Det är något speciellt med Hästägarkannor, har alltid varit och kommer sannolikt alltid att vara, åtminstone för mig. Men, det finns ett men, Kannan ska alltid köras över lång distans. Vad är det för nå´ tjoller att den varma varianten i Boden igår kördes över medeldistans? Och än värre, på juldagen körs kalla Kannan över sprinterdistans! Vafalls?!
Hur som haver, Kalla tog hem kalla Kannan i Boden igår. Hon bombade till ledningen efter ett varv och sedan drog hon stenhårt hela vägen in och det var inget snack om vilken prishylla som skulle prydas av årets nordligaste Kanna. Däremot var det lite snack om vem som skulle bärga den då Kallas bästa kompis Katla bara var en halv längd efter i mål.
Vår första dubbelseger någonsin. Vilken känsla! Jag hade väl trott innerst inne att det fanns en liten chans att någon av våra tappra krigare skulle kunna blanda sig i striden, men att det skulle sluta såhär, nej det var lite för mycket. Men det kan jag leva med.
Hoppas att jag kunde bidra till att en eller annan bloggläsare fick lite mer i julklappskassan då jag varnade för Ängskalla i mitt förra blogginlägg.
Nu ska Katla få några veckors tävlingspaus, medan Kalla ska få pusta några dagar och sedan vässar vi klorna, alternativt sätter i nya vassa broddar, inför V75-start på Umåker på juldagen.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar