Ängslilja premade i mitten av april på 2.00,4. Helt enligt plan och önskemål. Därefter fick hon ta det lite lugnt ett par veckor men efter Valborgs så har hon fått återuppta vägen mot stjärnorna igen.
Vägen som förhoppningsvis ska leda dit går först via en tremånaders period då hon inte ska springa fortare än så, mer än någon enstaka intervall. Just nu går hon 700-meters intervaller x 6 ett par gånger per vecka och vanlig motionskörning och hage där emellan.
Tanken är att hon ska springa samma tid hela tiden men bli mer och mer på bettet, bildligt och bokstavligt. Detta för att hon ska bygga upp kroppen och inte bryta ner den, vilket hård träning kan tendera att göra, vidare byggs också hennes självförtroende upp genom att hon får känna att detta med att träna mer och mer liknar en liten bit av en kaka. Dock bedrar hon sig lite granna. Tvåminuterstempo är förvisso inte så snabbt, men mjölksyrenivån är ändå tillräcklig för att det ska ge önskvärd träningseffekt i detta skede av karriären.
Någon gång ibland för hon gasa på i några hundra meter för att få fart på påkarna. Det tycker jag är helt ok att göra men ska man göra det så tycker jag inte att man ska göra det i slutet av träningspasset, vilket ofta är fallet. Anledningen till att man ska göra det, är att när hästen är trött så tappar den koordinationen en aning plus att musklerna inte reagerar reflexmässigt så som de borde göra vid ett eventuellt snedsteg, därmed ökar skaderisken. Ska man gasa med en unghäst så tycker jag att man bör göra det när krutet är någorlunda torrt.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar