"Många" är ett relativt begrepp. Men gällande anmälda hästar till kallblodsloppen i norra Sverige så är de för närvarande att betrakta just som "många". Många relativt sett mot hur det var under stora delar av fjolåret i alla fall.
Det pratades så sent som i början av detta år om att det fanns för få kallblodshästar i regionen, att det borde minskas på antalet lopp eller att man kanske skulle tillåta finnhästar i viss utsträckning för att komma till rätta med problemet. Kallblodsvänner kontrade understundom med att det var för dåliga propositioner och att det var anledningen till att det var för tunt i anmälningslistorna.
Nu har dock något hänt. Jag vet inte riktigt vad. Men jag väljer ändå att tro att sportchefen på våra nordligaste banor Boden och Skellefteå har spelat en viktig roll till att en förändring tycks ha skett. Han sådde i början av året ett frö i kallblodsleden, där han förklarade hur viktigt det var att man faktiskt anmälde sina hästar till de befintliga loppen, även om de inte alltid var helt perfekta på förhand. Och att just den åtgärden var och är den enklaste vägen att gå, för att lösa problemet. Inte bara förklarade han, utan än viktigare var att han fick gemene kallblodstränare att faktiskt förstå att det förhöll och förhåller sig på det viset.
Därefter har man kunnat skönja en mer positiv inställning till att anmäla sina hästar. "Hellre en gång för mycket än en gång för lite" har blivit en mer accepterad tanke. Känns det som.
Det finns inte fler hästar, propparna är inte bättre, prispengarna är inte bättre osv, jämfört med för fyra månader sedan. Dessutom körs fler tävlingar per månad nu, vilka ska dela på materialet. Och ändå är det fler hästar i princip genomgående i startlistorna. Jag hoppas verkligen att denna trend håller i sig och att vi får se ytterligare ökningar, det vinner både travsporten och inte minst kallblodssporten på i längden.
Ja, jag vet att det bara blev nio hästar anmälda till snabbloppet i Skellefteå på tisdag, men t o m det är ett gott betyg med tanke på att det körs inte mindre än tre snabblopp i Västerbotten inom ramen av fem dagar.
Jerker.
onsdag 7 maj 2014
tisdag 6 maj 2014
Insnöad
Av och till så händer det att jag snöar in på än det ena, än det andra. just nu är jag insnöad på huvudstång på åtminstone två av mina hästar. Katla och Odile.
De springer som ostkrokar i träning hemmavid. På banan, för sulky med sidstänger, går det betydligt bättre, men när man sitter och kör motion, backträning eller intervaller hemmavid i speedcart, går det betydligt sämre. Så då har jag börjat hänga dit en stång mot halsen. Här ska sägas att de viker huvudet åt olika håll så det är nog inte enbart mina körhänder som är felande. Ja, jag vet att det säkert går att "köra dem raka" om man ger dem tid och om man gör si eller så. Men nu har jag inte riktigt tid med varken si eller så. Och dessutom fungerar huvudstången alldeles utmärkt. Inte bara för att huvudet blir rakt, utan även för att bakkroppen och därmed hela hästen blir rak i vagnen. Vilket i sin tur gör att de tränar kroppen på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag har aldrig använt mig av denna utrustningsdetalj förut. Har alltid tyckt att det varit överkurs och att den inte haft någon positiv effekt. Märkligt hur jag har kunnat ha den åsikten och vetskapen utan att någonsin ha provat den. Men, som Strömstedt (är det första gången i världshistorien som en travblogg refererar till honom?) sjunger: "Jag är bara människa."
Så, du som läser detta, vad tvivlar du på som du aldrig har provat? Tänk efter. Kanske du har fel. Eller varför inte prova och bekräfta att du hade rätt?
Jerker.
De springer som ostkrokar i träning hemmavid. På banan, för sulky med sidstänger, går det betydligt bättre, men när man sitter och kör motion, backträning eller intervaller hemmavid i speedcart, går det betydligt sämre. Så då har jag börjat hänga dit en stång mot halsen. Här ska sägas att de viker huvudet åt olika håll så det är nog inte enbart mina körhänder som är felande. Ja, jag vet att det säkert går att "köra dem raka" om man ger dem tid och om man gör si eller så. Men nu har jag inte riktigt tid med varken si eller så. Och dessutom fungerar huvudstången alldeles utmärkt. Inte bara för att huvudet blir rakt, utan även för att bakkroppen och därmed hela hästen blir rak i vagnen. Vilket i sin tur gör att de tränar kroppen på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag har aldrig använt mig av denna utrustningsdetalj förut. Har alltid tyckt att det varit överkurs och att den inte haft någon positiv effekt. Märkligt hur jag har kunnat ha den åsikten och vetskapen utan att någonsin ha provat den. Men, som Strömstedt (är det första gången i världshistorien som en travblogg refererar till honom?) sjunger: "Jag är bara människa."
Så, du som läser detta, vad tvivlar du på som du aldrig har provat? Tänk efter. Kanske du har fel. Eller varför inte prova och bekräfta att du hade rätt?
Jerker.
måndag 5 maj 2014
Lättar på trycket
På fredag är det dags för Katla Kiro att göra årsdebut. Exakt på dagen en vecka tidigare än den ursprungliga planen. Anledningen till att det blev på det viset är följande:
Det har varit alltför få hästar anmälda i kallblodsloppen i norr under en lång tid (även om det förvisso kan skönjas en ljusning på den fronten). Färre än nödvändigt då det funnits material, men pga dåliga proppar och andra anledningar så har man avstått från att anmäla. De lopp som generellt sett drabbats hårdast, de senaste åren i alla fall, har varit fyraårsloppen. Jag förde i helgen ett resonemang med mig själv (och med min fru också för den delen) huruvida vi skulle anmäla Katla till det på förhand hårda Sleipner Cup-försöket på Umåker. Svaret som mitt förnuft (och min förnuftiga fru också för delen) gav mig var, att om jag står på barrikaderna och proklamerar för att man ska anmäla till loppen, även om inte förutsättningarna är helt optimala, så borde jag, åtminstone så långt det är möjligt och någorlunda rimligt, leva som jag lär.
I Katlas träningsplanering ingick att hon skulle tränas hårt och tungt ett par pass till, för att i slutet av veckan få börja ta det lite lugnare och att formen därmed ska komma smygande inför den stundande sommaren. Nu lättar vi på trycket både bokstavligt (pullerten) och bildligt en vecka tidigare efter som årspremiären blev tidigarelagd. Katla får polimasa resten av tiden fram till fredag och så får jag se hur resten av maj blir, lite utifrån hur hon presterar i loppet.
Jerker.
Det har varit alltför få hästar anmälda i kallblodsloppen i norr under en lång tid (även om det förvisso kan skönjas en ljusning på den fronten). Färre än nödvändigt då det funnits material, men pga dåliga proppar och andra anledningar så har man avstått från att anmäla. De lopp som generellt sett drabbats hårdast, de senaste åren i alla fall, har varit fyraårsloppen. Jag förde i helgen ett resonemang med mig själv (och med min fru också för den delen) huruvida vi skulle anmäla Katla till det på förhand hårda Sleipner Cup-försöket på Umåker. Svaret som mitt förnuft (och min förnuftiga fru också för delen) gav mig var, att om jag står på barrikaderna och proklamerar för att man ska anmäla till loppen, även om inte förutsättningarna är helt optimala, så borde jag, åtminstone så långt det är möjligt och någorlunda rimligt, leva som jag lär.
I Katlas träningsplanering ingick att hon skulle tränas hårt och tungt ett par pass till, för att i slutet av veckan få börja ta det lite lugnare och att formen därmed ska komma smygande inför den stundande sommaren. Nu lättar vi på trycket både bokstavligt (pullerten) och bildligt en vecka tidigare efter som årspremiären blev tidigarelagd. Katla får polimasa resten av tiden fram till fredag och så får jag se hur resten av maj blir, lite utifrån hur hon presterar i loppet.
Jerker.
söndag 4 maj 2014
Tillbaka i gängorna
Helgen har varit hektisk men oooh så intressant. Och kul. Möten i dagarna tre i Umeå. I fredags diskuterade Sleipners riksstyrelse framför allt motioner till gårdagens efterföljande årsstämma och helgen avslutades med ytterligare ett möte idag då vi började blicka framåt och lägga upp arbetet för det kommande verksamhetsåret.
Sleipner är en lika viktig som väl fungerande förening. Det är en ynnest att få jobba i och för föreningen och i förlängningen för den kallblodiga travarrasen. Det känns bra att det faktiskt går att påverka vår egen vardagssituation med hästarna genom vår intresseorganisation. Att vi dessutom är många som gör detta arbete tillsammans och att det är roligt gör inte saken sämre.
Nu ikväll har jag så sakteliga börjat smälta helgens intryck och hittat in i mina egna gängor igen. Både travsele / speedcart och arbetssele / pullert är testkörda och glädjande nog så funkar utrustningen precis lika bra som när jag senast använde den. I förrgår morse.
Nu kämpar vi på med vardagen några dagar. Sen blir det fest igen. På fredag, då Kalla och Katla ska starta i Umeå. Ständigt detta Umeå. Mer om det senare i veckan.
Jerker.
lördag 3 maj 2014
Sleipners riksstämma
Idag har den årliga riksstämman för kallblodens intresseorganisation Sleipner gått av stapeln. I år föll det på Umåkers lokalavdelning att arrangera den.
Som vanligt en mycket givande sammankomst där både ditten och datten kommer upp för diskussion. Hela landets lokalavdelningar fanns representerade på mötet. Det är alltid lika fascinerande hur inspirerad man blir av att träffas och utbyta erfarenheter av olika slag inom vårt gemensamma intresse.
Naturligtvis pratas det mycket om hästar, träning avel osv. Men också om olika sätt att bedriva föreningsverksamheten, hur man på bästa sätt sätter upp mål och jobbar för att uppnå dem, både lokalt och nationellt avseende kallblodssporten.
Det känns väldigt bra att ha en så stark och välfungerande organisation som Sleipner i travsverige. Jag vill påstå att alla vinner på det. I alla fall alla som även i framtiden vill se en levande och mångfacetterad travsport i vårt land, där kallblodstravaren är ett lika självklart som berikande inslag som den är idag.
Nu är det formella mötet avslutat och det är dags för middag och partaj! Diskussioner av konstruktiv art kommer säkert även att föras där, även om ribban sannolikt kommer att sänkas ett par pinnhål.
Kippis!
Jerker.
Som vanligt en mycket givande sammankomst där både ditten och datten kommer upp för diskussion. Hela landets lokalavdelningar fanns representerade på mötet. Det är alltid lika fascinerande hur inspirerad man blir av att träffas och utbyta erfarenheter av olika slag inom vårt gemensamma intresse.
Naturligtvis pratas det mycket om hästar, träning avel osv. Men också om olika sätt att bedriva föreningsverksamheten, hur man på bästa sätt sätter upp mål och jobbar för att uppnå dem, både lokalt och nationellt avseende kallblodssporten.
Det känns väldigt bra att ha en så stark och välfungerande organisation som Sleipner i travsverige. Jag vill påstå att alla vinner på det. I alla fall alla som även i framtiden vill se en levande och mångfacetterad travsport i vårt land, där kallblodstravaren är ett lika självklart som berikande inslag som den är idag.
Nu är det formella mötet avslutat och det är dags för middag och partaj! Diskussioner av konstruktiv art kommer säkert även att föras där, även om ribban sannolikt kommer att sänkas ett par pinnhål.
Kippis!
Jerker.
Ergonomisk träning
Som humankiropraktor så anser jag mig besitta en hel del kunskaper om hur ryggen fungerar. Jag vet också hur man ska ta hand om den på bästa sätt för att den, så långt det är möjligt, inte ska ta skada i samband med hästhantering och travträning.
Innan vi går in på vardagen med hästkörning så vill jag först säga att jag läst någonstans att den vanligaste patienten hos en kiropraktor, procentuellt sett till hur många som finns inom varje yrke, är grävmaskinisten. Varför? Jo för att hen sitter ner, ofta med lite dålig hållning, med "tappad" svank, är lite otränad och sist men inte minst så "slår" det underifrån när maskinen skakar. Känns det igen? Tänk genomsnittlig travtränare av endera licenstypen. Sitter i en speedcart, dålig hållning, kanske tänker mer på att hästen ska vara vältränad än att man själv ska vara det och ett underlag som gör att det skakar rätt ordentligt.
För att ryggen ska ta så lite skada som möjligt så gäller det, förutom att hålla sin lekamen i så god form som möjligt, också att se till att man har en så bra vagn som möjligt att köra i. Man brukar säga att man tillbringar mycket tid i sängen, därför ska man införskaffa en bra sådan, man sitter kanske mycket i bilen därför ska man se till till att komforten är hög osv. Detta gäller också i högsta grad när det kommer till den vagn som väl de flesta tränar sina hästar mest med. Speedcarten.
Själv kör jag Royal Ergo och jag anser att den är den bästa på marknaden för ens egen ergonomis skull. Nu har jag sannerligen inte provkört alla vagnar som finns, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som är bättre.
Stötarna underifrån lindras så långt det är möjligt av den utmärkta fjädringen som finns både på hjulen och i sitsen. Dessutom, och minst lika viktigt, så kan man hålla fötterna så lågt ner att man kan upprätthålla en så pass gynnsam ländryggskurvatur att diskarna i ländryggen inte påverkas nämnvärt i negativ riktning.
Ska jag ge ett enda råd när det kommer till val av speedcart, så får det bli just det att man ska se till att det finns möjlighet att hålla fötterna lågt ner, utan att man för den skull tappar möjligheten att "ta spjärn" i körningen och därmed riskerar att flyga huvudstupa om hästen tvärnitar.
Jerker.
Innan vi går in på vardagen med hästkörning så vill jag först säga att jag läst någonstans att den vanligaste patienten hos en kiropraktor, procentuellt sett till hur många som finns inom varje yrke, är grävmaskinisten. Varför? Jo för att hen sitter ner, ofta med lite dålig hållning, med "tappad" svank, är lite otränad och sist men inte minst så "slår" det underifrån när maskinen skakar. Känns det igen? Tänk genomsnittlig travtränare av endera licenstypen. Sitter i en speedcart, dålig hållning, kanske tänker mer på att hästen ska vara vältränad än att man själv ska vara det och ett underlag som gör att det skakar rätt ordentligt.
För att ryggen ska ta så lite skada som möjligt så gäller det, förutom att hålla sin lekamen i så god form som möjligt, också att se till att man har en så bra vagn som möjligt att köra i. Man brukar säga att man tillbringar mycket tid i sängen, därför ska man införskaffa en bra sådan, man sitter kanske mycket i bilen därför ska man se till till att komforten är hög osv. Detta gäller också i högsta grad när det kommer till den vagn som väl de flesta tränar sina hästar mest med. Speedcarten.
Själv kör jag Royal Ergo och jag anser att den är den bästa på marknaden för ens egen ergonomis skull. Nu har jag sannerligen inte provkört alla vagnar som finns, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som är bättre.
Stötarna underifrån lindras så långt det är möjligt av den utmärkta fjädringen som finns både på hjulen och i sitsen. Dessutom, och minst lika viktigt, så kan man hålla fötterna så lågt ner att man kan upprätthålla en så pass gynnsam ländryggskurvatur att diskarna i ländryggen inte påverkas nämnvärt i negativ riktning.
Ska jag ge ett enda råd när det kommer till val av speedcart, så får det bli just det att man ska se till att det finns möjlighet att hålla fötterna lågt ner, utan att man för den skull tappar möjligheten att "ta spjärn" i körningen och därmed riskerar att flyga huvudstupa om hästen tvärnitar.
Jerker.
torsdag 1 maj 2014
Hedersam förlust och premad tvååring
Ängskalla blev trea idag trots en ganska dryg resa. Föll med flaggan i topp. Bortsett från förra starten så var detta den snabbaste i hennes liv med en sekunds marginal. Slagen av två ärrade kombatanter som "varit med förr". Inget att skämmas eller låta sig nedslås av således. Men så var det detta med vinnarskallen...
Det blev lite småknas under loppets gång vilket ledde till mer knas och innan målsnöret nåddes så var knasråttet mågat (en Ledinreferens, om du inte förstår vad det betyder så bara strunta i det) och Kalla gick inte att köra för fullt så det var bara för körande Östman att rikta in sig på att rädda det som räddades kunde, eller hur man nu skriver det uttrycket i dåtidform. Bra gjort att lyfta in henne till en pallplacering trots allt tycker jag.
Vi biter ihop, laddar om batteriet och kommer igen. Nästa start för Kalla blir om åtta dagar i Umeå.
Idag har jag också gjort ett ytterst ovanligt gästspel som catchdriver. Jag fick äran att köra en tvåårig Tangen Scottare vid namn Klara Pengar R.F. i premielopp. Hade kört henne i ett par snabbjobb innan, så jag hade viss koll på var hon stod sedan förut. I loppet deltog också ett annat tvåårssto. Vi pratade ihop oss om att köra ca 2.03 första varvet och sedan, om möjligt en bit under 2.00 under slutrundan. Planen gick i lås, vi följdes åt hela vägen, hästarna uppträdde på ett finfint sätt båda två och sida vid sida kom vi hem på två minuter jämnt.
Ok då, vi var en tiondel snabbare än det andra ekipaget. Sa jag vinnarskalle?
Jerker.
Det blev lite småknas under loppets gång vilket ledde till mer knas och innan målsnöret nåddes så var knasråttet mågat (en Ledinreferens, om du inte förstår vad det betyder så bara strunta i det) och Kalla gick inte att köra för fullt så det var bara för körande Östman att rikta in sig på att rädda det som räddades kunde, eller hur man nu skriver det uttrycket i dåtidform. Bra gjort att lyfta in henne till en pallplacering trots allt tycker jag.
Vi biter ihop, laddar om batteriet och kommer igen. Nästa start för Kalla blir om åtta dagar i Umeå.
Idag har jag också gjort ett ytterst ovanligt gästspel som catchdriver. Jag fick äran att köra en tvåårig Tangen Scottare vid namn Klara Pengar R.F. i premielopp. Hade kört henne i ett par snabbjobb innan, så jag hade viss koll på var hon stod sedan förut. I loppet deltog också ett annat tvåårssto. Vi pratade ihop oss om att köra ca 2.03 första varvet och sedan, om möjligt en bit under 2.00 under slutrundan. Planen gick i lås, vi följdes åt hela vägen, hästarna uppträdde på ett finfint sätt båda två och sida vid sida kom vi hem på två minuter jämnt.
Ok då, vi var en tiondel snabbare än det andra ekipaget. Sa jag vinnarskalle?
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)