Var in till banan idag och körde rundbanejobb med Ängskalla och Katla Kiro. Jag hade räknat med att den (banan) skulle erbjuda perfekt underlag då det hölls tävlingar igår och väderleken har varit av det gynnsammare slaget under en lång tid nu.
Och så rätt jag hade. Kanonbana, strålande sol och kvittrande fåg..., nävisst ja, de har ju flytt sin kos för i år. Nåja, det går ju träna häst även utan dem.
Båda hästarna fick springa en fyrakilometersslinga i skogen som uppvärmning och sedan var sitt tretusenmetersjobb i fyrtiotempo på rundbanan, efterföljt av tre varvs nerjoggning på innerplan.
Katla kändes hygglig men inte perfekt. Kalla kändes perfekt.
Lärde vi oss nåt idag då? Yes we did. Körde Kalla med pulsmätare på rundbanan för första gången på evigheter och eftersom jag är lika korkad och svårlärd som vanligt, så blev det än en gång uppenbart att Kalla (och förmodligen de andra av våra hästar också) generellt tränas alltför intensivt, d v s i ett pulsintervall som överstiger respektive hästs mjölksyratröskel med råge. Men vem vet, en vacker dag kanske man får in även det faktumet i huvudet, så till den milda grad att det får ordentligt fäste därinne.
Den som lever får ju, om man ska tro det gamla fina uttrycket, se.
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar