Hemma igen

Det är över. Det stora äventyret. För den här gången. Och än en gång infinner sig känslan "det här vill jag uppleva igen".

Det är så stort i min värld, detta att få åka med sin egen häst till Paris. För det första att få köra runt på Grosbois och för det andra att få köra runt på Vincennes.

Katla har en tillräckligt hög högstanivå för detta äventyr, tyvärr är inte lägstanivån lika hög, vilket visade sig denna gång. Hon hade behövt prestera på sitt yttersta för att hävda sig, nu gjorde hon inte det och då räckte hon helt enkelt inte riktigt hela vägen. Galopp i båda loppen, oplacerad i det första och diskad i det andra. Men det spelar liksom ingen roll. Upplevelsen av att ha varit där med en egenuppfödd, egentränad och egenägd häst bär jag och familjen med oss hela livet. Och det är det som räknas denna gång.

Katla tog resan förhållandevis bra och nu sent på lördagskvällen, drygt två dygn efter det andra och sista loppet, så står hon åter där hon bokstavligen hör hemma. I sin box, granne med bästa kompisen Ängskalla (vilket Kalla också verkar uppskatta å det grövsta) och mumsar på sitt eget hö och dricker sitt eget vatten. Sannolikt känns resan i hennes späda kropp, fattas bara annat, men hon verkar vid god vigör. Det enda spår av resan som syns är svärtan från kolstybben i hennes tre vita strumpor, vilken lär försvinna när hon får springa ut i snön i sin hage under morgondagen.

Förutom det rent sportsliga så har vi haft en fantastisk vecka. Eiffeltorn, Triumfbåge, Notre Dame, Montmartre, Sacre Coeur, Versailles, goda måltider, tåg, tunnelbana och flyg, umgås med travnördar, mycket skratt, möte med nya och gamla bekanta inom travvärlden och sist men inte minst, att få dela allt detta med våra barn. Återigen, detta är en vecka som vi aldrig kommer att glömma.

Tack Anna för att du ville och kunde ta dig tid att resa med och ta hand om Katla. Det kändes tryggt och betydde mycket för oss.

Nu ska vi bara klura ut hur vi fortast möjligt ska ta oss till Paris med en egen häst igen.

Jerker.