Ytterligare en klassisk final

Nu är det bara ett drygt år kvar till Kriteriestoets final. Men den här gången så hoppar jag över tvåårsmercorna och pratar och Marre istället.

För henne är det bara en dryg vecka kvar till finalen. Finalen av Kriteriestoet 2017, det allra största lopp som överhuvud taget finns för treåriga kallblodsston. För den oinvigde: detta avser både prestigemässigt och prischecksmässigt, förstapriset i finalen betingar 350.000 svenska riksdaler.

Låt mig försöka summera vår resa med Marre från start till nutid i ett enda blogginlägg. Häng med!

För min del handlade det om kärlek vid första ögonkastet. Även om det ögonkastet i dessa digitala tidevarv mest handlade om bilder på mobilen och datorn. Hon är förvisso uppfödd med norrländska mått mätt ett stenkast från oss, dvs 3-4 mil bort, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne live som föl. Men en tät kontakt med uppfödaren och många bilder längs vägen höll mig uppdaterad om hennes första levnadsår. Jag tyckte om henne från början, det första jag föll för var hennes bog, manke, rygg och kors. Och det, tillsammans med en inneboende power är än idag hennes största tillgångar.

Vi spolar fram bandet till valborgsmässoafton ifjol. Den dagen premade jag en egentränad häst och satt hela tiden utanpå Marre, som då fortfarande ägdes och tränades av uppfödaren Frida Andersson. Jag ansåg vid det tillfället att min egen häst var betydligt snabbare och bättre än Marre. Efter mål släppte jag iväg min häst i 45-47-tempo nånting runt svängen. Och Marre som dittills, mig veterligen, aldrig sprungit så fort bara svarade undan. Då började jag på allvar fundera om hon inte en gång för alla borde bli min.

Nåja, dagarna gick och beslutsamhetens friska hy gick i eftertankens kranka blekhet över. Marre var till salu och jag försökte få än den ena än den andra att inhandla henne. Tills en dag jag i juni då jag tänkte att "nu får jag sluta tjollra och köpa henne själv!". Sagt och gjort, hon blev vår.

Allt gick på räls under förra sommaren och hon kvalade på en 44-tid i augusti. Jag tränade på under hösten. Då, helt plötsligt, började maskineriet gnissla. Vintern var lång, mörk och svår, bildligt och bokstavligt. Vid årsskiftet var jag nära på att ge upp. Hon kunde inte springa 2.00. Bara galopper och dåligt humör och orytmisk och alla fel som tänkas kunde. Men efter omlagd träning och ny balans så vände det igen och fram mot vårkanten så började det ånyo fungera som det skulle.

Sen har det varit lite trassel med sjukdom osv under försommaren men det har inte varit några större problem. Och nu är vi alltså med i Den Stora Finalen. Vi kanske inte kommer att slåss om segern, men vi är i alla fall med!

De känslor som infann sig just efter att hon kvalade in den gångna helgen är svåra att beskriva, klyschigt men sant. Glädje, stolthet, tacksamhet och kanske en liten liten tår i ögonvrån då ingen såg var några av de företeelser som gjorde sig påminda.

Jag tror och hoppas att resan med Marre bara har börjat och knappt det. Hon är en härlig häst som jag tror hela vår familj kommer att ha mycket roligt med framöver, på och utanför tävlingsbanan. Närmast ser vi fram emot nästa helg med båten på Ångermanälven och en härlig tävlingsdag!

Jerker.