur som haver, Kalla tog hem kalla Kannan i Boden igår. Hon bombade till ledningen efter ett varv och sedan drog hon stenhårt hela vägen in och det var inget snack om vilken prishylla som skulle prydas av årets nordligaste Kanna. Däremot var det lite snack om vem som skulle bärga den då Kallas bästa kompis Katla bara var en halv längd efter i mål.

Vår första dubbelseger någonsin. Vilken känsla! Jag hade väl trott innerst inne att det fanns en liten chans att någon av våra tappra krigare skulle kunna blanda sig i striden, men att det skulle sluta såhär, nej det var lite för mycket. Men det kan jag leva med.

Hoppas att jag kunde bidra till att en eller annan bloggläsare fick lite mer i julklappskassan då jag varnade för Ängskalla i mitt förra blogginlägg.

Nu ska Katla få några veckors tävlingspaus, medan Kalla ska få pusta några dagar och sedan vässar vi klorna, alternativt sätter i nya vassa broddar, inför V75-start på Umåker på juldagen.

Jerker.

En ny stjärna

För en knapp vecka sedan var jag till Östersund och startade Katla Kiro. Hon gjorde vad hon kunde, varken mer eller mindre och blev fyra. Syftet med resan var dock inte tävling denna gång, utan att jag hämtade hem vårt nyförvärv, and I give you: Röyns Kristine!

Röyns Kristine är en blivande tvååring e Bork Odin u Röyns Blessa ue Lome Elden. Vi har haft henne i våra tankar och under vår lupp hela hösten. Funderat och våndats, tänkt och kalkylerat, men så för ett par veckor sedan, bestämde vi oss och slog till. Hästen stod utanför Trondheim och jag var beredd att hämta henne där, men fru Fortuna log emot oss och det visade sig att ägaren hade en start på Östersundstravet för en vecka sedan i sikte med en egen häst (Röyns Kasper, vilken f ö vann sitt lopp) och han kunde ta med sig henne dit. Så då sparade jag 6,5 timmes resväg när jag skulle hämta hem henne. Enkel väg.

Hon har bott hos en vecka nu och blivit körd ett par gånger. Hon är precis så fin och trevlig på alla de sätt som vi hade hoppats. Exteriört närmast perfekt, hon rör sig på ett mycket bra sätt och hennes attityd till träning lämnar så här långt inget i övrigt att önska!

Ikväll åker jag till Boden med Ängskalla och Katla Kiro. Jag vet inte vem som når målsnöret först då båda har var sitt ess i rockärmen. För Kallas del är det isbanan och Katla förlitar sig till den långa distansen. Dessutom är jag stark i min övertygelse om att båda gynnas av isbana och låånga broddar. Vi tror och hoppas att båda kommer att göra fina insatser och sedan får vi se hur långt det räcker!

Om någon eventuell spelare läser detta så kan jag väl säga att jag tycker att Ängskalla är på tok för lite streckad på V64-kupongen. Hon har, när allt kommer omkring, i alla fall en segerprocent på nära fyrtio på isbana och det tror jag inte är en slump...

Jerker.

Wången dag 6

Idag har vi haft mediaträning. Björn Ekmark från kanal75 har varit vår maestro och gjort det med den äran.

Det har varit prat om vad man bör säga och vad man inte bör säga och kanske framför allt hur man ska säga det man bör säga. Ett område som man, f'låt Björn, jag, aldrig blir fullärd inom. Men ju mer tid jag får framför kameran, desto bättre blir jag. Vi fick också en hel del tips om hur man bör uppträda i kontakt media i andra former, gammal och ny, analog och digital.

Det var f ö just Björn Ekmark som höll i spakarna när reportageserien "Drömmen om Paris" (finns på atgplay) spelades in för knappa två år sedan, när jag och Ängskalla var nere på kolstybben och rejsade. Så det var kul att få träffa honom igen.

Under dagen har vi också fått göra varsin kort låtsasintervju, vilka ska bedömas, granskas och kritiseras imorgon förmiddag. Därefter blir det föreläsning med en välmeriterad tränare inom hästsporten.

Hörs imorgon.

Jerker.

Sämst när det gällde

Det gick inget vidare med vår formtoppning i fredags. Eller så kanske det var faktorer som man inte kan rå över som spelade in. Jag är nog benägen att tro och skylla på dem. både Kalla och Katla kändes som demoner i värmningen men sedan var det inget tryck i dem i loppet. Jag tror att det berodde på att jag värmde på en fast, torr och fin bana, men precis efter värmningen brakade lapphandskarna loss och det pågick i ca en timme, vilket gjorde att det blev en slippery-when-wet-bana, något som varken Kalla eller Katla någonsin funkat på.

Jag hoppas och tror det, åsså kommer vi igen om en dryg vecka med Katla. Kalla får ledigt från tävlandet i fem veckor nu. Det enda lopp som finns inom den perioden är under mina Wången-veckor, vilka f ö närmar sig med stormsteg!

Jerker.

Bäst när det gäller

Det stora målet för höstens tävlande är här. Finalen av Norrländsk Stoserie på Umåker på fredag. Anmälan var igår måndag och Katla Kiro hade sin finalbiljett klar som en av de femton bästa i serien, medan Ängskalla var mer utlämnad vilka som inte skulle komma att anmäla då hon låg på blott en tjugotredje plats. Fru Fortuna log sitt bredaste leende mot oss denna gång och Kalla kom med som femtonde och sista häst. Så precis som ifjol kommer båda våra krigare att delta i finalen av denna roliga serie, vilken för övrigt borde ges större utrymme med fler försök framför allt för den högsta klassen, allt för att få fler ston av bättre kaliber med i finalen, men det är en annan historia.

Nu gäller det bara att toppa formen. Jag tycker mig ha hittat en formel för detta. Återkommer strax om hur den ser ut. Vill först bara berätta om ett minne från min första tur med Kriteriebåten.

Jag minns hur jag stod ute på däcket den gången (kvällen innan Ängskalla skulle starta i finalen av Kriteriestoet, vilket var första gången vi hade häst med på den stora scenen) och tänkte:

"Tänk om vi kunde få vara med om detta fler gånger, Persson och de andra stora elefanterna kan delta, göra bort sig, lära av misstagen, delta igen, lära igen, osv, medan detta sannolikt är vår enda chans. Vi kommer aldrig att kunna dra nytta av de misstag vi med all säkerhet kommer att göra, eftersom "sannolikheten att detta kommer att hända igen är så nästan löjligt liten att den är försumbar, med det menas att den finns inte, fast bara lite" (Danielsson)."

Men vi fick fler chanser och jag tycker mig ha lärt mig en del längs vägen. Inför större uppgifter brukar jag köra ordentligt hårt intill tio dagar innan det aktuella loppet. För Kallas del gav det sig självt med ett lopp elva dagar innan medan Katla fick gå tuffa backjobb tio dagar innan. Därefter trappas träning ner och jag kör lugnare och lugnare dag åtta, sex, fyra och två innan den tilltänkta starten. De två sista passen blir det nästan bara skritt.

Och sedan ska de vara redo för strid. Går det då bra så försöker jag lära av det och går det dåligt så blir man inte dummare av det heller. Hoppas på det förstnämnda på fredag. Jag är i alla fall trygg med att jag har gjort det bästa jag kunnat för att förbereda hästarna.

Jerker.

Sedelpressen levererade igen

Det är inte alla förunnat att ha en egen sedelpress. Men vi har en i stallet. Ängskalla. Hon har hittills startat 135 gånger i sitt liv och i snitt tjänat 9682 kr / start.

Ibland tokar hon till det och ibland är hon inte riktigt i toppform. Men utslaget över tid så gör hon det väldigt bra och springer in till både sin egen och sina kompisars havre, med råge dessutom.

I förrgår startade hon i Boden och bärgade en tredjeplats och tio sköna tusingar. Hon var aldrig nära segern men gjorde en stabil insats och kämpade hela vägen in i kaklet. Tiden 1.26,9 över lång distans var heller inte så pjåkig. För lite drygt två år sedan noterade hon svenskt rekord över aktuell distans genom att springa just den tiden. Den gången var det dock fint sommarväder, i måndags var det två plusgrader och duggregn...

Kalla kommer att starta två gånger till innan jag sätter mig i skolbänken på Wången, då f ö alla kusarna ska få en två veckor lång, välförtjänt semester.

Sen längtar vi bara efter is och brodd, eftersom våra hästar brukar tävla ännu bättre under de förutsättningarna.

Förresten, tack alla ni som kommenterar och hjälper till att dela och sprida min blogg. Det sporrar till att skriva. Fåfäng? Ja kanske, men, som Strömstedt sjunger: "jag är bara människa..."

Jerker.

Trav och kiropraktik och trav igen

Senaste knappa veckan har det hänt mycket. En fjärdeplats i monté med Ängskalla. Fina banjobb av Marre och Katla. Gästspel i jollen och först i världen med att kvala in en avkomma efter Ulvsås Zico. Och sist men absolut inte minst en massa gratulationer och lyckönskningar inför mitt kommande värv som A-tränare. Tack för det! Alla!

För hundra, nåja, nästan tjugo år sedan i alla fall jobba jag i Italien men började känna att det var dags att ta ett steg till i livet. Lång historia kort: Jag stötte på kiropraktiken via en häst som behandlades med fantastiskt resultat som följd. Jag började fundera på om det kunde vara något för mig. Jag velade en hel del. Men en av tungorna på vågen som det att tippa åt "rätt" håll var min kompis Örjan "Janski" Torstensson som sa:

"Du kommer att klara dig bra i det yrket efter alla dina år med palperande och diagnosticerande av skador på hästar."

Med bland annat de orden i ryggen så skickades ansökan in och jag hamnade så småningom i skolbänken i Solna. Föga visste jag då att just det beslutet skulle komma att vara av stor vikt för min kommande travgärning.

Efter att ha jobbat som kiropraktor i femton år så tycker jag att jag har fått en bra bild och känsla för hur man tränar och förebygger skador, dels på humansidan, men inte minst hos travhästen.

Kanske eller snarare troligen är det detta som gjort att veterinärräkningarna är så sällsynta i bokföringspärmen, tvi, tvi. Exempelvis har Ängskalla gjort drygt 134 starter och behandlats i led två gånger. Senast för fem år sedan. Katla har gått 51 lopp också hon behandlad två gånger, senast för två år sedan. Därutöver har det varit någon enstaka behandling ytterligare på någon häst men det är relativt sällsynt som sagt.

Därmed inte sagt att det tränas försiktigt, snarare tvärtom. Men jag tror att jag gör mycket på rätt sätt. Jag får ofta frågan om jag behandlar mina hästar kiropraktiskt. Det förekommer, visst, men framför allt ser jag på hela individen med kiropraktorglasögonen på. Speciellt när kommer till träning, uppbyggning och återhämtning. Och det har hjälpt mig mycket hittills.

Så ironiskt nog så var det det som fick mig att lämna hästarna som så småningom förde mig tillbaka till dem.

Så kan det gå när livet får hända.

Jerker.

Upp i sadeln igen

Rubriken syftar på fredagens start med Ängskalla. Återigen en montéstart. Och återigen med Ingela Nilsson i sadeln. En kombination som i den förra starten resulterade i en hedrande bronspeng i monté-SM.

Hon gör det bra gårdens drottning. Tappra Ängskalla som vi ställer sådana krav på. Två starter under sadel, en fyra och en trea och förhoppningsvis ännu längre fram imorgon. Och detta utan att aldrig någonsin träna med ryttare på ryggen. Man kan ju stilla undra hur bra hon hade varit ifall hon tränades för ändamålet...

Vintern eller i alla fall minusgraderna lurar bakom hörnet och detta är sannolikt sista starten med sommarskor runt om inom de kommande fem månaderna. Och inte mig emot, våra hästar brukar alltid prestera som bäst med hakar i dojorna. 

Så du säger: "Winter is coming."

Ja´ ba´: "Bring it on!"

 

Jerker.

Magplask och ljus i tunneln

"Ju större de är desto tyngre faller de" och "inga träd växer till himlen" är två klassiska klyschor som skulle kunna passa in på Katla i torsdags. En galopp 700 kvar, så var den dagen förstörd. Åtminstone vad hennes segerchanser anbelangade. Det var inte första gången och med all säkerhet inte den sista heller.

Kalla fick sin kompis i knät då denne felade så det blev knas på den fronten också. Även om hon gjorde så gott hon kunde och bärgade en femteplats, på en hygglig tid dessutom. Att inte 1.25,3 i ett stolopp på Skelleftetravet räckte längre än det gjorde kan knappast hon klandras för.

Ett fall framåt blev i alla fall för stallet. Ängslilja galopperade förvisso (typ 139 meter) och hon blev också planenligt som vi hade trott bland de allra sista i mål, sexa av sju närmare bestämt. Men, hon gick underkant 1.36 sista 1900, på ett för henne bra sätt dessutom. Det, plus ett par bomullstussar i hennes öron tar vi med oss till nästa start om fyra dagar. Då kan ett felfritt lopp räcka ganska långt!

Jerker.

Omvända förutsättningar

Alla våra hästar i startklar ålder startar på Skelleftetravet ikväll. Alla tre.

Ängslilja startar i ett treåringslopp. vi har inga större förhoppningar där utan kör för en peng.

Desto större förhoppningar har vi ett stolopp senare under kvällen där Katla Kiro är (för stor?) favorit och Ängskalla är första utmanare.

För ganska precis ett år sedan fick Katla sitt genombrott i den äldre lokala eliten i just detta lopp då hon besegrade Bodbäckssiv och Ängskalla, förvisso stod hon då fyrtio meter före dessa när startskottet small. Den gången var Ängskalla stor favorit men jag varnade för kompisen i denna blogg. Idag är förhållandet det motsatta, Katla är stor favorit, men jag vill varna lite grand för Kalla. Så mycket sämre chans, gentemot sin kompis, som streckprocenten anger, har hon inte.

Ska bli en kul kväll hur som helst. Med förhoppningar och drömmar som ska infrias och överträffas!

Jerker.