En underbar födelsedag

Så var det dags igen. Att fylla år. Under lördagen gjorde jag det för fyrtiofjärde gången. Och kanske den roligaste gången. Dagen tillbringades på ponnytrav på Umåker. Jag fick den bästa presenten jag skulle kunna få, den att få se glädjen i mina barns ögon (och deras kompisars också för den delen) då deras ögonstenar levererade på tävlingsbanan.

De hade båda shettisarna till start, dvs Kumlaby Tabasco a k a Tabbe och Duracell Av Friheten a k a Durre. Tabbe deltog i två lopp och blev tvåa i båda och Durre bärgade en bronspeng i sin enda start för dagen. Båda väl understödda av sin respektive drivers för dagen, Hanna Gustafsson och Elsa Säll. Mina söner håller som bäst på att fixa egna licenser, men de är någon månad bort ännu. Pojkarna har gjort ett fint jobb med hästarna i vår och det fick de nu betalt för. Skriver härmed den stolta fadern.

Ponnytrav är något helt nytt för mig och något som jag inte överhuvud taget varit insatt i tidigare, fram tills för ett knappt år sedan. Det är en fascinerande värld sett från min horisont. Framgångar är precis lika roliga som i det "riktiga" travet, medan motgångarna inte alls svider lika mycket. Allt att vinna således.

Jag inser också mer och mer hur viktig denna plantskola är för svensk travsports framtid. Stjärnkusken i all ära, men i jämförelse med ponntravet så står sig tv-spektaklet slätt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det bör läggas långt mycket mer krut på shettisar, russ och ponnykuskar än vad som nu är fallet. En satsad krona på ett barn eller ungdom ger en betydligt större avkastning på sikt, jämfört med att lägga samma krona på en vuxen rookie. Om det ena nu måste ta ut det andra, vilket inte alls behöver vara fallet. Måhända får man inte en lika snabb avkastning på ett sjuårigt barn som på en hårdrockstrummis, men i längden blir den garanterat mycket större.

Jag hoppas verkligen att Svensk Travsport och inte minst respektive travsällskap satsar ännu mer på ponnisarna och ungdomarna i framtiden. Mycket fungerar bra, men på sina håll kan det bli ännu bättre.

För det är barnen och ungdomarna som är svensk travsports framtid.

Jerker.

Kasper, Kumlaby Tabasco, Dante och Alvin

Prem och montédebut

Valborgsmässoafton, kanske min favoritdag på året, tillbringades detta nådens år 2016 på Skelleftetravet. Kvällens målsättning var att prema Ängsgnista och att ha kul med Ängskalla. Båda dessa mål uppnåddes.

Gnista hade en jobbig dag med en massa strul i förberedelserna, ändå gjorde hon bra ifrån sig och klarade av sitt premielopp med bravur. Två omstarter i loppet gjorde att hon blev en aning trampig och när väl den giltiga starten gick iväg så tog hon inte tag i grejorna, alternativt så fick inte drivern henne att ta tag i grejorna. Hur som haver så kom vi hem på 2.00,3 och jag är mycket nöjd med hennes insats. Nu ska vi skruva ner tempot lite grand för hennes del enär hon ska få en månad med mental träning. Det börjar bli lite varmt i luvan och det är dags att pulla upp lite, jag har en skön känsla av att detta kan vara en riktigt fin häst. Men jag måste spela korten rätt för att få ut det mesta och bästa ur henne. Det blir min utmaning.

Kalla gjorde montédebut. Tänk så lätt det är med monté. Allt man behövde göra var att skritta barbacka fyra, fem gånger, sen var det iordningställt. Eller också var det andra faktorer som gjorde att hon presterade som hon gjorde. Nu blev hon "Bara Fyra", men hon är typ aldrig riden förut över huvudtaget och hon mötte förhållandevis rutinerade konkurrenter. Hon kom i mål på 1.26,6, förvisso med en ansenlig mängd mjölksyra i omlopp, men hon höll ändå ihop aktionen och gjorde allt som man kunde önska utifrån givna förutsättningar. Dessutom gjorde ridande Ingela ett toppjobb med hästen under hela kvällen. Men den stora hjältinnan var ändå Kalla. Jag är full av beundran för denna häst som ideligen ställs inför en massa krav av oss runtomkring och för det allra mesta alltid löser situationen på bästa möjliga sätt. Hatten av för hedersmercan!

De´e´mycke´nu. Start imorgon igen med Katla Kiro. På Umåker. Och innan dess kanske vi hinner klämma in en fölning, då storasyster Odile Kiro går i väntans tider, vilket vi också gör för den delen.

Jerker.

För skojs skull

Trav är på riktigt. Det må vara en lek för Tarzan och säkert mången andra, men inte för mig. Det är på blodigt allvar. Livet i komprimerad form med alla tankar, värderingar och känslor på en och samma gång. Allt ställs på sin spets när Sheriffen Kallar På Travarna.

Men det måste få vara Bara Roligt ibland också. Idag är det delvis det. Allvaret finns också närvarande i det att vi ska prema Andelshästen Ängsgnista. Leken består i att vårt stall gör montédebut. Ängskalla äntrar ovalen när brasorna och körerna börjar falna strax efter kl halv tio ikväll och hon gör det under sadel.

Ängskalla har bjudit oss på så många godsaker genom åren. Vi har deltagit i Kriteriefinal, vi snubblade förvisso (bokstavligt talat) på målsnöret i derbykvalet, men vi har tillsammans med henne fått uppleva Sto-SM, Guldtäcket, Frankrike mm. Nu lägger vi dessutom till monté på CV:et. Ska bli riktigt skoj. Och det är därför vi är med denna gång. För skojs skull. Jag har verkligen ingen aning om hur det ska gå. Hon kan vinna, hon kan bli diskad och allt där emellan. Det känns som att det denna gång får gå precis hur det vill. Hur som haver, roligt ska det bli!

Jerker.

Andelshästen

   Sedan sent i höstas har vi en andelshäst i stallet. Ett tvåårigt sto vid namn Ängsgnista e. Lome Kongen u. Ängsjahna.

   Hon kördes in ganska sent. med mina mått mätt. Hon kom i vagn i oktober och har tränats ganska intensivt sedan dess för att, så att säga, "hinna ikapp tiden". Det har varit mycket fram och tillbaka, ett upp och ett i minne, en del glädjestunder och kanske, i ärlighetens namn, ännu fler gråa hår som kommit. Det sistnämnda i första hand inte av åldersskäl på undertecknad.

   Ängsgnista har hela tiden visat prov på vilja att kunna springa men det har varit i princip omöjligt att göra det i gångarten trav, då hon (eller rättare sagt hennes ben) med ackuratess har föredragit passgång. Så sent som för ett par månader sedan var jag ganska ordentligt bekymrad och kunde inte se hur hon någonsin skulle komma att hitta rätt i växellådan. Men, plötsligt händer det. Sedan några veckor tillbaka så fungerar det lika hastigt som lustigt mycket bättre. Så pass bra att jag efter gårdagens snabbjobb beslöt idag på morgonen anmäla henne till lördagens premielopp på hemmabanan på Valborgsmässoafton.

   Ängsgnista har gjort sådana framsteg att hon så här i slutet av april som tvååring, är den klart bästa tvååring som vi haft i vårt stall.

   Och det bästa av allt, det finns några få andelar kvar i henne. Är du intresserad av att hoppa på tåget innan det lämnar perrongen så är det inte för sent. Ta kontakt på Jenny via Stall Jedas hemsida, så får du veta mer om vad som gäller.

   Jerker.

Vad blir'e för mat?

Äta bör de annars dör de. Hästarna. Men vad äter de? Vet du? Jag tyckte att jag hade lite koll, men på förekommen anledning så har jag nördat in mig lite extra på några av våra hästars dieter.

Inte helt enkelt till en början, men ganska kul efterhand när man får snurr på det. Generellt kan väl sägas att våra hästar har lite för bra hö när det kommer till tävling. Jag fick mig en ögonöppnare till livs då jag upptäckte att en foderstat innehållande ett alltför proteinrikt hö kan vara nog så knepigt att balansera upp med diverse kraftfoder och tillskott.

När det kommer till det numera högdräktiga stoet Odile Kiro (fölar inom en månad!!!) och de yngre förmågorna lämpar sig turbohöet desto bättre.

Hur som haver så kommer vissa korrigeringar att göras på Katlas och framför allt Ängskallas repektive matsedlar.

Och så får vi i vanlig ordning drömma vidare om vilka stordåd just dessa förändringar kommer att leda till.

Jerker.

Ängskalla Opel

Inom travets underbara värld är det allt annat än ovanligt att man skyller på yttre faktorer när det inte gick som man hade tänkt sig. Så jag använder mig härmed av den livlinan. Ängskalla. Funkar. Aldrig. På. Tung. Bana. Näst sist trots fin resa och, på förhand, överkomligt motstånd.

När det gått dåligt så brukar det, för mig, aldrig ta längre tid än hemresan innan den fortsatta matchningen är spikad. Propphäftet brukar allt som oftast plockas fram före nattmackan. Den här gången började vi dock bläddra i en annan publikation. Hingstkatalogen.

Jag skrev i förra inlägget att avelsboxen återfinns ett år bort för Kallas del. Se där ett exempel på hur fort det kan svänga i hock... f´låt trav.

Om vår märr inte kan hävda sig mot "lokalt motstånd", så lär det inte bli lättare senare i vår och sommar när de riktiga elefanterna börjar dansa. Nåväl, hon får ett par starter till på sig, men det närmar sig...

Och då stor vi inför en grannlaga uppgift. Att välja hingst till ett av Sveriges vinstrikaste ston genom tiderna. Och hon är dessutom vår egen.

Jerker

På´t igen

Med en till synes aldrig sinande optimism har undertecknad varit i anmälningstagen igen. Denna gång är det vår grand old lady Ängskalla som ska försvara våra färger. På söndag, på Umåker.

Kalla tycker om vintern, det är sen gammalt. Vinter, is och snö, det är grejor det. Hon lever alltid upp under de kallaste månaderna. Jag har nu genomlevt en sisådär sju, åtta vintrar tillsammans med hedersmercan, emellertid har jag inte listat ut exakt vad som förhöjer hennes form emedan de flesta andra har vikande diton. Kanske det handlar om underlaget, kan också vara luften, månne den fria tillgången på mumsig rundbal, eller så kanske det är så enkelt som att det luftiga tävlingsschemat helt enkelt ger utrymme till mer återhämtning och därmed minskat slitage på kropp och själ.

Inför denna säsong har jag och hustrun diskuterat timvis och åter timvis huruvida vi ska tävla en säsong till eller om vi ska vika in årorna och sätta föl i Ängskalla. I nuläget ser det ut som att vi ska köra ett år till. Men Orsa kompani lovar inget bestämt.

Kalla gick ett lättare intervallpass idag och allt ser kanon ut inför söndagens start.

Värst emot: Banan. Risk att den nyrivna banan blir slirig, vilket alls icke gynnar vår donna. Blir det fin bana och möjlighet till bra fäste, med eller utan brodd, då tror jag att det blir en trevlig söndag för alla som håller en extra tumme för vår häst.

Tack för alla beröm, glada tillrop, gillningar, delningar osv, efter föregående blogginlägg. Jag lovar att det sporrar till att skriva vidare!

/ Jerker.