Med en till synes aldrig sinande optimism har undertecknad varit i anmälningstagen igen. Denna gång är det vår grand old lady Ängskalla som ska försvara våra färger. På söndag, på Umåker.
Kalla tycker om vintern, det är sen gammalt. Vinter, is och snö, det är grejor det. Hon lever alltid upp under de kallaste månaderna. Jag har nu genomlevt en sisådär sju, åtta vintrar tillsammans med hedersmercan, emellertid har jag inte listat ut exakt vad som förhöjer hennes form emedan de flesta andra har vikande diton. Kanske det handlar om underlaget, kan också vara luften, månne den fria tillgången på mumsig rundbal, eller så kanske det är så enkelt som att det luftiga tävlingsschemat helt enkelt ger utrymme till mer återhämtning och därmed minskat slitage på kropp och själ.
Inför denna säsong har jag och hustrun diskuterat timvis och åter timvis huruvida vi ska tävla en säsong till eller om vi ska vika in årorna och sätta föl i Ängskalla. I nuläget ser det ut som att vi ska köra ett år till. Men Orsa kompani lovar inget bestämt.
Kalla gick ett lättare intervallpass idag och allt ser kanon ut inför söndagens start.
Värst emot: Banan. Risk att den nyrivna banan blir slirig, vilket alls icke gynnar vår donna. Blir det fin bana och möjlighet till bra fäste, med eller utan brodd, då tror jag att det blir en trevlig söndag för alla som håller en extra tumme för vår häst.
Tack för alla beröm, glada tillrop, gillningar, delningar osv, efter föregående blogginlägg. Jag lovar att det sporrar till att skriva vidare!
/ Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar