Första gången

Igår var jag med om något unikt. Det var dags för min första tränarseger med icke egenägd häst. Det har varit en lång och inte helt spikrak väg till vinnarcirkeln. Se också detta inlägg som en presentation av nästa häst på listan. Geira.

Först och främst, Geira är en väldigt speciell häst på många sätt. Hon är snäll att köra, det har hon varit sedan hon kom till oss, andra sidor av henne har emellanåt varit minst sagt enerverande. Men, jag har lärt mig att tycka om hennes små nycker ändå på något sätt. Hon är som sagt väldigt speciell, inte lik någon annan häst som korsat min väg. Hon lär sig allt, men det tar ibland sådan tid att man blir tokig på henne. Det allra största problemet har varit lastning på transporten. Det problemet var från början så stort att jag för ägarnas skull försökte bli av med henne. Vi tar hela historien från början.

Geira kom som ett yrväder en marsafton i våras. Det var snurrigt i huvudet från timme ett, dag ett. Inget ont i hästen men en eller annan liten kombination av bokstäver kunde skönjas under huven. Hon sprang vid det här laget premietider (premieloppet hade hon gudbevars avklarat halvannat år tidigare). Målsättningen och önskemålet från ägarhåll var att vi i varje fall skulle försöka klara av att inhösta kvalpremien, vilket skulle innebära att vi innan halvårsskiftet skulle underskrida 1.50/2140m.

Detta kändes ganska avlägset i våras då hennes minst charmiga egenskap, latheten, allt som oftast gjorde sig påmind. Det, i kombination med mina begränsande resurser att köra regelbundna jobb i högre tempon hemmavid, gjorde att jag ganska snabbt började misströsta huruvida jag skulle kunna uppfylla ägarnas önskan om ett godkänt kval. Det stora problemet som förelåg var nämligen att Geira under inga som helst omständigheter lät sig lastas på någon som helst transport. Vilket gjorde att jag var bakbunden avseende mina möjligheter att sänka henne i tider. Visst, jag kunde träna hemmavid, men att få fart i benen på henne lät sig inte göras i kryssandet mellan tjälskotten på mina skogsbilvägar i våras.

Jag försökte med alla till buds stående medel få en hästtransportfirma att komma och hämta henne och skjutsa hem henne till Ådalen och få ägarna att stalla upp henne hos en tränare på en travbana, så att lastning och transporterande kunde undvikas, men att man ändå kunde träna rationellt. Hela tre gånger var denna transportfirma på väg men av tre osannolika anledningar kom de inte.
1. En häst på bilen behövde plötsligt dubbla platser pga cellskräck: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
2. Vi har en tränare som har hästar på bilen som inte vill att vi ska göra omvägen förbi Skråmträsk eftersom transporten till Stockholm då kommer att ta onödigt lång tid: "-Geira får vänta till nästa vecka!"
3. Vi har en ko ombord på transporten så din häst kommer nog att bli rädd: "-Geira får vänta till nästa vecka!"

Ok, fjärde gången gillt i slutet av maj. Jag hade beställt transport, men här började jag tvivla på min övertygelse om att ge upp. Jag var tvungen att syna om märren kunde springa på, lite grand i alla fall. Ja´mena´, nu hade vi ju tränat i nästan två månader och något måste ju ha fastnat. Vi åkte ut med GPS:en och det gick ganska fort, i 300 m i alla fall. Så den här gången var det jag som avbokade transporten hem. Vi hade fortfarande aldrig lyckats lasta Geira på bilen eller släpen, vi hade vid det här laget, i månadsskiftet maj-juni fortfarande aldrig kört ett regelrätt snabbjobb. Men jag började skönja att den här damen, trots alla mina tvivel, hade något speciellt. Och att hon dessutom inte var helt obegåvad.

Jag engagerade "hela byn" för att få henne ombord på en hästfinka och få henne ner till banan, vi körde ett intetsägande snabbjobb och "hela byn" var på plats på banan och kunde hjälpa mig att lasta för hemfärd också. Nu började tiden innan det annalkande halvårsskiftet vara knapp. Men, för att göra en lång historia kort, vi lyckades till slut, med några dagars marginal avklara kvalloppet.

Sommaren ägnades sedan åt det som Geira är världsmästare på, att ideligen göra framsteg, men i en takt som gör att hennes tränare dagligen är på nervsammanbrottets rand. Hon utvecklas hela tiden, men det går så saaaakta. Tidigt i höst gjorde vi två ganska täta starter, inte i första hand för att hon var klar för det, utan mer för att jag kände mig tvungen att syna om tävlingssituationen kunde stressa upp henne en aning så att vi kunde få någon som helst träningseffekt, ety det lät sig inte göras på traditionellt vis. Och viss effekt i rätt riktning hade det väl.

Sakta men säkert, i takt med att lastningen på transporten gick allt bättre, närmade vi oss så gårdagskvällen och dess perfekt utskrivna proposition. För mig, i tystnad, höstens stora mål. John, som kört henne i de två första loppen var upptagen med annan häst, så det blev Stefan Edin som fick sköta tömföringen. Vilket han gjorde med den äran. Geira ledde från start till upploppets mitt, för att sedan, de sista femtio metrarna kontra till seger. En seger som innebar en rekordsänkning med fyra sekunder. En seger som innebar 30.000 friska till ägarna. Och, inte minst, en seger som var min första där jag tränade hästen åt extern hästägare utan att äga så mycket som ett tagel i svansen. En nog så angenäm upplevelse.

Som vore detta ett tacktal så vill jag tacka några personer specifikt. Ranja, mamma, Tommy och Anna. Och zoomar jag ut så vill jag också tacka alla er andra som hjälpt mig vid olika lastningssituationer. Utan er (ni vet vilka ni är) så hade vi inte fått besöka vinnarcirkeln på Umåker igår kväll.

Och framför allt så vill jag tacka ni underbara ägare som gett mig all denna tid och allt detta förtroende att träna, förvalta och utveckla Geiras skills. Och vet ni vad, jag både tror och hoppas att resan bara har börjat. Nu, först nu, börjar jag på riktigt tro att det här kan bli bra på riktigt. För det är nu som den riktiga träningen kan ta sin början.

För nu har Geira fattat. Nu går Geira på transporten. Och nu kommer vintern.

/ Jerker.