Imorgon bitti lastar jag Kalla och Katla för att åka iväg på årets första riktigt stora äventyr.
Det sägs i vissa sammanhang att "vägen är målet". Så är dock alls icke fallet för mig denna gång. Målet är målet. Punkt. Sto-SM med Ängskalla. Det målet har jag sett långt borta i horisonten sedan i höstas. Jag har känt mig lite som Frodo, som så fort han höjt blicken och tittat ut över vidderna, långt där borta sett det hägrande målet. Mordor.
Skillnaden mellan mig och Frodo Bagger är dock att han såg fram emot slutdestinationen med fasa, medan jag har gjort detsamma med tillförsikt.
Det har varit en lång resa och nu är vi alldeles strax framme. Bara sex-sju timmar och knappa 50 mil kvar. Resan har inte varit så lång rent geografiskt, men desto längre som tankeprocess betraktad. Under vägen så har det testats balanser, löpningsförlopp, träningsmetoder, foder, utrustning osv. Allt har kokats ner till en formel som jag tror fungerar så bra som den nånsin kan för dagen. Hästens form och läget bakom bilen kunde knappast varit bättre.
Jag tror och hoppas att vi kan vara med om att köra om titeln. En vanlig sägning inför travlopp är att "alla har chansen", det stämmer väl ganska bra i detta fall. Och vi är en av dem. Helt overkligt när jag tänker efter, att vi har en häst i stallet, som imorgon ska starta i Sto-SM.
Katla möter omöjliga Lannem Silje, men jag skulle inte bli förvånad om hon får med sig en fin slant i alla fall. Provar eventuellt ny balans på henne för att få svar på en undran jag (eller sanningen att säga körande Ove) har inför inför derbykvalet om tre veckor.
Jerker.
söndag 29 juni 2014
Galopp i Ly
Odile galopperade ett par gånger och hade ingen bra dag, åtminstone inte under själva loppet. I värmningen kändes hon lysande och i provstarten såg hon lika fin ut. Ove provade med en lite längre käk än vanligt men det blev inte bra, då vet vi det. Och går vidare.
Hon skakade i bakknäna efter loppet också. Senast hon gjorde det var för exakt ett år sedan. I Lycksele. Kanske ingen slump. Och skulle det röra sig om slumpen så var det ju en slump att slumpen inträffade på samma bana denna gången också. Lite självrannsakan kanske också är på sin plats. Hon borde ha haft bättre grepp i bakskorna med detta i åtanke, men jag kom faktiskt inte ihåg det förrän efter loppet då jag såg hennes vibrerande patellor.
Annars var kvällen precis lika härlig som vanligt på Lyckseletravet. Lite enklare. Lite mysigare. Bilden nedan visar vår boxplats. Nr 80. Vi brukar önska box 80 eller 81. Där har jag selat ut hästar i princip varje år sedan slutet av 80-talet och hoppas få göra det många år framöver. Kanske årets viktigaste tradition för mig när jag tänker efter.
Banan var kanske lite väl lös för Odile och hennes balans för dagen, men generellt var den riktigt fin. Jag skulle alla dagar i veckan välja Lyckseleovalen som träningsbana framför alla andra i regionen om det var möjligt. Mjuk och fin och i en härlig miljö.
Odile startar igen redan på fredag. Hårt motstånd i Boden. Ensam på start. Jag provar lite ny balans då så får vi se vad det kan bli för utfall av det.
Bita ihop eller bryta ihop? Efter motgångar brukar jag för det mesta bryta ihop, men den här gången väljer jag det andra alternativet och kommer igen med nya friska tag i slutet av nästa vecka.
Jerker.
Hon skakade i bakknäna efter loppet också. Senast hon gjorde det var för exakt ett år sedan. I Lycksele. Kanske ingen slump. Och skulle det röra sig om slumpen så var det ju en slump att slumpen inträffade på samma bana denna gången också. Lite självrannsakan kanske också är på sin plats. Hon borde ha haft bättre grepp i bakskorna med detta i åtanke, men jag kom faktiskt inte ihåg det förrän efter loppet då jag såg hennes vibrerande patellor.
Annars var kvällen precis lika härlig som vanligt på Lyckseletravet. Lite enklare. Lite mysigare. Bilden nedan visar vår boxplats. Nr 80. Vi brukar önska box 80 eller 81. Där har jag selat ut hästar i princip varje år sedan slutet av 80-talet och hoppas få göra det många år framöver. Kanske årets viktigaste tradition för mig när jag tänker efter.
 |
| # 80 Odile Kiro och # 81 Nedergårds Totti |
Banan var kanske lite väl lös för Odile och hennes balans för dagen, men generellt var den riktigt fin. Jag skulle alla dagar i veckan välja Lyckseleovalen som träningsbana framför alla andra i regionen om det var möjligt. Mjuk och fin och i en härlig miljö.
 |
| Odile i värmning inför (ga)loppet |
Bita ihop eller bryta ihop? Efter motgångar brukar jag för det mesta bryta ihop, men den här gången väljer jag det andra alternativet och kommer igen med nya friska tag i slutet av nästa vecka.
Jerker.
fredag 27 juni 2014
Lyckseletravet en gång om året
Äntligen dags för travårets höjdpunkt. På sätt och vis i alla fall. Travveckan på Lyckliga Lilla Lyckseletravet drar igång ikväll (fredag).
Det finns tävlingar med större lopp, med mer prispengar i potten och med evig ära och berömmelse till resp vinnare. I Ly tävlar man inte om något av ovanstående. Jag vet inte ens vad man tävlar om när jag tänker efter. Visst, första- och andrapriserna kan man väl köpa lite havre för, men så mycket blir det inte.
Nej, det finns andra anledningar att packa selväskan och dra till Lappstockholm. Framför allt därför att det är så nära själva sportens rötter och ursprung som vi kan komma idag, i den numera, mer eller mindre alltid, så professionella travvärlden. Här får "det klara och det enkla råda som det vill", för att travestera Lundell. Just Lundell vann för övrigt på Ly för två år sedan, men det är en annan historia.
Travbanans slogan "Lyckliga Lilla Lyckseletravet" säger allt. Nuff said.
Vi åker dit med Odile. Hon är så bra hon kan vara för dagen men räcker sannolikt inte till den här gången heller, även om jag har en känsla av att hon sakta men säkert håller på att växa i kostymen. Om ett par månader tror och hoppas jag att hon kommer att kunna hävda sig riktigt bra. Å andra sidan så har Ove trollat med henne förr, så man ska väl aldrig säga aldrig inför denna start heller. Och kortlopp och springspår och Ove A, ja ni som kan ert norrlandstrav vet vad det skulle kunna innebära och allt klaffar. Så vi får se. Vi åker dit i första hand för att mysa och uppleva travsporten när den är som allra vackrast i sin renaste form.
Spänn banden!
Jerker.
Det finns tävlingar med större lopp, med mer prispengar i potten och med evig ära och berömmelse till resp vinnare. I Ly tävlar man inte om något av ovanstående. Jag vet inte ens vad man tävlar om när jag tänker efter. Visst, första- och andrapriserna kan man väl köpa lite havre för, men så mycket blir det inte.
Nej, det finns andra anledningar att packa selväskan och dra till Lappstockholm. Framför allt därför att det är så nära själva sportens rötter och ursprung som vi kan komma idag, i den numera, mer eller mindre alltid, så professionella travvärlden. Här får "det klara och det enkla råda som det vill", för att travestera Lundell. Just Lundell vann för övrigt på Ly för två år sedan, men det är en annan historia.
Travbanans slogan "Lyckliga Lilla Lyckseletravet" säger allt. Nuff said.
Vi åker dit med Odile. Hon är så bra hon kan vara för dagen men räcker sannolikt inte till den här gången heller, även om jag har en känsla av att hon sakta men säkert håller på att växa i kostymen. Om ett par månader tror och hoppas jag att hon kommer att kunna hävda sig riktigt bra. Å andra sidan så har Ove trollat med henne förr, så man ska väl aldrig säga aldrig inför denna start heller. Och kortlopp och springspår och Ove A, ja ni som kan ert norrlandstrav vet vad det skulle kunna innebära och allt klaffar. Så vi får se. Vi åker dit i första hand för att mysa och uppleva travsporten när den är som allra vackrast i sin renaste form.
Spänn banden!
Jerker.
torsdag 26 juni 2014
Tärningen är kastad
Vi fortsätter att kasta attiraljer runt omkring oss. Denna gång, likt Caesar då han korsade Rubicon, en tärning, för att symbolisera att det nu inte finns någon återvändo.
På måndag, på Hagmyren, ställs vi emot henne, på samma volt, med samma förutsättningar. Den, i mina ögon, häftigaste kallblodstravare som någonsin fötts. Lannem Silje. Men nu ska ju inte dagens inlägg handla om detta unikum, utan om vår egen lilla finmerca, Katla Kiro.
Katla gick jobb härom dagen med ponntravlägrets deltagare som passagerare. Jag körde några intervaller med fem ungdomar (en och en naturligtvis) i tandemvagnen och avslutade sedan med ett 1600-metersjobb i underkant av 1.35. Den tjej som fick åka med på sextonhundringen frågade mig efteråt om jag kunde uppskatta vilket som var det snabbaste tempo som vi kört i under jobbet. Jag svarade så sanningsenligt jag kunde att jag trodde att vi var nere på 1.32 som snabbast. Då visade det sig att hon hade haft en GPS i fickan under jobbet, vilket indikerade att vi någonstans under jobbet, vet inte när och hur länge, hade förflyttat oss i 1.25,7-tempo. Nån vidare tempobedömare är man sålunda icke.
Hur som haver, Katla kändes oförändrat bra och jag ser med tillförsikt fram emot starten på Myren. Som det känns på förhand är ettan given, men sen kan vem som helst i loppet inkomma som tvåa, även Katla.
Kruxet är bara att man kan riskera att bli utan pengar ändå, eftersom sannolikheten för distansering inte är helt utesluten, även för den näst snabbaste i loppet...
Jerker.
På måndag, på Hagmyren, ställs vi emot henne, på samma volt, med samma förutsättningar. Den, i mina ögon, häftigaste kallblodstravare som någonsin fötts. Lannem Silje. Men nu ska ju inte dagens inlägg handla om detta unikum, utan om vår egen lilla finmerca, Katla Kiro.
Katla gick jobb härom dagen med ponntravlägrets deltagare som passagerare. Jag körde några intervaller med fem ungdomar (en och en naturligtvis) i tandemvagnen och avslutade sedan med ett 1600-metersjobb i underkant av 1.35. Den tjej som fick åka med på sextonhundringen frågade mig efteråt om jag kunde uppskatta vilket som var det snabbaste tempo som vi kört i under jobbet. Jag svarade så sanningsenligt jag kunde att jag trodde att vi var nere på 1.32 som snabbast. Då visade det sig att hon hade haft en GPS i fickan under jobbet, vilket indikerade att vi någonstans under jobbet, vet inte när och hur länge, hade förflyttat oss i 1.25,7-tempo. Nån vidare tempobedömare är man sålunda icke.
Hur som haver, Katla kändes oförändrat bra och jag ser med tillförsikt fram emot starten på Myren. Som det känns på förhand är ettan given, men sen kan vem som helst i loppet inkomma som tvåa, även Katla.
Kruxet är bara att man kan riskera att bli utan pengar ändå, eftersom sannolikheten för distansering inte är helt utesluten, även för den näst snabbaste i loppet...
Jerker.
onsdag 25 juni 2014
Handsken är kastad
Uttrycket i rubriken gör gällande att en utmaning är gjord. Nämnda handske är kastad av undertecknad å Ängskallas vägnar och det är upp till tränare och team runt Jenny R.G., Mofaksan, Nordvanja, Närbyjänta m fl att taga den upp. Utmaningen avser uppgörelsen om vilket sto i landet som för närvarande är det bästa.
Anmälan till Sto-SM är gjord och startfältet är kanske det bästa som hittills presenterats i denna löpning. Första reserv i detta lopp har drygt 600 startpoäng. Om Ängskalla, hemska tanke, hade galopperat och blivit utan poäng i sin näst senaste start, istället för att vinna densamma, så hade vi faktiskt inte ens kommit med i loppet, så hård är konkurrensen. Men nu är vi här. Framme vid målet.
Detta lopp har funnits med i mina tankar precis varje dag under det senaste halvåret. En svindlande tanke att vi ens har en häst som finns med i förhandsdiskussionerna att anmälas till detta lopp. Och nu är vi med. Och startar till och med i loppet, med en viss förhoppning om att kunna roffa åt oss en inte helt oansenlig del av priskakan. Svindlande tanke sa Bull.
Körde rundbanejobb med Kalla inne på banan igår tisdag. Jag vet såklart inte hur en vinnare av sto-SM känns i sitt sista jobb inför den stora uppgiften, men ska jag gissa så borde det ligga i gränslandet av hur vår märr kändes igår. Hon gick 1.37 i långvagn och studsade fram som en unghäst på grönbete. Smidig, spänstig och med spetsade öron.
Pratade lite med en till henne närstående uppfödare och han tyckte inte att jag borde tänka tanken att vilja byta häst med någon inför loppet. Jag är benägen att hålla med.
Jag ska verkligen försöka njuta av tiden och resan fram till loppet på måndag. Det är få förunnat att få tävla i dessa sammanhang. Och för det är jag Ängskalla evigt tacksam.
Jerker.
Anmälan till Sto-SM är gjord och startfältet är kanske det bästa som hittills presenterats i denna löpning. Första reserv i detta lopp har drygt 600 startpoäng. Om Ängskalla, hemska tanke, hade galopperat och blivit utan poäng i sin näst senaste start, istället för att vinna densamma, så hade vi faktiskt inte ens kommit med i loppet, så hård är konkurrensen. Men nu är vi här. Framme vid målet.
Detta lopp har funnits med i mina tankar precis varje dag under det senaste halvåret. En svindlande tanke att vi ens har en häst som finns med i förhandsdiskussionerna att anmälas till detta lopp. Och nu är vi med. Och startar till och med i loppet, med en viss förhoppning om att kunna roffa åt oss en inte helt oansenlig del av priskakan. Svindlande tanke sa Bull.
Körde rundbanejobb med Kalla inne på banan igår tisdag. Jag vet såklart inte hur en vinnare av sto-SM känns i sitt sista jobb inför den stora uppgiften, men ska jag gissa så borde det ligga i gränslandet av hur vår märr kändes igår. Hon gick 1.37 i långvagn och studsade fram som en unghäst på grönbete. Smidig, spänstig och med spetsade öron.
Pratade lite med en till henne närstående uppfödare och han tyckte inte att jag borde tänka tanken att vilja byta häst med någon inför loppet. Jag är benägen att hålla med.
Jag ska verkligen försöka njuta av tiden och resan fram till loppet på måndag. Det är få förunnat att få tävla i dessa sammanhang. Och för det är jag Ängskalla evigt tacksam.
Jerker.
måndag 23 juni 2014
Snedsteg och låga veterinärkostnader
Det är långt mellan inläggen nu. Alltför långt. Ber om ursäkt för detta, men det finns en förklaring. Bredbandet till vår bostad har legat nere sedan midsommarafton så det är lite strul. Inte bara bloggen blir lidande, vad värre är, är att eftersom TV:n också dras med i fallet så tvingas jag följa fotbolls-VM via Twitter osv. Vojne vojne vilka I-landsproblem. Hoppas att allt finner en lösning under måndagen då samhället och dess funktioner förväntas återgå till det normala.
Har under kvällen och den allra första delen av natten krattat sten på en av våra träningsvägar. Under denna typ av aktiviteter så finns tid för kontemplation. Jag slogs av, vilket jag gjort mången gång, hur otroligt dåliga vägar vi har att träna på jämfört med "riktiga" träningsanläggningar och hur lika otroligt lite som veterinären besöker våra hästar.
2013 vill jag minnas att veterinärutgifterna för våra tre hästar låg på ca 5.700 kr. Av det var 4.800 kr tandläkare och resterande niohundring vaccination av våra tre hästar.
Det kan ju förstås röra sig om tillfälligheter och kanske ren bondröta att hästarna inte skadats på vårt relativt dåliga träningsunderlag, men i så fall så tackar jag min lyckliga stjärna att vi kommit undan så lindrigt som vi gjort. Totalt så har tre ledinjektioner gjorts under drygt tio år på våra hästar. Alla tre på Ängskalla, tuppkam i höger framknä två ggr och i det vänstra ditot en gång. Vill minnas att det var tre år sedan senast. Därtill har det väl varit nån sårskada och en kolik eller två under åren, men rena "sportskador" har alltså i princip lyst med sin frånvaro.
Kan det då finnas ett samband mellan dåliga träningsförhållanden och låga veterinärkostnader? Jag vill hävda det. Man kan vända sina knappa resurser till sin fördel om man är försiktig och tänker till lite grand. Jag vill påstå att hästen sällan får ont inuti själva lederna. Istället tror jag att problemen sitter i ligament och ledband i ledernas direkta närhet. Detta påstående gäller framför allt unga hästar. Äldre hästar kan, liksom människor som är till åren komna, utveckla artroser och förslitningar på ledytor och ledbrosk osv. Om man då i uppträningen av den unga individen är noggrann med att stärka dessa mjukdelar så kan man undvika många framtida problem. Och tränar man med förståndet som kompanjon på ett ojämnt och oländigt underlag så får man denna träning av stödjevävnaderna, liksom cykeln från teknikvaruhuskedjan, på köpet.
Skulle skada likväl uppstå så tror jag stenhårt på att man tränar bort den, inte sprutar bort den. Men det är en annan historia och kanske föremål för ett eget inlägg i framtiden.
Två paralleller från idrottsvärlden:
1. Jag har jobbat som humankiropraktor i tolv år. Jag har behandlat bra många hundra idrottande individer med smärttillstånd i leder och kringliggande strukturer. Max en handfull av dem har fått rekommendationer av mig att uppsöka läkare för ledinjektion. Däremot har de allra flesta fått tips och råd om träning och dessutom manuell mobilisering och liknande behandling. Tänk efter själv, hur ofta har du hört om en fotbollspelare som har ont i en fot eller ett knä och fått detta eliminerat med en spruta? Större sannolikhet att sjukgymnasten eller liknande terapeut fått hen tillbaka på planen, än att det skett med hjälp av läkare eller hur?
2. Jag har en kompis som varit orienterare på elitnivå. Han har berättat att de brukade ha gemensamma träningsläger med långdistanslöpare. De som var skadade var nästan alltid planlöparna. Även om de bara sprang på slätt underlag så vrickade de ibland fötterna. Vilket nästan aldrig hände orienterarna, ens om de sprang i full fart i skogsterräng. Eftersom de likt våra stackars hästar var vana vid underlaget och därigenom hade tränat upp både sina ligament och sina reflexer.
Hoppas nu bara att det inte jinxar så att Ängkalla står med en svullen bakkota imorgon, med exakt en vecka kvar till sto-SM.
Jerker.
Har under kvällen och den allra första delen av natten krattat sten på en av våra träningsvägar. Under denna typ av aktiviteter så finns tid för kontemplation. Jag slogs av, vilket jag gjort mången gång, hur otroligt dåliga vägar vi har att träna på jämfört med "riktiga" träningsanläggningar och hur lika otroligt lite som veterinären besöker våra hästar.
2013 vill jag minnas att veterinärutgifterna för våra tre hästar låg på ca 5.700 kr. Av det var 4.800 kr tandläkare och resterande niohundring vaccination av våra tre hästar.
Det kan ju förstås röra sig om tillfälligheter och kanske ren bondröta att hästarna inte skadats på vårt relativt dåliga träningsunderlag, men i så fall så tackar jag min lyckliga stjärna att vi kommit undan så lindrigt som vi gjort. Totalt så har tre ledinjektioner gjorts under drygt tio år på våra hästar. Alla tre på Ängskalla, tuppkam i höger framknä två ggr och i det vänstra ditot en gång. Vill minnas att det var tre år sedan senast. Därtill har det väl varit nån sårskada och en kolik eller två under åren, men rena "sportskador" har alltså i princip lyst med sin frånvaro.
Kan det då finnas ett samband mellan dåliga träningsförhållanden och låga veterinärkostnader? Jag vill hävda det. Man kan vända sina knappa resurser till sin fördel om man är försiktig och tänker till lite grand. Jag vill påstå att hästen sällan får ont inuti själva lederna. Istället tror jag att problemen sitter i ligament och ledband i ledernas direkta närhet. Detta påstående gäller framför allt unga hästar. Äldre hästar kan, liksom människor som är till åren komna, utveckla artroser och förslitningar på ledytor och ledbrosk osv. Om man då i uppträningen av den unga individen är noggrann med att stärka dessa mjukdelar så kan man undvika många framtida problem. Och tränar man med förståndet som kompanjon på ett ojämnt och oländigt underlag så får man denna träning av stödjevävnaderna, liksom cykeln från teknikvaruhuskedjan, på köpet.
Skulle skada likväl uppstå så tror jag stenhårt på att man tränar bort den, inte sprutar bort den. Men det är en annan historia och kanske föremål för ett eget inlägg i framtiden.
Två paralleller från idrottsvärlden:
1. Jag har jobbat som humankiropraktor i tolv år. Jag har behandlat bra många hundra idrottande individer med smärttillstånd i leder och kringliggande strukturer. Max en handfull av dem har fått rekommendationer av mig att uppsöka läkare för ledinjektion. Däremot har de allra flesta fått tips och råd om träning och dessutom manuell mobilisering och liknande behandling. Tänk efter själv, hur ofta har du hört om en fotbollspelare som har ont i en fot eller ett knä och fått detta eliminerat med en spruta? Större sannolikhet att sjukgymnasten eller liknande terapeut fått hen tillbaka på planen, än att det skett med hjälp av läkare eller hur?
2. Jag har en kompis som varit orienterare på elitnivå. Han har berättat att de brukade ha gemensamma träningsläger med långdistanslöpare. De som var skadade var nästan alltid planlöparna. Även om de bara sprang på slätt underlag så vrickade de ibland fötterna. Vilket nästan aldrig hände orienterarna, ens om de sprang i full fart i skogsterräng. Eftersom de likt våra stackars hästar var vana vid underlaget och därigenom hade tränat upp både sina ligament och sina reflexer.
Hoppas nu bara att det inte jinxar så att Ängkalla står med en svullen bakkota imorgon, med exakt en vecka kvar till sto-SM.
Jerker.
onsdag 18 juni 2014
Läng på stegen
Någon gång emellanåt använder jag mig av equiterapeuten Maria Öhman. Jag finner det nyttigt att konsultera någon utomstående om jag kört fast i mitt tänk. Dels för att få hjälp med att avlägsna vissa specifika problem, men också för att så frön till nya tankar i mitt ibland inskränkta huvud.
Maria sade en gång att om hästens kors fungerar fullt ut så ska den "se ut som tjuren Ferdinands mamma bakifrån när den skrittar". Detta har jag tagit fasta på. Att försöka få till den där gången som gör att man nästan blir sjösjuk av att titta på. Det kan kan dock understundom vara lite knepigt med en, ibland, stressad travhäst. Som jag skrivit om många gånger, visst man kan säkert uppnå en lugn och fin häst på en hel massa olika sätt, genom att ge den tid, lugna ner träningen, variera densamma osv, men jag har inte riktigt den tiden och tålamodet. Så jag försöker hitta genvägar.
När det kommer till att länga stegen i skritten så kan man med fördel uppnå det genom att gå ordentligt aktivt med hästen i relativt branta nerförsbackar. Vilket ju passar utmärkt då hästen ändå ska flåsa av sig mellan backintervallerna. Jag har jobbat ganska hårt med detta med Ängskalla och Katla Kiro och fått god effekt av det. Framför allt på Katla.
Hon har skrittat mycket nedför backar med pullert, då med ordentligt mycket tryck. Hon tar olika långa steg med bakbenen uppför och t o m på plant underlag om man lägger på ett dragmotstånd. Nedför däremot, tvingas / kan hon ta ut stegen om det är lagom brant, samtidigt som hon måste dra. På så sätt blir rörelsemönstret och därmed träningen utförd på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag kan inte sätta fingret på vad som skulle bli till det bättre genom att skritta nedför, men om jag utifrån ett fysiologiskt och rörelsemekaniskt perspektiv ska ge mig på en gissning, så tror jag att det beror på att ligamenten i hästen starka kors och bäcken, ges möjlighet till ökad rörlighet och tänjning då sträckarmuskulaturen, dvs "sparka-ifrån-musklerna", är satta lite ur spel i en nerförsbacke.
Jag skulle kunna spela en tjuga på att jag har rätt i detta resonemang. Men helt säker är jag inte.
Jerker.
Maria sade en gång att om hästens kors fungerar fullt ut så ska den "se ut som tjuren Ferdinands mamma bakifrån när den skrittar". Detta har jag tagit fasta på. Att försöka få till den där gången som gör att man nästan blir sjösjuk av att titta på. Det kan kan dock understundom vara lite knepigt med en, ibland, stressad travhäst. Som jag skrivit om många gånger, visst man kan säkert uppnå en lugn och fin häst på en hel massa olika sätt, genom att ge den tid, lugna ner träningen, variera densamma osv, men jag har inte riktigt den tiden och tålamodet. Så jag försöker hitta genvägar.
När det kommer till att länga stegen i skritten så kan man med fördel uppnå det genom att gå ordentligt aktivt med hästen i relativt branta nerförsbackar. Vilket ju passar utmärkt då hästen ändå ska flåsa av sig mellan backintervallerna. Jag har jobbat ganska hårt med detta med Ängskalla och Katla Kiro och fått god effekt av det. Framför allt på Katla.
Hon har skrittat mycket nedför backar med pullert, då med ordentligt mycket tryck. Hon tar olika långa steg med bakbenen uppför och t o m på plant underlag om man lägger på ett dragmotstånd. Nedför däremot, tvingas / kan hon ta ut stegen om det är lagom brant, samtidigt som hon måste dra. På så sätt blir rörelsemönstret och därmed träningen utförd på ett mer tillfredsställande sätt.
Jag kan inte sätta fingret på vad som skulle bli till det bättre genom att skritta nedför, men om jag utifrån ett fysiologiskt och rörelsemekaniskt perspektiv ska ge mig på en gissning, så tror jag att det beror på att ligamenten i hästen starka kors och bäcken, ges möjlighet till ökad rörlighet och tänjning då sträckarmuskulaturen, dvs "sparka-ifrån-musklerna", är satta lite ur spel i en nerförsbacke.
Jag skulle kunna spela en tjuga på att jag har rätt i detta resonemang. Men helt säker är jag inte.
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)