En sista skitbana

Katla startade på Umåker på lunchen idag. Banan var tack och lov lite frusen, med betoning på lite, under vårt lopp i alla fall, dvs lopp 1. Sedan tinade det upp eftersom och jag tackar min lyckliga att vi inte skulle starta senare under dagen. Nu var det redan en aning kladdigt på ytan i vårt lopp och det räckte för att Katla inte riktigt fick det att bita. Men sanningen att säga så finns nog inte formen där heller för dagen. Hon startade hur som haver mindre dåligt än vanligt och sedan hängde hon med och provade en attack under sista varvet, var nära fel in i sista sväng, tog tag i grejorna igen sista 300 och blev fyra, en läpp från bronspengen. Godkänd insats, varken mer eller mindre. Nu var det nog sista gången på skitbana. Nästa start blir på Boden 16/12 och då är banan förhoppningsvis draperad med en härligt, krispig, isig yta. Då ska vi ta dem!

Mitt förra blogginlägg är det överlägset mest lästa jag någonsin skrivit. Kul! Det visar att det berörde och behövdes. Jag har fått en hel del beröm om att det var välskrivet, välformulerat, genomtänkt osv. Tack för det. Jag vill framhålla att det jag skrev och påpekade skulle kunna göras av väldigt många fler, vilket är en förutsättning för att en förändring ska komma till stånd.

Så, upp till kamp, eller som Veiron sa: "Förenen eder!" Framför allt ni som..., ja ni vet vilka jag menar.

Kämpa!

Jerker.

Snedfördelning

Sedan någon vecka tillbaka är tävlingsprogrammet för 2017 spikat och officiellt. Och för oss här uppe i norr blev det återigen en stympning av tävlingstillfällena. Boden förlorar en dag gentemot innevarande år, Skellefteå en och Umeå två. Hur knasigt som helst.

Enligt Svensk Travsport (ST) så fördelas tävlingsdagarna utifrån framför allt två parametrar, antal hästar i träning på respektive bana och kvalitén på tävlingarna.

Om man ser till den första punkten så är det då konstigt att Umåker förlorar två dagar trots att man ökar antalet hästar med tjugo stycken. Observera, man får alltså inte ens behålla sina dagar, utan de minskas i antal.

Ser man till den andra bedömningspunkten så lägger man på ST stor vikt vid startpoängen när man räknar kvalité. Det här är en väldigt konstig retorik då vi ju har mindre pengar att köra om och då blir det ju per automatik mindre startpoäng på respektive häst. Dessutom är det inte breddloppen som skärs ner på, vilket då i nästa skede gör att när 2017 ska summeras så har vi ännu sämre kvalité på våra tävlingar och riskerar att förlora ännu fler dagar osv. 

Det konstigaste i hela kråksången är att man från centralt håll inte ser till hur många hästar som är anmälda till varje lopp, skulle man göra det så ligger banorna i norr sannolikt i topp i landet. Det här borde i rimlighetens namn vara den viktigaste parametern då man ska se hur stort behovet är av tävlingsdagar är på varje bana och i varje region.

Nästa knasgrej. Vi har redan alldeles för få lopp vintertid i norra landsändan. Boden har ca trettio mil till närmaste granne (Umåker) och sextio till nästgrannen (Bergsåker). Och med kyla, vinterväglag och i värsta fall snökanoner så är det inte bara besvärligt, utan t o m farligt att resa långt och ofta. Försvaret från de som bestämmer är att inte lika många tävlar på vintern. Kanske stämmer det till viss del, men dels är det ändå tillräckligt många som skulle vilja tävla om tillfälle skulle finnas och dels blir det en självuppfyllande profetia att man sätter hästarna i vinterträning "då det ändå inte finns så många lopp att starta i".

Jag anser att framför allt Umåker bör tävla mer på vintern, men varför inte göra så att också Skellefteå och Solänget kunde köra några dagar vardera vintertid, för att lätta på trycket, för att hålla hästarna, travet och intresset igång, och för att minska på resorna med de risker och kostnader som de innebär.

Det hörs förvisso en del röster från aktiva att det är uppåt väggarna, det håll åt vilket vi är på väg, men jag tycker att man hör alldeles på tok för få höjda röster från sportcheferna och sällskapen på de banor som är drabbade. Här måste hela övre Norrland samarbeta. Jag har t ex aldrig hört en enda röst från banorna i angränsande region om att det tävlas för lite på Umåker och norrut vintertid. Kan det verkligen vara så att de banorna tycker att det ser rimligt ut? Det kan jag aldrig tro.

Vi aktiva kan inte, hur gärna vi än vill, vända på den här trenden. Det måste våra tjänstemän göra, lokalt, regionalt och på riksplanet.

Åter till Umåker och deras tappade dagar trots ökningen av antalet hästar. Procentuellt sett så har man rätt antal dagar nästa år, dvs man tävlar så många dagar som man procentuellt sett har hästar, det är sant. Detta förhållande gäller också Skellefteå och Boden. Men ST säger att man ger vissa fördelar åt norra landsändan ändå och faktiskt delar ut någon enstaka dag mer än vad som borde göras.

De fördelarna lyser i alla fall i min värld, kraftigare än det klaraste norrsken, med sin frånvaro. Så alla ni som kan göra nåt, gör det! Och alla ni / vi andra: Kämpa!

Jerker.

Sämst när det gällde

Det gick inget vidare med vår formtoppning i fredags. Eller så kanske det var faktorer som man inte kan rå över som spelade in. Jag är nog benägen att tro och skylla på dem. både Kalla och Katla kändes som demoner i värmningen men sedan var det inget tryck i dem i loppet. Jag tror att det berodde på att jag värmde på en fast, torr och fin bana, men precis efter värmningen brakade lapphandskarna loss och det pågick i ca en timme, vilket gjorde att det blev en slippery-when-wet-bana, något som varken Kalla eller Katla någonsin funkat på.

Jag hoppas och tror det, åsså kommer vi igen om en dryg vecka med Katla. Kalla får ledigt från tävlandet i fem veckor nu. Det enda lopp som finns inom den perioden är under mina Wången-veckor, vilka f ö närmar sig med stormsteg!

Jerker.

Bäst när det gäller

Det stora målet för höstens tävlande är här. Finalen av Norrländsk Stoserie på Umåker på fredag. Anmälan var igår måndag och Katla Kiro hade sin finalbiljett klar som en av de femton bästa i serien, medan Ängskalla var mer utlämnad vilka som inte skulle komma att anmäla då hon låg på blott en tjugotredje plats. Fru Fortuna log sitt bredaste leende mot oss denna gång och Kalla kom med som femtonde och sista häst. Så precis som ifjol kommer båda våra krigare att delta i finalen av denna roliga serie, vilken för övrigt borde ges större utrymme med fler försök framför allt för den högsta klassen, allt för att få fler ston av bättre kaliber med i finalen, men det är en annan historia.

Nu gäller det bara att toppa formen. Jag tycker mig ha hittat en formel för detta. Återkommer strax om hur den ser ut. Vill först bara berätta om ett minne från min första tur med Kriteriebåten.

Jag minns hur jag stod ute på däcket den gången (kvällen innan Ängskalla skulle starta i finalen av Kriteriestoet, vilket var första gången vi hade häst med på den stora scenen) och tänkte:

"Tänk om vi kunde få vara med om detta fler gånger, Persson och de andra stora elefanterna kan delta, göra bort sig, lära av misstagen, delta igen, lära igen, osv, medan detta sannolikt är vår enda chans. Vi kommer aldrig att kunna dra nytta av de misstag vi med all säkerhet kommer att göra, eftersom "sannolikheten att detta kommer att hända igen är så nästan löjligt liten att den är försumbar, med det menas att den finns inte, fast bara lite" (Danielsson)."

Men vi fick fler chanser och jag tycker mig ha lärt mig en del längs vägen. Inför större uppgifter brukar jag köra ordentligt hårt intill tio dagar innan det aktuella loppet. För Kallas del gav det sig självt med ett lopp elva dagar innan medan Katla fick gå tuffa backjobb tio dagar innan. Därefter trappas träning ner och jag kör lugnare och lugnare dag åtta, sex, fyra och två innan den tilltänkta starten. De två sista passen blir det nästan bara skritt.

Och sedan ska de vara redo för strid. Går det då bra så försöker jag lära av det och går det dåligt så blir man inte dummare av det heller. Hoppas på det förstnämnda på fredag. Jag är i alla fall trygg med att jag har gjort det bästa jag kunnat för att förbereda hästarna.

Jerker.

Vuxenpoäng

Marre R.F. är på väg att bli stor. Hon kunde igår kryssa för "pullert-rutan" på listan över saker man ska göra för att anses som någorlunda vuxen.

Perfekt att få henne i skaklarna just nu. Pullerten förgyller träningstillvaron för både mig och hästarna året runt, men är det nån gång som den fyller en extra viktig funktion så är det just dessa veckor på hösten, då det fryser på och blir hårt i marken och på körvägarna och innan snön har kommit på allvar.

Så nu kan vi lugnt träna vidare, för Kalla och Katlas del mest som rekreation medan det i Marres fall mer kommer att handla om att lära sig skritta ordentligt, samtidigt som hon får bygga på sig några nyttiga kilon, vilka hon kommer att behöva när hon ska svepa dem i tredjespår på sista bortre framåt vårkanten.

Jerker.

Framtidstro

I dagens nummer av Travronden står att läsa att antalet betäckta kallblodsston 2016 var det högsta sedan 2007.

En mycket glädjande nyhet, dels så klart för att det kommer att födas fler hästar och att den vikande populationen vänder uppåt igen, men minst lika viktigt är de signaler som detta sänder. Detta betyder att vi tror på det vi håller på med.

Varför pekar då siffrorna i den riktning de gör? Varför tror vi på framtiden? Jag tror att de riktade satsningarna från centralt håll med ökade uppfödarpengar spelar roll. Sedan får folk tvivla bäst de vill på pokalåret och de stålar som ska fördelas då, jag är av den bestämda uppfattningen att det spelar roll. Jag behöver bara gå till oss själva vi har två dräktiga ston i år, vilket vi aldrig haft förut och detta först och främst för att vi tror på framtiden och kallblodssportens givna plats i densamma.

Jag är också av den bestämda uppfattningen att Sleipner med avelsinspiratörerna i spetsen har ett finger med i spelet. Genom att sprida information, peppa och prata med varandra, ordna hingstvisningar, förmedla och upplysa om var man kan betäcka och köpa och sälja unga individer osv, så gör det att det sås frön både här och där om en blomstrande framtid.

Som lök på laxen så finns de också några guldkorn inom sociala medier som starkt bidragit till att marknadsföra både sina egna hästar men också rasen som helhet. Jag hoppas att ni känner er träffade om ni händelsevis råkar läsa detta. Bra jobbat!

Sen finns det säkert andra parametrar också. men jag tror dock att den viktigaste är att vi inom kallblodssporten och aveln verkligen tror på vad vi håller på med.

Spread the word!

Jerker.

Sedelpressen levererade igen

Det är inte alla förunnat att ha en egen sedelpress. Men vi har en i stallet. Ängskalla. Hon har hittills startat 135 gånger i sitt liv och i snitt tjänat 9682 kr / start.

Ibland tokar hon till det och ibland är hon inte riktigt i toppform. Men utslaget över tid så gör hon det väldigt bra och springer in till både sin egen och sina kompisars havre, med råge dessutom.

I förrgår startade hon i Boden och bärgade en tredjeplats och tio sköna tusingar. Hon var aldrig nära segern men gjorde en stabil insats och kämpade hela vägen in i kaklet. Tiden 1.26,9 över lång distans var heller inte så pjåkig. För lite drygt två år sedan noterade hon svenskt rekord över aktuell distans genom att springa just den tiden. Den gången var det dock fint sommarväder, i måndags var det två plusgrader och duggregn...

Kalla kommer att starta två gånger till innan jag sätter mig i skolbänken på Wången, då f ö alla kusarna ska få en två veckor lång, välförtjänt semester.

Sen längtar vi bara efter is och brodd, eftersom våra hästar brukar tävla ännu bättre under de förutsättningarna.

Förresten, tack alla ni som kommenterar och hjälper till att dela och sprida min blogg. Det sporrar till att skriva. Fåfäng? Ja kanske, men, som Strömstedt sjunger: "jag är bara människa..."

Jerker.