Den trogne och tillika minnesgode läsaren av bloggen kanske minns att jag orerade om de låga och näst intill obefintliga veterinärkostnaderna på våra hästar för ett par veckor sedan. Nu har jag emellertid fått krypa till korset. Jag vill dock innan jag fortsätter, direkt gå i försvarsposition och hävda att mitt resonemang i det tidigare inlägget i stort är korrekt. Men nu har vi som sagt, trots allt, stött på patrull.
Katla har tränat och tävlat på ett tillfredsställande sätt hela våren och sommaren. Tills Hagmyren-starten för två veckor sedan. Då blev det dubbla galopper, hon sprang förvisso fort däremellan, men jag fick ändå känslan av att allt inte stod rätt till. Även om kusken inte tyckte att det fanns något att anmärka på.
Tiden var och är knapp inför derbykvalen kommande helg. Därför finns all anledning att vidta alla tänkbara åtgärder som kan gynna Katla inför den stundande uppgiften. En av åtgärderna var att jag, ett par dagar efter loppet, tog ut veterinären till gården, mest för att säkerställa att allt var ok på skadefronten, inte primärt för att hitta något avvikande. Efter böjprov visade det sig dock att hon hade rejält ont i båda framkotorna och behandlades därför lokalt med tuppkam.
Hon har knappt tränat alls efter senaste starten. Igår lördag var hon dock, som rubriken antyder, tillbaka på banan igen. Både bildligt och bokstavligt. Hon fick gå ett rundbanejobb i 40-tempo med en riktig snabb avslutning. Kändes ånyo riktigt fin. Lite ny balans och ett nytt bett gjorde säkert sitt till också. Härmed skingrades i alla fall ett par moln på derbyhimlen.
Varför blev det så här knasigt då? Tid för självrannsakan. Jag håller helt och hållet mig själv ansvarig. Det torra och varma vädret tror jag har gjort att träningsvägar och banor varit alltför hårda och erbjudit alltför dålig både stötdämpning och fäste. Och jag har tränat på med huvudet under armen och helt enkelt överforcerat min häst. Gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att ligga på rätt sida om den knivskarpa gränsen avseende träningsdos och -mängd inför dessa stora årgångslopp. Men jag tror och hoppas att jag inte gick alltför långt över den innan det uppdagades i alla fall.
Hur som haver känns det som att vi fortfarande i allra högsta grad fortfarande är med i racet om en åtråvärd plats i finalen av Derbystoet 2014.
Jerker.
söndag 13 juli 2014
torsdag 10 juli 2014
Tidig tävlingsdebut bra för dig, hästen och sporten
Kallblodssporten i Sverige mår för närvarande relativt bra. Bra sport med sportsliga framgångar vilka ger medial uppmärksamhet, fina pengar att köra om, efterfrågan på unghästar och hyfsade betäckningssiffror, i alla fall tills ifjol (årets siffror vet vi känner vi inte till ännu). Förtydligande av det senaste; Siffrorna går förvisso ner några procentandelar, men alls icke lika mycket som hos de flesta andra hästraser.
Det finns dock ett problem som vi inom sporten bör göra gemensam sak i att försöka eliminera, eller åtminstone förminska. Som nämndes, det föds något färre hästar för varje år som går och det är ett problem, framför allt på några års sikt. Ett större problem på kort sikt är den låga nyttjandegraden / startfrekvensen av de befintliga hästarna, framför allt de unga. Och här finns en stor outnyttjad potential. Andelen inkvalade treåringar är klart godkänd varje givet år numera. Men startprocenten är åt pipan för låg.
Skulle den öka, dvs att det skulle bli fler hästar i treårsloppen, blir den naturliga följden fler hästar i fyraårsloppen och på sikt fler som tävlar som äldre. Fördelarna spiller sedan över på publikplatserna och spelarna, ju fler som tävlar, ju högre omsättning, ju högre prispengar till aktiva, ju fler lopp osv. Häri ligger ett av svaren på hur kallblodssporten skulle kunna utvecklas. Frågan är hur vi når dit, alltså hur höjer vi startprocenten på unghästarna? Och varför låter så många bli att tävla med sina inkvalade unghästar?
Vanliga åsikter som i alla fall jag har hört tusen gånger på stallbacken, är att man ska ta det lugnt med unghästar, låta de växa, inte stressa, inte starta för tidigt osv. Detta ofta med argumentet att man vill ha kvar hästen länge och att "de ska kunna tjäna pengar som äldre också". Allt går som bekant att bevisa med statistik, vilket inte minst visats tidigare i denna blogg. Jag har roat mig med att kolla upp de femtio vinstrikaste äldre kallbloden i Sverige hittills i år och tittat på hur många av dessa som debuterade som treåringar.
Fyrtiofem av dem gjorde just det.
Av de som hittills tjänat mer än 100.000 i år finner man en (1) som inte startade som treåring.
Av de tjugo vinstrikaste startade samtliga som treåringar.
Nuff said.
Att starta ett kallblod vid tre års ålder verkar alltså vara en fördel om man vill ha en framgångsrik häst även när den blir äldre. Vilket härmed torde vara bevisat.
Intressant kuriosa: Det verkar vara av större vikt rent statistiskt att starta hingstar / vallacker tidigt för en framgångsrik karriär som äldre, än vad det är för stona. Varför det är så vet jag förstås inte, men jag anar att det finns nån gammal föreställning om att de inte duger mot pojkarna i unga år. Men detta håller tack och lov på att ändras i takt med att man infört tjugo meters gottgörelse för ston i många av unghästloppen. För övrigt en oerhört viktig och effektfull åtgärd som kommer att gynna det framtida avelsmaterialet. Men det är en annan diskussion.
Jerker.
Det finns dock ett problem som vi inom sporten bör göra gemensam sak i att försöka eliminera, eller åtminstone förminska. Som nämndes, det föds något färre hästar för varje år som går och det är ett problem, framför allt på några års sikt. Ett större problem på kort sikt är den låga nyttjandegraden / startfrekvensen av de befintliga hästarna, framför allt de unga. Och här finns en stor outnyttjad potential. Andelen inkvalade treåringar är klart godkänd varje givet år numera. Men startprocenten är åt pipan för låg.
Skulle den öka, dvs att det skulle bli fler hästar i treårsloppen, blir den naturliga följden fler hästar i fyraårsloppen och på sikt fler som tävlar som äldre. Fördelarna spiller sedan över på publikplatserna och spelarna, ju fler som tävlar, ju högre omsättning, ju högre prispengar till aktiva, ju fler lopp osv. Häri ligger ett av svaren på hur kallblodssporten skulle kunna utvecklas. Frågan är hur vi når dit, alltså hur höjer vi startprocenten på unghästarna? Och varför låter så många bli att tävla med sina inkvalade unghästar?
Vanliga åsikter som i alla fall jag har hört tusen gånger på stallbacken, är att man ska ta det lugnt med unghästar, låta de växa, inte stressa, inte starta för tidigt osv. Detta ofta med argumentet att man vill ha kvar hästen länge och att "de ska kunna tjäna pengar som äldre också". Allt går som bekant att bevisa med statistik, vilket inte minst visats tidigare i denna blogg. Jag har roat mig med att kolla upp de femtio vinstrikaste äldre kallbloden i Sverige hittills i år och tittat på hur många av dessa som debuterade som treåringar.
Fyrtiofem av dem gjorde just det.
Av de som hittills tjänat mer än 100.000 i år finner man en (1) som inte startade som treåring.
Av de tjugo vinstrikaste startade samtliga som treåringar.
Nuff said.
Att starta ett kallblod vid tre års ålder verkar alltså vara en fördel om man vill ha en framgångsrik häst även när den blir äldre. Vilket härmed torde vara bevisat.
Intressant kuriosa: Det verkar vara av större vikt rent statistiskt att starta hingstar / vallacker tidigt för en framgångsrik karriär som äldre, än vad det är för stona. Varför det är så vet jag förstås inte, men jag anar att det finns nån gammal föreställning om att de inte duger mot pojkarna i unga år. Men detta håller tack och lov på att ändras i takt med att man infört tjugo meters gottgörelse för ston i många av unghästloppen. För övrigt en oerhört viktig och effektfull åtgärd som kommer att gynna det framtida avelsmaterialet. Men det är en annan diskussion.
Jerker.
söndag 6 juli 2014
Pengarna klara för Klara Pengar
Jag hade idag den stora glädjen att få kvala in en fin tvååring på Skelleftetravet. En Tangen Scott-märr som lystrar till namnet Klara Pengar R.F. Hästen är uppfödd, ägd och tränad av Frida Andersson aka en av Sleipners avelsrådgivare. Klara uppträdde på ett jättefint sätt och sprang bara fortare och fortare ju närmare mållinjen vi kom. Sista varvet avslutades på 1.42.
Härligt för Frida och alla andra hårt kämpande uppfödare, som har hästar som klarar av kvalgränsen,. i vårt avlånga land, att efter väl förrättat värv kunna kvittera ut en välförtjänt kvalbonus på, för närvarande, 5000 kr till ägaren och 10000 till uppfödaren, vilket i detta fall alltså är en och samma person.
Vikten av kvalbonusens införande för några år sedan kan inte nog betonas. När den kom, fördubblades antalet inkvalade unghästar på ett år och sedan dess har numerären i stort sett legat kvar på samma nivå.
Så långt allt frid och fröjd. Vad som däremot inte är lika lysande är att antalet startande treåringar, vilka klarat godkänt kval, inte ligger på samma höga nivå. Av någon anledning. Här finns en ounyttjad potetial för kallblodssporten. Detta kommer jag att vidröra i ett inlägg inom de närmaste dagarna.
För kännedom: Klara Pengar kommer att finnas till försäljning på auktionen på Dannero i början av augusti. Det pratas ofta om att det är svårt att hitta bra tvååringar till salu. Antingen är de inte tillräckligt bra eller också är de inte till salu brukar det heta. Jag vet inte om jag håller med i det påståendet i alla lägen. Här finns i alla fall en som visat att hon både kan springa och är till salu.
Jerker.
Härligt för Frida och alla andra hårt kämpande uppfödare, som har hästar som klarar av kvalgränsen,. i vårt avlånga land, att efter väl förrättat värv kunna kvittera ut en välförtjänt kvalbonus på, för närvarande, 5000 kr till ägaren och 10000 till uppfödaren, vilket i detta fall alltså är en och samma person.
Vikten av kvalbonusens införande för några år sedan kan inte nog betonas. När den kom, fördubblades antalet inkvalade unghästar på ett år och sedan dess har numerären i stort sett legat kvar på samma nivå.
Så långt allt frid och fröjd. Vad som däremot inte är lika lysande är att antalet startande treåringar, vilka klarat godkänt kval, inte ligger på samma höga nivå. Av någon anledning. Här finns en ounyttjad potetial för kallblodssporten. Detta kommer jag att vidröra i ett inlägg inom de närmaste dagarna.
För kännedom: Klara Pengar kommer att finnas till försäljning på auktionen på Dannero i början av augusti. Det pratas ofta om att det är svårt att hitta bra tvååringar till salu. Antingen är de inte tillräckligt bra eller också är de inte till salu brukar det heta. Jag vet inte om jag håller med i det påståendet i alla lägen. Här finns i alla fall en som visat att hon både kan springa och är till salu.
Jerker.
lördag 5 juli 2014
Ooops, she did it again
Ängskalla. Vann i Boden. På nytt banrekord. 1.24,8. Följde med i ryggar och kastade loss 600 kvar. Efter en 22-avslutning sista halvvarvet så skrevs segermarginalen till två längder till en tappert kämpande Adrigo och sedan var det låångt till de övriga.
En fantastisk prestation av vår underbara märr såklart. Men vad som gör hennes prestation än mer anmärkningsvärd är ju det faktum att hon så sent som fyra dagar tidigare mäktade med en fjärdeplats i SM och drygt hundra mil i hästfinkan. John (numera ständig kusk) frågar sig om det finns någon hårdare märr fysiskt och mentalt. Efter starten igår kväll är jag benägen att hålla med.
Som vanligt, när det går bra, vet jag inte varför, inte denna gången heller. Kalla tränas knappt alls för dagen, äter och mår bra mellan starterna, går i hagen med sin kompisar mest hela tiden och allt bara flyter på.
Nu blir det några veckors paus från tävlandet och vi får passa på att lägga in en period med lite hårdare backträning. En start blir det i slutet av månaden och sedan blir det, om Gud vill och byxorna håller, en hel del tävlande i augusti.
Odile startade i samma lopp som Kalla igår. Hon blev typ sist men jag tycker ändå att hon gjorde en klart godkänd insats. Hon gick underkant 1.27 den snabbaste tusingen i loppet, fick såklart mjölksyra och tröttnade helt förståeligt. Men hon travade i alla fall mycket bättre än kanske någonsin tidigare. Får vi träna på med henne en månad till, så tror jag att kommer att duga bra i sin egen klass och framför allt i stoloppen senare under sommaren och hösten.
Men nu njuter vi alla Kallas insats över helgen och låter djuren få äta gröngräs hela helgen.
Och som John sa efter loppet: "Nu startar vi inte Kalla nå' mer den här veckan."
En kul i sammanhanget detalj är att Ängskalla nu innehar ett banrekord på Solänget, Skelleftetravet och Bodentravet. Ja, jag vet, det är skryt, men det struntar jag i.
Jerker.
En fantastisk prestation av vår underbara märr såklart. Men vad som gör hennes prestation än mer anmärkningsvärd är ju det faktum att hon så sent som fyra dagar tidigare mäktade med en fjärdeplats i SM och drygt hundra mil i hästfinkan. John (numera ständig kusk) frågar sig om det finns någon hårdare märr fysiskt och mentalt. Efter starten igår kväll är jag benägen att hålla med.
Som vanligt, när det går bra, vet jag inte varför, inte denna gången heller. Kalla tränas knappt alls för dagen, äter och mår bra mellan starterna, går i hagen med sin kompisar mest hela tiden och allt bara flyter på.
Nu blir det några veckors paus från tävlandet och vi får passa på att lägga in en period med lite hårdare backträning. En start blir det i slutet av månaden och sedan blir det, om Gud vill och byxorna håller, en hel del tävlande i augusti.
Odile startade i samma lopp som Kalla igår. Hon blev typ sist men jag tycker ändå att hon gjorde en klart godkänd insats. Hon gick underkant 1.27 den snabbaste tusingen i loppet, fick såklart mjölksyra och tröttnade helt förståeligt. Men hon travade i alla fall mycket bättre än kanske någonsin tidigare. Får vi träna på med henne en månad till, så tror jag att kommer att duga bra i sin egen klass och framför allt i stoloppen senare under sommaren och hösten.
Men nu njuter vi alla Kallas insats över helgen och låter djuren få äta gröngräs hela helgen.
Och som John sa efter loppet: "Nu startar vi inte Kalla nå' mer den här veckan."
En kul i sammanhanget detalj är att Ängskalla nu innehar ett banrekord på Solänget, Skelleftetravet och Bodentravet. Ja, jag vet, det är skryt, men det struntar jag i.
Jerker.
fredag 4 juli 2014
Odile och Ängskalla Boden 4/7
Hade tänkt skriva ett längre inlägg inför denna start men hinner inte. Strax dags att lasta och bege sig norrut.
Odile är uppanmäld och startar i samma lopp som sin kompis. Står ensam på start vilket bör gynna henne. Ove får väl pallra sig iväg så gott det går och sen får vi väl se hur långt det räcker. Förhoppningsvis kan det bli sista pengen.
Kalla är vad hon är. Oförändrat bra alltså. Man ska dock komma ihåg att hon nu harsprungit på sig så pass mycket pengar att hon fr o m nu står 20 meter sämre till än hon gjort tidigare i karriären gentemot sina med- / mottävlare. Hon bör väl ändå kunna vara sämst tre-fyra under vilket fall som helst, om hon funkar som hon ska.
Spänn banden! Jerker.
Odile är uppanmäld och startar i samma lopp som sin kompis. Står ensam på start vilket bör gynna henne. Ove får väl pallra sig iväg så gott det går och sen får vi väl se hur långt det räcker. Förhoppningsvis kan det bli sista pengen.
Kalla är vad hon är. Oförändrat bra alltså. Man ska dock komma ihåg att hon nu harsprungit på sig så pass mycket pengar att hon fr o m nu står 20 meter sämre till än hon gjort tidigare i karriären gentemot sina med- / mottävlare. Hon bör väl ändå kunna vara sämst tre-fyra under vilket fall som helst, om hon funkar som hon ska.
Spänn banden! Jerker.
torsdag 3 juli 2014
Många mil blir'e
 |
| Bilden tagen när solen gick upp 03.45 i Skellefteå Södra (Umeå för den oinvigde), under hemfärden från Hagmyren i måndags |
Asfalt är en stor del av vardagen för oss hjältar som håller på med den underbara sporten trav. Jag drar i princip alltid mina hästar själv med min Mondeo och finka. Under fjolåret blev det en bra bit över tusen mil av hästtransportdragande.
Senast i måndags blev det drygt hundra mil tur och retur till Hudik. Nu är det tack och lov sällan det rör sig om sådana avstånd för min del. Imorgon fredag är det trav på hemmaplan, resan till grannbanan i norr kommer att sluta på trettiosex mil att lägga till på bilens meritlista. Ett stenkast i sammanhanget för oss i den norra delen av travsverige.
Asfalt må vara grå och tråkig, dock är den alldeles underbar jämfört med det vintriga alternativ som erbjuds under minst halva året. Därtill ska läggas ljuset som vi chaufförer erbjuds den här årstiden. Eftersom man allt som oftast kör åtminstone den ena vägen, oftast hemåt, på natten, så uppskattas de ljusa sommarnätterna extra mycket. På vintern däremot när resorna hemifrån påbörjas vid tvåtiden på eftermiddagen kan det vara mörkt redan vid avresan till tävlingarna och inte blir det ljusare på hemfärden. Lägg snöstorm och tjugotre minusgrader till det så inser var och en att resorna ibland bokstavligen kan vara ett rent mörker. Om man inte har haft en stor framgång på tävlingen vill säga, då ser man ändå ljust på tillvaron.
Sådär pendlar det för oss travidioter, upp och ner, fram och tillbaka, mörkt och ljust, hela tiden, som en aldrig sinande mental pendelrörelse.
Och tjusningen med dessa kontraster är en av orsakerna som gör travlivet värt att leva. I alla fall för mig.
Jerker.
onsdag 2 juli 2014
Sto-SM Ängskalla
Ängskalla blev fyra i svenska mästerskapet för ston. Stort att få vara med i dessa sammanhang. Extra stort att verkligen få vara med. Ända in på linjen.
Efter att ha laddat så länge för loppet så började jag i ärlighetens namn se en massa spöken sista veckorna innan loppet. Tänk så många saker som hade kunnat gå snett. Hovböld, förkylning, kolik, feber, halsinfektion, allehanda skador osv. Vad som helst hade kunnat inträffa under resans gång. Och ändå hände inget av det. Ofattbart att så mycket skulle kunna gå snett men inte gjorde det. Lite som livet självt, i de flesta fall i alla fall.
Väl på plats bakom bilens vingar kl 20:58 under måndagkvällen uppstod ett nytt kluster av tänkbara skräckscenarior i min hjärna. Startgalopp, påkörning, ihopkrokning, spårvingel, dåliga ryggar, punktering osv. Inget av det hände heller. Utan vi fick verkligen vara med. Ända in på linjen.
Och just detta, att vi fick chansen att tävla hela vägen och verkligen delta i loppet fullt ut, efter all planering och allt förberedande arbete, ger en skön eftersmak till loppet såhär med ett par dagars perspektiv på det hela.
John körde ett perfekt lopp, Ängskalla fick chansen och det slutade med en mersmakande fjärdeplats. Bland de allra bästa stona som landet kan frambringa just nu. Det var sannerligen inga dåliga märrar hon fick stryk av och heller inga dåliga hon besegrade. Oerhört stort i min lilla amatörtränartillvaro.
Katla Kiros lopp har jag redan glömt. Vi testade ny balans och det funkade inte alls. Tre veckor kvar till derbykval, så vi har fortfarande lite tid på oss att laborera med ting och tang.
Tjingeling.
Jerker.
Efter att ha laddat så länge för loppet så började jag i ärlighetens namn se en massa spöken sista veckorna innan loppet. Tänk så många saker som hade kunnat gå snett. Hovböld, förkylning, kolik, feber, halsinfektion, allehanda skador osv. Vad som helst hade kunnat inträffa under resans gång. Och ändå hände inget av det. Ofattbart att så mycket skulle kunna gå snett men inte gjorde det. Lite som livet självt, i de flesta fall i alla fall.
Väl på plats bakom bilens vingar kl 20:58 under måndagkvällen uppstod ett nytt kluster av tänkbara skräckscenarior i min hjärna. Startgalopp, påkörning, ihopkrokning, spårvingel, dåliga ryggar, punktering osv. Inget av det hände heller. Utan vi fick verkligen vara med. Ända in på linjen.
Och just detta, att vi fick chansen att tävla hela vägen och verkligen delta i loppet fullt ut, efter all planering och allt förberedande arbete, ger en skön eftersmak till loppet såhär med ett par dagars perspektiv på det hela.
John körde ett perfekt lopp, Ängskalla fick chansen och det slutade med en mersmakande fjärdeplats. Bland de allra bästa stona som landet kan frambringa just nu. Det var sannerligen inga dåliga märrar hon fick stryk av och heller inga dåliga hon besegrade. Oerhört stort i min lilla amatörtränartillvaro.
Katla Kiros lopp har jag redan glömt. Vi testade ny balans och det funkade inte alls. Tre veckor kvar till derbykval, så vi har fortfarande lite tid på oss att laborera med ting och tang.
Tjingeling.
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)