Kör man bil och kommer till ett farthinder saktar man ner något, förhoppningsvis lagom mycket att man i lugn och ro för en själv och andra eventuella inblandade, på ett tryggt sätt tar sig förbi hindret, därefter återgår man till "normal" hastighet igen.
Lite på samma sätt är det att träna unghästar. I mitt specifika fall Ängslilja. Farthindret utgörs denna gång av en förmodad växtperiod. Den går såklart inte att se med blotta ögat men hennes beteende vittnar om att just en sådan är i görningen as I wright. Hon springer på precis som vanligt, till en viss hastighet, då funkar plötsligt ingenting längre.
Min tanke är att då göra precis som jag skulle ha gjort i trafiken; Sakta ner, ta mig förbi hindret och sedan lägga mig på marschhastighet igen. Här är jag motståndare av vila. Liknelsen med bilkörning haltar något men ändå inte helt. Stannar man av kommer man ju inte förbi hindret. Enklare då att klara av problemet att slå av på takten men ändå fortsätta framåt.
Det här kan man diskutera ganska mycket om, men min erfarenhet säger mig ändå att min lösning är den bästa, dock måste det göras med stor försiktighet och en inte så liten del lyhördhet gentemot hästen i fråga.
Jerker.
tisdag 14 oktober 2014
måndag 13 oktober 2014
Kostnadsberäkning av vår verksamhet
De senaste veckorna har det debatterats en hel del om en utredning med fokus på "djupanalys av hästägarnas ekonomi gällande unghästtävlandet".
Jag har gjort en egen analys, dock inte lika djup förvisso, av samma företeelse, gällande de hästar jag och min fru haft de senaste tio åren. I analysen tas inte vår fölmärr med, då hon kom till oss som oinkörd fyraåring och således inte faller in i ovan nämnda kategori.
Analysen göres för att visa på en annan sida av saken, vilken också är att betrakta som en del av travets verklighet. Och en alls inte lika dyster sådan.
På det sätt som vi driver travrörelsen så beräknar vi att varje häst kostar i genomsnitt 3.000 kronor per månad att äga. Vilket innebär att den vid slutet av fyraårssäsongen har renderat i 144.000 kr i utgifter om vi varit ägare sedan fölningen. Vi har ägt och fött upp fyra hästar på det viset varav två har sålts därefter eller strax innan. Vi har dessutom köpt ytterligare två som ettåringar och således ägt dem totalt tre år fram till slutet av fyraårssäsongen.
Mellan tummen och pekfingret rör det sig om 48+48+48+48+36+36+= 264 månaders hästägande. Total utgift: 264 x 3000 kr = 792.000 kr.
Totala inkomster under samma 264 månader, inkl prispengar, föl- och kvalbonus, uppfödarpengar, premieloppspengar och ev försäljning: Ca 1.200.000 kr.
Alltså ett överskott på 408.000 kr eller i genomsnitt 68.000 kr per häst fram till fyraårssäsongens slut.
De tre som vi har i stallet för närvarande, vilka har uppnått fyra års ålder, har alla med råge tjänat ihop till sin havre. Jag är medveten om att vi är lyckligt lottade och att vi kanske har extra fina hästar för dagen, men jag tror inte att det faktum att vi har tre som går runt, gör att tvåhundranittiosju andra inte gör det, vilket skulle vara fallet för att statistiken i den omtalade utredningen, ska vara "i balans".
Jag vill på det här sättet bara visa på att allt inte bara är mörker och att det faktiskt går att tjäna pengar på travhästar. Naturligtvis blir kostnadsbilden en helt annan om man har häst i proffsträning hela vägen, men på det sätt som vi driver vår lilla rörelse så har det funkat bra för oss i alla fall.
Jerker.
Jag har gjort en egen analys, dock inte lika djup förvisso, av samma företeelse, gällande de hästar jag och min fru haft de senaste tio åren. I analysen tas inte vår fölmärr med, då hon kom till oss som oinkörd fyraåring och således inte faller in i ovan nämnda kategori.
Analysen göres för att visa på en annan sida av saken, vilken också är att betrakta som en del av travets verklighet. Och en alls inte lika dyster sådan.
På det sätt som vi driver travrörelsen så beräknar vi att varje häst kostar i genomsnitt 3.000 kronor per månad att äga. Vilket innebär att den vid slutet av fyraårssäsongen har renderat i 144.000 kr i utgifter om vi varit ägare sedan fölningen. Vi har ägt och fött upp fyra hästar på det viset varav två har sålts därefter eller strax innan. Vi har dessutom köpt ytterligare två som ettåringar och således ägt dem totalt tre år fram till slutet av fyraårssäsongen.
Mellan tummen och pekfingret rör det sig om 48+48+48+48+36+36+= 264 månaders hästägande. Total utgift: 264 x 3000 kr = 792.000 kr.
Totala inkomster under samma 264 månader, inkl prispengar, föl- och kvalbonus, uppfödarpengar, premieloppspengar och ev försäljning: Ca 1.200.000 kr.
Alltså ett överskott på 408.000 kr eller i genomsnitt 68.000 kr per häst fram till fyraårssäsongens slut.
De tre som vi har i stallet för närvarande, vilka har uppnått fyra års ålder, har alla med råge tjänat ihop till sin havre. Jag är medveten om att vi är lyckligt lottade och att vi kanske har extra fina hästar för dagen, men jag tror inte att det faktum att vi har tre som går runt, gör att tvåhundranittiosju andra inte gör det, vilket skulle vara fallet för att statistiken i den omtalade utredningen, ska vara "i balans".
Jag vill på det här sättet bara visa på att allt inte bara är mörker och att det faktiskt går att tjäna pengar på travhästar. Naturligtvis blir kostnadsbilden en helt annan om man har häst i proffsträning hela vägen, men på det sätt som vi driver vår lilla rörelse så har det funkat bra för oss i alla fall.
Jerker.
söndag 12 oktober 2014
Solskenshistoria
Annbritt Johansson från Lycksele hade en stor kväll på Umåker i fredags, i skymundan av de mer eller mindre stora lopp som kördes under tävlingskvällen.
Vi tar det från början. Hennes första och hittills enda registrerade egna uppfödning, Berglundas Max är nu två år fyllda. Han började tömköras i juli i år. Kort därefter ansåg Annbritt att hon behövde hjälp med inkörningen av sin häst, så den lämnades in till Umåkers proffstränare Mats Gällerstedt för ändamålet.
För en tid sedan meddelade tränaren att hästen nu var att betrakta som inkörd och att Mats dessutom tyckte att de lika gärna kunde köra på några veckor till, för att chansa och se om det gick att underskrida premietidsgränsen innan tiden för det löper ut vid månadsskiftet.
I fredags var det så dags. Skarpt läge med Berglundas Max på startlinjen. Jag pratade både med tränare och ägare innan loppet och båda var inställda på att det denna gång mest rörde sig om en se-och-lära-övning. Det var ju trots allt bara tredje gången på banan och dessutom den allra första gången i sulky. Kanske skulle det gå vägen vid nästa tillfälle, eller nästa. Men inte denna gång.
Loppet gick iväg och hästen trevade lite från början och galopperade kort efter start. Första varvet såg heller inte alltför lovande ut, men sen kom han på bättre tankar. När krutröken så småningom hade lagt sig så visade det sig att han hade avverkat de 2160 meterna på 2.08,4 och var alltså godkänd.
Annbritt var sannolikt den allra gladaste personen på stallbacken under kvällen. Detta var oerhört stort för henne. Hennes allra första uppfödning, som hon för första gången fick se på en travbana och som dessutom överträffade sig själv, hennes tränares och inte minst hennes egna förväntningar.
En riktig solskenshistoria som i sin tur håller drömmen vid liv om en fortsättning mot kval, tävling och kanske så småningom en vinnarcirkel. Och det är ju just den drömmen som är så viktig för hela travsporten.
Dessa små men samtidigt så stora händelser, långt från strålkastarljus, V64-kuponger och segerintervjuer borde lyftas fram betydligt oftare. Här har media, journalister och framför allt respektive banas ansvariga sportchefer o s v en läxa att göra tycker jag. Att Ulf Ohlsson tar en trippel eller att omgångens V5-bank infriar förväntningarna belyses ofta, men betyder i efterhand ingenting.
Härmed har i alla fall jag tagit mitt ansvar i frågan och lyft fram en av alla dessa solskenshistorier.
Jerker.
Vi tar det från början. Hennes första och hittills enda registrerade egna uppfödning, Berglundas Max är nu två år fyllda. Han började tömköras i juli i år. Kort därefter ansåg Annbritt att hon behövde hjälp med inkörningen av sin häst, så den lämnades in till Umåkers proffstränare Mats Gällerstedt för ändamålet.
För en tid sedan meddelade tränaren att hästen nu var att betrakta som inkörd och att Mats dessutom tyckte att de lika gärna kunde köra på några veckor till, för att chansa och se om det gick att underskrida premietidsgränsen innan tiden för det löper ut vid månadsskiftet.
I fredags var det så dags. Skarpt läge med Berglundas Max på startlinjen. Jag pratade både med tränare och ägare innan loppet och båda var inställda på att det denna gång mest rörde sig om en se-och-lära-övning. Det var ju trots allt bara tredje gången på banan och dessutom den allra första gången i sulky. Kanske skulle det gå vägen vid nästa tillfälle, eller nästa. Men inte denna gång.
Loppet gick iväg och hästen trevade lite från början och galopperade kort efter start. Första varvet såg heller inte alltför lovande ut, men sen kom han på bättre tankar. När krutröken så småningom hade lagt sig så visade det sig att han hade avverkat de 2160 meterna på 2.08,4 och var alltså godkänd.
Annbritt var sannolikt den allra gladaste personen på stallbacken under kvällen. Detta var oerhört stort för henne. Hennes allra första uppfödning, som hon för första gången fick se på en travbana och som dessutom överträffade sig själv, hennes tränares och inte minst hennes egna förväntningar.
En riktig solskenshistoria som i sin tur håller drömmen vid liv om en fortsättning mot kval, tävling och kanske så småningom en vinnarcirkel. Och det är ju just den drömmen som är så viktig för hela travsporten.
Dessa små men samtidigt så stora händelser, långt från strålkastarljus, V64-kuponger och segerintervjuer borde lyftas fram betydligt oftare. Här har media, journalister och framför allt respektive banas ansvariga sportchefer o s v en läxa att göra tycker jag. Att Ulf Ohlsson tar en trippel eller att omgångens V5-bank infriar förväntningarna belyses ofta, men betyder i efterhand ingenting.
Härmed har i alla fall jag tagit mitt ansvar i frågan och lyft fram en av alla dessa solskenshistorier.
Jerker.
lördag 11 oktober 2014
Trea i Elitstoet
Ängskalla på banan igen igår kväll. Både bokstavligt och bildligt. Bokstavligt för att hon rent fysiskt var där, på Umåker, för att tävla och bildligt för att hon återigen visade sig från sin bästa sida.
Norrländska Elitstoet var rubriken på loppet. Ett lika bra och sevärt lopp på förhand som det visade sig bli i efterhand. Ordinarie driver Östman valde att köra en annan häst i loppet, därför fick Robert Bergh vikariera istället. Vilket han gjorde med den äran.
Efter värmningen blev det lite utrustningsändringar åt det chansartade hållet, vilket föll väl ut. Sedan är väl inte Bergharns körhänder helt irrelevanta i sammanhanget heller.
Kalla fick en snygg och relativt vilsam löpning i ryggar in på upploppet och tackade för det genom att spurta till en snygg tredjeplats. En placering bättre än ifjol. Den gången var det första gången som hon mötte alla de bästa stona, det var lite av ett elddop. Nu tillhör hon själv den kategorin och just det känns nästan lite overkligt.
Tack för den här gången, Ängskalla!
Jerker.
Norrländska Elitstoet var rubriken på loppet. Ett lika bra och sevärt lopp på förhand som det visade sig bli i efterhand. Ordinarie driver Östman valde att köra en annan häst i loppet, därför fick Robert Bergh vikariera istället. Vilket han gjorde med den äran.
Efter värmningen blev det lite utrustningsändringar åt det chansartade hållet, vilket föll väl ut. Sedan är väl inte Bergharns körhänder helt irrelevanta i sammanhanget heller.
Kalla fick en snygg och relativt vilsam löpning i ryggar in på upploppet och tackade för det genom att spurta till en snygg tredjeplats. En placering bättre än ifjol. Den gången var det första gången som hon mötte alla de bästa stona, det var lite av ett elddop. Nu tillhör hon själv den kategorin och just det känns nästan lite overkligt.
Tack för den här gången, Ängskalla!
Jerker.
onsdag 8 oktober 2014
Årsdagen
Livet är fullt av vägskäl. Vissa vägval är viktigare än andra. De flesta är såklart banala i det stora hela, medan andra har stor inverkan på ens liv. Några få gör att man förändras helt i grunden och gör att man själv och ens liv för alltid kommer att vara på ett annat sätt än tidigare.
Idag är det exakt tjugo år sedan jag flyttade till Montecatini, Italien, där jag kom att bo i tre år.Jag flyttade till pastalandet dels för att jobba med hästar, men minst lika mycket för äventyrets skull. För ett äventyr var det. Uppryckt med rötterna och planterad i den toscanska myllan. I en tid som utspelade sig före både internet och mobiltelefoner.
Vad gäller hästbiten så blev det väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blir, som bekant, sällan det. Jag och mina kollegor fick ta ett mycket större ansvar än jag var beredd på. Vi jobbade med inkörning och uppträning av unghästar. Inledningsvis trodde jag väl ärligt talat inte att båten skulle kunna ros i hamn, men undan för undan så började det rulla på och det blev ganska bra till slut. En lärorik period som jag har och kommer att ha nytta av i resten av mitt hästliv.
Förutom det rent yrkesmässiga så ställdes man inför en massa vardagliga situationer som skulle lösas hela tiden, vilka gav livserfarenhet och perspektiv på saker och ting. Bara en sån sak som att gå in på en bostadsförmedling och söka lägenhet på ett språk som man knappt behärskar, skaffa bankkonto, förhandla lön, eller bara såna simpla saker som att tanka bilen, handla mat eller gå på restaurang. De senare exemplen kan tyckas enkla, nåt som man gör som turist vid varje utlandsvistelse, men det blir nåt helt annat när man verkligen ska bo på stället i fråga och lära känna, banken, chefen, restaurangen, macken osv. Det jag lärde mig mest om under min tid i Italien, var nog trots allt hur bra Sverige är, både som travnation och land i allmänhet.
En lite läskig parentes var att jag på min bilresa till Italien åkte färja mellan Skåne och Tyskland. En exakt likadan båt som en vecka tidigare hade sjunkit i Östersjön, Estonia. Hela Sverige var i sorg vid den här tiden och det pratades inte om annat. Då var man som osnuten dryga tjugoåring inte så tuff när färjan lämnade hamnen och begav sig ut på det mörka havet.
En mer angenäm upplevelse och allt annat än en parentes, inte minst med tanke på resten av mitt liv, var att den första person som jag träffade när jag kom fram till gården jag skulle bo på, var en då tjugotvåårig norsk tjej, som många år senare skulle komma att bli min fru och mor till mina barn.
Som sagt, livet är fullt av vägskäl och vissa vägval är viktigare än andra.
Jerker.
Idag är det exakt tjugo år sedan jag flyttade till Montecatini, Italien, där jag kom att bo i tre år.Jag flyttade till pastalandet dels för att jobba med hästar, men minst lika mycket för äventyrets skull. För ett äventyr var det. Uppryckt med rötterna och planterad i den toscanska myllan. I en tid som utspelade sig före både internet och mobiltelefoner.
Vad gäller hästbiten så blev det väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blir, som bekant, sällan det. Jag och mina kollegor fick ta ett mycket större ansvar än jag var beredd på. Vi jobbade med inkörning och uppträning av unghästar. Inledningsvis trodde jag väl ärligt talat inte att båten skulle kunna ros i hamn, men undan för undan så började det rulla på och det blev ganska bra till slut. En lärorik period som jag har och kommer att ha nytta av i resten av mitt hästliv.
Förutom det rent yrkesmässiga så ställdes man inför en massa vardagliga situationer som skulle lösas hela tiden, vilka gav livserfarenhet och perspektiv på saker och ting. Bara en sån sak som att gå in på en bostadsförmedling och söka lägenhet på ett språk som man knappt behärskar, skaffa bankkonto, förhandla lön, eller bara såna simpla saker som att tanka bilen, handla mat eller gå på restaurang. De senare exemplen kan tyckas enkla, nåt som man gör som turist vid varje utlandsvistelse, men det blir nåt helt annat när man verkligen ska bo på stället i fråga och lära känna, banken, chefen, restaurangen, macken osv. Det jag lärde mig mest om under min tid i Italien, var nog trots allt hur bra Sverige är, både som travnation och land i allmänhet.
En lite läskig parentes var att jag på min bilresa till Italien åkte färja mellan Skåne och Tyskland. En exakt likadan båt som en vecka tidigare hade sjunkit i Östersjön, Estonia. Hela Sverige var i sorg vid den här tiden och det pratades inte om annat. Då var man som osnuten dryga tjugoåring inte så tuff när färjan lämnade hamnen och begav sig ut på det mörka havet.
En mer angenäm upplevelse och allt annat än en parentes, inte minst med tanke på resten av mitt liv, var att den första person som jag träffade när jag kom fram till gården jag skulle bo på, var en då tjugotvåårig norsk tjej, som många år senare skulle komma att bli min fru och mor till mina barn.
Som sagt, livet är fullt av vägskäl och vissa vägval är viktigare än andra.
Jerker.
måndag 6 oktober 2014
Varför vi håller på
 |
| Min son Alvin med Ängskalla |
Varför håller vi på med det här, egentligen? Det finns såklart en hel massa svar på den frågan beroende på vem man frågar.
Jag tycker att det kan vara viktigt att ställa sig den frågan med jämna mellanrum, inte bara när det kommer till hästeriet, utan också angående andra saker i livet i stort.
Personligen så håller jag på för att jag vill träna, tävla och vinna. Då jag någon gång under Edmonton Oilers storhetstid i mitten av 80-talet insåg att, dit skulle jag aldrig komma, så började jag, lite av slumpens skördar nörda in mig på trav. Å det grövsta desstom.
Det nördigaste jag har gjort, var att ta ledigt från skolan och åka buss tretton mil till Umeå, för att se Berth Johanssons amerikan, jag tror att det var Joyul Catch. I ett kvallopp! Han kvalade på en 17-tid vill jag minnas, inget märkvärdigt med det, men det var första gången jag såg en amerikanskfödd travare live.
Ett annat skäl till att hålla på med dessa underbara hästar illustreras av bilden ovan. Och eftersom en sådan som bekant säger mer än tusen ord, så lämnar jag den härmed okommenterad.
Kalla blev fyra i Östersund på fredagkvällen efter en del strul på vägen. Känns som att hon skulle varit trea för att jag skulle varit helt tillfreds med resultatet. Jag tar istället med mig ett flertal andra positiva saker från den starten. Hon åt, drack och gjorde sina behov helt enligt önskemål och framför allt var hon betydligt mindre nervös än hon varit på slutet och det lovar gott inför kommande hösts och vinters startande.
Nästa start blir på fredag på Umåker i Norrländska Elitstoet där vi har en fjärdeplats från fjolåret att försvara, eller ännu hellre förbättra.
Jerker.
torsdag 2 oktober 2014
Ängskalla Östersund
Efter några veckors paus från tävlandet blir det åter start för Kalla imorgon. Stolopp i Östersund. Jämnt och hårt lopp och jag tycker att minst halva fältet är kraftiga aspiranter på segern.
De veckor som har gått har gjort Kalla gott. Hon fick efter senaste starten, till att börja med, en genomgång av veterinär, följt av några vassa backjobb i början av "viloperioden" och sedan har hon fått ta igen sig och laddat batterierna och lugnat ner sig lite rent allmänt. Lite nytt i foderstaten har det också blivit.
Hon känns mjuk och smidig. Slår bakut i hagen och verkar stormtrivas för dagen. Jag tror och hoppas på en riktigt fin prestation imorgon. Det finns ett visst tvivel som gnager lite och det är avsaknad av genomkörare inför detta lopp. Jag har medvetet låtit henne vila sig i form mer än någonsin tidigare, mest för att testa hur hon reagerar på det. Det kan bli himmel och det kan bli pannkaka. Vilket av det vet jag inte med säkerhet.
Men ett vet jag. Att det kommer att bli grymt spännande.
Jerker.
De veckor som har gått har gjort Kalla gott. Hon fick efter senaste starten, till att börja med, en genomgång av veterinär, följt av några vassa backjobb i början av "viloperioden" och sedan har hon fått ta igen sig och laddat batterierna och lugnat ner sig lite rent allmänt. Lite nytt i foderstaten har det också blivit.
Hon känns mjuk och smidig. Slår bakut i hagen och verkar stormtrivas för dagen. Jag tror och hoppas på en riktigt fin prestation imorgon. Det finns ett visst tvivel som gnager lite och det är avsaknad av genomkörare inför detta lopp. Jag har medvetet låtit henne vila sig i form mer än någonsin tidigare, mest för att testa hur hon reagerar på det. Det kan bli himmel och det kan bli pannkaka. Vilket av det vet jag inte med säkerhet.
Men ett vet jag. Att det kommer att bli grymt spännande.
Jerker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)