Lååånglopp

Katla Kiro, Sveriges ojämnaste elitsto hade vaknat på rätt sida i fredags. I den årliga proposition som passar henne bäst blev det nästan jackpot den här gången. 3140 meter och fördel ston, 100.000 i förstapris. Dessutom på en för dagen perfekt bana för den något ömfotade krigarprinsessan.

Jag hade gjort en del förändringar i balans och utrustning, vilket funkade kanonbra. Den här gången i alla fall. Erik Adielsson som körde fick iväg henne på ett sätt som inte liknar något hon presterat tidigare, hamnade invändigt i främre träffen och blev sittande där hela vägen in i mål. Det var nära att hon fick fritt ett flertal gånger sista 800, men nära skjuter som alla vet inte haren. Det räckte till en femteplats men det hade kunnat bli så mycket bättre än det. Vi tar med oss att hon snabbstartade, vi tar med oss att hon travade som en klocka hela loppet och vi tar med oss att hon hade vunnit på nytt svenskt rekord om luckan bara hade kommit. Den kommer nog framöver, tyvärr kommer inte förstapriset att vara sexsiffrigt då, vilket det var denna gång...

Titta på loppet här.

Avslutningsvis citerar jag körande Erik Adielsson: "Det är sällan man går i mål, så nära vinnaren, med så mycket krafter kvar, spöet under armen och propparna kvar och får så dåligt betalt..."

Mer långlopp. För tränaren denna gång. Dvs jag själv.

Vi landade hemma efter Katlas lopp kl 02.30. Det blev en kort natt och sedan var det dags för mig själv att springa långt. 21 km terräng, Kraftloppet i Skellefteå.

Jag är min själ ingen löpare. Har aldrig sedan barnsben sprungit lopp och aldrig överhuvud taget längre än en mil. Nu hade jag satt upp som mål att genomföra detta, vilket också gjordes. På en tid som inte imponerar på en riktig löpare, men dock på mig själv.

Jag tycker att man kan sammanlikna detta spektakel med att träna och tävla med häst. Sätta upp ett mål, träna för det, genomföra det, infria och överträffa vad man tror är möjligt. Detta med långlöpning är helt nytt för mig. För två månader sedan var allt över en mil helt orealistiskt. Sakta men säkert har den där gränsen för vad som går att genomföra flyttats. Två mil är inte längre ett problem. Tre mil, typ Lidingöloppet, däremot, det finns inte på kartan. Eller finns det? Jag kanske måste syna?

-Lugn nu Jerker! Få inte hybris!
-Vadå? Gränser är ju till för att flyttas. Jag menar, Kriteriet, Derbyt och V75 fanns ju inte heller "på kartan" för tio år sedan.
- Okej då...

Likheten med egen träning och hästars dito har en annan gemensam nämnare. Förebilder. När jag tränat löpning i sommar har jag följt ett antal personer på avstånd och låtit mig inspireras och i smyg peppas av dem. Personer på alla nivåer, allt från elitidrottare till såna som jag själv, före detta dåliga div V-spelare i fotboll och allt däremellan. Tack till er alla onämnda förebilder!

Inom travet är det viktigt med förebilder. För mig är det mest relevant att ta efter de som har samma förutsättningar som jag. Visst, det är lätt att imponeras av de stora namnen, men de lever ju i en annan verklighet. Jag finner större inspiration i de som har lika dåliga skogsbilvägar som jag själv att träna på, hästar av samma kaliber, familj och barn osv. Så hitta dina egna inspiratörer, försök bli som dem och helst ännu bättre.

Som Riordan sa: "If you can´t join them, beat them."

Jerker.